Det här med föräldrarledighet är knepigt. Är man riktigt duktiga föräldrar (och lite pretto) så delar man på föräldrarledigheten. Är man dessutom en duktigt mamma så är man hemma MINST ett år, gärna längre men utan att ta mer än hälften av dagarna. Det ska ju vara jämlikt! Sen att pappan bara är hemma 4 månader med full betalning ("vi har inte råd att han ska vara hemma annars"), tar några strödagar här och där, förlänger semestern med lite föräldrardagar men de flesta frös inne, anses fullt normalt. Dessa pappor kan till och med omtalas att de minsan var "duktiga" och "drog sitt strå till stacken".
Om man som kvinna gör valet att man vill gå tillbaks till arbetet efter 8-9 månader är det väldigt ofta som man blir ifrågasatt. Man ses liksom inte som en riktigt kvinna och mamma för av någon anledning anser många att man "överger" sitt barn när man börjar jobba och låter pappan vara hemma. Det är ofta som ett sådant beslut kommenteras och ifrågasätts av olika människor. Tydligen så måste det även undersökas om vad det är som driver dessa kvinnor. DN.se publicerar en artikel som baserar sig på en sociologisk undersökning. I artikeln framträder två intressanta fakta.
1. Kvinnor med karriärsyrken och som är högutbildade tenderar till att vara hemma kortare än 10 månader. Enligt undersökningen har detta ingenting med jämställdhet att göra.
2. Om man vill att männen ska vara hemma mer måste kvinnorna vara hemma mindre.
Om vi börjar med den första punkten. Det är väldigt lätt att tro och tolka att dessa kvinnor är hårdnackade karriärsvampyrer som kastar sin hjälplösa avkomma åt sidan för att fortsätta kliva över lik för att hamna på topp. Den som tror det gör det hela lite väl enkelt för sig själva. Åter igen kan jag bara tala för mig själv och jag ensam utgör verkligen inte en tillräckligt stor grupp för att börja basera några sanningar eller enns tendenser på. Men jag tror heller inte att jag är något unikum i mina tankar och hur jag agerar. För mig är verkligen mitt barn det viktigaste. Mitt barn är så viktigt att jag sätter mina känslor att aldrig släppa henne åt sidan så hon ska få förmånen att kunna skapa en trygg anknytning till sin pappa. Jag är helt övertygad om att detta görs bäst när det två får vara på tu man hand och han har huvudansvaret större delen av tiden. Jag är också fullt övertygad om att för att öka förståelsen för varandra i ett förhållande med spädbarn är det av största vikt att båda får känna på hur det är att ha huvudansvar för hem och ungar.
Det är också så att jag har ett arbete som jag finner både intressant och utvecklande. Det är ett yrke där jag ser mig själv utvecklas och växa i min yrkesroll. Det är också så att det här yrket är mansdominerat, vilket innebär att jag i dagsläget konkurrerar med grabbarna på grabbarnas villkor. Jag misstänker att man väldigt lätt och snabbt blir "borträknad" om man inte dyker upp på över ett år. Natruligtvis är det mot lagen att det är på det sättet med det hindrar inte tanken eller ett omedvetet bortval att hända. Eftersom jag inte är villig att lägga mig platt på marken och bli överkörd i min karriär så får jag snällt rätta mig efter de normer som finns, uttalade eller outtalade.
Den andra punkten är något som jag funderat mycket över. Hur många män finns där ute som inget heldre skulle vilja att få vara hemma mer med sina barn än de öronmärkta två månaderna? Rättså många gissar jag. Men nu är det såhär att det här med att vara föräldrarledig verkar vara i allra högsta grad kvinnodominerat område. Börjar man prata om att kvinnor ska vara hemma kortare tid, ja då blir det liv i leden. Helt plöttsligt börjar det komma massa ursäkter, inte från männen utan från kvinnorna. Männen "kan inte" och "vet inte hur han ska göra" med barnen, man har inte råd, han "kan" eller "får" inte vara ifrån jobbet. Ja, det finns ingen hejd på uppfinningsrikedomen som kvinnor har när de ska försvara sin rätt att monopolisera föräldrardagarna. Visst, visst, det finns tillfällen när en familjs ekonomi skulle haverera totalt om den ena parten var hemma och visst finns det helt inkompetenta fäder. Men jag vägarar att tro att de är så många och så vanliga som alla dessa kvinnor vill ge sken av.
Det är kanske så att dessa kvinnor är jävligt kåta på jämställdhet när det kommer till lön, hushållsarbete och annat de har att vinna på. Men när det innebär att även de måste ge upp något priviliegat så är det inte så jävla intressant med jämställdhet längre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar