onsdag 31 augusti 2011

Det kom ett litet paket...

Igår när jag kom hem sa maken att "du har fått ett paket". Jaha, tänkte jag, vad har jag nu handlat som jag har glömt bort? Men på hallbordet stod ett litet fyrkantigt paket inslaget i muffinspresentpapper och grönt snöre (som Lill-Fisan för övrigt åt till middag) och mitt namn och adress prydligt textat på.

Jag satte mig vid middagsbordet och vi började spåna vem som skickat det. Jag måste erkänna att jag inte tog det utan det var maken som plockade det. Paketet kom från Fröken Pyssel, den lilla gullhönan!

So, this one is for you, sweetie!
Härliga kanel och äppelmuffins med valnötter i de söta
silikonformarna från snälla Fröken Pyssel.

Fotokort

Jag måste erkänna att jag gillar när jag hittar pysselprojekt som inte är vansinnigt stora och som inte kräver en massa materialinköp. Det där med materialinköp händer inte så ofta längre för nu börjar jag få ett ganska gediget pysselförråd.

Det senaste pysselprojektet är fotokort. Lillfisan har alltid haft en förkärlek till våran fotovägg vi har därhemma. Det är bilder på familj, vänner och släkt och där älskar lillfisan att stå och titta, peka och prata om bilderna. Eller, hon står inte. Hon sitter på min eller sin pappas arm och häver sig fram mot väggen för att peka och prata. Det hela börjar bli aningens jobbigt eftersom hon nu väger över 11 kg och börjar bli lång, så det är ett rättså duktigt moment man ska hålla emot när hon häver sig fram. Saken är den att det går inte att stå precis vid väggen, eftersom min gamla fina sekretär står vid väggen. Det är också därför som Lill-Fisan måste häva sig fram för att kunna peka på alla bilder.

Detta har gjort att jag har börjat fundera på att man borde på något sätt ge henne en fotosamling där bilderna är tillräckligt styva för att inte kunna knycklas ihop på en gång. Tål slabb, bit och kladd och som hon kan hålla själv och som inte går sönder när de kastas i golvet vid eventuella vredesutbrott.

Lill-Fisans fotokort
Det är kul när man hittar användningsområden för blöjkartongen och alla designark man samlar på sig. Det är alltså lagom stora kartongbitar som fint papper täcker fram och baksidan på. Jag fäster både papper och foto med lite dubbelhäftande tejp och sen plastar jag in hela härligheten med vanlig klar kontaktplast. De här korten har varit mycket uppskattade så fler är på väg.

Skräckens tårta

 Helgen bjöd inte bara på pyssel utan även tårtbak (det vet ni som har kollat in mitt EFIT-inlägg). Det var gudsonen, tillika Lill-Fisans kusin, som skulle ha skräckkalas. Det här måste jag säga på en gång var en av de roligare tårtorna jag har gjort. Det är också det första beställningsjobb jag gjort eftersom den lilla gossen i sommras fick sitta och beskriva hur han ville ha sin tårta samtidigt som jag ritade och fick godkänt. Dessutom så skulle den ju visas upp på ett barnkalas i Tääääby. Nervöst värre!


Tyvärr har jag fortfarande inte fått höra vad mina "kunder" tyckte, ifall den smakade bra eller ifall det bara var skitäckligt med mjölkchokladfluff och hallongrädde. Men visst är de rasande fina?

Banta, hur svårt kan det vara?

Ja, som sagt tidigare så här snart hösten här. Skolorna börjar, Lill-Fisan är i princip inskolad och färdig och jag har bestämt mig för att nu jäklar ska jag gå ner de där sista 17 kg. Jag var ju så himla duktigt förra hösten och lyckades bli av med ca 17 kg då. Sen la jag i och för sig på mig ett par kg under julen som sådär lite kärvänligt har hängt kvar. Men nu jäklar!

Det intressant med viktiminskning enligt min åsikt är att det finns en uppsjö av dieter och metoder som alla beskrivs som någon slags mirakelkur. Det finns pulver, GI, LCHF, stenålders, viktväktarna och gud vet allt. Men egentligen, om man ska se helt krasst på det så är det så enkelt som att antalet kalorier in måste vara mindre än antalet kalorier ut. Naturligtvis får man inte gå till överdrift. Kroppen behöver ett visst antal kalorier för att den ska fungera, även när man ska banta (usch vad jag ogillar det uttrycket!). Naturligtvis får man en storm av arga (oftast tjocka eller före detta tjock) människor på sig när man säger något så hemskt som att man måste begränsa sitt intag av energi för att gå ner i vikt. Jag är ju själv en tjockis så jag kan på ett sätt se och förstå mekanismen bakom detta försvar.

Det finns ofta flera olika anledningar till att man blir tjock. Såklart handlar det om att man äter för mycket, men vad jag menar är att det oftast finns andra bakomliggande orsaker till att man äter just för mycket. De flesta människor kan besinna sig och äta normalmycket av det de tycker om och då går man oftast inte upp i vikt. De flesta "smalisar" tycker att "vadå? då är det väl bara att äta mindre". Ja, i teorin är det så men det är här det här med magiska dieter kommer in. Många överviktigt har ofta en ganska komplicerad problemställning som ligger till grund för överätandet. Jag vill verkligen inte vara så förmäten att jag här försöker reda ut vad det kan vara, men efter att ha skärskådat mig själv och talat med andra "tjockisar" så har jag förstått att det är vanligt. Detta gör ofta att man söker snabba enkla vägar att gå ner i vikt. I de flesta fall så är dessa dieter så himla extrema och jobbiga att hålla att man orkar med dem några veckor och sen spricker det hela. Detta med resultatet att allt man eventuellt lyckats gå ner går man raskt upp igen plus lite till. Detta ger i sin tur en känsla av misslyckande och ofta dras man ännu djupare ner i sitt destruktiva ätmönster.

Jag tror att många letar efter en "quick fix" för att slippa angripa det verkliga problemet. Att man faktiskt missbrukar mat och överäter. Många tjocka gör sitt allra bästa för att försöka övertala både sig sjävla och sin omgivning om hur hälsosamt de äter och att det måste vara något annat fel. Att deras kroppar inte "kan" gå ner i vikt osv. Visst kan det finnas medicinska orsaker till att man inte går ner i vikt, det är jag levande bevis för, men den största orsaken är oviljan att verkligen ta tag i sitt problem. För man vill liksom inte erkänna att det finns ett problem. Därför är det ju så himla tryggt att prata med "alla" som säger sig ha tappat 20 kg på några få veckor med någon mirakelmetod. Dessutom påstår dessa att de inte har gått upp alla kilona igen! Det låter ju för bra för att vara sant! Ja, tyvärr har jag en känsla av att det är så.

För det första måste man faktiskt bestämma sig för att man VILL vara smal. Man måste sluta identifiera sig med tjockisen man ser i spegeln, samtidigt som man faktiskt måste tvinga sig själv till att se tjockisen och tillåta sig själv att inte tycka om den. Det har i alla fall hjälpt mig. Att faktiskt erkänna för mig själv att jag inte trivs som jag är och försöka tänka och känna efter hur jag skulle vilja vara. Dessutom så måste man inse fakta att man måste minska på energiintaget om man ska gå ner i vikt. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att man tokbantar och går omkring och är snorhungrig hela tiden, men man måste tänka sig för och planera.

Här skulle många hävda att man inte alls behöver räkna kalorier och "JAG gick minsan ner MASSOR med LCHF och jag var aaaaldrig hungring" (byt ut LCHF mot GI eller vad tusan du vill). Många skulle också hävda att det är "heeelt feeeel att räkna kalorier" och att man måste byta ut livsmedel och äta långsamma kolhydrater för att gå ner i vikt eftersom blodsocker, insulin och fettinlagring hänger ihop. Förvisso tror jag att också det stämmer, men det är inte hela sanningen. Många av de som slaviskt hänger sig åt dessa dieter hävdar att om man bara plockar bort roten till all världens ondska, för närvarande kolhydrater, så kommer man bli så smal så. Olika ideologier (ja, jag kallar de så för det blir lite sektvarning när dessa dietmänniskor börjar predika) har olika tillvägagångssätt. Men oftast så märker man, om man börjar skärskåda att det är de snabba kolhydraterna som ryker och de långsamma som det äts mer av.

Så till min teori. De som hävdar att de lyckats med någon sånhär diet och att mindre kalorier in än ut inte hjälper tror jag gör en liten beräknings- och tankevurpa. Om vi tittar på dessa "bra" livsmedel såsom fullkorn, baljväxter och grönsaker så ser man att det oftast har ett högt fiberinnehåll men samtidigt ett lågt energiinehåll.Så om man anstränger sig och börjar äta kikärtor istället för ett lass med pasta så kommer du dels kunna äta mindre kikärtor. De tar längre tid att äta för man måste tugga dem ganska så ordentligt så du hinner känna mättnad långt tidigare än om du hade inhalerat pasta. På grund av fiberinnehållet så tar det också längre tid för magen att bearbeta så du blir inte hungrig så fort efter. Så om man tittar nu på det hela så betyder det att du har fått i dig mindre kalorier för att du har valt ett annat livsmedel som du dessutom inte behöver lika mycket av för att känna dig mätt. Du blir dessutom inte vrålhungrig 2 timmar efter maten så du är mindre benägen att proppa i dig typ choklad eller något annat snabbt man ofta blir sugen på. Istället kan du planera ditt ätande så du alltid håller dig på en lagom-mätt-nivå utan en massa extrakalorier. Så egentligen vad dessa blodsockerpredikare gör är faktiskt att dra ner på antalet kalorier utan att de märker det.

En annan fördel som jag ser med kaloriräkning är att man som storätare får en helt annan medvetenhet om olika livsmedels energimängd. Något jag har haft stor nytta av. Jag har bland annat lärt mig att de lass med pasta jag kunde trycka i mig förr i tiden motsvarar mer eller mindre mitt dagsbehov av energi. Då är det ju inte så jäkla märkligt att man går upp i vikt, eller hur? Jag har sakta men säkert börjat lära mig hur en normalportion ser ut och att jag länge har vräkt i mig dubbla portioner och på fullaste allvar trott att det faktsikt bara är EN portion.

En annan sak jag också har lärt mig är att jag går inte under av att vara hungrig. Det är inte farligt och faktiskt, så klarar man sig alldeles utmärkt utan att äta sig själv stinn vid varje måltid. Jag har allltså kunnat sluta med beteendet att äta ifall jag kanske, eventuellt skulle bli hungrig. Hungern har varit min största fiende, skräck och fobi. Dessutom så är det så otroligt mycket enklare att tala om för sin egen hjärna att man faktiskt inte alls är hungring för kroppen har fått precis den mängd kalorier den behöver. Man har ju faktiskt kontroll på hur mycket man stoppar i sig och vad man behöver.

Så, till nyår tänker jag åla mig fram i ett svart litet fodral i storlek 38 med mina hallonröda Nathalie Portman lack pumps och jag kommer känna mig så himla nöjd!

Vad livet vore tråkigt utan medtrafikanter

Jag vill bara säga att jag tycker inte att det är god trafiksed när någon tänker köra om så väntar man med att gå ut i vänster fil tills man kan köra ut precis framför bilen som kommer körandes i vänster fil. Detta resulterar i att den som kommer i vänsterfilen (och alla andra bakom) måste tvärbromsa för att 1) få ett tillräckligt säkert avstånd till framförvarande bil. 2) för att inte damma in i arslet på den bilen som precis körde ut i vänsterfil. Eftersom den bilen dessutom inte tycker att det är nödvändigt att gasa på när man går ut i vänster fil så betyder det en avsevärd temposänkning för alla andra bakom. Det är några stycken en morgon i Stockholm. Man är inte direkt ensam på vägen.

Använder inte folk speglarna i och på bilen? Eller det är det de kanske gör...

måndag 29 augusti 2011

Galna mamman eller inte?

Ok alla ni som läser!

En snabbis innan dagens allvar börjar. Om en förskola har traditionen att varje barn har ett litet pappträd med fotografier av sig själv och den övriga familjen, är det risk att man blir den där jobbiga mamman som alla andra tycker alltid ska överdriva om man "pimpar" sitt barns träd? Med pimpa menar jag kanske en liten glitterram runt varje bild eller så.

Kommer jag bli den där som alla andra föräldrar säger "men guuud vilket fint träd!" men bakom min rygg viskar att "hon tror hon är så jäkla speciell"? Jag vill inte börja förskolekarriären med att framstå som jobbig och manisk. Men å andra sidan vill jag att Lill-Fisan ska ha ett fint träd.

Vad tycker ni?

fredag 26 augusti 2011

EFIT-utmaningen är antagen!


Våga anta Fröken Pyssels utmaning på Pastill!


09:00, dags för fika



12:00, fin lunch. Lycka till i Norge kollegan!


14:00, är det inte fika snart?

15:00, äntligen fika. Hej då och lycka till andra kollegan.


16:00, ICA Maxi

17:00, äntligen hemma!

17:15, laga middag när familjen är och tittar på hästar.

18:00, "sago-äta". Dvs få trollet att inte tänka på att det kommer in mat i munnen.

19:00, natti natti Lill-Fisan

20:00, pyssel med Lill-Fisans fotokort

21:00, pyssel med kusinens tårtbeställning

22:00, god natt tårtan, vi ses imorgon.

Bompa!

Nu har vi kommit till stadiet i livet där vi lär oss nya ord. I början var det "katt!" som var favoritorden, men sen våra gamla fina katter fick åka till de aldrig sinande matskålarnas förlovade land har favoritorden ändrats. Ett tag var det "kaka!" av helt förståliga skäl. Det var i sommras som mormor fick muta till sig gos i knät genom att ha bitar av kaka och bulle. Bara någon vecka senare dök det upp ett nytt ord "arg!". Det ordet började användas väldigt ofta, nästa jämt faktiskt. Det var ett tag vi hade ett litet troll där hemma som ständigt var "arg!".

Men sen hände något, en vacker dag fick det arga lilla trollet syn på en grön drake som hoppade runt på TV-skärmen och glada röster som sa "bolibompaaa" samtidigt. Där och då började "bompa!"-eran. Bompa-eran pågår fortfarande. Det knepiga med det är att allt som har med drake, dinosarie eller teletubbies och eventuellt djungelboken att göra är "bompa!".

När som helst kan man få en fjärrkontroll tryckt i handen samtidigt som man hör någon säga "bompa!" och peka uppfodrande mot TV:n. Det har gått så långt att vi har insett att vi måste införa TV-regler, för någon som inte enns är 1,5 år! Det är helt sjukt! Det innebär att man, om man har lite tur, kan få två ord i nästan följd. Först kommer det uppfodrande "bompa!" och pekandet. När man pedagogiskt säger att "nä, finns ingen bompa nu" (som förstås är en komplett lögn) så får man först ett yl till svar, ett "uhuhubu" och plutande underläpp och till sist ett "arg!" och ett ivägstampande samtidigt som hon ylar och skriker sig in på sitt rum.

Jag har länge haft ett citat i huvudet från en av mina favorit sit-coms. Det är en scen där ett av paren i serien pratar om hur det skulle vara att ha barn. Kvinnan i förhållandet är väldigt sugen och försöker övertala sin man som i sedvanlig steriotyp ordning tycker att det där med ansvar verkar läskigt. Konversationen ser ut ungefär såhär:

Kvinnan: Dr Cox says that having a kid, is like having a dog that slowly learns how to talk.
Mannen: Awsome... (stora ögon som vittnar om att DET är ju någon han vill ha)

Här väljer jag att inte säga något mer om det så slipper jag riskera att folk tror att jag tycker att hundar och barn är jämförbara.

onsdag 24 augusti 2011

Kräftkalas

I helgen som var så var vi på vår första post-barn kräftskiva. Det var trevligt. Vi var 9 vuxna och 8 barn. Det var härlig stämning och skönt att ha några som underhöll Lill-Fisan så man fick en chans att fika och snacka lite skit i lugn och ro. Det enda avbrottet var när Lill-Fisan insåg att mamma åt kaka och kom fram med stora ögon, pekande finger och ett "kaka!". Hon fick också lite kaka. Tänk vilken usel mamma jag är, mutar mitt barn med kaka för att få snacka lite skit!

Den riktigt intressanta situationen var när barnen skulle äta. Snälla kamrater till oss hade ordnat så att barnen fick tandoorikyckling med ris och såser om man ville. Barnen satte sig ner. Lill-Fisan börjar på en gång försöka gräva i granntallriken, något som den pojken inte uppskattade. Hon får sitt eget ris och sin egna kyckling och sätter igång med riset. Här delkarerar den äldsta pojken i sällskapet att han minnsan inte tänker äta för att han inte tycker om. De andra barnen runt bordet är ju inte sena att hänga på spektaklet. Alla utom Lill-Fisan. Hon har nämligen inte fattat att man kan göra så än. Hon är inte tillräckligt dagisfierad. Så när Lill-Fisan gick från bordet och hade ätit, ja inte upp men adekvat, så satt det 4 andra ungar som grinade, åmade sig i förälderns knä eller gjorde försök till förhandling. Allt för att slippa äta. Då kände jag att jag är glad över att vi inte är där än. Jag är glad att min skitunge är för liten för att fatta och hänga på sånt. Men vår tid kommer...

Naturligtvis så gav ju detta mig en chans att få göra en tårta. Det blev en snabbisvariant för jag hade inte så mycket tid på mig men jag hittade ett bra recept på tårtbotten som jag verkligen gillar. Och jag är så sjukt nöjd med dekorationen. En liten "note to self": Om det är regnigt ute och det är varmt i köket är det dumt att öppna fönstret. Speciellt om man jobbar med marsipan. Den extra luftfuktigheten kommer att göra all marsipan klibbig och kladdig och helt omöjligt. Så skulle det ändå hända så stäng fönstret och ställ tårta och marsipan i kylen så torkar det upp på nolltid.
Kräfttårta

Trött...

Jag är trött.

Jag är nog trött mest för att jag har för mycket jag vill göra. Det betyder att jag är vaken alldeles för länge på kvällarna. Så jag är jättetrött när jag går upp klockan 5 på morgonen för åka till jobbet. Men varför går du inte upp lite senare då, undrar ni? Jo, det är för att då måste jag stanna till senare på jobbet och jag gillar att kunna glida iväg vid halv fyra-, fyra-tiden och ha gjort mina 8 timmar. Jag gillar känslan. Har jag dessutom lite tur så hinner jag leka i parken en stund innan middagen.

Okej, tycker ni, gå och lägg dig tidigare då? Så orkar du upp kanske ännu tidigare, kan vara superproduktiv på jobbet och ändå åka hem vid, till och med, tre. Mjo, det är ju en fin tanke och faktiskt den vettigaste idén. Men då betyder det att jag inte hinner göra något av det jag vill på kvällen.

Så vad vill jag göra på kvällarna? Jo, här kommer en lista. Observera att aktiviteternas inbördes ordning inte har något med rangordning att göra.

Spela TV-Spel
Se på bra TV-Serier
Se på film
Träna
Gå ut och gå
Baka bröd
Förbereda morgondagens middag så livet blir lite smidigare än idag
PhotoShoppa lite
Blogga
Scrapbooka med mina foton (som först måste photoshoppas och sen beställas)
Hämta symaskinen från mamma
Bygga nya hyllor i köksskåpet
Sy kuddar till Lill-Fisans myshörna
Sy tältet till Lill-Fisans myshörna
Sy en liten axelväska till Lill-Fisan
Göra roliga små kylskåpsmagneter
Tova lite kycklingar och harar så kanske de är färdiga till påsk
Baka kakor
Baka bullar
Baka tårtor
Läsa min braiga bok
Snickra ett dockhus med luckor
Sy nya kuddöverdrag till soffkuddarna (Josef Frank... vill ha tyget... dyrt...)

Det är säkert en hel drös med andra saker jag vill göra som jag inte kommer på nu. Men hur kommer det sig att jag inte gör något av det här? Jo, för när middagen är äten, Lill-Fisan har somnat (i bästa fall vid 20:30 just nu) så är JAG så förbannat trött att jag sitter i soffan och stirrar apatiskt framför mig (på TV:n) i ca 1 timme, kommer på att jag ska påbörja något projekt men oftast slutar det med att jag zappar runt på diverse olika TV program som jag egentligen inte är intresserad av för att inse att klockan blivit alldeles för mycket igen.

