tisdag 24 maj 2011

Socialt missanpassade freaks

Ja, då har jag gjort det igen. Alltså, jag undrar på fullaste allvar om det inte är så att jag är lite, lite småkorkad.

Idag när jag sitter ute hos min kund i godan ro, så får jag ett mail av min chef. Han undrar var jag har gjort av en modell som tillhör det uppdrag jag hade tidigare i våras. Jag sitter och funderar och funderar och kommer fram till att jag antagligen har glömt föra över just den modellen till projektmappen på vår hemmaserver. Således så ligger eländet kvar i min passwordsskyddade mapp.  Jag satt där och började till min stora skräck inse att jag skulle vara tvungen att ge ut mitt password till chefen.

För en normal människa är antagligen inte det här några stora saker, de flesta har ju password som är barnens namn med första och sista bokstaven omkastade, makens födelsedag eller något annat som ska vara lätt att komma ihåg. För mig är helt andra saker lätta att komma ihåg. Jag tänker inte skriva ut mitt gamla (märk väl, jag har bytt det nu) password här, det är för pinsamt. Jag rodnade när jag mailade det till chefen och samtidigt pep "jag har mailat nu, men du får inte skratta". För att ge er nyfikna läsare (som till största del består av min familj och mina kollegor...) en hint så var mitt password en kombination av de små saker som sätter ihop mina modeller och glädjeflicka. Det är sådant som jag tycker är lätt att komma ihåg, lite smågrovt och burleskt. Eftersom jag är lite barnsligt lagd så ger det mig ofta en anledning till att småfnissa lite varje gång jag måste använda mitt lösenord.

För att återgå till telefonsamtalet med chefen. I andra änden hörs en talande tystnad, sedan hör jag "jag måste skratta *lite kvävt fnitter*, nämen...!". I nästa andetag säger han "Ja, det här får du verkligen byta för det kommer jag nog aldrig att glömma!". Hur som helst så rotar han runt bland mina mappar och konstaterar att filen vi söker inte ligger där. Vad jag tydligen heeelt hade glömt var att jag och en kollega satt och förde över alla filerna tillhörande detta projekt till en dators hårddisk, så att alla skulle kunna få tag på grejorna.

Så för det första: Hade jag tänkt efter hade jag på en gång kunnat be honom att börja kolla hårddisken på den dator där vi laddade ner alla filerna. Detta hade resulterat i att jag inte hade behövt lämna ut mitt lite väl kontroversiella lösenord.

För det andra: Hade jag varit bara lite smartare än vad jag var, hade jag mörkat det hela och sagt till honom att jag bara skulle byta till ett temporärt lösenord som han kunde få (det hade ju kunnat vara lillfisan eller något annat banalt). Resultatet hade varit att min chef fortfarande inte visste om vad jag använder för märkliga lösenord.

Det tredje jag nu funderar på är: Hur kommer detta att påverka mig i min proffissionella situation? Förhoppningsvis är han hyfsat cool med det hela, han är ju också ingenjör och ingår därmed i de socialt missanpassandes skara, och kan kanske på något sätt se det roliga och charmiga i det hela. Det andra alternativet är att han tycker att jag är ett socialt missanpassat freak som vid nästa kris kommer MBLas ur företaget fortare än jag hinner säga CAD-modell. En sak kan man i alla fall vara förbannat säker på, han kommer aldrig att glömma den där galna tjejen som hade helt sjuka lösenord som en gång arbetade i hans grupp.

Till mitt försvar av val av korkade lösenord vill jag säga att DET ÄR FAKTISKT INTE MENINGEN ATT MAN INTE SKA LÄMNA UT DET, TILL NÅGON. Men, eftersom jag arbetar på att tona ner min märklighetsfaktor och öka den sociala kompetensfaktorn har jag bestämt mig för att jag inte får använda sådana lösenord något mer. Tråkigt men sant. Nu är det slutfnissat vid inlogging!

3 kommentarer:

Anonym sa...

HAHAHAHAHAHAHAHHAHA jag dör hahahahaa, nu förstår jag ;) kram Kristina

Fröken Pyssel sa...

Haha, det var ju jättekul! Han kan ta det, det är jag säker på :-D

direktör groda sa...

Haha!jag dör. Fan va roligt.har haft ett liknande lösenord som jag fick överge pga rädsla för upptäckt. Nu vet jag hur kunde gått:-)