Skola, läxläsning och studieteknik?

I morse tog jag för ovanlighetens skull sovmorgon. Detta innebär att jag går upp vid 6-tiden istället för 5-tiden. Det var himla skönt och välbehöveligt och en av de positiva sakerna var att lill-fisan vaknade ungefär samtidigt. Så när jag kom ut ur duschen så lallade hon redan runt i vårat hem och morgon-TVn var på. Det är alltid trevligt att få äta sin frukost och dricka sitt kaffe samtidigt som man lyssnar på morgon-TV tycker jag. Idag var det några politiker inbjudna för att diskutera det här med hemläxans vara eller inte vara. Jag vet inte om det var pudelns kärna men det var det de pratade om när jag satt där med min gröt.

Summa sumarum var väl att den ena sidan ville ha kvar hemläxan och den andra sidan ansåg att det var orättvist mot de barn som inte fick hjälp med läxan hemma. Det var ju tydligen så att lilla Kalles pappa som var snickare inte alls kunde vara lika behjälplig och pushande i studierna som Stinas ingenjörsmamma kunde vara. Nä, den sidan ville ha lärarledd läxläsning. Det största argumentet för det var att det var otroligt viktigt att lära sig bra studieteknik. Den här politikern meddelade med chockat ansiktsuttryck att det hade hon minsan inte fått lära sig förräns på universitetet! Nåja, vad jag förstod pratades det om åk 1-6 här och frågan är hur mycket läxor man har och hur mycket studieteknik man behöver för att tillgodogöra sig läxorna på bästa sätt. Det är inget som jag vet något om men för mig faller hela den argumentationen om studieteknik väldigt platt. Jag lärde mig inte heller studieteknik förräns på högskolan och lyckades ändå, med dyslexi, ta mig igenom en civilingenjörsutbildning. Så jag har svårt att tro att lyckas/inte lyckas akademiskt, hänger på om man fick lära sig studieteknik i åk 1-6.

Hur som helst så fick den här lilla debatten mig att börja funder på hur det var när jag gick i skolan. Jag har som nämnts ovan dyslexi, kanske inte så himla grav längre för jag har tränat mycket, men den finns där. Det vore en lögn att påstå att det inte ställde till problem för mig i skolan. Min storasyster var ett riktigt "ljushuvud" så därför blev jag väldigt snabbt stämplad som lat, slarvig och antagligen lite puckad eftersom jag hade svårt att stava "och" efter sommarlovet mellen 1:an och 2:an. Jag kommer till och med ihåg hur jag fick specialundervisning i Svenska ett tag. Då för första gången i hela min skolgång fick jag känna mig smart. Jag kommer också ihåg ett tillfälle då jag skrev alla rätt på ett matteprov och blev uppflyttad i den "svåra" mattegruppen. Första gången jag gick in i det klassrummet var läskigt. Det fanns, tror jag två andra tjejer i den gruppen, resten var killar. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jobbigt i den gruppen och att jag ofta kände mig osäker och underlägsen och till slut bad jag om att få gå i min vanliga mattegrupp igen. Jag kommer inte ihåg idag varför jag tyckte det var så jobbigt och varför jag kände mig så underlägsen, men känslorna fanns där.

Läxorna upp till åk 6 bestod ju oftast av att lära sig diktamen, glosor, blindkartor och räkna tal i matteboken. Kanske skriva något om sommarlovet. Så i princip låg läxorna på en sådan nivå att det gick att lära sig utantill utan någon särskilld "studieteknik". Det var viktigt att var duktig i läsning och skrivning minns jag och det räknades riktigt aldrig att jag hade räknat längst i matteboken när jag inte enns kunde stava eller läsa högt. Men trots alla mina tillkortakommanden under grundskoletiden var det relativt ovanligt att någon elev inte klarade de grundläggande kraven för att kunna söka gymnasiet. Att det blivit så nu har väl en stor del i den livliga skoldebatten.

Varför klarar inte ungarna skolan? Har det att göra med att de inte har några krav på sig längre. Kraven har sänkts och sänkts för att till sist bli obefintliga och de stackare som kommer in på högskola blir hårt och brutalt bitch-slappade tillbaks till verkligheten. Men till och med högskolorna sänker ju kraven på studenterna så när de börjar jobba kommer chocken. De måste faktiskt prestera något själva och när de påstår att de kan något förväntas det också att de ska leverera.

Eller har det att göra med att överallt i media så syns det människor som inte har någon formell utbildning (inte vad de säger i alla fall), men lyckas och blir svinrika och kända. Man kan spela poker och bli skitrik, man kan vara med i en dockusåpa och bli känd och kanske få lite pengar, man kan sjunga en trudilutt eller buktala och vips så har man ett jobb "inom media". Jag har förstått att det är en av de hetaste saker man kan jobba med enligt kidsen, media. Vad vi glömmer bort att informera dessa stackars förtappade ungdomar är att det endast är en bråkdel av befolkningen vi ser lyckas i den mediala världen. Visst, är du svinduktig på att sjung ska man naturligtvis odla den talangen om det är det man vill. MEN, det finns väldigt många som är svinduktiga på att sjunga, som jobbar med det men som aldrig slår igenom och blir kända.

Det verkar också anses töntigt att vara smart och lite småcoolt och något man gärna skryter med när man inte ens kan räkna ut årsräntan på det bolån man precis tagit. För mig är det helt horribelt och jag bävar för den dagen lill-fisan börjar skolan. Jag menar, klasserna är enorma, lärare och böcker är begränsade resurser. Ungarna uppmuntras till att söka sin information på nätet i "projekt". Hur ska en 9 åring veta om den sidan hon har hittat är en tillförlitlig källa eller inte? Dessutom finns ju risken att hon inte får ta samma plats eftersom hon är tjej.

Ja, det finns mycket att debattera när det gäller dagens skola. Men att stå på bästa morgon-sändningstid i stora kanalen och tjafsa om hemläxor, det är nästan en förolämpning mot alla lärare, elever och föräldrar i dagens skolsystem. Hur vore det om vi skalade ner klasserna, anställde fler lärare, uppdaterade material och böcker och kanske, bara kanske började ställa krav på att ungarna faktiskt ska lära sig något. Då kanske man ska börja med att göra skolan statlig igen och inte kommunal...