lördag 14 maj 2011

På jakt...

Men jorå, ni gissade rätt! Lillfisan har somnat för natten, maken är som sagt inte hemma så nu sitter jag här igen.

Det var ju det här med kompisar. När lillfisan föddes insåg jag efter ett tag att det här med att bli mamma inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag tillhörde den där barnalösa skaran som tyckte att barn var, för det mesta, jäkligt jobbiga. De skrek, luktade konstigt och det gick absolut inte att förstå vad de sa. Så jag gjorde mitt bästa för att undviak barn. Jag var också en sådan som kunde sitta och ondgöra sig över "ouppfostrade barn" med kommentarer som "OM jag får barn så ska jag lära dom att aaaaldrig skrika på stan, de ska kunna sitta stilla och tysta vid matborden (yeah right!) och bla, bla, bla". Jag har vänner som ivrigt delade dessa åsikter med mig.

Men när man själv blev förälder så var man inte så jäkla cool och hård som man tidigare förespråkat. Saken är den att vad man inte inser och räknar med när man sitter och pratar är den här ovillkårliga och gränslösa kärleken man känner för sitt barn. Det finns liksom inte på världskartan för mig att låta en liten ligga/sitta och ropa på hjälp (ja, det är vad dom gör när dom skriker och gråter, iaf när dom är under och runt året) bara för att statuera exempel och "hon ska minnsan inte få styra...". Jag tycker det är idiotiskt att göra så och det skulle aldrig falla mig in! Vi behöver inte gå in närmre på varför just nu men det har med anknytning att göra, något som det forskats mycket på de senaste åren. Så, jag blev inte cool och gick på stan med min vagn dagarna i ända (känns inge kul när man måste stanna och amma i 1,5 TIMMAR på något godtyckligt ställe varannan timme) utan jag satt hemma i soffan med en unge vid tutten och undrade om det skulle vara såhär resten av min föräldrarledighet.

Jag kände snabbt att jag skulle vilja ha någon annan i samma situation att prata med, stötta/stöttas av och ventilera med. Men det är svårt att hitta när man sitter och ammar ca 8 timmar om dagen. Så kom äntligen brevet om föräldrargruppen (aka mammagruppen, båda föräldrar är ju naturligtvis välkomna men det är en mammagrupp vad än folk säger). Här, tänkte jag, måste ju vara det perfekta forumet att ventilera och hitta någotsånär likasinnade. Nu hade ju jag varit puckad och tagit den BVC som låg i anslutning till MVC i en annan kommun. Så till att börja med bodde ju jag rättså långt ifrån alla andra i gruppen. Vid första träffen så satt vi alla där med våra små knyten som om vart annat skulle ammas, guppas i famnen och bli hysteriska för att det blev för mycket intryck osv. Det var cirkus. Men jag tänkte att nä, jag ska försöka söka kontakt och om jag börjar att prata om något jag tycker är jobbigt kanske fler vågar öppna sig.

Nu kommer jag inte ihåg var det var jag började prata om men det är oviktigt. Det var väl något "mamma känsligt" som man helst inte ska nämna (att det suger att amma, man känner att man kanske inte tycker det är så fantastiskt att gå hemma och vara mamma, ja det finns mycket som kan vara tabu att diskutera på mammaträffar). Hur som helst så blev det helt knäpptyst i rummet och 10 andra mammor tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet för att sedan titta bort och börja gulla med sina ungar. Det visade sig att jag hade hamnat i en grupp med prettomorsor (vi går in på fenomenet lite närmare i ett annat inlägg), så inga kompisar där...

Jag har försökt att hänga på "barnvagnspromenader" med folk jag hittat på nätet, BVC, you name it. Men är de inte prettomorsor så är de bara konstiga och lite märkliga. Men nu har en helt ny möjlighet öppnat sig i och med att lillfisan har blivit mobil, lekparken. Det är så lätt där! Det är alltid en eller några andra ungar som precis har lärt sig att stappla fram och som sitter och äter sand tillsammans. Det är så lätt att börja prata och nästan alla bor på de få gatorna som ligger runt lekplatsen. Men nu undrar jag, om man nu träffar några föräldrar som man gillar (man ses ju fler gånger i parken) hur börjar man datea dem? Man vill ju inte gå för fort fram så att de ser desperationen lysa i enns ögon, men hur gör man? Bjuder man hem på kaffe? Tar man kanske med sig fika till parken? Eller föreslår man en tur till leklandet? Missförstå mig rätt men på den tiden det begav sig, så hade jag inga problem att ragga på killar. Men att ragga på andra föräldrar är läskigt!

1 kommentar:

Fröken Pyssel sa...

Om du klickar med någon så kanske ni bara kan bestämma att ni ses imorgon vid samma tid och ta det därifrån :-) Sen när lilltjejen börjar förskolan och börjar få kompisar (tar kanske lite längre tid iof, innan de verkligen LEKER med andra barn och vill ha kompisar över) så kommer det automatiskt :-)