Det har väl knappast undgått någon den skilsmässodebatt som har rasat i medier i detta land efter boken "Happy, happy. En bok om skilsmässa" kom ut. Många kritiker har verkat väldigt upprörda över att dessa två kvinnor vågar skriva en bok där personliga betraktelser från kvinnor som skilt sig vittnar om inte bara sorg, olycka och känsla av misslyckande utan även om glädje och frihetskänslor. Tydligen är det fortfarande, år 2011, väldigt tabu att som kvinna känna att det faktiskt kom något gott ur en skilsmässa och att man känner sig lycklig i sitt nya liv. Det har orerats om egoistiska kvinnor, att kvinnorna i boken inte bryr sig om sina barn och så vidare och så vidare i nästan all oändlighet.
Till sist så lessnade väl en av författarna på detta unkna 1700-tals dravel och drog till med en replik i DN.se. Bravo! Jag kan inte annat än hålla med henne i hennes replik.
Det är beklämmande att se och läsa hur trångsynta kritiker av båda könen tycks vara och hur provocerade de verkar bli av en bok som illustrerar personliga iakttagelser. Det är beklämmande att fortfarande i detta land, som anses vara en av världens mest jämställda, så anses det att en kvinna som inte ger upp hela sin existens och offrar sin personliga lycka och sitt personliga välmående för äktenskapet, barnen och för att vara den heliga-aldrig-svikande-modern är misslyckad. Är man en misslyckad kvinna i den bemärkelsen har man inte rätt till lycka. Man ska sitta och oja sig, vrida sina händer och ha ångest över att man, fram för allt, har gjort sina barn olyckliga. Om mannens delaktighet i "misslyckandet" nämns inte ett ord. Inte heller om hans ansvar att försöka hela familjen "för barnens skull". Om man börjar studera vad som skrivs och sägs i media om den här boken så kan man börja misstänka att det inte alls är självklart att man har lika mycket ansvar för barn och hem i en kärnfamilj. Tvärt om verkar de flesta tycka att familen och barnens välmående och lycka är kvinnans ansvar.
Jag undrar varför vi är så snabba att döma mammor som inte följer normen? Om en mamma vågar säga upp heligheten och arbeta på sin karriär om det gör henne lycklig, ta sig ensamtid om det gör henne gott eller, ve och fasa, skilja sig från mannen som gör henne olycklig, ja då ska hon brännas på bål. Om hon dessutom gör dessa saker utan att känna skuld eller dåligt samvete för att hon inte finns hos sina barn just den timmen hon behövde jobba över/fixa naglarna/var på konferens eller vad det nu må vara, då ska hon pryglas innan hon bränns. Tydligen är det här med att inte känna skuld det värsta av allt.
Men varför är det så provocerande med frånskilda mammor som är lyckliga i sin nya tillvaro och som inte känner skuld över det hela? Jag blir ärligt nyfiken eftersom det verkar som om både manliga och kvinnliga kritiker har kastat sig över författarinnorna och slitit dem i stycken, kallat dem för ansvaraslösa egoistiska mammor som dessutom vågar ha ett bättre sexliv efter äktenskapet en i äktenskapet. Varför blir många människor så fundamentalt skrämda av kvinnor som vågar bryta normerna? Jag vill verkligen inte tro att det är så enkelt som att männen känner sig hotade av att kvinnan visar på ytterligare ett sätt att hon kan klara sig utan dem och kvinnorna bara, rätt och slätt, är avundsjuka i den skuldbetyngda tillvaro de ännu inte lyckats slå sig ur.
Så nu undrar jag, både mammor och pappor, vill ni verkligen att era döttra ska växa upp och klä på sig skuldkoftan och offra hela sin person och existens i den heliga moderns namn? Jag vet att jag kommer att göra allt som står i min makt för att skuldkoftan ska brännas en gång för alla här i min familj. Än har jag inte vågat tutta på den men jag vet var tändstickorna finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar