It's hip to be square!

Ibland är det inte kul att gå ut. Till exemper är det inte kul att gå ut när det är -15 grader. Ja, jag vet att det finns de av er där ute som bara drar på sig skoteroverallen och pulsar iväg. Men det gör inte vi i vår familj. Vi får väl skylla lite på förkylningsastman, den blir ju som bekant värre när det är kallt ute.

Så vad gör man då? Eftersom Lill-Fisan började lägga ut handdukar över hela vardagsrumsgolvet och hoppa mellan dem (det kändes lite som om det var upplagt för en olycka) så fick jag en idé.

Som jag vet att darling Fröken pyssel redan konstaterat så kan man ha washitejp till mycket.

 

Man kan tejpa små hopprutor på golvet. Ett litet förstadie till att hoppa hage. Tänk va roligt det är att hoppa!

 



Världens bästa jobb

Jo, jag tycker jag har världens bästa jobb just nu. Visst, är mina arbetsuppgifter asroliga, jag får åka omkring hela dagarna och snacka skit med folk eller snacka skit med dem i telefon. Fantastiskt!

Men det är inte det som är det fina. I huset där jag sitter huserar även en känd plockgodisgrossist, de brukar ha fredagsförsäljning. Trevligt! Lite längre ner på gatan huserar en annan känd chokladtillverkare och, hör och häpna, även dem har utförsäljning såhär till högtider. På onsdag är det sista arbetsdagen för året och då bär det av till chokladtillverkaren. Fast prettomänniskan i mig säger att jag bör göra som tomtens dotter istället.

Ikväll har jag begärt tillgång till vår dator med bildbehandlingsprogram, för nu har jag faktiskt saker att visa er.

Middag för vuxna

Förra lördagen hände något så ovanligt att jag, ensam, var bjuden på en middag för vuxna. Mmmm, jag vet vad ni tänker; typiska småbarnsmorsor som är så sjukt bundna till sina telingar att de bara tar sig utanför hemmets fyra väggar, utan barnen, en gång om året. Men nä, jag tar mig faktiskt ut oftare än så. Men då oftast på krogen om det är med tjejerna eller jobbkompisarna eller med grabbarna.

Middagsbjudningar, däremot, har blivit partillställningar i våra kretsar. Så vi är oftast bjudna båda två eller alla tre. Men som sagt, i lördags var det bara jag på vuxenkalas. Kalaset var trevligt men det fina med det hela är att jag får en ursäkt att fixa till en liten gå-bort-present.

Man får tejpa ihop en liten presentpåse (tack superfiffiga Helena!). Det är verkligen helt fantastiskt vad man kan göra med washi tejp och presentpapper. Jag vet att jag är lite sen med det här med washi men det blir ju så bra!

Man får stoppa trevliga saker i påsarna. Nu kom ju alla de där burkarna jag gjorde i sommras väl till pass. Jag gjorde bland annat en passion-persikomarmelad. Som av en slump provade jag den med lite blåmögelost förra helgen och det var tramsigt gott! Så en sån burk åkte ner i påsen. Sen blev det ju en all-time-favorite, rocky road. Det är lätt och snabbt att göra och ack så god! Vad som också är roligt är att den är så lätt att variera. Gör man sen ett cellofanknyte om det så blir det ju så fint.

Som sagt, jag gillar verkligen gå-bort-presenter!

Det börjar dra ihop sig

Ni som känner mig vet att jag blir lätt manisk runt jul. Nu börjar jag dessutom känna pressen att jag faktiskt måste hinna med allt jag har tänkt mig att jag ska göra. Så för att det inte ska bli ett enda stort kaos så ska jag göra som en annan klok bloggerska och försöka strukturera upp det hela med en fin liten lista.

Till saken hör att jag har bestämmt mig för att vissa i min närhet ska få utsökta små virkade julklappar. Det plus den virkningsmani jag har drabbats av har gjort att jag har utvecklat "virkaxel". Det gör jäkligt ont i baksidan på min axel när jag virkar. Tyvärr måste jag ta det som ett tecken på att jag ska sluta virka ett tag nu.

Det gör egentligen inte så himla mycket för då får jag en chans att beta av min lista, som börjar bli ganska så.... lång. Here goes!

• Baka vörtbröd (ett tokmåste, finns inget bättre än vört, massa smör och cheddar!)
• Lussebullar (MÅSTE vara bakade till den 13e)
• Fixa årets julkortsbild och beställa
• Göra årets julkort (glöm för fasiken inte att köpa frimärken!)
• Juldekorationer (ja, den som lever får se om de blir av)
• Tvålar för Lill-Fisan att ge bort till släkten.
• Lite pepparkakor vore trevligt
• Göra busglögg
• Koka smörkola, på makens beställning
• Köpa ny cellofan!!!!
• Göra köttbullar
• Göra sillsallad (makens uppgift)
• Virka färdigt julklapparna
• .....

Det känns som om jag har glömt en del, men spontant så tycker jag att jag har massor att pyssla med fram till jul. Better get crackin'!

Duktiga morsan

En söndag för ett par veckor sedan hade vi en superhärlig dag. Hela familjen tassade runt i pyjamas/nattlinne hela dagen. Vi mös, skrattade, lekte, pysslade och hade det härligt tillsammans hela dagen. För min del blev det extra härligt eftersom jag hade tid att vara i köket en hel del.

Det blev både frallor, müsli och, hör här, vackra, glittrigt färgsprakande höstkakor.

Kakorna är av kavlad mördeg och sen gräddade. När de precis har kommit ut ur ugnen så strör man en socker och kanelblandning över dem. Jag har superfina kakmått i form av löv och ekollon från förra året när jag bara gick helt bananas och gjorde en Thanksgiving tårta till en väninnas middag. Nu fick de göra kakor istället för marsipandekorationer. För att kakorna skulle bli extra "höstiga" så färgade jag in sockret i lite höstiga färger.

Behöver jag tillägga att det var någon som åt så mycket kakor till mellis att middagen inte var så intressant? Och det var inte jag som åt. Dessutom kommer jag aldrig att vinna priset "årets morsa".

Bubbel och sprak

Jag är ju ständigt på jakt efter bra gå-bort-presenter. Jag verkligen h-a-t-a-r att komma tomhänt till folk som tagit sig tiden och orken att bjuda över mig och min familj på något trevligt. Min favvo är att ge bort en svulstig "gottekorg" med lite goda kakor och skorpor, någon hemlagad (eller fin köpt om det kniper) marmelad, gärna något trevligt godis och kanske någon tesort. Men det fattar ju vem som helst att en såndär korg går loss på ganska så många kronor om man köper det. Alternativt måste jag planera i veckor i förväg för att hinna tillverka allt. När det blir sådan press är det liksom inte så kul längre.

Förr i världen, när det inte fanns en Lill-Fisa, så hade jag inga problem att hålla på med såntdär. Men nu förtiden... tja, det kan vara asroligt och värsta terapin och skaparglädjen men det kan också bli ett enormt stressmoment som slutar i att jag står och fräser till övriga familjen och är inte alls det minsta lilla Martha Stewart.

Så ok, fina gå-bort-presenter som inte gräver medelstora hål i plånboken och som inte tar ett decenium för en småbarnsmorsa att göra. Ja, ni som har varit med ett tag har ju läst om mitt scones-kit. En present uppfunnen i vild panik men, om jag får säga det själv, blev himla bra! Men det bästa är ju det som man kan göra när man har tid och som man kan förvara nästan hur länge som helst så det bara är att ta fram, slå in på något trevligt sätt och ta med.

Då hittade jag det här! Innan jag visste ordet av hade jag klickat mig vidare och var hamnade jag om inte.... Well hello, Martha!

Jag började göra den första satsen... Det blev en komplett FUBAR (för er som inte vet, Fucked Up Beyond All Recogniton). Jag hatar att misslyckas så jag börjar fundera på vad felet var. Skiten liksom jäste och bubblade och då slog det mig, för mycket vatten!

Gör om och gör rätt! Lite, lite vatten i taget som noggrant arbetas in (om man lyssnar på blandningen kan man ibland höra att den "fizzar" då måste man blanda, blanda, mera, mera, så det slutar). Då blev de så rackans bra! Kolla bara!

Till er som undrar (Erica, du undrade, med rätta, sist...) så är det badbomber. Typ samma sak som man kan köpa på LUSH! Fast inte lika... välgörande, eller nåt! Men roligar för man har gjort dem själv! Det är bara att erkänna, jag är så jävla pretto att jag tycker det är lite jobbigt att ge bort något jag INTE gjort själv... Fast det måste ju vara bra också.

Snarare helpretto...

Jag slängde ett getöga på min egen blogg nyss och en sak slår mig. Fy fan vad det senaste inlägget känns syster duktig. I vardagliga livet lägger jag en stor fet spya på prettomorsor som minsann "gör aaall mat från grunden" och dessutom använder det för att framstå som en bättre förälder än någon som inte gör det. Och här sitter jag och fullkomligen vräker ut min självgodhet och sylt över hela internet. Usch!

Fast jag har ju å andra sidan aldrig påstått att jag INTE är pretto. Fast jag vill inte erkänna öppet att jag är pretto, bara lite smygpretto...

Mys med familjen Fis

De här fiffiga systrarna är faktiskt en stor inspirationskälla för mig. Jag satt och surfade lite och fick syn på det här, en alldeles fantastiskt härlig pastellig rocky road. Eftersom stackars lilla Lill-Fisan har haft någon magåkomma som varade i hela 5 dygn så tyckte jag att hon (och jag och maken) minsan skulle ha lite fredagsmys!

Så jag gjorde min alldeles egna rocky road. Jag tror jag har Leila Lindholms recept någonstans i hyllorna, hennes rocky road ska tydligen vara legendarisk. Men jag orkade inte leta upp receptet och sen var jag nästan helt säker på att det receptet innehöll nötter. Nötter funkar inte så bra i den här familjen än, Lill-Fisan does not approve! Eftersom fredagsmyset var ganska så mycket för hennes skull så kladdade jag i de jag vet att hon gillar.

Det blev så populärt så! Vad hade jag i då? Mjölkchoklad, rice krispies, digestivekex och minimarsmallows, baby!

Påskpyssel, del 1

Det är något med högtider som får mig att bli totalt galen. Speciellt jul och påsk. Det är trevliga högtiden som man associerar med gott att äta, trevlig samvaro och lite långledigt. Det sistnämnda känns extra välkommet just nu. Det har varit lite crazy i mitt liv utanför bloggen så det ska verkligen bli skönt att bara slappna av.

Jo! Pyssel var det. Jag har roat mig med att dekorera egna ägg till påskriset. Panduro hobby sålde plastägg i natrulig storlek där ett litet snöre att hänga dem i redan satt fast. Allt man behövde göra var att dekorera dem. Himla praktiskt!

Vad jag gjorde var att måla dem i lite olika färger. Jag hade hittat söta små servetter på nätet som användes för decoupage dekorering av äggen. Snabbt, enkelt och snyggt! Precis som man vill ha det när man har en klåfingrig liten 2-åring som klättrar runt på en.

I see you...

I have been noticing that lately I've gotten a lot of hits from the dear 'ol US and Australia. I suspect that most of you find my humble little blogg, in Swedish, throgh Pinterest.

I am sorry that I don't write in English. I really don't feel confident enough to blog in English. But you guys are more than welcom to drop a comment, questions or what ever it may be.

Or, you could just learn Swedish ;).

Welcome to my blogg!

Frustration

Jag är frustrerad.

Jag har så mycket jag vill publicera bilder på, så mycket jag vill visa er men eftersom jag är lite småpretto så kan jag ju inte lägga upp oredigerade bilder här. Mhm... varför bara sätter jag mig inte och redigerar bilder då? Jo därför att den enda dator som vi har bildredigeringsprogrammet på den har maken okuperat i nästan en vecka. Han är "in the zone" vad det gäller pokerspel påstår han.

Min man är periodare när det gäller nätpoker. Det kan gå flera månader utan att han spelar särskillt mycket och sen, som en blixt från blå himmel, fylls våran familjekalender av turneringar han eskar tid för att få spela. han behöver verkligen få en ny dator snart, så jag kan ha den andra i fred... Eller så köper jag en ny till mig, när vi får pengar till det.

Det värsta är att när jag inte får fixa mina bilder så sitter jag och gör massa nya roliga pysselprojekt som jag sen fotograferar för att inte hinna redigera bilderna och så vidare och så vidare. Igår började jag ett nytt virkprojekt, det ska bli en liten strandväska. Måste köpa mer garn ikväll...

What would Martha Stewart do?

Jag har en (av flera) tvångstankar. Det är att jag har väldigt svårt för att gå bort utan att ta något med mig till värden. Det kan vara lite olika saker, beroende på vem jag ska till men jag har ALLTID något med mig.

Så i lördag så var hela familjen bjudna till svågern (aka Bibbe) och hans familj. När vi vaknar efter middagsvilan (det fina med att ha småungar, det är legitimt att sova middag) så inser jag att jag har helt totalt glömt bort att fixa någon gå-bort-present. Jag ska erkänna att jag  fick lite lätt panik tills jag kom på att jag, för typ ett år sedan, hade börjat göra en "gottekorg" till svågern och hans familj. Det var tänkt att de skulle få korgen när vi kom dit för en julmiddag men eftersom vi blev sjuka hela gänget så sket det sig.

Det trevliga var att jag då hade en söt liten burk med körsbärsmarmelad som bara stod och drällde i kylen. Men vad skulle jag göra med den? What would Martha do?

Såklart så gör man ett litet gör-dina-egna-scones-kit, tillsätt endast ägg och mjölk. Fiffigt värre va! Det hade varit ännu roligare om det inte blev så förbannat stressigt att få allt färdig men nu vet jag till nästa gång  vad jag ska göra.

Själva sconesblandningen är förpackad i en plastpåse som finns i den kuvertliknande förpackningen. Jag limmade fast påsen med smältlim så jag hoppas att jag inte smälte påsen på kuppen. Men det tror jag inte. Limmet fick svalna liiite innan jag tryckte dit allt. Sedan gjordes det ett tjusigt omslag med cellofan och lite snöre. Alltså, det är bara att erkänna, en gå-bort-present ser sååå mycket glammigare och proffsigare ut om man bara sveper lite cellofan runt det.

Ibland är det svårare än man tror

Familjen Fis var duktiga i helgen och rensade ut vansinnig mängder med skit i vårat förråd. 90% av all skit var det bara att kasta men lite var faktiskt återanvändbart. Jag och min man är verkligen inte några giriga typer, utan vi vill bli av med grejorna snabbt och smidigt med minimal insats från vår sida. Så vi prisdumpade på Blocket! De "stora" grejorna gick iväg ganska fort och utan knussel. Sen har vi ju lagrat alla Lill-Fisans kläder sen hon föddes. Det är ganska mycket grejor. Så vi gjorde käcka små paket i olika storlekar och färger och la ut dem för en spotstyver.

Men jeezzze va folk ska vara jobbiga och petiga! Vår tanke var den, att vi vill att kläderna ska komma till användning. Vi prisdumpade för att få iväg grejerna snabbt, men också med tanken att någon av alla dessa föräldrar i denna stad som inte har så himla mycket pengar ska kunna köpa lite kläder till sin älskade bebis. Men vad händer? Vi får mail på mail från folk som vill att vi ska åka och lämna kläderna till dem på olika platser, man vill "mix and match" sina egna små paket, man vill ha ditten men inte datten och bara betala halva priset då, osv osv.

Allvarligt, om man är så jävla petig med vad man har i ungens garderob så gå till butiken och handla så får man precis som man vill ha det! Fast vad förväntar man sig egentligen? Frågan är ju fri och ska jag vara ärligt så tror jag inte att ensamma mamman med dålig inkomst kollar blocket så himla mycket. Jag tror snarare det är Stina från någon FiiinHood som vill göra ett klipp så hon kan visa upp sing unge på mammaträffen och säga att "vi har bara Petit Bateau, kaaaanske liiite PoP till lilla Göran" utan att bli utskälld av maken för den enorma kreditkortsräkningen. Jag har inget emot att man vill göra klipp men jag gillar inte attityden. Take it or leav it!

Vi har börjat svara på de som bara vill ha ditten och datten i paketen att det går så bra så, men det kostar fortfarande paketpriset. Jag tror inte vi kommer få så mycket mer sålt men det kanske är lika bra. Jag har planer på att skänka bort allt till kyrkan eller Kvinnojouren. Eller är det så att någon av ni som läser (ja, jag vet att ni inte är så många och att jag känner de flesta av er) känner någon som gladeligen skulle ta emot lite bebiskläder. Som sagt jag kan tänka mig att skänka till någon som VERKLIGEN behöver.

Laaaav, lav, lav...

