Jag har ju nu fått min nya fina bil. Lyckan är total i familjen Fis och alla uppskattar en åktur i den stora fina bilen. Min syster kom förbi häromdagen och ville naturligtvis ha en förevisning av bilen. När hon sitter där och pillar och fixar på alla knappar och reglage, kommenterar olika funktioner och tekniken bakom, så slår det mig en sak. Min syster är en tekniknörd förklädd till ekonom!
När jag gick i lågstadiet var de som var bra på matte coola. De flesta tyckte det var roligt med matte och det var något man ville vara bra på. När man sen började på mellanstadiet blev man behandlade med någon form av skräckblandad förtjusning om man var bra på matte. På högstadiet blev det tydligare och tydligare, ju längre tiden gick, att de coola ungarna (ni vet vilka jag menar) ofta inte var så bra på matte. Den vedertagna sanningen blev då att det var töntigt att vara bra på matte och det var lite tufft att dissa de samma. På gymnasiet så blev det också ganska så tydligt att de som hade haft attityden att matte var töntigt dessutom började tycka att det var svårt. De kanske de tyckte redan på högstadiet, det var därför man maskerade ämnet som "töntigt".
Tyvärr så tycker jag att det känns ganska så vanligt att man hör folk säga att "åh, jag är så dålig på matte", "jag fattar verkligen inte matte" och så vidare. Saken är den att det är helt ok att vara dålig eller inte så bra på något. Hey, jag kan inte komma ihåg ett historiskt årtal om det så gällde mitt liv. Jag skulle inte kunna pricka rätt århundrande för någon Svensk kung. Jag suger verkligen på historia. Men det är här jag tycker mig märka en skillnad. Det här problemet jag har med historia är något som jag finner väldigt genant. Det är så genant att jag gärna smyger mig ur situationer där samtalet börjar kretsa kring årtal och historia. Jag skulle aldrig, frivilligt, häva ur mig att "åh, jag är så dålig på historia" vid ett sådant tillfälle. Jag skulle heldre försöka byta samtalsämne, undvika och divergera från samtalet in absurdum innan jag erkände att jag inte kan något om histora.
Men dessa människor som är dåliga på matte verkar inte tycka att det är det minsta pinsamt att de inte kan räkna ut årsräntan på sitt eget bolån. Så fort ett samtal börjar närma sig gränslandet för ett plustecken så häver dessa ur sig att de inte kan det minsta matte. De gör det ofta med ett lite kokett skratt och verkar i det närmsta stolta över det hela. Nu ska jag kanske inte sitta och döma folk som tycker att matte är svårt. Jag gillar ju matte och har alltid gjort. Men dessa människor verkar också helt förskräckta inför tanken att försöka lära sig att räkna procent. De slår ifrån sig som en ilsken tonåring och ber en att "sluta tjata för de fattar ju inget i alla fall!". Min syster erkände för mig för ett tag sedan att egentligen hade hon velat läsa till ingenjör. Men hon vågade inte för mattens skull.
När blev matte så läskigt? När blev det okej att inte lära sig räkna de mest basala räknesätten och kanske en enklare ekvation? Det är ju något som de flesta måste kunna varje dag. Det är ju som att en dyslektiker skulle ge fan i att lära sig läsa och skriva. Det är en ganska så stor tegelvägg att klättra över, det där med att knäcka läs- och skrivkoden, för en dyslektiker. Men det skulle aldrig accepteras i samhället. Men matte, ja äsch! Det är ju kanske inte så farligt att inte kunna. Det är ingen som begär att alla ska klara av Fouriertransformer men det behöver fakiskt inte vara så avancerat. Men de flesta borde fixa att räkna ut hur mycket pengar de har kvar om de köper en tröja som kostar 1000 kr ordinarie pris och är nedsatt med 20% om de har 867 kr kvar på kontot. Tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar