Prettomorsor

Prettomorsor är ett fenomen som faktiskt är förvånansvärt vanligt. Du kan inte känna igen en prettomorsa genom att bara titta på henne. Man märker inte att prettomorsan är en prettomorsa förräns du börjar prata med henne alternativt gör något som den perfekta prettomorsan aaaaaldrig skulle göra för hon gör aldrig "fel" och är aldrig osäker i sitt föräldrarskap. För det är ju också så att en prettomorsa väldigt ofta måste tala om för andra föräldrar vad de gör fel, även om de inte var tillfrågade. En prettomorsa bryr ju sig baaaara om barnets bästa så hon skulle gladeligen göra en socanmälan på föräldrarna som som låter barnet smaka glass en tisdag. En tisdag för guds skull! Och glass! Det är ju socker i det och socker är giiift, solklart fall av barnmisshandel.

Man skulle också kunna tro att det finns lite olika sorters prettomorsor. Olika på det sättet att de följer lite olika ideologier. Men jag börjar misstänka att det inte är så.  En prettomorsas åsikter kan i allra högsta grad vara emotsägelsefulla. Allt beror på ålder på barnet och situationen som prettomorsan befinner sig i. Däremot kan en prettomorsa ha lite olika "käpphästar" som denne väljer att focusera på.

Något som är mycket vanligt är morsan som med god- och jämnmod genomgår alla barnets olika gnäll, utvecklings och sömnstadier utan att, utåt sett, knota. När man stöter på denna mamma ska man passa sig för att yppa att man tycker att det är jobbigt om man aldrig kan lägga ifrån sig barnet, barn som gnäller eller inte sover så himla bra. För den här mamman är allt naaaatuuuurliiiigt och fint och inget att känna sig upprörd över. Ja visst, visst är det mesta som små- och spädbarn går igenom naturligt och inget konstigt alls, men det gör det inte mindre frustrerande! Den här mamman svarar på sådant gnäll att det bara är att bära och bära. Det är ju i och för sig också sant till viss del men det är inte så jävla kul att få upptryckt av någon med en duktig min när man själv går på knäna för den enda gången ungen är nöjd är när den antingen ammar eller blir buren och du rör på dig konstant. Det är också det enda sättet att hålla ungen sovande.

Prettomorsan kan inte heller förstå konceptet egentid. Jag menar, det mest fantastiska som finns är ju att spendera tid med sina barn. Det verkar för övrigt vara det enda intresse som prettomorsan har. Prettomorsan ser heller ingen anledning till att lämna barn på förskolan. Hon skulle gladeligen gå hemma resten av livet med sina små om det inte vore så att hon behövde jobba för att ge barn och make mat på bordet. Hon drömmer om att hennes make ska få ett så välbetalt jobb så att, om de snålar och går ner i levnadsstandard, hon kan stanna hemma och få vara med barnen dygnet runt, året runt i all evighet. Andra mammor som ondgörs sig över att de inte hinner träna, duscha, träffa kompisar, spela varpa, eller vad de nu vill göra. Det har hon ingen förståelse för. Hon förstår inte heller riktigt varför hon och mannen hennes behöver barnvakt för att vara med varandra. Man skaffar ju inte barn för att lämna bort dom och om barnen inte är välkomna/kan följa/är lämpliga att ta med finns det ingen anledning för de vuxna att gå. Alla i familjen eller ingen! Nä, Egentid får hon på jobbet och det är fullt tillräckligt!

Prettomorsor brukar också tycka att det här med mat är viktigt. Fram för allt är det viktigt att barnen äter rätt och nyttigt och utan E-medel eller socker. Naturligtvis inte för salt heller. Ibland när jag känner mig elak tänker jag att hur får prettomorsan all mat att hålla om hon plockar bort både nya konserveringsmedel (E) och de äldsta konserveringsmedel vi har, socker och salt. Men det är skit samma! Lite möggelsporer har väl aldrig någon dött av? Prettomorsan bakar sitt bröd själv (surdeg, såklart), hon pyreéar allt från potatis till torsk själv. Lite längre fram gör hon all barnmat själv i storkok och fryser in i lagom portioner. Det skulle aldrig falla henne in att köpa barnmatsburkar "det känns liksom inte som om man kan lite på innehållsdeklarationen...". Sa jag att prettomorsor ofta har ett ohälsosamt kontrollbehov? Hon serverar aldrig hel eller halvfabrikat. Eller, det är vad hon säger i alla fall. Hon deklarerar gärna högt och ljudligt att hon kan inte förstååååå hur folk kan stoppa i sina barn sån skit! Enligt henne är det inte jobbigt alls att komma hem från jobbet med snorhungriga ungar och ställa sig och laga mat i 45-60 min. För allt ska göras från grunden. Pest och död åt den som tar lite genvägar vid middagen.

Andra områden där prettomorsor kan gå igång är alkohol och ekonomi. Ni som inte har förstått det än så är det strikt förbjudet att inta något alkoholhaltigt så länge man har småbarn. När man sen har har skolbarn kan det vara okej med liiite. Så länge barnen inte ser att man dricker eller över huvudtaget ser att det finns alkohol i hemmet. Dricker man ett glas vin i närheten av sina barn är man dum i huvudet och barnen borde genast tvångsplaceras i fosterfamilj.
När det kommer till ekonomi så har jag lyckats utröna två sorter. Den ena tycker att hög inkomst=bra förälder. Man MÅSTE faktiskt kunna köpa det nyaste och bäste till sin lilla guldklimp och föräldrar som köper begagnat är inte måna som sitt barns väl och ve. Den andra sorten är precis tvärt om och idiotförklarar alla som köper något nytt någon gång. Jag menar, om man springer och köper nytt hela tiden så hur ska man då ha råd att dra ut på föräldrardagarna i 3 år?

Ska jag nu vara lite ärlig så finns det nog en liten prettomorsa i oss alla. Även jag har en som lite då och då vill sticka upp sitt fula lilla tryne och försöka visa sig duktig. Men vad jag har märkt är att det är bara när jag själv känner mig osäker och lite smått värdelös som denna fula sida i mig dyker upp. När man känner sig så är det SKÖNT att höra någon annan som upplever livet som piss och om man inte passar sig så sitter man där och tar tillfället i akt för att mula den andra med sin egen förträfflighet. Jag tror inte att andra prettomorsor är så vansinnigt olika mig så egentligen borde man ju bara tycka synd om dem. Gud så jobbigt de måste ha det om de alltid känner att de måste trycka ner andra för att själva må lite bättre.

Som förälder är det ibland allt man vill, bara att få gnälla av sig lite, få en liten klapp på axeln och några lugnande ord om att det blir bättre. Istället får man en föreläsning om varför just du är precis så usel som du trodde att du var och lite värre.

Tårtan för den lilla familjen

Jag var i min favoritaffär igår och inhandlade en bakform som är 18 cm i diameter liten. En trevlig liten bakform att göra tårta i för den lilla familjen. Igår var ju jag och lillfisan ensamma så när vi kom hem från stan så körde vi igång med tårtbaket.

Det finns egentligen ingen anledning att göra en tårta den här veckan men söndagsmiddagen blir så mycket trevligare med lite tårta till efterrätt. Jag är lite less på den klassiska sockerkaks tårtbotten så igår provade vi att göra tårtbottnar av ett mandelkaksrecept. Mycket trevligt. Lite riven mandelmassa, ägg, ytte pytte lite mjöl att röra ut bakpulvret i och sen var det färdigt! Lillfisan tittade på med stooora ögon när mamma vispade ägg och mandelmassa så att det yrde.

Efter floppen med devli's food cake bottnar (kolla in påsktårtan), där jag insåg alldeles för sent att det var en dålig ide att försöka dela den som man gör med en klassisk tårtbotten, bestämde jag mig för att grädda 3 enskilda bottnar. Det hela förlöpte väl och en gräddningstid på ca 12-15 min visade sig vara det optimala. På vägen hem från stan hade vi varit i affären för att inhandla söndagssteken (fasiken, det bara ooosar prettomorsa om mig...) och där hade vi även hittat alldeles fantastiska jordgubbar. Dessa jordgubbar skrivades och ett tunt lager vispad grädde breddes på den första botten och sedan ett lager jordgubbar och ytterligare lite grädde. Nästa lager såg likadant ut. Eftersom det gick att få tag på så fantastiska jordgubbar så bestämde jag mig för att istället för det sedvanliga marsipanlocken skulle den här tårtan bli årets första jordgubbstårta. Jag menar, jag måste ju träna och ta fram den ultimata jordgubbstårtan till midsommar.

Så nu när det inte skulle vara någon marsipan på tårtan så var jag ju tvungen att tänka ut något annat kreativt. Jag menar, man kan ju inte bara ha grädde. Guuuud så tråkigt (pretto, pretto och lite mera pretto)! Jag bestämde mig för en limefrosting på cream cheese, lite vispad grädde (kom igen, jordgubbstårta utan grädde alls... nä) och färska jordgubbar. Tyvärr orkade jag inte rota fram ett nytt recept på cream cheese frosting då det receptet jag har blir lite gulaktigt i färgen. Jag ville ju att det skulle vara vitt.

Jag gav mig också på uppgiften att försöka spritsa korgmönster. Det var verkligen lättare sagt än gjort och det blev faktiskt ett jäkligt pissigt resultat som ni inte kommer att få se. Korgmönstret blev utsmetat och ny dekoration tänktes ut. Summan av kardemumman när det gäller att spritsa mönster på de lodräta tårtkanterna så ska man inte ha en 1-åring som står och drar en i byxbenet och gnäller. Det gör det hela något stressande och korgmönster blir åt helvete. Generellt så är jag ny på att spritsa så jag får nog träna lite mer så ska det nog gå tillsist.

Årets första jordgubbstårta

Men det näst viktiga, tårtan blev god och uppskattat av maken och mig. Men kvalade den in som midsommar tårta? Nja... Jag är inte helt säker. Saker som jag vill förbättra fast inte några stora saker. Men tillräckligt mycket för att jag ska få en anledning att provbaka ny midsommartårta. Men jag har nog bestämmt mig för att det blir en tårta i smakerna lime och jordgubbe. Så himla klassiskt och fräscht.

Lillfisan hade fått gå och sussa när tårtan serverades, så hon blev utan idag. Dock så sparade jag 4 fina jordgubbar till henne som hon kan få imorgon av sin pappa. Jordgubbar är för övrigt den sak som hon nuförtiden blir hysterisk om hon ser men inte får. Hon smakade färska jordgubbar för första gången i fredags.

På jakt...

Men jorå, ni gissade rätt! Lillfisan har somnat för natten, maken är som sagt inte hemma så nu sitter jag här igen.

Det var ju det här med kompisar. När lillfisan föddes insåg jag efter ett tag att det här med att bli mamma inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag tillhörde den där barnalösa skaran som tyckte att barn var, för det mesta, jäkligt jobbiga. De skrek, luktade konstigt och det gick absolut inte att förstå vad de sa. Så jag gjorde mitt bästa för att undviak barn. Jag var också en sådan som kunde sitta och ondgöra sig över "ouppfostrade barn" med kommentarer som "OM jag får barn så ska jag lära dom att aaaaldrig skrika på stan, de ska kunna sitta stilla och tysta vid matborden (yeah right!) och bla, bla, bla". Jag har vänner som ivrigt delade dessa åsikter med mig.

Men när man själv blev förälder så var man inte så jäkla cool och hård som man tidigare förespråkat. Saken är den att vad man inte inser och räknar med när man sitter och pratar är den här ovillkårliga och gränslösa kärleken man känner för sitt barn. Det finns liksom inte på världskartan för mig att låta en liten ligga/sitta och ropa på hjälp (ja, det är vad dom gör när dom skriker och gråter, iaf när dom är under och runt året) bara för att statuera exempel och "hon ska minnsan inte få styra...". Jag tycker det är idiotiskt att göra så och det skulle aldrig falla mig in! Vi behöver inte gå in närmre på varför just nu men det har med anknytning att göra, något som det forskats mycket på de senaste åren. Så, jag blev inte cool och gick på stan med min vagn dagarna i ända (känns inge kul när man måste stanna och amma i 1,5 TIMMAR på något godtyckligt ställe varannan timme) utan jag satt hemma i soffan med en unge vid tutten och undrade om det skulle vara såhär resten av min föräldrarledighet.