Jamenusåserru! Nu har vi fiffat lite bilder så jag kan berätta om kvällsfikat vi hade här i tisdags. Det var efter att Lill-Fisan under stora protester hade duschat, tagit på sig nattblöja och pyjamas. Efter det hade hon börjat tramsa runt och skulle absoluuut inte följa med mamma någonstans. Tills mamma sa, "vi ska fika snart". Då jäklar må ni tro det blev fart på ungen. Hon studsade ur sängarna och började springa runt benen på mig (vilket är jäkligt jobbigt när man ska duka fram fika) vifta med händerna över huvudet samtidigt som hon högt och tydligt mässade "fika, fika, fika, fika".

Det är någon i vårt hushåll som har lärt sig att när det är dags för "fika", då blir det godsaker. Well, lilla fröken blev presenterad för detta.

Efterson Lill-Fisan började pilla på tårtan så fort den hamnade på bordet så fick hon en bit snabbare än hon kan säga "bompa". Den tårtbiten var borta innan jag och hennes pappa hade hunnit få varsin. Nu vet jag vad ni tror men nä, vi svälter henne inte! Så eftersom det var lite kalas och vi försöker låta bli att vara alltför skitnödiga föräldrar så fick hon en liiiiten bit till.

Efter det tyckte vi att det räckte, det tyckte inte hon. Så det hela slutade såhär.

Vi har konstaterat att hon gillar tårta.

Jakten på godiset

Kommer ni ihåg när ni var små och de där få triumferande ögonblicken när man "kom på" mamma och pappa med att de hade smygätit godis? Kommer ni då också ihåg den där skyldiga minen de fick i ansiktet när de insåg att de inte skulle kunna förklara bort godipapper nedstoppat mellan kuddarna i soffan, under sätet i bilen eller chokladlukt från munnen. Personligen så utvecklade jag ett speciellt sinne som gjorde att jag alltid kunde snoka reda på om det fanns något sött hemma som man kunde avkräva föräldrarna vid något bra tillfälle.

I början trodde mamma och pappa att de hade gömt allt så himla bra och försökte in i det längsta ljuga sig blåa om att det minsann inte fanns någon Daim hemma. När jag på pricken, ner till bakom vilka kryddburkar Daimen låg så vet jag att de tittade på varandra och började fundera på hur jag visste det. De försökte då börja med att få mig att sluta gå igenom alla skåp i köket och alla hyllor i matkällaren. När det misslyckades blev de kreativa istället. Jag kommer ihåg att det helt plötsligt aldrig fanns något gott hemma. Men sanningen är väl att de antagligen gömde godiset bland tvätten eller bland lakanen istället. Jag vet inte men jag hittade aldrig godis igen men jag kan ge mig tusan på att de satt där och snaskade på kvällarna.

Varför jag kom att tänka på det här är för att en kväll för någon vecka sedan blev jag sådär vansinnigt sötsugen efter middagen. Vi brukar ha mini-kexchoklad hemma, kan vara bra att muta med om situationen skulle uppstå. Det är för övrigt det enda godis, förutom strössel, som Lill-Fisan gillar. Just nu. Hursom, jag har stashat kexchokladen i våran "chokladburk" där det mesta i chokladväg förvaras. Så, jag tar alltså ner den här burken, öppnar den och fiskar snabbt upp en kexchoklad. Den är precis lagom stor att ta i två tuggor och när jag har hunnit skala den, ta första tuggan så hör jag små trippande steg. Redan när jag hör de första små stegen så trycker jag in den sista biten kexchoklad i munnen, tuggar febrilt och knölar ner pappret i min ficka. Precis när jag fått ner pappret i fickan hör jag en liten röst som säger "kaka?". För Lill-Fisan är kexchoklad kaka, ganska logiskt om man tänker lite på det. Jag tittar ner på henne och ser två stora anklagande ögon. Ögonen blir ännu mer anklagande (om möjligt) och lätt tårfyllda när jag säger "Nä, älskling. Det finns ingen kaka" med munnen så full av kexchoklad att lite smulor sprutar ut när jag pratar.

Här är chokladstashen

Den skenhelige föräldern... Det fick mig att inse att snart har hon utvecklats till den fullfjädrade choklad- och kaksökaren jag själv var under min uppväxt. Det fick mig också att inse att det kommer bli svårare och svårare att smyga med goa grejor. Hon kan ju snart öppna kylskåpet själv och förse sig. Jag har märkt att det här fenomenet (små tassande steg åtföljt av "kaka?") händer så fort jag öppnar en metallburk med lock. Lill-Fisan har utvecklat ett betingat beteende. När en metallburk öppnas så vankas det kaka. Det är ju nästan alltid sant eftersom nästan allt gott som finns här hemma ligger i olika metallburkar.

Hej då Direktör Groda!

Ja, nu har morsan varit ut och svirat lite. En kollega, en av de bästa, har gjort sin sista dag idag. Himla tråkigt för oss (andra kollegor) men jag tror att det är himla bra för honom. Som brukligt är i vår grupp så måste vi har after work när någon av oss slutar. Tyvärr är det den enda gången som vi har AW, men bättre än inget alls.

Idag gick vi ut och åt, som vi alltid gör, och det slutade på Lemon bar. Eller, jag slutade där. Vetetusan vad de tokiga ungdomarna hittar på sen.

Jag vill bara skriva att jag kommer sakna Direktör Groda (nä, han heter inte så) som fick sitt namn för att han i sin tidigare karriär gjorde det nödvändigt för oss att tala om att "har man trampat i klaveret ska man stå still. Inte fortsätta kliva runt.". Det har varit himla många goa glada skratt i gruppen tack vara honom. Ofta har vi skrattat åt honom, men minst lika ofta med honom. Nu på senare tid har det inte varit fullt så många Grodor... Faktiskt inga alls sen jag kom tillbaka från lastbilsfabriken.

Ja du Grodan, du har varit en fantastisk arbetskamrat. Lycka till och natti, natti!

Semlor

Semlor verkar vara något vansinnigt Svenskt. Om man ska vara petig så äter man semlan på fettisdagen som traditionellt inleder fastan. Fettisdagen brukar infalla i slutet på februari någonstans. Nuförtiden kan man börja köpa semlor 1a januari vanligtvis.

Jag som är en anal jävel när det gäller traditioner har frångått det för semlans skull. Jag menar, hur ska man annars hinna prova sig igenom alla semmelproducenter för att hitta den bästa semlan och sen hinna vråläta av den. Semlorna försvinner mer eller mindre efter fettisdagen så man har liksom inte tid att hålla på traditionerna här.

Än så länge har jag hunnit med 3 olika producenter. Först åt jag en semla på Thelins. Det var bland det äckligaste jag ätit. Det absolut äckligaste, som fick mig att må illa resten av dagen, var grädden som hade fått någon millimeters seg hinna ytterst. Asäckligt!! Jag som gör lite tårtor då och då kan ju bara tänka mig hur länge de där semlorna varit sparade för att få det där gräddskalet. Så, aldrig mer Thelins!

Sen köpte jag och maken ett duopack på City Gross. Jag som är lite matpretto tyckte det var jobbigt och jag kände mig billig... lite trailer-trash och var tvungen att gnöla lite om att baka själv och så vidare. Men det skulle jag få äta upp (hahahahaha!) när jag kom hem. De var svingoda! Inte nog med att de var billiga mot Thelins som dessutom var under all kritik, de var riktigt goda.

Idag har jag provat semla från Balders Bageri (tror jag de heter) i Solna Centrum. De var riktigt bra, den bara slank ner. Fluffig och fin grädde. Bullen kan jag tyvärr inte uttala mig om eftersom jag allid, utan undantag, kör hetvägg. Så bullen är alltid mjuk och lite... slemmig, hehe. Ja, såhär i skrift så låter det lite äckligt, men jag tycker det är gott. Ni som inte vet vad hetvägg är JFGI!

En smutsavvisande bil?

Som bekant så har det ju varit ganska så slaskigt väder större delen av "vintern" och den sista veckan så har det ju kommit snö med allt vad det innebär på våra vägar. Det här har ju gjort att den fina bilen har varit så förbannat skitigt så jag tycker det är lite pinsamt att åka omkring i den. Jag vill helst inte ta i den (det är ju sjuuukt vad skitig man blir om händerna då), och jag hoppas innerligt att ingen ser att det är jag som kör omkring i detta geggiga fordon.

