Är jag en tönt eller inte?

Idag var jag tvungen att lufta en fundering jag hade med mina arbetskamrater. Som tur är är de lite som jag och dömmer mig inte alltför hårt när jag häver ur mig saker. Hur som helst. Jag har börjat fundera på om det faktiskt inte är så att jag är ganska så socialt inkompetent. Jag menar, ju mer jag läser i Magdalena Ribbings spalt (och i läsandets stund sitter och nickar medhållande) desto mer inser jag att jag är den där förskräckliga personen som häver ur mig taktlösheter till höger och vänster.

Det kan vara så att jag sitter och läser att man inte ska säga ditten och inte göra datten (orkar faktiskt inte fundera ut konkreta exempel nu, så ni får hålla till godo med ditten och datten). Jag läser och tänker i mitt stilla sinne "vad är det för märkliga och okänsliga människor som säger sådant?". Veckan efter hör jag mig själv säga till en bekant "Näääämeeeen!! Ska ni ha en tiiiillll? Va roooooliiiigt!!!!". Saken är den att den bekanta fick sin första med en smula hjälp så en spontangraviditet är inte särskillt trolig. "Nä" svarar min bekanta med ett överseende leende "jag är bara väldigt svullen".

Ahmen, allvarlig! Häver man ur sig något sådant? Nä! En normal och tänkande människa med lite takt och fason kniper igen sitt söta lilla kakhål och nöjer sig med ett "Men heeeej! Va kul å ses!". Men inte jag, nej då! Här tar vi på oss slalompjäxorna och fortsätter hoppa omkring i klaveret som vi så snyggt klev i. Bara för att förödmjuka min bekanta lite till så börjar jag ursäkta mig i det oändliga. Jag försöker övertyga om att jag inte alls tyckte att hennes mage såg stor ut. Ja, jag rodnar när jag skriver det här för det är så in i bängen pinsamt.

Det må vara hänt om det här var en engångsföreteelese men saken är den att jag gör sådana här saker hela tiden. Verkligen heeela tiden. Det värsta är att jag kommer inte på mig själv förrän det är försent.

En annan sak som får mig att fundera på om jag faktiskt inte är en osocial tönt är att jag har extremt svårt att kallprata och att låtsas vara intresserad när någon annan orerar på i all oändlighet om något som inte intresserar mig. Det där sista får väl erkännas att det inte är särskilt unikt även bland socialt kompetenta människor, men de kan iallafall lite snyggt styra in talaren på något annat. Inte ens det klarar jag av. Jag är en katastrof på mingel partyn för jag kan verkligen inte gå fram till vem som helst och börja kallprata om något allmänt.

För det mesta tycker jag att om jag inte har något vettigt att säga så kan jag lika gärna vara tyst. Detta ställningstagande innebär ett visst hinder i mitt arbete (konsult!) där jag förväntas vara trevlig och social. Till min stora förvåning har det även kommit fram att mina chefer verkar tycka att jag är något av ett socialt geni (Whaaaaaat????). Så i mitt stilla sinne började jag fundera att det här kanske är en egenskap som jag borde jobba lite på.

Som ni vet är mycket av kallpratet klyschor, jag finner klyschor pinsamma och jobbiga för: de är inte vettiga, utan bara banala, så då kan man lika gärna knipa igen. Men jag bestämde mig för att jag faktiskt skulle börja praktiskera dessa bara för att se om folk faktiskt "högg" på dem. Döm om min förvåning när jag en dag vid fikabordet, den pinsamma tystnaden hade infunnit sig, säger "någon som sett en bra film på sistone?" och folk med liv och lust hugger på denna "ice-breaker" som om det var det nyaste konversationsämnet i världshistorien. När jag gick från fikan 10 min senare var samtalet fortfarande igång. Häpnadsväckande enligt mig.

Så vad mynnade luftningen av dessa tankar ut i? Jo, jag och mina kollegor kom fram till att social kompetens är något som faktiskt kan mätas i relation till sin omgivning. Det jag menar är att är man som jag, som förvisso kan häva ur sig pinsamheter allt som oftast, så vinner man ändå i längden. Anledningen är att man öppnar munnen alls när man jobbar med ingenjörer!

Och ja, jag har fördomar mot ingenjörer, men det har jag rätt till för jag är en själv!