Och, och jag kan pyssla också!

Nu är det inte bara min stora pysselhjälte, Fröken Pyssel, som pysslar. Jag pysslar också. Jag gillar scrapbooking och har till och med inrättat ett familjealbum bara för att ha något att scrapbooka. Jag gillar att sy typ lapptäcken och kuddar, jag gillar att hålla på med pärlor, göra egna jul/gratulationskort och jag gillar att piffa till saker så de kan användas och är fina, saker som annars skulle ha slängts. Till exempel skokartonger.

Jag har ju insett (eller, jag vet inte om jag insett eller om jag inbillar mig för att få en anledning att dra igång pysselprojekt) att lill-fisan kommer behöva fina små förvaringslådor att ha sina saker i ju äldre hon blir. Det finns ingen anledning till varför hon ska ha tråkiga förvaringslådor av plast när man har en sån kreativ mamma som jag.

Lite tidigare i våras var vi och shoppade loss på skor till unga fröken Fis. Det var lite meckigt att få en 1-åring att stå still och prova skor ska jag tala om. Det gick åt en del majskrokar. Hur som helst så fick vi då två små skokartonger. Dessa kartonger hade legat på hallbänken ett bra tag. Jag hade dragit mig för att slänga dem då jag hade en känsla av att det här kunde man göra något kul med. Och visst kunde man det! Vansinnigt kul var det också och det blev såååå himla fint. Så här, Fröken Pyssel, här är valborgspysslet!

Liten ask med fåglar och grenar i skumark



Klädd med lite textil och fint kantband

 Tänk vad man kan göra med lite tyg, kontaktplast och skumark!

Well happy bl...y birthday to me

Jodå, det var kalas i helgen hos familjen Fis. Hela klanen Fis var bjuden (vi är ju inte så vansinnigt många men det låter lite fläskigare med klanen). Det är ju faktiskt himla roligt att ha kalas. Det är ännu roligare nu när lill-fisan inte är så himla känslig och börjar grina vid höga ljud och om det råkar vara lite många som tittar på henne. Nä, nu för tiden sitter hon i sin stol och gör sitt bästa för att ALLA runt matbordet ska titta på just henne. Hon lyckades nog rättså bra med mormor, men det gör nog inte att vi ska tillskriva lill-fisan alltför stora egenskaper. Hon var till och med så tuff och kavat att hon vågade sig iväg från mamma och pappa för att leka med de andra barnen, kusinerna.

Det hela blev en mycket lyckad eftermiddag med god pajlunch och, of course my horse, tårta till kaffet. Den här gången kan jag med stolthet i rösten säga att jag är riktigt förbannat skitnöjd med tårtan. Den blev faktiskt sjukt snygg! Tyvärr tycker jag alltid såhär i efterhand att bilderna inte riktigt gör den rättvisa.

Den smakade faktiskt bra också. Så även om jag "misslyckades" med tårtbottnarna så blev det fantastiskt bra. Dock så fanns det några moln på min annars så soliga tårthimmel.

De dekorationer som var i ren "butiksmarsipan" (typ Odense i en korv) började spricka i veck. Inte särskillt snyggt. Men de dekorationer som var i kavlingsmarsipan och butiksmarsipan blandat med sockerpasta började inte spricka. Hmmm... jag anar ett samband. Jag skulle väldigt gärna vilja att någon klok person som kan det här, kan gå in och kommentera och antingen bekräfta eller dementera min misstanke. Marsipan spricker lätt om man inte har blandat i sockerpasta. Kavlingsmarsipan är något mystiskt som fungerar bra (det kanske är så knepigt att kavlingsmarsipan ÄR marsipan blandat med sockerpasta...).

Jag hade gjort helt fantastiska, men enkla, fyllningar. Rårörda hallon med strösocker, citronkräm och hallongrädde. Här ska jag göra en liten mental note. Citronkräm, hur mycket du än fodrar med grädde, kommer gå igenom och nå marsipanen. Den höga syran gör att marsipanen börjar smälta och det blir någon konstig vätska på tårtfatet och tillslut går marsipanen sönder. Undra om det hade funkat bättre att först fodra med smörkräm för att bygga in syran och citronkrämen och sen lägga grädde runtom. Ja, det är ett trick jag får testa nästa gång.

Det tråkiga är att nu är tårtsesongen över i familjen Fis. Alla har fyllt år (om jag inte kan nästla mig in och göra tårta till anfadern pappa Fis) och det känns lite tråkigt om jag ska vara ärlig. Nu måste jag ju börja hitta på anledningar till att baka tårta. Det påminner mig, om man nu ska hitta på anledningar till att baka tårta måste jag skaffa mig en mycket mindre form att göra tårtbotten i. En form lagom stor för lilla familjen Fis.

Simultankapacitet?

Ibland måste jag säga att jag är helt makalös! Ibland börjar jag funder på om jag inte är någon sorts superkvinna eller något i den stilen. Jag har nu ikväll, på en och en halv timme hunnit:
2 omgångar blåbärsmuffins med crumble (tack Leila!)

Visste ni förresten att ICA har frysta blåbär som fasiken är knytnävestora!? Undra bara om de smakar någon också.

1 getostpaj med körsbärstomater

Helt allvarligt jag är en wizz i köket. Jag kan, om maken nattar barnet och håller sig borta, hålla igång hur många projekt som helst i köket. Det är fan magiskt. Jag har sån sjuk simultankapacitet när jag är i mitt kök så man skulle kunna tro att jag alltid kan hålla hur många bollar i luften som helst. Jämt. Men nä, sörrö! Så är det inte.

Jag klarar, till exempel, inte av att prata och skriva på datorn samtidigt. Jag klarar inte enns av att lyssna och skriva på dator samtidigt. Något av de två aktiviteterna avstannar. Samma sak när det gäller TV-tittande och läsande. Vi ska inte prata om vad som händer när någon begär att jag ska ge någon form av respons på vad denne har sagt när jag titta på TV. Det blir tvär-tillt! Jag stirrar frånvarande in i TV-skärmen, gurglar något (den grafiske läsaren ser säkert lite dreggel rinna ur mungipan på mig också) för att sedan helt tystna. Det är lite som i Homer Simpsons hjärna, hans två hjärnceller, som glatt skuttar runt och säger "mmmm beer", råkar hoppa in i och knocka varandra helt. När jag tänker på det här är jag förvånad att jag inte trillar ihop på golvet varje morgon när jag ska knäppa BN:n. Det är ett under att jag fixar båda sakerna samtidigt, stå och knäppa.

Jag är inte ensam som kvinna om det här har jag märkt. Många jag har pratat med upplever precis samma sak, prata och skriva på dator, lyssna på någon och se på TV samtidigt, är helt omöjligt. Detta medans de flesta män jag känner klara detta utan problem. Dessa män kan varken se eller förstå det svåra i dessa situationer. Allt det här gör ju att man blir enormt nyfiken på hur det kan komma sig att det alltid sägs att kvinnor har sådan fantastisk simultankapacitet? Var kommer det ifrån?

Det måste ju komma från den tiden när det mest avancerade en man tog sig för var att spänna hästen framför plogen och plöja upp fältet så potatisen kunde sättas i tid. Jag inbillar mig att kvinnorna under den här tiden styrde upp hem, mat, barn och säkert en mängd andra sysslor. Men det i åtanke är det inte så konstigt att kvinnor anses vara fantastiska livsjonglörer.

Men även det här med att jonglera livet är svårt. Jag kommer ihåg vad min chef sa till mig när jag skulle gå på föräldrarledighet. Han sa att jag skulle komma tillbaka som den ultimata projektledaren. Han påstod att jag skulle bli så sjukt bra på optimera min tid så jag skulle hinna med hur mycket som helst. Pyttsan! Eller jo, på ett sätt har han rätt. Jag hinner baka 3 sorters scones, hacka grönsaker till middagsgrytan och skala potatisen medans barnet sover middag. Men köket när nog det enda område som jag blivit effektivare i sen jag fick barn. Alla andra områden har snarare havererat totalt. Att jag enns kommer ihåg att jag ska ha en BH på mig...

Vad i hela...

Maken upptäkte precis en annan blogg med titeln "Är det bara jag, eller...?". Så kan vi verkligen inte ha det! Ny rubrik, samma skräp i texterna.

Toodles!

Tankar om design och formgivning

Idag när jag kom hem så möts jag av en strålande glad dotter som faktiskt kom ut i hallen utan att hålla pappa i handen. Märk väl att detta är första gången det händer. Så ett litet "hurra" för lill-fisan tycker jag är på sin plats.

Hur som helst så ser jag en påse från en affär på hallbänken och undrar om maken och barnet har varit och handlat. Jodå, det hade dem och när jag undrar vad så säger maken med mystisk röst:
"Titta efter själv..."

Mmmmm, tänker jag, vad har det kommit hem för spännande sak nu, tittar i påsen och hittar.... svettband. Snacka om antiklimax. Jag sträcker fram dem mot honom och undrar om det var allt. Han rycker dem ifrån mig, sliter upp förpackningen och trär på dem på handlederna. Sedan står han tyst ett tag och beundrar sin nya svettband (?). Efter en stund utbrister han:
"Fan, va snygga dom är".

Det roliga med den kommentaren är att den levereras på ett sätt och med ett tonfall som antyder att det min man har på handlederna är en unik skapelse med en formgivning aldrig tidigare skådad.

mmm... ni ser vad det är

Svettbanden var svarta med AIKs emblem på ena sidan och Adidas logga på den andra. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att skratta åt honom och påpeka, det ur min synvinkel, roliga med det hela. För allvarligt nu, hur speciellt kan det vara? Jo, tydligen är det speciellt nog för att min man ska be mig att utlysa en omröstning här på min blogg (vadå, bland alla mina 5 läsare?) om det snyggaste idrottsklubbsmärket.

Snyggheten är inte av anledningen "jag gillar Djurgården så därför tycker jag att deras märke är snyggast". Utan nu ska vi försöka kliva ur våra supporterkoftor och se objektivt på det här med design och formgivning av klubbmärken. Skriv gärna en kommentar om vad ni tycker och kanske en liten länk eller en bild till det märke ni hejjar på.

Let the games begin!