Eftersom jag har låtit företaget jag jobbar på sätta lite klistermärken på bilen (mot betalning förstås, man får inte va dum då kan man bli...) så är det ju så att man inte kan låta skitigheten balla ur hur som helst. Dessutom är biljäveln vit (fick inte välja färg tyvärr) så ALLT syns på den. I morse tog jag mig hur som helst i kragen och åkte och tvättade av bilen. Det blev super duper, extra allt-tvättprogrammet och när jag körde ut ur tvätthallen var bilen som ny! Det enda problemet var att jag var tvugen att köra till Södertälje (jag slipper verkligen inte den där södertälje vägen) idag. Jag kan ju bara tänka mig hur bilen ser ut när jag kommer hem... Aja, bilen kommer alltid vara mer eller mindre skitig, det är bara att förlika sig med tanken.

Men så slog det mig. Om man kan ta fram smutsavvisande textila material, varför kan man inte ta fram en smutsavvisande billack? Tänk va härligt, så fort ett smutsstänk nuddar bilen studsar den tillbaka dit därifrån den kom.

Hallåååå! Produktutveckling på Svens-Kinesiskt bilmärke, läser ni nu? S-M-U-T-S-A-V-V-I-S-A-N-D-E.

Hur bra jobb gör man egentligen...

...när man sitter hemma 21:30, med andra glaset rödvin, en skål men chips (fan, vad jag älskar chips! Det är nästan lite tramsigt.) och sammanställer dagens informationsmöte som man var på med färgglada pennor och börjar känna sig lite såsig i huvudet. Jag gissar, inte särskill bra. Då är det läge att koppla ner FTPn och gå till maken och titta på film, va?

Jag har ju gnällt lite över att jag har så smått börjat ledsna på mitt jobb (eller, tvärledsna. Jag tycker det är skittrist 90% av tiden), det är inte så spännande och intressant som det var för 3 år sedan. Jag vill något mer och jag vill utvecklas. Däremot så har jag ingen större lust att utvecklas mot specialist inom ett ingenjörsområde. Fasiken, jag vill ju bestämma juh! Så jag tog faktiskt saken i egna händer och i höstas så sökte jag en gruppledartjänst på det företag jag arbeter. Tyvärr fick jag inte tjänsten men chefen fick upp ögonen för mig så nu har jag fått lite nya arbetsuppgifter.

Södertälje är bye, bye (har kommit på att jag kan blogga om pungkulor på bussen till jobbet!), så jag slipper den förhatliga södertäljevägen och essingeleden. Så nu sitter jag och gör säljarbete och det ville sig så väl att jag nu nästa vecka ska upp och försöka sälja in en tjänst tillsammas med VD och vice VD. Sug på den ni! Skönt att jag inte känner någon prestationsångest alls...

Taskigt eller smart föräldraskap?

Eftersom Lill-Fisan den senaste vecka förvandlats från världens gullunge som bara skrattar, kramas och pussas till ett litet monster som bara skriker sparkar och slår har det inneburit vissa problem. Det har varit cirkus och slagsmål varje morgon, eftermiddag och kväll.

Vad bråkas det om då? Ja, allt. Inte gå upp ur sängen, inte klä av, klä på eller byta blöja. Inte äta, inte overall, skor eller mössa. Inte duscha, inte sluta duscha, inte pyjamas, inte gå och lägga sig och så vidare i evighet.

Jag ska erkänna att maken och jag har börjat bli smått frustrerade. I morse var det min tur att få monstret upp och iväg till dagis. Men idag körde jag helt ny taktik. Jag fixade mig själv först sen började jag lugnt och fint väcka det lilla barnet medan jag fixade frukost. När hon vaknade bar jag ut henne i soffan där frukost för två var uppdukade och teletubbies var igång. Tack vare dessa färglada små figurer så åt Lill-fisan frukost, något som inte hänt på en månad. Hon bytte blöja, tog av pyjamas och klädde på sig utan att knota. Hela morgonen förflöt utan ett enda bråk. Inte ens dagislämningen urartade till en scen.

Jag hävdar att det är tack vare teletubbies. Det finns en jäkla massa människor som skulle kalla det dåligt och slött föräldraskap att sätta på TVn det första man gör på morgonen. Jag måste säga att jag kallar det smart föräldraskap. Hellre lite tv i 20-30 minuter än 90 minuter bråk, skrik och gråt.

Jag är sjukt nöjd med min morgon!