Helgen bjöd på massor med roliga utflykter för både stora och små. Lite shopping i Kista där vi upptäckte att lill-fisan gillar wokade nudlar och minimajs. Bara en sådan sak! Det fanns också en mycket trevlig liten lekhörna som var väldigt uppskattad. Erkännas ska att jag, som alltid trott att barn är elaka och illvilliga små varelser som bara väntar på en anledning att puckla på någon annan unge, blev överraskad i denna lekhörna. Naturligtvis så får inte lill-fisan vara ensam på ett sådant ställe (fasiken, hon vågar ju knappt gå utan någon att hålla i fingret). Ibland vill hon dock stå lite själv bara man är i närheten.
Det var här jag blev förvånad. Pappa fis befann sig lite längre bort och lill-fisan stod och höll sig i en kant och en liten rutchbana i plast. En annan flicka sätter sig på kanten och eftersom lill-fisan är vansinnigt fascinerad av andra barn så var hon ju bara tvungen att först klappa flickans fina hår. Det är ju jättegulligt även om den andra flickan tittade misstänkt på lill-fisan. Sen var hon tydligen tvungen att nypa (!) den andra flickan i benet. Jag stod utanför lekhörnan och tänkte "jaha, grattis lilla stumpan, nu åker du på din första smäll!". Men den andra lilla flickan slog inte, hon sa bara "aj! hon nyps!". Som tur var kom pappa fis och distraherade lill-fisan tillräckligt länge för att hon skulle glömma bort den andra flickan.
Efter det bestämmer sig lill-fisan för att hon ska ställa sig framför rutchbanan och blockera nerfarten totalt. Där på toppen sitter en unge och två till står på kö. Den här gången tog det ett tag för lill-fisans pappa att inse problemet och åter igen tänkte jag "jaha, nu kommer hon bli pååkt...". Men icke. De andra barnen satt snällt och väntade på att hon skulle flytta sig. Efter ett tag var det en av de köande barnen som lite gnälligt sa "ska hon inte flytta sig snart?". Jag är säkert en hemsk människa men jag hade verkligen inte förväntat mig den här artigheten, omtänksamheten och hänsynen barn emellan. Nu när jag sitter och skriver och faktiskt tänker igenom det så undrar man, hur blev vi vuxna så förbannat otrevliga?
Familjen fis hade i sakta mak spankulerat omkring och efter någon timme eller två kommit ner till vargarna. Alla ni som har varit på skansen vet att när man kommer ner till rovdjuren ska man vara förbaskat glad om man har turen att få en liten glimt av något pälsbeklätt. Bortsett från björnarna så är ju våra svenska rovdjur ganska skygga utav sig. Hur som, när jag närmar mig stängslet ser jag en pappa som håller sin lilla pojke så att denne ska kunna se över stängslet. När jag kommer ännu närmre hör jag denna konversation.
Pappan (P): Ser du nu då?
Lilla Pojken (L): *osäkert* nä...
P: *i ganska så hetsig och lätt aggresiv ton* Nu då! Bakom stenen! Ser du något lurvigt där?
L: *ännu mer osäkert* jaaa.... jag tror det...
P: Bra! Då kan vi gå nu!
Pappan svänger runt och bär iväg med sin lilla pojk. Nu när jag sitter och skriver och återger det hela inser jag att det här är en av de historierna där man antagligen behövde vara där för att inse det roligt. Där och då, och även idag när jag berättade om det på jobbet, så var det helt hysteriskt. Den stackars förälderna som för länge sedan ledsnat att så och stirra ner i varggropen på Skansen och bara vill gå och köpa en glass eller en dricka och få lite lugn och ro.Istället hade han antagligen fått stå där och hålla sin pojke i luften i, vad som måste kännas vara, en halv evighet. Ja, vem tusan har sagt att det är lätt att vara förälder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar