Behöver jag nya kompisar?

Här sitter jag, ensam framför Gilmore Girls. Lill-fisan sover och maken har åkt iväg på sin födelsedags present, en dag fylld med poker, poker och åter poker. Han lät meddela att han antagligen blir jättesen. Det betyder att jag har massor med tid att blogga om jag vill det.

Ibland kan jag känna att jag har blivit lite ensam sen jag blev förälder. Det är ingen som ringer eller mailar och föreslår en drink på stan, en shoppingrunda eller bara en fika längre. Det är lite tråkigt och jag har försökt att höra om fikor, litet glas vin i solen eller något annat för att få umgås. Men ofta är folk så himla upptagna eller så tackar de ja för att sedan avboka i sista stund. Det är lite tråkigt. Fast på ett sätt kan jag förstå att det kanske inte är så himla kul att hänga med en småbarnsmorsa som antingen har en 1 åring klättrandes på sig eller inte klarar av att dricka mer än 2 glas vin för då blir hon pruttfull och vill gå hem och sova när klockan är 10 på kvällen. Eller, jag kan förstå att det inte är kul att hänga med en sådan person om man själv inte har småbarn. När jag inte hade barn tyckte jag nämligen själv inte att det var så kul att hänga med någon sådan. Speciellt inte om denna bara pratade om sitt barn som småbarnsföräldrar tenderar att göra.

Att man ofta pratar om sitt barn är egentligen inte så konstigt. Varenda litet framsteg, hur trivialt det än må vara, gör en så stolt så att man håller på att spricka. Man är också (oftast) konstant orolig att något inte är "normalt", att det är något fel på enns barn, och så vidare. Personligen har jag alltid tänkt att jag inte ska bli en sådan, som bara kan prata pyreér, spyor, bajsblöjor och nappflaskor. Jag som person slutar ju inte existera bara för att man får barn. Jag vill gärna tro att jag i viss utsträckning har lyckats med detta. Jag försöker verkligen att inte trycka ner mina bebisanekdoter i halsen på varenda människa jag träffar, speciellt inte de som inte har barn själva. Men det blir så svåååårt när någon av dessa frågar hur lill-skitan mår. Det är som att trycka på "play" på en jukebox som är inställd på "shuffle" och "repeat all", det tar aldrig slut! Som sagt jag försöker verkligen tygla mig men det är svårt.

Det har visat sig svårt att fortsätta umgås med sina "barnfria" kompisar på samma sätt som förut och det är tråkigt. För jag känner mig lite utanför. Jag vill verkligen orka ha 3-rätters middagar med champange, vin och uppsluppenhet fram till 4 på morgonen. Jag vill sitta och snacka skit i någon bar till fram på småtimmarna. Men jag orkar inte! Det är inte riktigt värt det. Lill-fisan vakanr någonstans mellan 5 och 6 på morgonen, oavsett om jag har varit ute eller inte, om jag bara är trött eller inte. Hon ska upp, ha sin välling, frukost, kläs på, ut i parken osv hela dagen. Det är inte kul att göra detta bakis och man är kanske inte en sån himla toppenkul mamma då heller. Så någonstans har jag börjat fundera att det skulle vara trevligt att hitta ett umgänge där man inte är så himla intresserad av att sitta och dricka så mycket mer än 2 glas vin på kvällen, som tycker att det är helt ok att bära hem den sovande ungen vid 11-på kvällen och som framför allt inte börjar gnälla om curlingföräldrar när man tar upp sin 1-åring i knät för att det är jävligt sent och den är trött och ledsen. Kort och gott, det vore så himla kul att umgås mer med andra småbarnsföräldrar som har barn i ungefär samma ålder.

Egentligen så vill jag ju faktiskt kunna fortsätta umgås med mina gamla vänner så som vi alltid gjort. Det kanske jag som gör det svårare än vad det är, men det känns inte som om man synkar riktigt längre. Så vad gör man? Man ger sig ut på vänjakt!