Svenska butiksarbetare försöker sig på merförsäljnign

Här i veckan skulle jag ge mig iväg för att handla strumpbyxor. Jag gillar den lite tjockare varianten som är lite mer heltäckande. Till saken hör att jag gillar den sort de har på Twilfit. Deras eget märke. Himla bra och sköna tycker jag. Så på vägen hem från jobbet så svängde jag förbi min favoritbutik. Det är en lite mindre butik och det brukar jobba en tjej där som är skitbra. Hon ger alltid den exakt rätt mängd service. Hon kan alltid läsa av om det är läge för att försöka sälja eller om hon bara ska ta betalt och inte något mer. Hon är bra på sitt jobb.

Men den här gången var det en ny tjej. Hon började bra, kom fram och frågade om jag hittade det jag sökte när jag stod där och rotade. Hjälpte mig att hitta storlekarna jag sökte och så vidare. Sen började det spåra ur. Hon försökte sälja på mig något som jag verkligen INTE var intresserad av (det hade framgått väldigt tydligt) och som dessutom var dubbelt så dyrt dom det jag sökte.

Såhär, när det är kallt och jag har kjol så gillar jag att ha ett par tunnare leggings under mina strumpbyxor. Det är bra på så sätt att jag inte tycker det är fullt så genomjävligt kallt när jag är ute och jag svettas inte ihäl på kontoret. Det är också bra för leggingsen syns inte så himla mycket genom strumpbyxorna eftersom jag har den tjockare varianten. Detta gör att det blir ingen tydlig kant vid vristen som syns när jag har mina pumps på mig på jobbet. Det som också är bra är att när våren sen kommer har man helt plötsligt leggings man kan använda istället för strumpbyxor om man vill ha barfotaskor.

Men den här kvinnan försökte kränga på mig ett par fleecefodrade strumpbyxor! Hur skulle jag använda dem? Svettas ihäl på kontoret hela dagarna och ha världens fetaste kant mitt på vristen. Classy! Hursom, jag avvärjde det försöket och lyckades ta mig till kassan. Där står jag och börjar känna mig lite stressad eftersom det här strumpbyxeköpet har börjat ta lite för lång tid tack vare allt jidder från tjejen i affären. Jag ska precis börja betala då hon frågar om jag inte ska ha trosor också. Jag säger att jo, men inte den här månaden och nu vill jag betala för jag måste iväg. Då säger männsikan "Men, DÅ bara MÅÅÅSTE jag få visa dig de här, de har sånt bra pris och aaaaalla säger att det är sååååå sköna"

Gaaaahhhh! Jag sprang ut ur affären efter jag betalat medan hon halvt skrikande och springades efter mig försökte visa trosor. Men alltså allvarligt? Vad är det för fel på den Svenska butikspersonalen? Jag har själv jobbat i butik och är väl bekant med konceptet merförsäljning, men seriöst. Om en kund kommer in och provar/köper BH förväntar jag mig att någon ska visa trosorna som hör till. Men om jag kommer in och ska köpa strumpbyxor så inte fan är trosor den första merförjsäljningen jag skulle tänka på som expedit. Personligen tycker jag att en kund som köper strumpbyxor mitt i vinterna kommer antagligen att ha stövlar på sig. Det är lätt att dragkedjan/sömmar/annat på stövlarna förstör och repar strumpbyxorna. Man visar då INTE trosor, man visar de lite tjockare knästrumporna. Nu var det så att jag hade behövt just ett eller två par sådana men eftersom den här kvinnan hade så fruktansvärt svårt att läsa av sin kund så kände jag mig tvungen att fly fältet och glömde således knästrumporna.

Det värsta med det här är att nu kommer jag antagligen aldrig mer gå till den butiken, så jag måste hitta ett nytt ställe att gå till. Jag blir så vansinnigt irriterad på butikspersonal som inte klarar av att vara lite lyhörda och läsa av läget. Det är som om ledingen för butikerna på något sätt försöker implementera den Nordamerikanska försäljningsstilen. Men tyvärr är det väldigt få som klarar av det fullt ut!

