fredag 30 september 2011

Ett enormt steg för den lilla människan

Ja, nu har det hänt. Det är föga förvåndande att det hände, det har hänt nästan alla människor på denna jord. Men likväl så känns det som ett enormt stort steg för den enskilda individen.

Lill-Fisan har sagt sin första två-ords mening! Jag tror många föräldrar upplever det här som något stort. Man tycker att det barnet säger har en djup mening och naturligtvis har man det smartaste barnet som nåonsin fötts. Det Lill-Fisan sa fick mig närmast att börja fundera över hur bra det är att vara så fixerad vid TV-figurer vid 1,5 års ålder.

Det som hände var att jag satt i soffan och läste lite igår. Lill-Fisan var på govet och staplade klossar och utbrast lite då och då i entusiastiska "titta!" när hon staplat ett fint torn. Jag är den uppmuntrande föräldern och säger "ja, titta! du har byggt ett torn. Vad roligt du ser ut att ha!". Jag fortsätter att läsa och märker att min lilla dotter kommer och kryper upp i soffan brevid mig. Plöttsligt får jag TVns fjärrkontroll tryckt i handen och jag hör ett bestämt "titta bompa!".

Naturligtvis är jag stolt, mitt barn har nått ännu en milstolpe i sin utveckling. Men i smyg så önskar prettomamman i mig att mitt barn inte var fullt så TV-fixerad. Att hon inte sprang ut i vardagsrummet så fort hon kom hem och började fippla med fjärrkontrollen. Det hade väl kanske varit roligt om den första 2-ords meningen var "älska mamma" eller "mamma fin" eller något rart om pappa eller något sådant. Men så var det inte. Så det enda raka är väl bara att erkänna att ja, i vår familj så står TVn på nästan jämt. Vi gillar det. Ibland tittar vi, ibland inte. Ibland gör vi annat medan vi tittar. Jag kan ibland göra en ansats att TVn inte ska vara på så mycket, jag vill ju gärna vara en duktig mamma. Men va fan! Jag gillar att se och höra på TV. Tydligen gör min dotter det också.

onsdag 28 september 2011

Ve den heliga moder som inte vill vara helig

Det har väl knappast undgått någon den skilsmässodebatt som har rasat i medier i detta land efter boken "Happy, happy. En bok om skilsmässa" kom ut. Många kritiker har verkat väldigt upprörda över att dessa två kvinnor vågar skriva en bok där personliga betraktelser från kvinnor som skilt sig vittnar om inte bara sorg, olycka och känsla av misslyckande utan även om glädje och frihetskänslor. Tydligen är det fortfarande, år 2011, väldigt tabu att som kvinna känna att det faktiskt kom något gott ur en skilsmässa och att man känner sig lycklig i sitt nya liv. Det har orerats om egoistiska kvinnor, att kvinnorna i boken inte bryr sig om sina barn och så vidare och så vidare i nästan all oändlighet.

Till sist så lessnade väl en av författarna på detta unkna 1700-tals dravel och drog till med en replik i DN.se. Bravo! Jag kan inte annat än hålla med henne i hennes replik.

Det är beklämmande att se och läsa hur trångsynta kritiker av båda könen tycks vara och hur provocerade de verkar bli av en bok som illustrerar personliga iakttagelser. Det är beklämmande att fortfarande i detta land, som anses vara en av världens mest jämställda, så anses det att en kvinna som inte ger upp hela sin existens och offrar sin personliga lycka och sitt personliga välmående för äktenskapet, barnen och för att vara den heliga-aldrig-svikande-modern är misslyckad. Är man en misslyckad kvinna i den bemärkelsen har man inte rätt till lycka. Man ska sitta och oja sig, vrida sina händer och ha ångest över att man, fram för allt, har gjort sina barn olyckliga. Om mannens delaktighet i "misslyckandet" nämns inte ett ord. Inte heller om hans ansvar att försöka hela familjen "för barnens skull". Om man börjar studera vad som skrivs och sägs i media om den här boken så kan man börja misstänka att det inte alls är självklart att man har lika mycket ansvar för barn och hem i en kärnfamilj. Tvärt om verkar de flesta tycka att familen och barnens välmående och lycka är kvinnans ansvar.

Jag undrar varför vi är så snabba att döma mammor som inte följer normen? Om en mamma vågar säga upp heligheten och arbeta på sin karriär om det gör henne lycklig, ta sig ensamtid om det gör henne gott eller, ve och fasa, skilja sig från mannen som gör henne olycklig, ja då ska hon brännas på bål. Om hon dessutom gör dessa saker utan att känna skuld eller dåligt samvete för att hon inte finns hos sina barn just den timmen hon behövde jobba över/fixa naglarna/var på konferens eller vad det nu må vara, då ska hon pryglas innan hon bränns. Tydligen är det här med att inte känna skuld det värsta av allt.

Men varför är det så provocerande med frånskilda mammor som är lyckliga i sin nya tillvaro och som inte känner skuld över det hela? Jag blir ärligt nyfiken eftersom det verkar som om både manliga och kvinnliga kritiker har kastat sig över författarinnorna och slitit dem i stycken, kallat dem för ansvaraslösa egoistiska mammor som dessutom vågar ha ett bättre sexliv efter äktenskapet en i äktenskapet. Varför blir många människor så fundamentalt skrämda av kvinnor som vågar bryta normerna? Jag vill verkligen inte tro att det är så enkelt som att männen känner sig hotade av att kvinnan visar på ytterligare ett sätt att hon kan klara sig utan dem och kvinnorna bara, rätt och slätt, är avundsjuka i den skuldbetyngda tillvaro de ännu inte lyckats slå sig ur.

Så nu undrar jag, både mammor och pappor, vill ni verkligen att era döttra ska växa upp och klä på sig skuldkoftan och offra hela sin person och existens i den heliga moderns namn? Jag vet att jag kommer att göra allt som står i min makt för att skuldkoftan ska brännas en gång för alla här i min familj. Än har jag inte vågat tutta på den men jag vet var tändstickorna finns.

Längtan efter något stort

Jag har gjort massa saker de senaste 2 åren som har varit saker jag gjort för första gången i mitt liv. Jag har varit gravid 2 gånger, fått 1 barn och varit mammaledig för att nämna några saker. Jag har också för första gången i mitt liv börjat köra bil till och från jobbet varje dag.

Det sistnämnda har, trots allt mitt klagande, fått mig att inse tjusningen med att bara kunna åka iväg var som helst, när som helst. Man behöver inte ta hänsyn till tunnelbanor, bussar, tåg eller taxibilar, dä ä bar å åk! Min man har även han (som fram tills nu har varit en stark motståndare till egen bil) börjat drömma våta drömmar om hur han tar sig från tennisen och hem på 15 min med bil istället för 1,5 timmar kommunalt.

Den här längtan efter egen bil infann sig ungefär samtidigt som det företag jag arbetar för utlyste på intranätet att man kunde beställa personalbil (leasingbil). Det hela skulle bli extra förmånligt om man gick med på att företaget fick göra lite reklam på bilen. Så det blev så att vi (jag och maken) en lördag gick iväg till vår lokala *Svensk-Kinesiktbilmärke*-handlare och provkörde. Jag är glad att jag var ensam i bilen när jag körde, för då var det ingen som såg det fåniga flinet på mina läppar när jag åkte runt i denna nya bil. Det hela slutade med att vi beställde en sådan här personalbil och sen dess har det inte riktigt varit sig likt i mitt huvud.

Det enda jämförbara med hur jag har reagerat på vetskapen att jag om X-antal veckor ska få plocka ut en sprillans ny bil är mina graviditeter. Att vänta på en bil är dock en lite kortare väntan än att vänta på att ett barn ska växa färdigt i magen på en. Men, jag minns så väl hur det var och den förväntan jag kände. Flera gånger varje vecka gick jag in på diverse olika siter för att kontrollera i vilken graviditetsvecka jag befann mig i, läsa om barnets utveckling i just den veckan. Jag klickade mig frammåt genom veckorna och drömde mig fram till den dagen när jag fick hålla min nya bebis i famnen. Det var fantastiskt och tiden kunde inte gå fort nog. Sen ska det väl tilläggas att när det väl blev dags så tycket jag att det kunde ha väntat 1-2 veckor till. Jag var ju inte riktigt färdig med mina "förberedelser", men det är en annan historia.

I och med att bilen beställdes så fick jag ett litet trevligt mail från denna biltillverkare som meddelade att jag nu snart var stolt ägare av en ny fin bil. Mailet talade också om att jag från och med nu kunde gå in och aktivera min personliga bilägarsida som biltillverkaren tillhandhöll på internet. På den här personliga sidan står mitt namn, vilken modell jag har valt och lite annat smått och gott. Det finns även en liten länk man kan klicka på och då kommer man till en sida där de visar var i produktionen just min bil befinner sig och när den förväntas bli levererad. Nu har jag insett att jag går in och kollar denna sida flera gånger i veckan. Än så länge har "min bil" inte tagit sig förbi stadiet av inplanering i produktionen. Eftersom jag är ett kontrollfreak av enorma mått så har jag nu börjat bli lite stressad. Jag menar, hur ska de hinna bygga hela bilen från scratch och ha den färdig hos min blihandlare redan i vecka 45? De har ju inte enns båbörjat utstansningen av plåtarna till karossen än!

måndag 26 september 2011

Visdomsord

Det är inte lätt när det är svårt, men det är skönt när det går!

lördag 24 september 2011

Spoon full of sugar makes the medicine...

Medicin är aldrig roligt att ta.  Kommer ni ihåg när ni var små och man alltid fick medicin i flytande form. På70-80-talet när jag var i den åldern så hade man fått för sig att man skulle smaksätta den flytande medicinen för att den skulle "smaka gott". Kom igen. För mig är det ett mysterie hur man enns kan tro att man kan få antibiotika att smaka gott.

Vet ni vad antibiotika är, krasst sett? Jo, det är mögel. Jag tror att alla här vet hur äckligt minsta lilla mögelspor kan få en härligt solmogen jordgubbe att smaka. Alltså, inte enns den finaste naturligt mogna jordgubbe kan maskera en så hemsk smak. Den tar över allt. Jag undrar hur de har pillertillverkarna tänkte? Antagligen var det svårt att få ungar att ta sin medicin och vi alla vet ju hur mycket man älskade att trycka i ungar antibiotika på 70- och 80-talet. Så föräldrarna gnällde antagligen och något jäkla ljushuvud på Pfeizer eller liknande tyckte att "men om vi tillsätter lite smak av hallon eller kola, då blir det säkert jättegott!".

Var det någon av tillverkarna som smakade på de här tillrättningarna? Jag tror inte det. Man brukar ju säga att en kock som inte smakar sin egen mat serverar antagligen inte särskillt bra mat. Jag tror vi kan applicera det här tankesättet på pillertillverkarna också. För var det så att någon hade smakat så hade man insett att det är var, om möjligt, värre än vad själva medicinen smakade. Jag kommer fortfarande ihåg smaken. Jag kommer också ihåg hur jag stod i vårt kök med tårarna rinnande ned för kinderna och den lilla medicinmuggen i handen. Jag visste ju att jag var tvungen och jag visst hur fruktansvärt jag tyckte det smakade. Jag minns så väl den söta, kväljande smaken, som för övrigt inte enns var i närheten av hallon eller kola. Jag minns hur jag kämpade med att svälja och hur jag sedan stod och svalde och svalde för att inte allt skulle komma upp igen. Samtidigt som mina föräldrar tittade bekymmmrat på mig och sa "men den här SKA inte smaka illa, den smakar ju hallon!".

Nuförtiden smaksätts inte skiten med något. Anledningen är kanske att de som nu tillverkar medicinen var de som tvingades svälja den smaksatta samtidigt som någon vuxen påstod att "det där är väl ingen fara, den är ju god!". Nä, nu får barnen en vit trögflytande sörja. Den luktar inte gott, men det är verkligen inte värre än när jag var liten. Däremot är de små medicinmuggarna borta. De har ersatts med sprutor. Jepp folks, ni hörde rätt. Nu förtiden sprutar man in medicinen i munnen på barnen, i alla fall så små som Lill-Fisan. Det är fortfarande inte utan tårar och det smakar antagligen vidrigt. Det enda som är bättre nu är väl att ingen kommer och påstår att medicinen är god.

Jag undrar om det ligger i generna

Tänk att IKEA kan vara så fantastikst kul, att när man kommer in så ger man upp ett glädjetjut och rusar iväg. Det ska genast börja undersökas, provsittas och varenda pinal ska kännas och tittas på. Varhuset gås igenom uppifrån och ned. Vi hade kunna stanna hela dagen, det finns ju så mycket att se. När vi till sist är på väg ut så bara måååste vi stanna vid textilieavdelningen och titta och känna på lite metervaror. Det är ju så fantastiska och färgglada.

Jag fundrar i mitt stilla sinne om det hade varit samma reaktion om Lill-Fisan varit en pojke. Ligger kärleken till IKEA i de kvinnliga generna?

torsdag 22 september 2011

Ibland drömmer jag

Ibland får jag en liten dröm. En dröm om att jag skapar de mest fantastiska bakverken som folk är fullkomligt galna i och betalar nästan hur mycket som helst för.

Ibland tänker jag att det kanske vore trevligt att bara få baka kakor och muffins hela dagarna. Dekorera vackra tårtor och cupcakes och bara låta kreativiteten flöda. Men vad skulle jag då göra som terapi när jag behöver släppa tankarna på jobbet? Eller så skulle hela mitt liv bara vara terapi och jag skulle vara superharmonisk jämt.



Jag skulle ha små fina kartonger som småkakorna packades i med silkespapper i pastellfärger. Tårtkartongerna skulle ha vackra snören med en lite fin personlig hälsning på, som typ ett tackkort. Åh, va roligt det skulle vara att ha något småskaligt.

Jag skulle stå i mitt provkök hela dagarna och experimentera fram nya recept, kom man och knackade på kunde man få köpa experimenten billigt och kanske mumsa i sig den över en kopp kaffe samtidigt som man höll mig sällskap i köket och pratade om sin dag.

Jag ser framför mig att jag har en liiiten, typ hål i väggen, butik på typ Rörstrandsgatan där köket är öppet med en bardisk som avskiljare, där skulle mina "gäster" sitta.

Det sägs att människor mår bra av att drömma. Att det inte alltid är nödvändigt att nå sin dröm huvudsaken är att den finns.

onsdag 21 september 2011

Vad är det med fotboll?

Ja, vad är det med denna sport som gör att den verkar dra åt sig så otroligt mycket obegåvade och puckade människor i form av supporters? Nu vet jag att jag kan få en del skit för det här men allvarligt grabbar (sorry to say men det är mest grabbar som beter sig som lågbegåvade neanderthalare på sådana här evenemang), det ÄR faktiskt bara en lek. Det är ett spel, något man gör för skojs skull.

Till att börja med så tycker jag att det är lite pinsamt när ett gäng halv- eller helberusade fotbollsupporters älgar ut från arenan och vrålar "VI VAAAAANN!!!!. Vad då "vi"? Vad har supportrarna gjort? Stått på läktaren, blivit fulla, ylat "hejarramsor", tänt lite bengaliska eldar, kastat ner toapapper på planen och skrikit "dommarjävel" när något domslut inte föll den i smaken. HUR i hela världen har dessa aktiviteter med resultatet av matchen att göra? Om det är några som har anledning att jubla vid vinst är det spelarna som faktiskt spelade matchen. Visst kan man vara glad åt sitt lags vägnar men "vi vann", njä.

Sen händer det ju, i de flesta fotbollsmatcher, att ett av lagen förlorar. Här undrar jag, vad hände med det vi fick lära oss när vi var små? Att man inte alltid kan vara bäst och man kan inte alltid vinna (i sann progg- och sosseanda)? Vad i alla fall jag fick lära mig var att man inte fick vara arg på den man förlorade emot. Man skulle ta sitt nederlag storsint och försöka bättre nästa gång. Nä, så går det inte till när de stora pojkarna är på fotboll. Skulle laget förlora måste natruligtvis alla supportrar gå bärsärk över allt som kommer i deras väg. Främst då på det vinnande lagets supportrar (åter igen, vad har supportrarna med vinsten att göra?). Eftersom, i alla supportars ögon, supportrarna har ALLT att göra med hur resultatet i matchen blir är det fullt legitimt att spöa skiten ur det vinnande lagets supportrar. Det kan dessutom vara helt ok att åka till den stadsdel som vinnande laget representerar och smasha lite fönster och bilar där. För det vet vi ju alla, vinsten är verkligen butikägarnas fel!

