Semester och sol?

Ja, anledningen till tystnaden är att jag har dragit på semester. Familjen Fis har flackat runt, först ute i skärgården till mormor och morfar Fis (samt kusiner och moster, icke att förglömma) och nu befinner vi oss i de södrare delarna av Sverige hos farmor Fis. Allt det här flackandet har inneburit att det här med internet har varit en förhandlingsfråga. Vi har bara haft en dator (o hemska tanke!) som dessutom endast har kunnat användas med mobiltelefon som modem. Det har varit pappa Fis telefon så har inte pappa Fis spelat poker har han suttit och lekt med telefonen. Som ni förstår så har inte jag fått så rasande mycket internettid. Men nu så!

Det här med semester innebär ju en hel del förväntningar. Vädret ska vara bra, det ska badas, solas, god mat skall ätas och fashionabla drinkar skall avnjutas i eftermiddagssolen på altanen medans herrarna grillar med en varsin drya [drajja] i handen. Det är som alltid väldigt sällan som det blir såhär. Kanske om man bor i Sydfrankrike, men här hemma i Svedala, noho!

Under dessa två veckor har vi haft, låt mig tänka... Jag tror 3 dagar med sol och värme. Det var första dagen jag och Lill-fisan kom ut till landet (aka stugan i skärgården). Då var det så varmt att det var väder för endast blöja och plaskbalja på gräsmattan. Det var helt fantastiskt! Fem dagar senare kunde vi ta premiärdopp i viken nedanför stugan för då var det också sol och varmt. Nu i helgen var det varmt lördagen eller söndagen om jag inte minns fel, men då kunde vi inte göra så mycket mer än en liten tur till parken för vi var tvugna att tvätta inför resan till farmor Fis.

Väl här hos farmor Fis har det varit, som bäst, växlande molnighet. Men större delen av tiden har det varit mulet och regnat. Vad som dock har varit konstant är att det har blåst som bara tusan hela tiden!

Vädrets nyckfullhet har gjort att det inte är så himla kul att gå ut och gå till parken med en rastlös 1-åring. 1-åringen bryr sig verkligen inte om det regnar eller ej, men vi som föräldrar tycker inte att det är fullt så kul att stå i parken och gräva sand eller putta gunga i spöregn. Så för att man inte ska få en totalt odräglig unge så gäller det att passa på att röja loss totalt när vädret är acceptabelt. Således gäller det att försöka planera utgångarna så mycket som det går, så man verkligen utnyttjar när det är uppehåll eller, gud bevars, solen tittar fram. Detta planerande har gjort att min annars lätta fixering vid väderrapporter har börjat bli smått absurd och närma sig något som skulle kunna beskrivas som besatthet.

I vanliga fall så tycker jag om att titta på väder rapporter. Jag gillar att se fram emot eller fasas inför morgondagens väder. Jag har även en extra app på min telefon som ger mycket bra väderrapporter, timme för timme. Detta är något som maken har obeskrivligt roligt åt. Jag vet verkligen inte hur ofta han tråkar mig, både i ensamhet och inför andra, om mitt "pensionärsintresse". Det är ok, jag kan ta det, jag till och med bjuder på det för jag gillar väder! Jag vet flertalet gånger som han har blivit överrumplad av både värme och kyla, regn och våldsamt snöande. Han har varit helt oförberedd på vädret och det har således lett till att han har haft det synnerligen otrevligt när han har tagit sig hem. Kanske inte så mycket de senaste 7 månaderna, jag kan ju inte låta min dotter lida för min mans ointresse att kontrollera yttertmperaturen innan han lämnar hemmet. Men ändå, jag kan tycka att mitt intressa är rättså bra.

Men nu har det blivit en besatthet. Jag tittar på alla väderrapporter jag kommer åt. Min app kontrolleras flera gånger per dag. På kvällen kan jag ligga och kontrollera vädret timme för timme och planera morgondagens aktiviteter efter vädret. När jag vaknar morgonen efter kontrollerar jag appen igen bara för att bekräfta att planen håller.

Men för tillfället ser det mörkt ut. Jag hade satt mitt hopp till helgen, farmor Fis har ju för tusan köpt en uppblåsbar pool! Men det verkar som om de planerna kommer att grusas. Det verkar som om det bara blir regn, regn och mera regn. Det enda jag kan trösta mig med att att vi i alla fall fick med oss gummistövlar och galonställ till Lill-fisan. Hon behöver åtminstonde inte bli blöt.

Ove och Kjelle i trafiken

För den som inte vet vem Ove och Kjell är (och vill veta) följ länken och läs den eminenta Fredrik Backmans blogg.

Jag vill bara säga att jag börjar bli heligt trött på dessa rikspuckon! Ok, Ove är inte så farlig, honom kan man mest skratta lite åt, men Kjelle... Alla helig ting ge mig styrka.

Jag kör bil rätt så ofta nuförtiden. Det blir minst 8 mil om dagen och där större delen av den sträckan avverkas på E4:an mellan Stockholm och Södertälje. Ove är oftast rolig, men han kan muppa sig lite. Oftast inte på ett farligt sätt utan lite mer i stil med att ligga och sölkorva sig i mittfilen. När du sen försöker köra om i ytterfilen gasar han på utav bara helvete. Om man då inte använder faktumet att man har en liten bil med en, för bilens storlek, kaxig motor och fräser om innan hans SAAB 900 har hunnit axa så kan man ge sig på att den sekund du avbryter omkörning och lägger dig bakom Ove igen så kommer han ofelbart att bromsa in och börja sölkorva sig igen. Enligt Ove är inte motorvägen en racerbana! Nä, det har han rätt i! Å andra sidan FÅR man köra 70 på en 70-väg och det är sällan nödvändigt att köra 60 i mittenfilen mitt i sommaren.

Sen har vi ju Kjell. Eller Kjelle som jag väljer att kalla honom. Kjelle kör ofta Audi, BMW, Wolkswagen (gärna passat) och även ibland SAAB (!). Kjelle tycker att alla andra kör som arslen och framförallt så ska fruntimmer inte sitta bakom en ratt. Han är  helt oförmögen att hålla en hastighetsbegränsning och har inga problem att damma förbi förskolan i 60 km/h där det är en 30 sträcka.

Kjelle är också killen som på ett livsfarligt sätt kryssar mellan filerna på motorvägen. Att hålla avstånd till andra bilar är ju helt onödigt enligt Kjelle. Det är ju inget farligt som kan hända på en motorväg och HAN är ju en sån duktigt och van förare så för honom är det ju inga problem. Ja, du gissade rätt. Det är även Kjell som ligger 1 meter bakom dig när ni kör i 120 och blinkar irriterat med helljusen. Sen när du får en lucka för att lägga dig i en innre fil så håller du på att smälla med honom för då har han redan svängt in i den filen, precis framför nosen på den bilen du försökte ge lite schysst avstånd till, och är på väg om dig på insidan. Kjelle har oftast jäääävligt bråttom när han kör bil.

Det är även Kjell du ser svischa förbi i vänsterfilen när det är lite kövarning i högerfilen. Du vet att vänsterfilen svänger av några hundra meter fram så därför har du planerat din körning och får köra lite långsammare. Vad du inte visste var att anledning till inbromsningen i högerfilen är alla jävla Kjelle som ska köra fort som fan i vänsterfilen för att i sista sekunt tvärställa bilen över båda körfälten för han ska ju in i höger filen.

Jag hade närkontakt med en Kjelle häromdagen. Jag kunde verkligen inte låta bli att Ove-muppa mig mot honom lite. När man ska upp på E4:an från där jag bor är det en rondell och efter den är det en kort liten vägstump på högst 30 meter. Sen svänger man upp på motorvägen. Fram tills man har svängt upp på motorvägen så är det enfiligt men motorvägspåfarten delar sig och blir tvåfilig. Nåväl, jag kör mot rondellen en morgon och kommer bakom en vit skåpbil som kör ovanligt långsamt för att vara en hantverkarbil. Jag noterade varningstriangeln för gasflaskor på bilen och tänkte för mig själv att nu är det någon som har jääävligt roligt med den stackars sommarjobbaren som fått köra bilen idag. Samtidigt märker jag en svart Audi (vilken överraskning!) bakom mig som börjar ligga väldigt nära och känns väldigt ryckig och hetsig i sitt körsätt.

Precis när vi har kommit igenom rondellen märker jag att den här pajasen (jag kan bara förmoda att han hette Kjell) försöker köra om mig på insidan på 30 meter. Jag måste ge honom att han var väldigt tapper när han försökte preja in sig mellan mig och skåpbilen men då var jag tvungen att Ove-muppa mig och inte släppa in honom så han fick stå där med sin breställda bil. Så fort vi kommit in på motorvägspåfarten var det ju inga problem att dra om och ifrån skåpbilen och av den svarta Audin såg jag inget.

Men här känner jag att, hur orkar man hålla på och hetsa på det där sättet? Göra en superkorkad move ett par meter innan det blir tvåfiligt. Alltså, hur smart är man då? Är det verkligen ok att låta primalhjärnan ta över och köra bilen till jobbet? Eller är det så att man har någon lättare utvecklingsstörning som gör att man har svårt att se potentiellt korkade och farliga situationer? Om så är fallet, hur fasiken fick man körkort? Visst, just den här situationen var inte särskillt farlig och vi var i princip ensamma på vägen och vi körde i kanske 20 km/h, Kjelle i 40 km/h när han försökte köra om mig. Så såååå farligt var det inte, men det är själva beteendet jag blir irriterade på. Att man så lättvindigt bortser från trafikregler och ett säkert körsätt. Att man utan att fundera sätter andra männsikor i potentiellt livsfarliga situationer. Bara för att man vill komma först.

Det som egentilgen upprör mig mest är att en vacker dag kommer det vara en Kjell som ser till att jag inte kommer hem från jobbet. Det kommer inte vara mitt fel, hela olyckan kommer helt och hållet vara orsakad av hans vårdslösa körnade. Eller så kommer det vara en Kjelle som kommer dammandes utanför min dotters skola och ser henne inte när hon är på övergångsstället för att gå hem... Jag har bara en fråga till Kjelle: Är du verkligen beredd att ha mitt barns liv på ditt samvete resten av ditt liv? Är du beredd att leva med vetskapen att en liten flicka får växa upp utan sin mamma för att du skulle tjäna 2 minuter på vägen hem? Är du det? Va? VA?!

Barn är inte minivuxna

Ibland undrar jag vad det är för fel på folk. För ett par dagar sedan skrev DN.se om att det gjorts någon vetenskaplig studie som visade att barn under 12 år inte är trafikmogna (Nåja, det var inte vad denna studie handlade om egentilgen om man läste den). Hur som helst. Detta faktum visste man långt tidigare, jag kommer ihåg det från min uppväxt och jag börjar ju närma mig medelåldern. Så det kan ju knappast vara någon nyhet att barn inte har samma förmåga att förutse trafikhändelser som (vissa) vuxna och att de inte har samma förmåga att bedömma avstånd och hastighet. Egentligen är det ju inte så himla konstigt. Barn växer och lär sig hela tiden, att tro att de har en fullt fungerande hjärna i tidiga år är ju bara korkat. Men "nyheten" var inte så anmärkningsvärd i sig.

Det anmärkningsvärda var den storm i kommentatorsfältet som både ansåg det här vara nonsens "i Belgien cyklar minsann barn från 6 år, bla, bla, bla" och "jag och mina syskon cyklade 4 km till skolan ensamma från första klass och vi klarade oss". Att göra sådana jämförelser är lite småkorkat och handen på hjärtat så ska man nog vara evigt tacksam att det inte hände något för dessa människor. Att de klarade sig helskinnade var nog snarare tur än skicklighet och trafikmognad. Vad som irriterade mig i kommentatorsfältet var att folk verkade på fullaste allvar tro att man rekommenderade att barn inte skulle CYKLA innan 12 år. Allvarligt, om man läser in det i det lilla som stod i DN så tappar jag verkligen tron på det Svenska folket och dess läsförmåga och förmågan att tänka själva. Naturligtvis ska barn cykla innan dess, men det kanske är lite småpuckat att släppa iväg en 7-åring att vingla till skolan ensam. Här kommer ju det här jobbiga med att vara förälder in: Man måste umgås med och hjälpa sina barn, chockerande va? Alltså, barnen måste ju lära sig hur man beter sig i trafik men det är kanske inte läge att köra en Ronja på det dyraste man har. Man tränar inte bäst på att akta sig i trafiken genom att vingla runt ensam. Det bästa är att cykla med en förälder.