Jag älskar verkligen att shoppa i Kanada och USA. Det är supertrevligt när man kommer in i butiken och någon hälsar och frågar om det är någon särskillt man letar efter. Letar man efter något särskillt så säger man det och får sjukt bra och effektiv hjälp och shoppingen har tagit 3 gånger så kort tid som om du hade behövt leta själv. Vill man bara titta sig omkring så säger man det och får vara ifred. Skulle det vara så att man hittar saker när man tittar omkring så dyker det lite magiskt upp en glad och trevlig människa som tar de saker du hittat och hänger in dem i ett provrum. När du tittat färdigt så blir du visad till "ditt" provrum. Här är den här personalen också helt fantastisk för de verkar veta precis när man har hunnit få på sig första outfiten och knackar på dörren i precis rätt tid för att ge service i form av nya storlekar, annan modell eller vad det nu må vara. De är nästan aldrig påträngaden utan bara "hovrar" i bakgrunden, redo att dyka in när det behövs. Jag älskar det.

Tyvärr är det väldigt få Svenska butiker som klarar av att ge den här servicen. Jag har träffat på det ett fåtal gånger men alltsom oftast så slår det fel. Personalen verkar ofta ha väldigt svårt att läsa sina kunder. När en kund svarar att man bara vill titta, efter att personalen har hälsat, då förföljer man inte kunden och kommenterar hur snyggt varje förbannade jävla plagg som kunden rör skulle vara på vederbörande. Då låter man männikan vara ifred.

Samma sak så säger man inte hur snyggt en klänning sitter när den helt tydligt är alldeles för stor/liten. Allvarligt butiksarbetare! Kunderna ser igenom detta. Att ni säger att någon ser "uuuursnyyyyggt" ut som bevisligen ser ut som skit på den som provar, ger inte mer försäljning. Det ger precis tvärt om. Grejen är att de flesta kunder är inte puckade, de ser att det inte ser bra ut. Samtidigt så står expediten brevid och orerar om hur snyggt det är, det är inte direkt förtroendeingivande. Hade ni istället sagt att "nja, det där var kanske inte så himla bra på dig. Men vänta, jag tror jag har en modell som passar dig bättre. Jag hämtar den så kan du prova när du ändå är där". DET ger förtroende, förtroende ger försäljning och återkommande kunder.

Vad jag vill ha sagt är bara att varför är det så jävla svårt att ge ärlig bra service utan att trackasera sina kunder? Är det verkligen så svårt att låta bli att försöka visa massa trosor och gud vet vad när kunden precis sagt att "nä, det får vi ta när det finns mer tid". Varför klarar man inte av att fatta att det är läge att knipa igen, ta betalt och säga välkommen åter. Jag är helt övertygad om att den största anledningen till att Svenskar är vettskrämda för butikspersonal och tycker att det är obehagligt när någon hälsar på dem när de går in i en butik är för att de allra flesta butiksanställda inte klarar av att skilja mellan att ge god service och förfölja/trakasera någon.

Men om man inte vill då?

En negativ sak med att vara konsult är att jag känner att man ofta förväntas vara den som håller låda. Alltså, är det tyst vid lunch/fikabordet känner jag att det förväntas av mig att jag ska dra igång konverationen på något sätt.

Naturligtvis kan man alltid köra fegisvarianten, "någon som sett en bra film på siståne?", den slår sällan fel. Men ibland, eller ofta, så känner jag att jag inte orkar. Jag bryr mig inte. Jag vill  bara kasta i mig min lunch för att sen få gå och gömma mig bakom min dator. Ville jag vara social hade jag följt med de andra ut och inte suttit med snål-lådan.

Alltså, för det mesta så uppfattas jag som en hyfsat social typ. För det mesta så är jag det också men ibland så vill jag liksom bara vara ifred med mina tankar. Dessutom är jag så sjukt trött idag så jag förstår inte hur jag ska klara körningen hem. Men det har ju gått förr. Det är ju bara  att sjunga på för full hals. Jorå, när hon är ensam passar det att öppna truten. Det finns ju ingen där som kan be mig hålla klaffen så då kan jag låta hur mycket och om vad jag vill.

Varför är så viktigt för dig hur andra gör?

Ja, jag gillar Magdalena Ribbing på DN.se. Hon är faktiskt himla vettig. Det enda tråkiga är att jag inser att jag inte alls har så god stil och hyfs som jag tror/hoppas.

I förra veckan kom det upp en frågeställning till Fru Ribbing. Jag orkar inte återge hela frågan här, ni får läsa själva om ni orkar och vill. Men, vad som slog mig när jag började läsa i kommentatorsfältet (och även gav mig in i den ganska så OT debatten) var flera olika saker.

För det första. Det finns otäckt inskränkta människor och att dessa får rösta och uppfostra barn gör mig väldigt oroad.

För det andra. Jag förstår inte hur det kan vara viktigt för en viss grupp människor hur andra väljer att ge sina barn mat. Huvudsaken är väl att de får mat?

För det tredje. Man måste ju må synnerligen dåligt och ha väldigt lågt självförtroende/självkänsla om man har ett behov att kalla alla som inte gör som en själv för usla föräldrar som inte älskar sina barn.

Såklart handlade det som amning och även senare i kommentatorsfältet om kjesarsnitt. Så för en gång för alla vill jag bara klargöra några saker.

Det är i princip omöjligt att i Sverige idag "välja" att föda med kejsarsnitt. Man får BARA kejsarsnitt av medicinska orsaker (ja, tänk! Även psykiska orsaker är medicinska.). Den som tror att ett kjesarsnitt är nån jäkla "walk in the park" grej så är det inte det! Visst är det planerat så slipper man det här obehagliga med värkarbete och så vidare. Men försök vända dig i sängen med uppsprättad mage eller att lägga 1 liter mjölk under vagnen. Jojo, det känns ska du veta, i månader efter! Jag är helt övertygad att en vaginal förlossning också känns. Men kom inte och säg att kvinnor blir förlösta med kejsarsnitt för att det är bekvämt. Bekvämt är inte ett ord jag skulle vilja använda i samband med kejsarsnitt.

Det är också en försvinnande liten mängd kvinnor som väljer att inte amma sina barn av "egoistiska skäl" och "för att det är bekvämt". De allra flesta mammor jag stött på, är villiga att slå knut och vända ut och in på sig själva för sitt barns bästa. Eftersom alla blivande och nyblivna mödrar i det här landet blir slagna i huvudet med "om du inte ammar kommer det gå illa för ditt barn"-mentalitet så kan jag säga att det är inte ett lätt beslut man tar när man bestämmer sig för att sluta amma i förtid. Missförstå mig rätt nu, jag är verkligen för amning och det är toppen, OM det fungerar. Med fungerar menar jag inte att det finns mjölk. Jag menar att allt runtomkring ska fungera också. För det är fan inge kul att försöka amma en unge som bara gallskriker så fort den tappar taget (ca varannan minut) i allt från 45 min till 1,5 timmar per omgång. Tänk dig sedan 8-12 sådana omgångar per dag. Det skulle vara lögn att säga att man går omkring i något slags lyckorus om dagarna.

Vad jag vill ha sagt med det här är att: Ge fan i att döm andra bara för att de valt att göra på ett annorlunda sätt en dig själv! Du framstår bara som en inskränkt idiot när du försöker pracka på dina åsikter på de som inte är intresserade. Fram för allt, om du mår så himla dåligt och känner dig så misslyckad att det enda du kan slå dig på bröstet för är att du minsann ammat dina barn/fött vaginalt (helst då utan bedövning annars är man ingen riiiktig kvinna!). Ja, då är det läge att börja jobba med dig själv!

Tack för kaffet!