Jag kände snabbt att jag skulle vilja ha någon annan i samma situation att prata med, stötta/stöttas av och ventilera med. Men det är svårt att hitta när man sitter och ammar ca 8 timmar om dagen. Så kom äntligen brevet om föräldrargruppen (aka mammagruppen, båda föräldrar är ju naturligtvis välkomna men det är en mammagrupp vad än folk säger). Här, tänkte jag, måste ju vara det perfekta forumet att ventilera och hitta någotsånär likasinnade. Nu hade ju jag varit puckad och tagit den BVC som låg i anslutning till MVC i en annan kommun. Så till att börja med bodde ju jag rättså långt ifrån alla andra i gruppen. Vid första träffen så satt vi alla där med våra små knyten som om vart annat skulle ammas, guppas i famnen och bli hysteriska för att det blev för mycket intryck osv. Det var cirkus. Men jag tänkte att nä, jag ska försöka söka kontakt och om jag börjar att prata om något jag tycker är jobbigt kanske fler vågar öppna sig.

Nu kommer jag inte ihåg var det var jag började prata om men det är oviktigt. Det var väl något "mamma känsligt" som man helst inte ska nämna (att det suger att amma, man känner att man kanske inte tycker det är så fantastiskt att gå hemma och vara mamma, ja det finns mycket som kan vara tabu att diskutera på mammaträffar). Hur som helst så blev det helt knäpptyst i rummet och 10 andra mammor tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet för att sedan titta bort och börja gulla med sina ungar. Det visade sig att jag hade hamnat i en grupp med prettomorsor (vi går in på fenomenet lite närmare i ett annat inlägg), så inga kompisar där...

Jag har försökt att hänga på "barnvagnspromenader" med folk jag hittat på nätet, BVC, you name it. Men är de inte prettomorsor så är de bara konstiga och lite märkliga. Men nu har en helt ny möjlighet öppnat sig i och med att lillfisan har blivit mobil, lekparken. Det är så lätt där! Det är alltid en eller några andra ungar som precis har lärt sig att stappla fram och som sitter och äter sand tillsammans. Det är så lätt att börja prata och nästan alla bor på de få gatorna som ligger runt lekplatsen. Men nu undrar jag, om man nu träffar några föräldrar som man gillar (man ses ju fler gånger i parken) hur börjar man datea dem? Man vill ju inte gå för fort fram så att de ser desperationen lysa i enns ögon, men hur gör man? Bjuder man hem på kaffe? Tar man kanske med sig fika till parken? Eller föreslår man en tur till leklandet? Missförstå mig rätt men på den tiden det begav sig, så hade jag inga problem att ragga på killar. Men att ragga på andra föräldrar är läskigt!

Behöver jag nya kompisar?

Här sitter jag, ensam framför Gilmore Girls. Lill-fisan sover och maken har åkt iväg på sin födelsedags present, en dag fylld med poker, poker och åter poker. Han lät meddela att han antagligen blir jättesen. Det betyder att jag har massor med tid att blogga om jag vill det.

Ibland kan jag känna att jag har blivit lite ensam sen jag blev förälder. Det är ingen som ringer eller mailar och föreslår en drink på stan, en shoppingrunda eller bara en fika längre. Det är lite tråkigt och jag har försökt att höra om fikor, litet glas vin i solen eller något annat för att få umgås. Men ofta är folk så himla upptagna eller så tackar de ja för att sedan avboka i sista stund. Det är lite tråkigt. Fast på ett sätt kan jag förstå att det kanske inte är så himla kul att hänga med en småbarnsmorsa som antingen har en 1 åring klättrandes på sig eller inte klarar av att dricka mer än 2 glas vin för då blir hon pruttfull och vill gå hem och sova när klockan är 10 på kvällen. Eller, jag kan förstå att det inte är kul att hänga med en sådan person om man själv inte har småbarn. När jag inte hade barn tyckte jag nämligen själv inte att det var så kul att hänga med någon sådan. Speciellt inte om denna bara pratade om sitt barn som småbarnsföräldrar tenderar att göra.