Det här verkade också svårt för en del "men hur ska det gå till? Antingen måste barnet cykla framför och då vända sig om hela tiden för att hålla koll på förälern eller så måste barnet cykla bakom och då har förälder ingen koll". Men goodness, människa! Hur gjorde din mamma och pappa? Jag vet att när jag var liten och började cykla så gick vi på cykelpromenader. Då var min cykel så liten och kom inte upp i särskillt höga hastigheter så mamma eller pappa kunde utan problem promenera/jogga bervid och hjälpa mig. När man sedan blev lite större (och fick större cykel) så hade i alla fall mina föräldrar lyckats banka in så pass mycket vett i pallet på mig att jag kunde cykla bakom eller framför mamma och pappa, utan att busa och dra iväg på annat.

Men allt det här kräver ju att man är engagerade föräldrar som tar sitt ansvar och lär barnen det de behöver kunna för att klara sig i trafiken. Är det så hemskt och jobbigt?

Smultron, sol och bullar

Jag har inget speciellt jag vill säga med det här inlägget men av någon anledning så kände jag ett stort behov av att skriva ett inlägg. Hm... börjar jag bli bloggberoende? Äsch! Skulle inte tro det men man börjar ju fundera när man känner en lätt panik över att man inte har bloggat på ett tag och man inser dessutom att man inte har något vettigt att skriva om. Men självklart måste jag babbla på. Undra varför jag inte kan applicera mitt "om du inte har något vettigt att säga, knip igen" när det gäller bloggande? Aja...

Det är midsommar helg och de flesta svenskar ser då för sitt inre öga solglitter i vattnet, gröna, prunkande midsommarstänger, skrattande barn med smultronmos i mungiporna och kanske lite bullar. Sen är det förstås en del av oss som mer ser snappsen än sillen och groggen än grillen. Men det får stå för dessa individer. Men det blir ju sällan så. Det ska ju erkännas att midsommarhelgen är ökänd för sitt instabila och taskiga väder. Det finns helt enkelt inga garantier för att man kan grilla eller äta sillen på uteverandan. Man kan lika gärna bli tvingad att tränga ihop hela tjocka släkten i den lilla, lilla stugan ute i ingenstans och glo in i den öppna spisen som man blir tvungen att elda i  för annars skulle man frysa ihäl. Det kan ju gå att vända en sådan grej till något kul. Marsmallows går nog alldeles utmärkt att grilla i den öppna spisen och kortspel kan verkligen ta fram både det bästa och det sämsta hos de flesta. Men även om det går att göra något mysigt och bra så blir de flesta besvikna. Just nu har jag inte mandat att gnälla, jag sitter med större delen av klanen Fis ute i skärgården och vi har strålande sol och ca 20 grader varmt. Däremot har vi sett riktigt tråkiga moln och hört åskknallar in över stan.

Jag, lill-Fisan och fisans pappa (aka. maken) har varit ute på smultron promenad. Tyvärr så fick vi inte så vansinnigt mycket. För precis när vi  började komma in i smultronstråket och plockat lite så möter vi en annan familj från andra hållet med burkar. Misstänksammt... Det visade sig att den familjen hade hunnit länsa hela stråket på mogna smultron så det blev inte så mycket till oss. Men det blev lite till lill-Fisan som har lärt sig väldigt fort att de där små röda är vansinnigt goda.



Den lilla stunden vi var bort så hann mormor Fis baka en laddning bullar. Om det är något, enligt mig, som skriker midsommar så är det bullar. Dessutom är mormor grym på att baka bullar (någonstans ska jag väl ha fått mina talanger ifrån). Vad som också är fascinerande med mormor är den perfektion hon utför allt med. Alltså, när jag bakar bullar så blir ju alltid änden på "rullen" lite smalare, degen är lite tjockare just där och det är inte lika bra med fyllning heller. Det blir alltså några bullar i varje laddning som inte är riktigt lika fina som de andra. Men när mormor bakar så kavlas en perfek, den är verkligen perfekt, rektangel ut som absolut jämt smetas och beströs med fyllning. När rektangeln sedan är ihoprullad så är rullen helt jämntjock och det är inte några fula ändar någonstans.