Har ni någon gång varit med om att ni färdas på E4:an söder ut. Slänger en hastig blick mot den norrgående riktningen, in mot stan, och tänker "stackars satar, klockan är inte mer än 06:30 och redan är det tjockt". Din nästa tanke är "det skulle ha varit gott med en kaffe, varför tog jag inte med mig det, det fanns ju kvar i bryggaren... bryggaren... FAN! Jag stängde inte av kaffebryggaren!". Blixtsnabbt kommer impulsen att köra av vid närmaste avfart, vända och "ila" tillbaka till AIK-land. Men du inser att om du gör det så kommer du med största sannolikhet att fastna i trafiken och följdaktligen komma försent till designgenomgången som är kl.10 i Södertälje. Så, du kör vidare med en olustig känsla i magen.

Väl på jobbet i Södertälje så lyckas du ca 07:10 få tag i grannen som har nycklarna hem till dig. Du hör hur sömndrucken grannen låter och genast så skäms du rätt så ordentligt. Det är ju trots allt ganska ovanligt att folk har den sjuka ovanan att gå ur sängen 5 på morgonen för att vara på jobbet 7. Hur som helst så ber du så hemskt mycket om ursäkt att du ringer och väcker honom men du framför ditt ärende och undrar om han har möjlighet att springa upp till dig och kolla att kaffebryggaren är avstängd. Tio minuter senare ringer grannen, han står i ditt kök och konstaterar att kaffebryggaren är kall.

Om det aldrig har hänt dig så var det väl kul för dig, men just det här hände mig i fredags. Jag skämdes verkligen som en hund, speciellt när han konstaterade att allt var som det skulle. Jag hade varit så stressad på morgonen så jag hade verkligen ingen aning om jag hade stängt av den eller inte. Bevisligen fungerade min autopilot bra men i vanliga fall så stannar jag alltid upp lite och säger till mig själv "nu stänger jag av kaffebryggaren" när jag gör det. För annars glömmer jag bort att jag har gjort det, samma sak med spisen och strykjärnet. Det här är naturligtvis inte första gången som jag tror mig ha glömt kaffebryggaren, jag har ju för tusan utvecklat metoder för att jag ska komma ihåg om jag gjort det eller inte. Det har hänt så pass frekvent att grannens sambo har fått gå upp en gång och jag har själv åkt hem på lunchen två gånger, tror jag, för att kolla. Jag har lite svårt att komma ihåg sådana här saker.

Men mitt i min skam över att inte komma ihåg vad jag gör och att väcka grannen så började jag fundera på hur jag skulle kompensera honom för det här. Självklart! En tårta! Så med facit i hand så är det inte så himla dumt att göra lite småpinsamma saker för då får man baka tårtor som ursäkt. Det är ju toppen! Jag som satt och gnällde över att jag fick för lite tillfällen att baka tårtor. Nu är det ju bara att vara min vanliga märkliga jag och tillfällena kommer att hagla över mig. Oh joy!

En kaffetårta, såklart!

För den nyfikne så blev det choklad/kaffe bottnar med hallonmousse som fyllning. Lite vispad grädde som foder och badabing-badabom vi har kommit till det roliga att dekorera.

Socialt missanpassade freaks

Ja, då har jag gjort det igen. Alltså, jag undrar på fullaste allvar om det inte är så att jag är lite, lite småkorkad.

Idag när jag sitter ute hos min kund i godan ro, så får jag ett mail av min chef. Han undrar var jag har gjort av en modell som tillhör det uppdrag jag hade tidigare i våras. Jag sitter och funderar och funderar och kommer fram till att jag antagligen har glömt föra över just den modellen till projektmappen på vår hemmaserver. Således så ligger eländet kvar i min passwordsskyddade mapp.  Jag satt där och började till min stora skräck inse att jag skulle vara tvungen att ge ut mitt password till chefen.

För en normal människa är antagligen inte det här några stora saker, de flesta har ju password som är barnens namn med första och sista bokstaven omkastade, makens födelsedag eller något annat som ska vara lätt att komma ihåg. För mig är helt andra saker lätta att komma ihåg. Jag tänker inte skriva ut mitt gamla (märk väl, jag har bytt det nu) password här, det är för pinsamt. Jag rodnade när jag mailade det till chefen och samtidigt pep "jag har mailat nu, men du får inte skratta". För att ge er nyfikna läsare (som till största del består av min familj och mina kollegor...) en hint så var mitt password en kombination av de små saker som sätter ihop mina modeller och glädjeflicka. Det är sådant som jag tycker är lätt att komma ihåg, lite smågrovt och burleskt. Eftersom jag är lite barnsligt lagd så ger det mig ofta en anledning till att småfnissa lite varje gång jag måste använda mitt lösenord.

För att återgå till telefonsamtalet med chefen. I andra änden hörs en talande tystnad, sedan hör jag "jag måste skratta *lite kvävt fnitter*, nämen...!". I nästa andetag säger han "Ja, det här får du verkligen byta för det kommer jag nog aldrig att glömma!". Hur som helst så rotar han runt bland mina mappar och konstaterar att filen vi söker inte ligger där. Vad jag tydligen heeelt hade glömt var att jag och en kollega satt och förde över alla filerna tillhörande detta projekt till en dators hårddisk, så att alla skulle kunna få tag på grejorna.

Så för det första: Hade jag tänkt efter hade jag på en gång kunnat be honom att börja kolla hårddisken på den dator där vi laddade ner alla filerna. Detta hade resulterat i att jag inte hade behövt lämna ut mitt lite väl kontroversiella lösenord.

För det andra: Hade jag varit bara lite smartare än vad jag var, hade jag mörkat det hela och sagt till honom att jag bara skulle byta till ett temporärt lösenord som han kunde få (det hade ju kunnat vara lillfisan eller något annat banalt). Resultatet hade varit att min chef fortfarande inte visste om vad jag använder för märkliga lösenord.

Det tredje jag nu funderar på är: Hur kommer detta att påverka mig i min proffissionella situation? Förhoppningsvis är han hyfsat cool med det hela, han är ju också ingenjör och ingår därmed i de socialt missanpassandes skara, och kan kanske på något sätt se det roliga och charmiga i det hela. Det andra alternativet är att han tycker att jag är ett socialt missanpassat freak som vid nästa kris kommer MBLas ur företaget fortare än jag hinner säga CAD-modell. En sak kan man i alla fall vara förbannat säker på, han kommer aldrig att glömma den där galna tjejen som hade helt sjuka lösenord som en gång arbetade i hans grupp.

Till mitt försvar av val av korkade lösenord vill jag säga att DET ÄR FAKTISKT INTE MENINGEN ATT MAN INTE SKA LÄMNA UT DET, TILL NÅGON. Men, eftersom jag arbetar på att tona ner min märklighetsfaktor och öka den sociala kompetensfaktorn har jag bestämt mig för att jag inte får använda sådana lösenord något mer. Tråkigt men sant. Nu är det slutfnissat vid inlogging!

Appropå prettomorsor

Alltså, nu vill jag verkligen slå ett slag för Fredrik Backmans blogg på cafe.se. Jag har alltid undrat om det finns människor som gör det som jag tänker att jag vill göra. Det finns det. Fredriks vän N. Jag gillar N. Det är allt jag vill säga.

På jakt...

Men jorå, ni gissade rätt! Lillfisan har somnat för natten, maken är som sagt inte hemma så nu sitter jag här igen.

Det var ju det här med kompisar. När lillfisan föddes insåg jag efter ett tag att det här med att bli mamma inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag tillhörde den där barnalösa skaran som tyckte att barn var, för det mesta, jäkligt jobbiga. De skrek, luktade konstigt och det gick absolut inte att förstå vad de sa. Så jag gjorde mitt bästa för att undviak barn. Jag var också en sådan som kunde sitta och ondgöra sig över "ouppfostrade barn" med kommentarer som "OM jag får barn så ska jag lära dom att aaaaldrig skrika på stan, de ska kunna sitta stilla och tysta vid matborden (yeah right!) och bla, bla, bla". Jag har vänner som ivrigt delade dessa åsikter med mig.

Men när man själv blev förälder så var man inte så jäkla cool och hård som man tidigare förespråkat. Saken är den att vad man inte inser och räknar med när man sitter och pratar är den här ovillkårliga och gränslösa kärleken man känner för sitt barn. Det finns liksom inte på världskartan för mig att låta en liten ligga/sitta och ropa på hjälp (ja, det är vad dom gör när dom skriker och gråter, iaf när dom är under och runt året) bara för att statuera exempel och "hon ska minnsan inte få styra...". Jag tycker det är idiotiskt att göra så och det skulle aldrig falla mig in! Vi behöver inte gå in närmre på varför just nu men det har med anknytning att göra, något som det forskats mycket på de senaste åren. Så, jag blev inte cool och gick på stan med min vagn dagarna i ända (känns inge kul när man måste stanna och amma i 1,5 TIMMAR på något godtyckligt ställe varannan timme) utan jag satt hemma i soffan med en unge vid tutten och undrade om det skulle vara såhär resten av min föräldrarledighet.

Jag kände snabbt att jag skulle vilja ha någon annan i samma situation att prata med, stötta/stöttas av och ventilera med. Men det är svårt att hitta när man sitter och ammar ca 8 timmar om dagen. Så kom äntligen brevet om föräldrargruppen (aka mammagruppen, båda föräldrar är ju naturligtvis välkomna men det är en mammagrupp vad än folk säger). Här, tänkte jag, måste ju vara det perfekta forumet att ventilera och hitta någotsånär likasinnade. Nu hade ju jag varit puckad och tagit den BVC som låg i anslutning till MVC i en annan kommun. Så till att börja med bodde ju jag rättså långt ifrån alla andra i gruppen. Vid första träffen så satt vi alla där med våra små knyten som om vart annat skulle ammas, guppas i famnen och bli hysteriska för att det blev för mycket intryck osv. Det var cirkus. Men jag tänkte att nä, jag ska försöka söka kontakt och om jag börjar att prata om något jag tycker är jobbigt kanske fler vågar öppna sig.

Nu kommer jag inte ihåg var det var jag började prata om men det är oviktigt. Det var väl något "mamma känsligt" som man helst inte ska nämna (att det suger att amma, man känner att man kanske inte tycker det är så fantastiskt att gå hemma och vara mamma, ja det finns mycket som kan vara tabu att diskutera på mammaträffar). Hur som helst så blev det helt knäpptyst i rummet och 10 andra mammor tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet för att sedan titta bort och börja gulla med sina ungar. Det visade sig att jag hade hamnat i en grupp med prettomorsor (vi går in på fenomenet lite närmare i ett annat inlägg), så inga kompisar där...

Jag har försökt att hänga på "barnvagnspromenader" med folk jag hittat på nätet, BVC, you name it. Men är de inte prettomorsor så är de bara konstiga och lite märkliga. Men nu har en helt ny möjlighet öppnat sig i och med att lillfisan har blivit mobil, lekparken. Det är så lätt där! Det är alltid en eller några andra ungar som precis har lärt sig att stappla fram och som sitter och äter sand tillsammans. Det är så lätt att börja prata och nästan alla bor på de få gatorna som ligger runt lekplatsen. Men nu undrar jag, om man nu träffar några föräldrar som man gillar (man ses ju fler gånger i parken) hur börjar man datea dem? Man vill ju inte gå för fort fram så att de ser desperationen lysa i enns ögon, men hur gör man? Bjuder man hem på kaffe? Tar man kanske med sig fika till parken? Eller föreslår man en tur till leklandet? Missförstå mig rätt men på den tiden det begav sig, så hade jag inga problem att ragga på killar. Men att ragga på andra föräldrar är läskigt!

Behöver jag nya kompisar?

Här sitter jag, ensam framför Gilmore Girls. Lill-fisan sover och maken har åkt iväg på sin födelsedags present, en dag fylld med poker, poker och åter poker. Han lät meddela att han antagligen blir jättesen. Det betyder att jag har massor med tid att blogga om jag vill det.

Ibland kan jag känna att jag har blivit lite ensam sen jag blev förälder. Det är ingen som ringer eller mailar och föreslår en drink på stan, en shoppingrunda eller bara en fika längre. Det är lite tråkigt och jag har försökt att höra om fikor, litet glas vin i solen eller något annat för att få umgås. Men ofta är folk så himla upptagna eller så tackar de ja för att sedan avboka i sista stund. Det är lite tråkigt. Fast på ett sätt kan jag förstå att det kanske inte är så himla kul att hänga med en småbarnsmorsa som antingen har en 1 åring klättrandes på sig eller inte klarar av att dricka mer än 2 glas vin för då blir hon pruttfull och vill gå hem och sova när klockan är 10 på kvällen. Eller, jag kan förstå att det inte är kul att hänga med en sådan person om man själv inte har småbarn. När jag inte hade barn tyckte jag nämligen själv inte att det var så kul att hänga med någon sådan. Speciellt inte om denna bara pratade om sitt barn som småbarnsföräldrar tenderar att göra.

Att man ofta pratar om sitt barn är egentligen inte så konstigt. Varenda litet framsteg, hur trivialt det än må vara, gör en så stolt så att man håller på att spricka. Man är också (oftast) konstant orolig att något inte är "normalt", att det är något fel på enns barn, och så vidare. Personligen har jag alltid tänkt att jag inte ska bli en sådan, som bara kan prata pyreér, spyor, bajsblöjor och nappflaskor. Jag som person slutar ju inte existera bara för att man får barn. Jag vill gärna tro att jag i viss utsträckning har lyckats med detta. Jag försöker verkligen att inte trycka ner mina bebisanekdoter i halsen på varenda människa jag träffar, speciellt inte de som inte har barn själva. Men det blir så svåååårt när någon av dessa frågar hur lill-skitan mår. Det är som att trycka på "play" på en jukebox som är inställd på "shuffle" och "repeat all", det tar aldrig slut! Som sagt jag försöker verkligen tygla mig men det är svårt.

Det har visat sig svårt att fortsätta umgås med sina "barnfria" kompisar på samma sätt som förut och det är tråkigt. För jag känner mig lite utanför. Jag vill verkligen orka ha 3-rätters middagar med champange, vin och uppsluppenhet fram till 4 på morgonen. Jag vill sitta och snacka skit i någon bar till fram på småtimmarna. Men jag orkar inte! Det är inte riktigt värt det. Lill-fisan vakanr någonstans mellan 5 och 6 på morgonen, oavsett om jag har varit ute eller inte, om jag bara är trött eller inte. Hon ska upp, ha sin välling, frukost, kläs på, ut i parken osv hela dagen. Det är inte kul att göra detta bakis och man är kanske inte en sån himla toppenkul mamma då heller. Så någonstans har jag börjat fundera att det skulle vara trevligt att hitta ett umgänge där man inte är så himla intresserad av att sitta och dricka så mycket mer än 2 glas vin på kvällen, som tycker att det är helt ok att bära hem den sovande ungen vid 11-på kvällen och som framför allt inte börjar gnälla om curlingföräldrar när man tar upp sin 1-åring i knät för att det är jävligt sent och den är trött och ledsen. Kort och gott, det vore så himla kul att umgås mer med andra småbarnsföräldrar som har barn i ungefär samma ålder.

Egentligen så vill jag ju faktiskt kunna fortsätta umgås med mina gamla vänner så som vi alltid gjort. Det kanske jag som gör det svårare än vad det är, men det känns inte som om man synkar riktigt längre. Så vad gör man? Man ger sig ut på vänjakt!

Är jag en tönt eller inte?

