onsdag 29 juni 2011

Barn är inte minivuxna

Ibland undrar jag vad det är för fel på folk. För ett par dagar sedan skrev DN.se om att det gjorts någon vetenskaplig studie som visade att barn under 12 år inte är trafikmogna (Nåja, det var inte vad denna studie handlade om egentilgen om man läste den). Hur som helst. Detta faktum visste man långt tidigare, jag kommer ihåg det från min uppväxt och jag börjar ju närma mig medelåldern. Så det kan ju knappast vara någon nyhet att barn inte har samma förmåga att förutse trafikhändelser som (vissa) vuxna och att de inte har samma förmåga att bedömma avstånd och hastighet. Egentligen är det ju inte så himla konstigt. Barn växer och lär sig hela tiden, att tro att de har en fullt fungerande hjärna i tidiga år är ju bara korkat. Men "nyheten" var inte så anmärkningsvärd i sig.

Det anmärkningsvärda var den storm i kommentatorsfältet som både ansåg det här vara nonsens "i Belgien cyklar minsann barn från 6 år, bla, bla, bla" och "jag och mina syskon cyklade 4 km till skolan ensamma från första klass och vi klarade oss". Att göra sådana jämförelser är lite småkorkat och handen på hjärtat så ska man nog vara evigt tacksam att det inte hände något för dessa människor. Att de klarade sig helskinnade var nog snarare tur än skicklighet och trafikmognad. Vad som irriterade mig i kommentatorsfältet var att folk verkade på fullaste allvar tro att man rekommenderade att barn inte skulle CYKLA innan 12 år. Allvarligt, om man läser in det i det lilla som stod i DN så tappar jag verkligen tron på det Svenska folket och dess läsförmåga och förmågan att tänka själva. Naturligtvis ska barn cykla innan dess, men det kanske är lite småpuckat att släppa iväg en 7-åring att vingla till skolan ensam. Här kommer ju det här jobbiga med att vara förälder in: Man måste umgås med och hjälpa sina barn, chockerande va? Alltså, barnen måste ju lära sig hur man beter sig i trafik men det är kanske inte läge att köra en Ronja på det dyraste man har. Man tränar inte bäst på att akta sig i trafiken genom att vingla runt ensam. Det bästa är att cykla med en förälder.

Det här verkade också svårt för en del "men hur ska det gå till? Antingen måste barnet cykla framför och då vända sig om hela tiden för att hålla koll på förälern eller så måste barnet cykla bakom och då har förälder ingen koll". Men goodness, människa! Hur gjorde din mamma och pappa? Jag vet att när jag var liten och började cykla så gick vi på cykelpromenader. Då var min cykel så liten och kom inte upp i särskillt höga hastigheter så mamma eller pappa kunde utan problem promenera/jogga bervid och hjälpa mig. När man sedan blev lite större (och fick större cykel) så hade i alla fall mina föräldrar lyckats banka in så pass mycket vett i pallet på mig att jag kunde cykla bakom eller framför mamma och pappa, utan att busa och dra iväg på annat.

Men allt det här kräver ju att man är engagerade föräldrar som tar sitt ansvar och lär barnen det de behöver kunna för att klara sig i trafiken. Är det så hemskt och jobbigt?

2 kommentarer:

Fröken Pyssel sa...

Haha, hatar sån argumentation! Det värsta jag vet är när folk hänvisar till saker de själva gjort och att det minsan inte var någon fara. Mitt motargument brukar vara:
"jag har varit med i en trafikolycka men jag dog inte så det är inte alls farligt att krocka". Då tystnar folk ;-) (har dock inte varit med i nån olycka så det är bara ljug för att få rätt ;-))

Ett annat argument jag hatar är "ja men om föräldrarna gör det dom måste göra för att må bra så mår barnen bra". Eh va? Det går ju att applicera på vilken vanvettig handling som helst! Jag antar att folk då inte menar att dra det till de ytterligheter jag direkt tänker på utan bara försvara sitt eget agerande för sig själv och andra, men jag tänker direkt på att det finns typ 1000 saker man kan känna att man vill göra och må bra av som absolut inte betyder att barnen mår bra.

men okejrå, barn vill ha lyckliga föräldrar, såklart! Det är kanske bara jag som drar igång galna scenarion i huvudet..

Fisan sa...

Ja, i en viss utsträckning kan jag hålla med om att det föräldrarna mår bra av mår barnen bra av. Men det gäller låååångt ifrån allt.

Det som irriterar mig mest är att folk verkar bli sura när man påpekar att de kanske ska övervaka sina barn när de är ute och gör grejor. Jag tycker att jag oroande ofta möter attityden "Meh, vadå? När ska JAG få tid för mig och det JAG vill då?". Då brukar jag i mitt stilla elaka sinne tänka att om man inte klarar av att sätta barnens behov (obs, behov inte vilja) före sin egen konfort eller vilja, ja, då har man nog blivit förälder lite för tidigt i sitt liv.

Men det är bara när jag är elak...