Att man ofta pratar om sitt barn är egentligen inte så konstigt. Varenda litet framsteg, hur trivialt det än må vara, gör en så stolt så att man håller på att spricka. Man är också (oftast) konstant orolig att något inte är "normalt", att det är något fel på enns barn, och så vidare. Personligen har jag alltid tänkt att jag inte ska bli en sådan, som bara kan prata pyreér, spyor, bajsblöjor och nappflaskor. Jag som person slutar ju inte existera bara för att man får barn. Jag vill gärna tro att jag i viss utsträckning har lyckats med detta. Jag försöker verkligen att inte trycka ner mina bebisanekdoter i halsen på varenda människa jag träffar, speciellt inte de som inte har barn själva. Men det blir så svåååårt när någon av dessa frågar hur lill-skitan mår. Det är som att trycka på "play" på en jukebox som är inställd på "shuffle" och "repeat all", det tar aldrig slut! Som sagt jag försöker verkligen tygla mig men det är svårt.

Det har visat sig svårt att fortsätta umgås med sina "barnfria" kompisar på samma sätt som förut och det är tråkigt. För jag känner mig lite utanför. Jag vill verkligen orka ha 3-rätters middagar med champange, vin och uppsluppenhet fram till 4 på morgonen. Jag vill sitta och snacka skit i någon bar till fram på småtimmarna. Men jag orkar inte! Det är inte riktigt värt det. Lill-fisan vakanr någonstans mellan 5 och 6 på morgonen, oavsett om jag har varit ute eller inte, om jag bara är trött eller inte. Hon ska upp, ha sin välling, frukost, kläs på, ut i parken osv hela dagen. Det är inte kul att göra detta bakis och man är kanske inte en sån himla toppenkul mamma då heller. Så någonstans har jag börjat fundera att det skulle vara trevligt att hitta ett umgänge där man inte är så himla intresserad av att sitta och dricka så mycket mer än 2 glas vin på kvällen, som tycker att det är helt ok att bära hem den sovande ungen vid 11-på kvällen och som framför allt inte börjar gnälla om curlingföräldrar när man tar upp sin 1-åring i knät för att det är jävligt sent och den är trött och ledsen. Kort och gott, det vore så himla kul att umgås mer med andra småbarnsföräldrar som har barn i ungefär samma ålder.

Egentligen så vill jag ju faktiskt kunna fortsätta umgås med mina gamla vänner så som vi alltid gjort. Det kanske jag som gör det svårare än vad det är, men det känns inte som om man synkar riktigt längre. Så vad gör man? Man ger sig ut på vänjakt!

Skola, läxläsning och studieteknik?

I morse tog jag för ovanlighetens skull sovmorgon. Detta innebär att jag går upp vid 6-tiden istället för 5-tiden. Det var himla skönt och välbehöveligt och en av de positiva sakerna var att lill-fisan vaknade ungefär samtidigt. Så när jag kom ut ur duschen så lallade hon redan runt i vårat hem och morgon-TVn var på. Det är alltid trevligt att få äta sin frukost och dricka sitt kaffe samtidigt som man lyssnar på morgon-TV tycker jag. Idag var det några politiker inbjudna för att diskutera det här med hemläxans vara eller inte vara. Jag vet inte om det var pudelns kärna men det var det de pratade om när jag satt där med min gröt.

Summa sumarum var väl att den ena sidan ville ha kvar hemläxan och den andra sidan ansåg att det var orättvist mot de barn som inte fick hjälp med läxan hemma. Det var ju tydligen så att lilla Kalles pappa som var snickare inte alls kunde vara lika behjälplig och pushande i studierna som Stinas ingenjörsmamma kunde vara. Nä, den sidan ville ha lärarledd läxläsning. Det största argumentet för det var att det var otroligt viktigt att lära sig bra studieteknik. Den här politikern meddelade med chockat ansiktsuttryck att det hade hon minsan inte fått lära sig förräns på universitetet! Nåja, vad jag förstod pratades det om åk 1-6 här och frågan är hur mycket läxor man har och hur mycket studieteknik man behöver för att tillgodogöra sig läxorna på bästa sätt. Det är inget som jag vet något om men för mig faller hela den argumentationen om studieteknik väldigt platt. Jag lärde mig inte heller studieteknik förräns på högskolan och lyckades ändå, med dyslexi, ta mig igenom en civilingenjörsutbildning. Så jag har svårt att tro att lyckas/inte lyckas akademiskt, hänger på om man fick lära sig studieteknik i åk 1-6.

