Som ni har förstått av mitt tidigare inlägg så har jag inte mått så himla toppen. Hela familjen har verkligen mått skituselt. Vi har haft inte bara en ögoninfektion utan två, varav en var så förbannat jäkla elak att läkaren hoppade två meter bakåt när hon såg mig och började spruta atibiotika i mina ögon (ja, nästan i alla fall. Men hon ryggade tillbaka). Det var verkligen inte vackert. Både jag och Lill-Fisan har haft dåliga ögon. Som tur var slapp Lill-Fisan den elaka varianten av ögoninfektionen, så på henne läkte det ut av sig själv. Sen när vi trodde att allt var frid och fröjd så är det någon som får 41 jä**a grader feber och den andra får så ont i halsen att hon inte kan svälja och sprängvärk i hela huvudet och halva ansiktet. Efter ytterligare ett läkarbesök och ännu mer antibiotika så är vi, en vecka senare friska och krya. Men det var ju drottningmodern av alla förkylningar vi åkte på! Det var länge sedan jag var med om något liknande!
Åh jäklar vad jag och Lill-Fisan har gnällt! På något mirakulöst sätt har pappa Fis klarat sig. Han har däremot fått ta hand om två gnällfior. Men, under den här veckan av gnäll, värk, snor och hostningar så har vi lyckats indoktrinera Askungen på filmreportoaren. Det är så skönt att få lite omväxling från Teletubbies och Lilla Sjöjungfrun.
Det är ju en helt fantastiskt söt liten film. Något som slår mig när man sitter i sin värkdimma och piper om hur synd det är om en själv är att inte fan gnäller Askungen! Flickabarnet blir föräldrarlöst och får växa upp med den elaka styvmoder (såklart) och bara slita, släpa och slava. Hon får bo i ett högt kallt stentorn (hur mysigt är det på vintern?) med endast ett par fladdriga gardiner för förnstret. För att ta sig upp till tornet måste hon gå i en gammal, skraltig, halvmurken trätrapp. Hon är piga åt sin styvmor och hennes två döttra där hon förväntas sköta allt i hushållet. Hon blir aldrig trevligt bemött utan får bara höra att inget duger. Ändå gnäller hon inte. Askungen är samlad, artig, rar och trevlig mot alla hon möter. Dessutom ser hon oförtjänt fräsch och fiffad ut. Men nu vet jag varför.
Askungen har egentligen en ganska så sweet deal. Visst, ja, ja, hon måste städa, tvätta, bla, bla, men vem måste inte det? Inte fasiken behöver hon lägga många fingrar i kors för att fixa sig själv. Sängen bäddas av små pippifåglar, kläderna snyggas till av små möss, duschen tar åter igen pippifåglarna hand om och till sist så fixar mössen hårbandet och pustar till skorna samt ser till att de samma kommer på fossingarna bra. Tänk om jag hade en armé av smådjur som fixade hela min morgon på samma sätt. Då skulle jag också kvittrandes och lallandes klä på barn, fixa frulle och komma iväg till dagis utan att knota.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar