Ja, nu har det hänt. Det är föga förvåndande att det hände, det har hänt nästan alla människor på denna jord. Men likväl så känns det som ett enormt stort steg för den enskilda individen.
Lill-Fisan har sagt sin första två-ords mening! Jag tror många föräldrar upplever det här som något stort. Man tycker att det barnet säger har en djup mening och naturligtvis har man det smartaste barnet som nåonsin fötts. Det Lill-Fisan sa fick mig närmast att börja fundera över hur bra det är att vara så fixerad vid TV-figurer vid 1,5 års ålder.
Det som hände var att jag satt i soffan och läste lite igår. Lill-Fisan var på govet och staplade klossar och utbrast lite då och då i entusiastiska "titta!" när hon staplat ett fint torn. Jag är den uppmuntrande föräldern och säger "ja, titta! du har byggt ett torn. Vad roligt du ser ut att ha!". Jag fortsätter att läsa och märker att min lilla dotter kommer och kryper upp i soffan brevid mig. Plöttsligt får jag TVns fjärrkontroll tryckt i handen och jag hör ett bestämt "titta bompa!".
Naturligtvis är jag stolt, mitt barn har nått ännu en milstolpe i sin utveckling. Men i smyg så önskar prettomamman i mig att mitt barn inte var fullt så TV-fixerad. Att hon inte sprang ut i vardagsrummet så fort hon kom hem och började fippla med fjärrkontrollen. Det hade väl kanske varit roligt om den första 2-ords meningen var "älska mamma" eller "mamma fin" eller något rart om pappa eller något sådant. Men så var det inte. Så det enda raka är väl bara att erkänna att ja, i vår familj så står TVn på nästan jämt. Vi gillar det. Ibland tittar vi, ibland inte. Ibland gör vi annat medan vi tittar. Jag kan ibland göra en ansats att TVn inte ska vara på så mycket, jag vill ju gärna vara en duktig mamma. Men va fan! Jag gillar att se och höra på TV. Tydligen gör min dotter det också.
1 kommentar:
Hahahahaha heja Lill-Fisan :D
Kinaina
Skicka en kommentar