Hur som helst så fick den här lilla debatten mig att börja funder på hur det var när jag gick i skolan. Jag har som nämnts ovan dyslexi, kanske inte så himla grav längre för jag har tränat mycket, men den finns där. Det vore en lögn att påstå att det inte ställde till problem för mig i skolan. Min storasyster var ett riktigt "ljushuvud" så därför blev jag väldigt snabbt stämplad som lat, slarvig och antagligen lite puckad eftersom jag hade svårt att stava "och" efter sommarlovet mellen 1:an och 2:an. Jag kommer till och med ihåg hur jag fick specialundervisning i Svenska ett tag. Då för första gången i hela min skolgång fick jag känna mig smart. Jag kommer också ihåg ett tillfälle då jag skrev alla rätt på ett matteprov och blev uppflyttad i den "svåra" mattegruppen. Första gången jag gick in i det klassrummet var läskigt. Det fanns, tror jag två andra tjejer i den gruppen, resten var killar. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jobbigt i den gruppen och att jag ofta kände mig osäker och underlägsen och till slut bad jag om att få gå i min vanliga mattegrupp igen. Jag kommer inte ihåg idag varför jag tyckte det var så jobbigt och varför jag kände mig så underlägsen, men känslorna fanns där.

Läxorna upp till åk 6 bestod ju oftast av att lära sig diktamen, glosor, blindkartor och räkna tal i matteboken. Kanske skriva något om sommarlovet. Så i princip låg läxorna på en sådan nivå att det gick att lära sig utantill utan någon särskilld "studieteknik". Det var viktigt att var duktig i läsning och skrivning minns jag och det räknades riktigt aldrig att jag hade räknat längst i matteboken när jag inte enns kunde stava eller läsa högt. Men trots alla mina tillkortakommanden under grundskoletiden var det relativt ovanligt att någon elev inte klarade de grundläggande kraven för att kunna söka gymnasiet. Att det blivit så nu har väl en stor del i den livliga skoldebatten.

Varför klarar inte ungarna skolan? Har det att göra med att de inte har några krav på sig längre. Kraven har sänkts och sänkts för att till sist bli obefintliga och de stackare som kommer in på högskola blir hårt och brutalt bitch-slappade tillbaks till verkligheten. Men till och med högskolorna sänker ju kraven på studenterna så när de börjar jobba kommer chocken. De måste faktiskt prestera något själva och när de påstår att de kan något förväntas det också att de ska leverera.

Eller har det att göra med att överallt i media så syns det människor som inte har någon formell utbildning (inte vad de säger i alla fall), men lyckas och blir svinrika och kända. Man kan spela poker och bli skitrik, man kan vara med i en dockusåpa och bli känd och kanske få lite pengar, man kan sjunga en trudilutt eller buktala och vips så har man ett jobb "inom media". Jag har förstått att det är en av de hetaste saker man kan jobba med enligt kidsen, media. Vad vi glömmer bort att informera dessa stackars förtappade ungdomar är att det endast är en bråkdel av befolkningen vi ser lyckas i den mediala världen. Visst, är du svinduktig på att sjung ska man naturligtvis odla den talangen om det är det man vill. MEN, det finns väldigt många som är svinduktiga på att sjunga, som jobbar med det men som aldrig slår igenom och blir kända.

Det verkar också anses töntigt att vara smart och lite småcoolt och något man gärna skryter med när man inte ens kan räkna ut årsräntan på det bolån man precis tagit. För mig är det helt horribelt och jag bävar för den dagen lill-fisan börjar skolan. Jag menar, klasserna är enorma, lärare och böcker är begränsade resurser. Ungarna uppmuntras till att söka sin information på nätet i "projekt". Hur ska en 9 åring veta om den sidan hon har hittat är en tillförlitlig källa eller inte? Dessutom finns ju risken att hon inte får ta samma plats eftersom hon är tjej.

Ja, det finns mycket att debattera när det gäller dagens skola. Men att stå på bästa morgon-sändningstid i stora kanalen och tjafsa om hemläxor, det är nästan en förolämpning mot alla lärare, elever och föräldrar i dagens skolsystem. Hur vore det om vi skalade ner klasserna, anställde fler lärare, uppdaterade material och böcker och kanske, bara kanske började ställa krav på att ungarna faktiskt ska lära sig något. Då kanske man ska börja med att göra skolan statlig igen och inte kommunal...