En egen liten person växer fram

Igår var jag med om flera, för mig, coola saker.

För det första så var trafikgudarna med mig (ja, jag håller på att utveckla min egen religion så jag håller på att ta fram ett gäng nya gudar man kan be till) så det var fri lejd hela vägen från Södertälje till Solna. Hurra! Detta gjorde att jag kom tidigt till förskolan (nu känner jag mig duktigt och lite pretto när jag inte säger dagis). Eftersom det var fint väder parkerade jag bilen och sprang upp till lägenheten för att hämta vagn och en banan. Båda behövs om vi ska leka i parken innan vi går hem och lagar mat.

När jag kommer in på gården till förskolan börjar jag titta mig omkring för att försöka hitta just min lilla unge. Då hör jag en förskollärare "Lill-Fisan! Din mamma är här!". Jag känner inte igen denna förskollärare eftersom hon inte arbetar på Lill-Fisans avdelning och de är de enda i personalen jag känner. Jag ser hur Lill-Fisan tittar mot grinden där jag är, börjar skratta och springer mot mig. Det är en fantastisk känsla kan jag säga. Lill-Fisans inskolningsfröken V kommer och pratar med oss om hur dagen har varit. Lill-Fisan är i min famn och V står brevid oss och klappar henne i håret lite, pratar med mig och pratar med Lill-Fisan. Lill-Fisan tittar på V och pratar och skrattar lite. Sedan böjer hon sig fram ur min famn och ger V en puss på munnen. Jag får också en puss direkt efter och vi går för att hämta hennes saker. På vägen ut från förskolans gård så säger Lill-Fisans "fröknar" hej då till henne och vi går förbi några andra barn. Då hör jag ett litet "hej då, Lill-Fisan" från de andra barnen.

Vi gick till parken för att gunga lite. När Lill-Fisan sitter i sin gunga och har fått fart hör jag flickan brevid säga till sin mamma "Jag vill gunga som Lill-Fisan gör". Både jag och mamman tittar på varandra och på flickorna och den andra mamman säger "känner du henne?" till sin dotter. "Ja" säger den andra flickan "hon går på min avdelning och hon heter Lill-Fisan". Jag och mamman hälsar på varandra och presenterar oss. Efter ett litet tag är det dags att gå hem och sätta fart med matlagning och samtidigt försöka ta sig igenom "hell hour".

När jag senare på kvällen satt och funderade på eftermiddagen insåg jag att min lilla unge håller på att bygga upp en helt egen person. Hon har lärt känna andra människor, som inte jag känner. Hon har fått alldeles egna erfarenheter, som inte jag är delaktig i. Det är det som är det coola. Jag har insett att hon har börjat gå sin egna lilla väg i livet. Hon har börjat bygga en egen umgängeskrets och hon har fått en till, ny grupptillhörighet. Hon tillhör en grupp som jag och hennes pappa inte tillhör. Hon har helt på egen hand lyckats skapa sig band till andra personer som hon känner sig trygg med. Det är häftigt att se.