Jag är trött.

tisdag 16 augusti 2011

Success!

Wohoo!
Jag har en (1) person som följer bloggen! Weeeeee.

Tack stumpan för att åtminstånde DU läser.

Trolltyg i medelklassidyllen

Ja, då har man fått en ITB (Ike Turner Backhand) tillbaka till verkligheten. Södertälje är fortfarande långt bort och lill-fisan blir bara större och större. Tänk, imorgon är det första gången som pappa ska lämna henne och gå ifrån förskolan i en hel timme!

Men att ta sig ur semester lunken gör också att man får lite perspektiv på hur det är att ha en snart 1,5 åring hemma. Det är extra speciellt att ha ett sådant barn hemma när man försöker plocka undan och städa.

Kommer ni ihåg "trolltyg i tomteskogen"? Den lilla tecknade filmen om tomtar och troll som är ansvarig för citat som "var e fjant? - Här mamma!" och "Morsan! jag mejja ner en hel tomtearmé!". I filmens inledning så talas det om tomtarna. De trevliga små varelser vars största lycka är att hjälpa oss människor i vår vardag. Det är ju fint, eller hur? Men i sådana här sagor måste det ju finnas en motpol. Nämligen trollen. Trollen är allmänt fula, ställer till med oreda och gör allt för att sätta käppar i hjulet för tomtarna.

Trollen i "Trolltyg i tomteskogen"
Ni förstår att jag tycker det finns en parallell mellan trollen, 1,5-åring och städning. När man ska städa här hemma så måste man ju börja med att plocka undan för att kunna dammsuga. Ni vet alla hur det går till. Man stoppar tillbaka alla saker, som man lyckats dra fram, på sin rätta plats. Det där funkar jättebra, men det är här det lilla trollet kommer in i bilden. För är man inte riktigt 1,5 år så tycker man att det där med att plocka undan är något underordnat att dra fram saker. Så när mamma ställer upp alla böckerna i bokhyllan så är det ju bara egentligen för att det lilla trollet ska få något att göra. Det lilla trollet tycker det är bra att riva ner alla böcker på golvet och sen sprida dem i hela hemmet, igen. Lika så med duplobitar, bondgårdsdjuren och klossarna till plocklåden.

Vad jag vill ha sagt är att om ni kommer hem till någon som har småbarn och tycker att de är dåliga föräldrar för att det inte är städat och undanplockat så kan jag tala om att ni har fel! De är säkert jättebra föräldrar men det GÅR inte att städa med ett litet troll hemma vars största mål är att ställa till oreda och förtret.

onsdag 3 augusti 2011

Slutet på semestern

Det känns att semestern börjar gå mot sitt slut. Helt plötsligt börjar det bli svårt att hinna med allt vi skulle göra. Vi skulle ju bygga om ett av köksskåpen (ja, jag vet. Man kan faktiskt renovera hela skiten men just nu ligger vi ca 150.000 sek ifrån det, så jag bygger lite nya hyllor istället.), vi skulle börja fixa i ordning lill-fisans rum, jag skulle hämta symaskinen hos mamma så jag kunde börja med mina kuddfodral, jag skulle köpa tyg till kuddfordralen och så vidare.

Inget har vi fixat eller gjort. Imorgon tänker jag dra och köpa rätt tillsågad 15 mm MDF och reglar så jag kan fixa till det där förbannade skåpet som driver mig till vansinne. Jag tror att jag ska gå och köpa mig en fet jävla borrmaskin på fredag, en som orkar göra hål i världens hårdaste betongväggar och så ska jag börja borra upp saker jag vill ha uppborrade.

Det känns som tiden bara rinner iväg. Vi har inte kommit iväg och badat så mycket som jag hoppats och nästa vecka är det sista semesterveckan och dessutom börjar inskolningen för lill-fisan. Sen är det dags att ge sig iväg till jobbet igen och så rullar allt på.

Varför kan man aldrig vara riktigt nöjd med semestern? Varför är det alltid massor man känner att man inte gjorde tillräckligt mycket och inte hann med? Tråkigt. Vet inte vad jag vill med det här inlägget men det är ju inte alltid jag vet det heller.