Det här med att vara flexibel

Ja, ordet flexibel har verkligen fått en ny innebörd sen man fick barn. Det börjar kännas som om det är precis hopplöst att försöka göra några planer överhuvutaget. De två senaste gångerna jag och maken har gjort planer för att få gå iväg och ha det lite trevligt på tu man hand har gått totalt om intet. Först var det ju julfesten på jobbet. Vi hade ju ordat det så himla fiffigt att Lill-Fisans farmor skulle komma upp och bo hos oss så vi kunde få kila på fest. Himla praktiskt och trevligt tyckte vi. Men nä, sörrö! Så kul skulle vi inte ha det.

Som ni kanske minns så insjuknade både jag och Lill-Fisan så illa så att det skulle dröja 1,5 vecka och 3 penicillinkurer innan vi var på benen igen. Så det var verkligen inte att tänka på att släpa upp farmor till Stockholm och springa iväg på kalajs.

Ja, sen blev vi ju friska och hela förra vecka var bara ett enda stort glädjerus med skrattande barn, tålmodiga mödrar och fädrar som kom hem från jobbet alldeles för sent (har man vabbat i 1,5 vecka är det lätt att komma lite efter på jobbet). Eftersom veckan hade varit så himla bra så tänkte maken och jag att det vore ju trevligt att julshoppa tillsammans på lördagen, UTAN barn. Sagt och gjort så bokade vi mormor och morfar och bestämmde att Lill-Fisan skulle droppas av där på lördag förmiddag så vi vuxna skulle kunna få en mysdag på stan (hur mysigt det nu kan bli mitt i julrushen).

Vad händer natten till lördag??? Jo, Lill-Fisan får plötsligt 39 graders feber. Till råga på allt så hade det varit ett utbrott av scharlakansfeber på dagis. När morgonen kommer och febern fortfarande håller i sig så kastar sig den hysteriska modern (jag) på telefonen och ringer Solna närakut och försöker kräva ett streptockockprov på ungen. Nja, tyckte närakuten. Har hon svårt att svälja, är hon hängig (här var det svårt att ljuga eftersom ungen klättrar runt, skrattar, joddlar och sjunger "blinka lilla stjärna"), hur ser tungan ut? Eftersom jag var tvungen att svara nej på alla frågorna (barnet hade precis inhalerat en flaska välling. Svårt att svälja? Tror inte det.) så kom jag och sköterskan överrens om att vi skulle avvakta till morgondagen och se hur det utvecklade sig.

Nåväl, det blev inget lördagsmys på stan för de vuxna. Pappa Fis fick åka iväg ensam och fixa sitt medans jag och Lill-Fisan var hemma och mös så gott vi kunde. När söndagen sen kom vaknar vi och barnet har 36,6 grader, det vill säga, helt feberfri. Jag tar mig in till stan och fixar det jag ska fixa, eller en del utav det (jag blir nog tvugen att åka förbi något köpcentrum på vägen hem idag). När jag kommer hem så är hon fortfarande feberfri men trött så hon sover middag i 3 (!) timmar. Det resulterar naturligtvis i att hon inte somnar förräns närmare 22:30 på kvällen (jag ska upp 04:45) för att vakna vid 3-rycket och ha show för oss föräldrar fram till 04:43 då hon tvärdäckar. Jag stängde av larmet och sov 2 timmar till.

Men som ni märker så kan man aldrig vara säker på att det man har planerat verkligen blir av när man har dagisbarn. Man är ständigt på tårna när det gäller planer och man är alltid redo att planera om. Man har blivit en mästare på att på stående fot fixa back-up planer. Det finns alltid en plan B, C och D, ibland även E. Vi har precis bjudit in vänner och syster på nyårsfirande. Jag kan ge mig fan på att det lilla trollet kommer ha 40 graders feber när vi vaknar på nyårsafton för att sedan vara helt feberfri dagen efter. Frågan är om man ska be vännerna ha en plan B för nyår?