Varför blir det så mycket roligare att gå på fotboll om vägen till arenan är kantad av poliser? Tycker klackerna att det är tufft när de blir inburade med gunnebostängsel, kravallstaket och kravallutrustade poliser. Får det dem att känna sig viktiga och lite tuffa? Om det är så att alla dessa tramserier grundar sig i att man tycker det är lite tufft att ha polisbevakning för att man är ett sådant "bad-as", då undrar jag. Hur gamla är ni egentligen? 14? Det kanske vore en idé att i så fall inte tillåta minderåriga gå på fotboll utan målsmans sällskap.

tisdag 20 september 2011

Visdomsord

Det är inte lätt att vara smart när man är dum i huvudet.

måndag 19 september 2011

Varför är så viktigt för dig hur andra gör?

Ja, jag gillar Magdalena Ribbing på DN.se. Hon är faktiskt himla vettig. Det enda tråkiga är att jag inser att jag inte alls har så god stil och hyfs som jag tror/hoppas.

I förra veckan kom det upp en frågeställning till Fru Ribbing. Jag orkar inte återge hela frågan här, ni får läsa själva om ni orkar och vill. Men, vad som slog mig när jag började läsa i kommentatorsfältet (och även gav mig in i den ganska så OT debatten) var flera olika saker.

För det första. Det finns otäckt inskränkta människor och att dessa får rösta och uppfostra barn gör mig väldigt oroad.

För det andra. Jag förstår inte hur det kan vara viktigt för en viss grupp människor hur andra väljer att ge sina barn mat. Huvudsaken är väl att de får mat?

För det tredje. Man måste ju må synnerligen dåligt och ha väldigt lågt självförtroende/självkänsla om man har ett behov att kalla alla som inte gör som en själv för usla föräldrar som inte älskar sina barn.

Såklart handlade det som amning och även senare i kommentatorsfältet om kjesarsnitt. Så för en gång för alla vill jag bara klargöra några saker.

Det är i princip omöjligt att i Sverige idag "välja" att föda med kejsarsnitt. Man får BARA kejsarsnitt av medicinska orsaker (ja, tänk! Även psykiska orsaker är medicinska.). Den som tror att ett kjesarsnitt är nån jäkla "walk in the park" grej så är det inte det! Visst är det planerat så slipper man det här obehagliga med värkarbete och så vidare. Men försök vända dig i sängen med uppsprättad mage eller att lägga 1 liter mjölk under vagnen. Jojo, det känns ska du veta, i månader efter! Jag är helt övertygad att en vaginal förlossning också känns. Men kom inte och säg att kvinnor blir förlösta med kejsarsnitt för att det är bekvämt. Bekvämt är inte ett ord jag skulle vilja använda i samband med kejsarsnitt.

Det är också en försvinnande liten mängd kvinnor som väljer att inte amma sina barn av "egoistiska skäl" och "för att det är bekvämt". De allra flesta mammor jag stött på, är villiga att slå knut och vända ut och in på sig själva för sitt barns bästa. Eftersom alla blivande och nyblivna mödrar i det här landet blir slagna i huvudet med "om du inte ammar kommer det gå illa för ditt barn"-mentalitet så kan jag säga att det är inte ett lätt beslut man tar när man bestämmer sig för att sluta amma i förtid. Missförstå mig rätt nu, jag är verkligen för amning och det är toppen, OM det fungerar. Med fungerar menar jag inte att det finns mjölk. Jag menar att allt runtomkring ska fungera också. För det är fan inge kul att försöka amma en unge som bara gallskriker så fort den tappar taget (ca varannan minut) i allt från 45 min till 1,5 timmar per omgång. Tänk dig sedan 8-12 sådana omgångar per dag. Det skulle vara lögn att säga att man går omkring i något slags lyckorus om dagarna.

Vad jag vill ha sagt med det här är att: Ge fan i att döm andra bara för att de valt att göra på ett annorlunda sätt en dig själv! Du framstår bara som en inskränkt idiot när du försöker pracka på dina åsikter på de som inte är intresserade. Fram för allt, om du mår så himla dåligt och känner dig så misslyckad att det enda du kan slå dig på bröstet för är att du minsann ammat dina barn/fött vaginalt (helst då utan bedövning annars är man ingen riiiktig kvinna!). Ja, då är det läge att börja jobba med dig själv!

onsdag 14 september 2011

Bara några sekunders smärta...

Detta var domstolens motivation till att misshandeln av den 12 åriga Italienska pojken i Gamla Stan ansågs ringa. Naturligtvis så inser jag att det finns grader i helvetet men faktum kvarstår fortfarande. En annan människa, av betydligt större storlek, har utövat våld mot en individ som ska kunna lita på den större när det gäller trygghet och vägledning. Visst är det jättebra att denna pappa har blivit fälld i Svensk domstol. Det är verkligen ett bevis för hur lite vi tolerar våld mot barn här i Sverige.

Men att i domen kalla misshandeln för ringa är för mig att påstå att den handligen som den mannen utförde i Gamla Stan inte var värre än... ja, jag vet inte. Det är att förringa och ogiltigförklara det, antagligen livslånga, sår och ärr den här pojken har fått i sin förmåga att lita på andra människor. Jag är jätteglad att Svenska domstolar har kommit så långt att de är villiga att fälla en turist för barnaga men det gör mig också ont att de inte har förstått vidden av denna kränkning. Det handlade inte bara om 5 sekunders smärta.

Att säga att det "bara" var 5 sekunders smärta är att diskutera som en gammal arbetskamrat till mig. Hon ansåg att det inte var någon fara att "daska till" ett barn som var "olydigt", bara man gav massor med kärlek sen. Det läskiga med fysisk tillrättavisning är att för varje gång det händer så skapas en allt större osäkerhet hos barnet. Den person som främst ska skydda och vara en trygghet visar att denne har rätt att göra illa barnet. Så barnet blir allt osäkrare och får sämre självkänsla för varje slag eller "dask". Det är en jävla massa kärlek och tolerans som måste tillföras för att reparera den skadan. Jag inbillar mig dessutom att den som tycker att en dask här eller där är ok antagligen inte daskar till bara en gång. Hur ofta händer daskandet? Hinner verkligen den föräldern tillföra tillräckligt mycket kärlek och trygghet för att reparera skadan av det första slaget innan det andra kommer?

Personligen är jag dessutom övertygad om att de barn som sedan fortsätter och på olika sätt kränker sina kamrater är barn med låg självkänsla och har nog tyvärr blivit krängta av sina föräldrar fysiskt och/eller verbalt. Föräldrar som fysiskt eller verbalt misshandlar sina barn uppfostrar inte "bra" sammhällsmedborgare och individer som de tror (eller försvarar sitt handlande med). De skapar en individ med stor inre osäkerhet. Den inre osäkerheten kommer antagligen begränsa det barnet i livet. Barnet kommer också med största sannolikhet föra vidare denna osäkerhet och dåliga självkänsla till nästa generation.

Det är vad jag tror.

tisdag 13 september 2011

Sneda prioriteringar

Igår hände det som inte får hända. Det var en explosion i ett Franskt kärnanläggning i närheten av Marseille. Det verkar som om att det inte är någon fara för att det läcker ut radioaktivt kärnavfall, men jag vill minnas att man sa samma sak om Fukushima.

Hur som, när jag läser blänkaren på internet så dyker det upp 2 tankar i mitt huvud.
  1. Kommer eventuellt radoaktiv strålning hamna här och hur kommer det påverkan min älskade lilla unge?
  2. Men hur blir det då med konferensen i Turkiet om några veckor???
Efter det slutade jag att ställa frågor. Jag blir bara lite skrämd av hur ytlig jag är.

tisdag 6 september 2011

En egen liten person växer fram

Igår var jag med om flera, för mig, coola saker.

För det första så var trafikgudarna med mig (ja, jag håller på att utveckla min egen religion så jag håller på att ta fram ett gäng nya gudar man kan be till) så det var fri lejd hela vägen från Södertälje till Solna. Hurra! Detta gjorde att jag kom tidigt till förskolan (nu känner jag mig duktigt och lite pretto när jag inte säger dagis). Eftersom det var fint väder parkerade jag bilen och sprang upp till lägenheten för att hämta vagn och en banan. Båda behövs om vi ska leka i parken innan vi går hem och lagar mat.

När jag kommer in på gården till förskolan börjar jag titta mig omkring för att försöka hitta just min lilla unge. Då hör jag en förskollärare "Lill-Fisan! Din mamma är här!". Jag känner inte igen denna förskollärare eftersom hon inte arbetar på Lill-Fisans avdelning och de är de enda i personalen jag känner. Jag ser hur Lill-Fisan tittar mot grinden där jag är, börjar skratta och springer mot mig. Det är en fantastisk känsla kan jag säga. Lill-Fisans inskolningsfröken V kommer och pratar med oss om hur dagen har varit. Lill-Fisan är i min famn och V står brevid oss och klappar henne i håret lite, pratar med mig och pratar med Lill-Fisan. Lill-Fisan tittar på V och pratar och skrattar lite. Sedan böjer hon sig fram ur min famn och ger V en puss på munnen. Jag får också en puss direkt efter och vi går för att hämta hennes saker. På vägen ut från förskolans gård så säger Lill-Fisans "fröknar" hej då till henne och vi går förbi några andra barn. Då hör jag ett litet "hej då, Lill-Fisan" från de andra barnen.

Vi gick till parken för att gunga lite. När Lill-Fisan sitter i sin gunga och har fått fart hör jag flickan brevid säga till sin mamma "Jag vill gunga som Lill-Fisan gör". Både jag och mamman tittar på varandra och på flickorna och den andra mamman säger "känner du henne?" till sin dotter. "Ja" säger den andra flickan "hon går på min avdelning och hon heter Lill-Fisan". Jag och mamman hälsar på varandra och presenterar oss. Efter ett litet tag är det dags att gå hem och sätta fart med matlagning och samtidigt försöka ta sig igenom "hell hour".

När jag senare på kvällen satt och funderade på eftermiddagen insåg jag att min lilla unge håller på att bygga upp en helt egen person. Hon har lärt känna andra människor, som inte jag känner. Hon har fått alldeles egna erfarenheter, som inte jag är delaktig i. Det är det som är det coola. Jag har insett att hon har börjat gå sin egna lilla väg i livet. Hon har börjat bygga en egen umgängeskrets och hon har fått en till, ny grupptillhörighet. Hon tillhör en grupp som jag och hennes pappa inte tillhör. Hon har helt på egen hand lyckats skapa sig band till andra personer som hon känner sig trygg med. Det är häftigt att se.

torsdag 1 september 2011

Livet går vidare


Jag vill inget särskillt, jag har bara en sån förbannad skrivklåda. Idag är det första dagen på resten av våra liv som småbarnsföräldrar med dagishämtningar och vabbande. En era är slut och en ny börjar. Det känns jättekonstigt att ingen av oss följer Lill-Fisans utveckling och framsteg varje dag längre. Det är jag som hämtar idag och kontigt nog så känner jag mig lite nervös. Jag vet inte varför. Men det känns lite märkligt på något sätt. Det kanske är för att jag inte har varit med alls under inskolning och inte lärt känna personalen på samma sätt som min man och vår dotter. Tydligen fick förskolläraren V en härligt blöt puss imorser. Gulligt.

Jag hoppas verkligen på en puss när jag kommer och hämtar idag. Jag har inte fått någon puss på väldigt länge. Lill-Fisan har liksom slutat kasta sig i min famn när jag kommer hem på eftermiddagarna. Hon springer tjoandes ut i hallen till mig, säger något obegripligt, pekar och sen springer hon iväg igen och fortsätter med det hon höll på med. Kan det vara så att min lilla unge håller på att bli större, kanske till och med så smått börjat frigöra sig från sin klängiga mamma? Ja, så är det kanske.