Idag var jag tvungen att lufta en fundering jag hade med mina arbetskamrater. Som tur är är de lite som jag och dömmer mig inte alltför hårt när jag häver ur mig saker. Hur som helst. Jag har börjat fundera på om det faktiskt inte är så att jag är ganska så socialt inkompetent. Jag menar, ju mer jag läser i Magdalena Ribbings spalt (och i läsandets stund sitter och nickar medhållande) desto mer inser jag att jag är den där förskräckliga personen som häver ur mig taktlösheter till höger och vänster.

Det kan vara så att jag sitter och läser att man inte ska säga ditten och inte göra datten (orkar faktiskt inte fundera ut konkreta exempel nu, så ni får hålla till godo med ditten och datten). Jag läser och tänker i mitt stilla sinne "vad är det för märkliga och okänsliga människor som säger sådant?". Veckan efter hör jag mig själv säga till en bekant "Näääämeeeen!! Ska ni ha en tiiiillll? Va roooooliiiigt!!!!". Saken är den att den bekanta fick sin första med en smula hjälp så en spontangraviditet är inte särskillt trolig. "Nä" svarar min bekanta med ett överseende leende "jag är bara väldigt svullen".

Ahmen, allvarlig! Häver man ur sig något sådant? Nä! En normal och tänkande människa med lite takt och fason kniper igen sitt söta lilla kakhål och nöjer sig med ett "Men heeeej! Va kul å ses!". Men inte jag, nej då! Här tar vi på oss slalompjäxorna och fortsätter hoppa omkring i klaveret som vi så snyggt klev i. Bara för att förödmjuka min bekanta lite till så börjar jag ursäkta mig i det oändliga. Jag försöker övertyga om att jag inte alls tyckte att hennes mage såg stor ut. Ja, jag rodnar när jag skriver det här för det är så in i bängen pinsamt.

Det må vara hänt om det här var en engångsföreteelese men saken är den att jag gör sådana här saker hela tiden. Verkligen heeela tiden. Det värsta är att jag kommer inte på mig själv förrän det är försent.

En annan sak som får mig att fundera på om jag faktiskt inte är en osocial tönt är att jag har extremt svårt att kallprata och att låtsas vara intresserad när någon annan orerar på i all oändlighet om något som inte intresserar mig. Det där sista får väl erkännas att det inte är särskilt unikt även bland socialt kompetenta människor, men de kan iallafall lite snyggt styra in talaren på något annat. Inte ens det klarar jag av. Jag är en katastrof på mingel partyn för jag kan verkligen inte gå fram till vem som helst och börja kallprata om något allmänt.

För det mesta tycker jag att om jag inte har något vettigt att säga så kan jag lika gärna vara tyst. Detta ställningstagande innebär ett visst hinder i mitt arbete (konsult!) där jag förväntas vara trevlig och social. Till min stora förvåning har det även kommit fram att mina chefer verkar tycka att jag är något av ett socialt geni (Whaaaaaat????). Så i mitt stilla sinne började jag fundera att det här kanske är en egenskap som jag borde jobba lite på.

Som ni vet är mycket av kallpratet klyschor, jag finner klyschor pinsamma och jobbiga för: de är inte vettiga, utan bara banala, så då kan man lika gärna knipa igen. Men jag bestämde mig för att jag faktiskt skulle börja praktiskera dessa bara för att se om folk faktiskt "högg" på dem. Döm om min förvåning när jag en dag vid fikabordet, den pinsamma tystnaden hade infunnit sig, säger "någon som sett en bra film på sistone?" och folk med liv och lust hugger på denna "ice-breaker" som om det var det nyaste konversationsämnet i världshistorien. När jag gick från fikan 10 min senare var samtalet fortfarande igång. Häpnadsväckande enligt mig.

Så vad mynnade luftningen av dessa tankar ut i? Jo, jag och mina kollegor kom fram till att social kompetens är något som faktiskt kan mätas i relation till sin omgivning. Det jag menar är att är man som jag, som förvisso kan häva ur sig pinsamheter allt som oftast, så vinner man ändå i längden. Anledningen är att man öppnar munnen alls när man jobbar med ingenjörer!

Och ja, jag har fördomar mot ingenjörer, men det har jag rätt till för jag är en själv!