För några helgen sen så åkte familjen Fis till ett köpcentrum utanför stan för att påbörja julhandlingen. Det var en jättetrevlig dag. Hela familjen hade roligt. Vi åt gott, var i leksaksaffären i 1,5 timme och tittade på alla fantastiska saker som finns där, lekte i lekhörnan för att till sist somna i vagnen. Lill-Fisan hann också med att snatta sin första godisklubba (oj så lycklig hon såg ut när hon rusade ut ur butiken) som en generad mamma och pappa fick lämnade tillbaka.
Lite lagom till att det var dags att åka hem vaknade Lill-Fisan. Efter lite nyvaket knorr satt hon nöjd i framsätet i sin bilstol och pratade. När vi sen kom hem och hade parkerat bilen så var det ju dags att gå ur. Jag öppnar passagerardörren och säger att nu är vi hemma. Hon tittar då på mig med stora bedjande ögon och säger "åka!". "Nej" säger jag, "Vi ska ju gå hem nu och äta mellis". "NEEEEJ, ÅÅÅKAAAA!" ylar hon samtidigt som ögonen börjar tåras. "Åka momo" föreslår hon (för er som inte vet vad "momo" betyder så kan jag säga att det betyder mormor). Jag får tyvärr upprepa mitt tidigare nej och börjar knäppa upp hennes bilbälte och trär ur armarna ur axeldelen av bältet. Då hör jag ett helt förtvivlat "ÅÅÅKAAA" varpå hon börjar kränga på sig axelbältet och försöker knäppa bältet igen. Det hela slutar med att jag får dra ur en sparkande och klösande arg unge som vrålar "ÅÅÅÅKKKAAAA" hela vägen upp till lägenheten.
Överallt hör man om barn som hatar att åka bil. De blir helt vansinniga när man ska sätta dem i bilen. Lill-Fisan kan oftast inte komma in fort nog i bilen. Däremot har jag aldrig hört talas om en unge som blir helt hysterisk för att åkturen är över.
1 kommentar:
En kompis dotter var kanske inte lika ledsen över att åkturen var slut som er tjej, men hon älskade att åka bil just för att man kom till nya spännande platser. Så är lillasyster också, men att åka hem vill hon INTE.
Tycker hon hade väldigt bra förslag :-D
Skicka en kommentar