Prefektion gestaltad i bullar

Men jag har lärt mig ett fiffigt knep av mormor idag. Egentligen måste jag skämmas lite, för det är verkligen inte raketvetenskap och jag tycker att jag själv borde ha tänkte på det, men. Mormor Fis lägger bulllängden i en brödform och det är ju helt genialt! Hur tråkigt är det inte med de där bullängderna som bara flyter ut och blir platta, fyllningen rinner ut och de ser bara allmänt tråkiga ut. De här längderna, bortsett från att de blev lite fyrkantiga, är fantastiskt höga och fina. Än har vi inte hunnit smaka av dem men de är vackra. Jag hyser dessutom inga som helst tvivel om att de kommer smaka fantastiskt. Det är ju mormor Fis som lärt mig baka bullar (även om jag tydligen inte klarar av att kavla) och mina bullar blir ju sjukt goda så de här kommer vara fantastiska!

Tack för kaffet!

Har ni någon gång varit med om att ni färdas på E4:an söder ut. Slänger en hastig blick mot den norrgående riktningen, in mot stan, och tänker "stackars satar, klockan är inte mer än 06:30 och redan är det tjockt". Din nästa tanke är "det skulle ha varit gott med en kaffe, varför tog jag inte med mig det, det fanns ju kvar i bryggaren... bryggaren... FAN! Jag stängde inte av kaffebryggaren!". Blixtsnabbt kommer impulsen att köra av vid närmaste avfart, vända och "ila" tillbaka till AIK-land. Men du inser att om du gör det så kommer du med största sannolikhet att fastna i trafiken och följdaktligen komma försent till designgenomgången som är kl.10 i Södertälje. Så, du kör vidare med en olustig känsla i magen.

Väl på jobbet i Södertälje så lyckas du ca 07:10 få tag i grannen som har nycklarna hem till dig. Du hör hur sömndrucken grannen låter och genast så skäms du rätt så ordentligt. Det är ju trots allt ganska ovanligt att folk har den sjuka ovanan att gå ur sängen 5 på morgonen för att vara på jobbet 7. Hur som helst så ber du så hemskt mycket om ursäkt att du ringer och väcker honom men du framför ditt ärende och undrar om han har möjlighet att springa upp till dig och kolla att kaffebryggaren är avstängd. Tio minuter senare ringer grannen, han står i ditt kök och konstaterar att kaffebryggaren är kall.

Om det aldrig har hänt dig så var det väl kul för dig, men just det här hände mig i fredags. Jag skämdes verkligen som en hund, speciellt när han konstaterade att allt var som det skulle. Jag hade varit så stressad på morgonen så jag hade verkligen ingen aning om jag hade stängt av den eller inte. Bevisligen fungerade min autopilot bra men i vanliga fall så stannar jag alltid upp lite och säger till mig själv "nu stänger jag av kaffebryggaren" när jag gör det. För annars glömmer jag bort att jag har gjort det, samma sak med spisen och strykjärnet. Det här är naturligtvis inte första gången som jag tror mig ha glömt kaffebryggaren, jag har ju för tusan utvecklat metoder för att jag ska komma ihåg om jag gjort det eller inte. Det har hänt så pass frekvent att grannens sambo har fått gå upp en gång och jag har själv åkt hem på lunchen två gånger, tror jag, för att kolla. Jag har lite svårt att komma ihåg sådana här saker.

Men mitt i min skam över att inte komma ihåg vad jag gör och att väcka grannen så började jag fundera på hur jag skulle kompensera honom för det här. Självklart! En tårta! Så med facit i hand så är det inte så himla dumt att göra lite småpinsamma saker för då får man baka tårtor som ursäkt. Det är ju toppen! Jag som satt och gnällde över att jag fick för lite tillfällen att baka tårtor. Nu är det ju bara att vara min vanliga märkliga jag och tillfällena kommer att hagla över mig. Oh joy!

En kaffetårta, såklart!

För den nyfikne så blev det choklad/kaffe bottnar med hallonmousse som fyllning. Lite vispad grädde som foder och badabing-badabom vi har kommit till det roliga att dekorera.