Nu fattar jag uttrycket "julstress"

Jag har aldrig riktigt förstått varför folk gnäller över att de är stressade runt jul. Själv har jag myst omkring, lagat mat, gjort godis, bakat, fixat glögg och julkort, slagit in paket och bara haft det allmänt trevligt och trivsamt. Det var innan jag fick barn.

Nu sitter jag här och börjar ana ett begynnande magsår för jag måste jobba heltid i princip fram tills vi ska åka till Växjö och farmor. Vi har fortfarande inte slagit in paketen. Vi har fortfarande hemmagjorda-presenterna kvar att göra och jag lovade svärmor att jag skulle baka vörtbröd till henne. Nu är det 2 kvällar kvar (då ska vi hinna packa och tvätta också) innan vi åker iväg och jag fattar inte hur detta ska gå till. Ikväll är jag ensam med lilla fröken där hemma, maken är på julbord. I vanliga fall är inte det ett problem, Lill-Fisan brukar somna vid 19:30 och sover sen snällt hela natten. Möjligtvis kommer hon uppkrypandes i vår säng frammåt småtimmarna men annars är det väldigt lugnt hemma hos oss på kvällarna.

Men på sista tiden har lilla fröken vaknat vid sådär 9-tiden på kvällen och vägrat somna om förräns vi föräldrar (läs mamma) går och lägger sig. Man ska ligga brevid henne medan hon väntar på att klockan blir 22:30 och hon ska ligga och pilla mig i håret. Försöker man skicka in pappa börjar hon låta som en mistlur och det slutar med en hysterisk unge som gråter så hon kräks. Det är ju vanligt att det blir lite stökigt veckan efter sjukdom eller så men det är så sjuuukt illa vald tidpunkt just nu.

Så planen för eftermiddagen och kvällen är att ge henne lite inslagningspapper, snöre, barnsax och bara låta henne go nuts. Då kanske jag har en chans att hinna få något gjort, för nu börjar det bli lite tight med tid...

Barn i bilar

För några helgen sen så åkte familjen Fis till ett köpcentrum utanför stan för att påbörja julhandlingen. Det var en jättetrevlig dag. Hela familjen hade roligt. Vi åt gott, var i leksaksaffären i 1,5 timme och tittade på alla fantastiska saker som finns där, lekte i lekhörnan för att till sist somna i vagnen. Lill-Fisan hann också med att snatta sin första godisklubba (oj så lycklig hon såg ut när hon rusade ut ur butiken) som en generad mamma och pappa fick lämnade tillbaka.

Lite lagom till att det var dags att åka hem vaknade Lill-Fisan. Efter lite nyvaket knorr satt hon nöjd i framsätet i sin bilstol och pratade. När vi sen kom hem och hade parkerat bilen så var det ju dags att gå ur. Jag öppnar passagerardörren och säger att nu är vi hemma. Hon tittar då på mig med stora bedjande ögon och säger "åka!". "Nej" säger jag, "Vi ska ju gå hem nu och äta mellis". "NEEEEJ, ÅÅÅKAAAA!" ylar hon samtidigt som ögonen börjar tåras. "Åka momo" föreslår hon (för er som inte vet vad "momo" betyder så kan jag säga att det betyder mormor). Jag får tyvärr upprepa mitt tidigare nej och börjar knäppa upp hennes bilbälte och trär ur armarna ur axeldelen av bältet. Då hör jag ett helt förtvivlat "ÅÅÅKAAA" varpå hon börjar kränga på sig axelbältet och försöker knäppa bältet igen. Det hela slutar med att jag får dra ur en sparkande och klösande arg unge som vrålar "ÅÅÅÅKKKAAAA" hela vägen upp till lägenheten.

Överallt hör man om barn som hatar att åka bil. De blir helt vansinniga när man ska sätta dem i bilen. Lill-Fisan kan oftast inte komma in fort nog i bilen. Däremot har jag aldrig hört talas om en unge som blir helt hysterisk för att åkturen är över.

Det här med att vara flexibel

Ja, ordet flexibel har verkligen fått en ny innebörd sen man fick barn. Det börjar kännas som om det är precis hopplöst att försöka göra några planer överhuvutaget. De två senaste gångerna jag och maken har gjort planer för att få gå iväg och ha det lite trevligt på tu man hand har gått totalt om intet. Först var det ju julfesten på jobbet. Vi hade ju ordat det så himla fiffigt att Lill-Fisans farmor skulle komma upp och bo hos oss så vi kunde få kila på fest. Himla praktiskt och trevligt tyckte vi. Men nä, sörrö! Så kul skulle vi inte ha det.

Som ni kanske minns så insjuknade både jag och Lill-Fisan så illa så att det skulle dröja 1,5 vecka och 3 penicillinkurer innan vi var på benen igen. Så det var verkligen inte att tänka på att släpa upp farmor till Stockholm och springa iväg på kalajs.

Ja, sen blev vi ju friska och hela förra vecka var bara ett enda stort glädjerus med skrattande barn, tålmodiga mödrar och fädrar som kom hem från jobbet alldeles för sent (har man vabbat i 1,5 vecka är det lätt att komma lite efter på jobbet). Eftersom veckan hade varit så himla bra så tänkte maken och jag att det vore ju trevligt att julshoppa tillsammans på lördagen, UTAN barn. Sagt och gjort så bokade vi mormor och morfar och bestämmde att Lill-Fisan skulle droppas av där på lördag förmiddag så vi vuxna skulle kunna få en mysdag på stan (hur mysigt det nu kan bli mitt i julrushen).

Vad händer natten till lördag??? Jo, Lill-Fisan får plötsligt 39 graders feber. Till råga på allt så hade det varit ett utbrott av scharlakansfeber på dagis. När morgonen kommer och febern fortfarande håller i sig så kastar sig den hysteriska modern (jag) på telefonen och ringer Solna närakut och försöker kräva ett streptockockprov på ungen. Nja, tyckte närakuten. Har hon svårt att svälja, är hon hängig (här var det svårt att ljuga eftersom ungen klättrar runt, skrattar, joddlar och sjunger "blinka lilla stjärna"), hur ser tungan ut? Eftersom jag var tvungen att svara nej på alla frågorna (barnet hade precis inhalerat en flaska välling. Svårt att svälja? Tror inte det.) så kom jag och sköterskan överrens om att vi skulle avvakta till morgondagen och se hur det utvecklade sig.

Nåväl, det blev inget lördagsmys på stan för de vuxna. Pappa Fis fick åka iväg ensam och fixa sitt medans jag och Lill-Fisan var hemma och mös så gott vi kunde. När söndagen sen kom vaknar vi och barnet har 36,6 grader, det vill säga, helt feberfri. Jag tar mig in till stan och fixar det jag ska fixa, eller en del utav det (jag blir nog tvugen att åka förbi något köpcentrum på vägen hem idag). När jag kommer hem så är hon fortfarande feberfri men trött så hon sover middag i 3 (!) timmar. Det resulterar naturligtvis i att hon inte somnar förräns närmare 22:30 på kvällen (jag ska upp 04:45) för att vakna vid 3-rycket och ha show för oss föräldrar fram till 04:43 då hon tvärdäckar. Jag stängde av larmet och sov 2 timmar till.

Men som ni märker så kan man aldrig vara säker på att det man har planerat verkligen blir av när man har dagisbarn. Man är ständigt på tårna när det gäller planer och man är alltid redo att planera om. Man har blivit en mästare på att på stående fot fixa back-up planer. Det finns alltid en plan B, C och D, ibland även E. Vi har precis bjudit in vänner och syster på nyårsfirande. Jag kan ge mig fan på att det lilla trollet kommer ha 40 graders feber när vi vaknar på nyårsafton för att sedan vara helt feberfri dagen efter. Frågan är om man ska be vännerna ha en plan B för nyår?

Var det någon som blev förvånad?

Jag har länge tyckt att det verkar helt befängt att något, som om man är duktig på matematik, ska vara biologiskt styrt. Det har helt enkelt inte gått ihop i mitt huvud. När DN.se publicerade denna notis så blev jag föga överraskad.

Nu har jag inte läst studien själv men jag finner det högst troligt att anledningen till att det är så få kvinnor som studerar matematik på högre nivå är sociala faktorer och inte biologiska. I alla tider har flickor fått lära sig att de ska sitta tysta och snälla, inte göra väsen av sig, inte tro att de är något och fram för allt ska de vara söta! Inte fasiken får man fram särskillt drivna individer med den inställningen. Ska man studera ett ämne som matematik på HÖG nivå måste man vara jäkligt driven enligt mig.

Utan att grotta för mycket i genuspedagogik, som för övrigt är riktigt intressant, så avslutar jag här. För den intresserade har jag skrivit lite om ämnet tidigare, kanske inte så specifikt med ändock inom samma "genre". Det kan ni läsa om här.

Inte fan gnäller hon!

Som ni har förstått av mitt tidigare inlägg så har jag inte mått så himla toppen. Hela familjen har verkligen mått skituselt. Vi har haft inte bara en ögoninfektion utan två, varav en var så förbannat jäkla elak att läkaren hoppade två meter bakåt när hon såg mig och började spruta atibiotika i mina ögon (ja, nästan i alla fall. Men hon ryggade tillbaka). Det var verkligen inte vackert. Både jag och Lill-Fisan har haft dåliga ögon. Som tur var slapp Lill-Fisan den elaka varianten av ögoninfektionen, så på henne läkte det ut av sig själv. Sen när vi trodde att allt var frid och fröjd så är det någon som får 41 jä**a grader feber och den andra får så ont i halsen att hon inte kan svälja och sprängvärk i hela huvudet och halva ansiktet. Efter ytterligare ett läkarbesök och ännu mer antibiotika så är vi, en vecka senare friska och krya. Men det var ju drottningmodern av alla förkylningar vi åkte på! Det var länge sedan jag var med om något liknande!

Åh jäklar vad jag och Lill-Fisan har gnällt! På något mirakulöst sätt har pappa Fis klarat sig. Han har däremot fått ta hand om två gnällfior. Men, under den här veckan av gnäll, värk, snor och hostningar så har vi lyckats indoktrinera Askungen på filmreportoaren. Det är så skönt att få lite omväxling från Teletubbies och Lilla Sjöjungfrun.

Det är ju en helt fantastiskt söt liten film. Något som slår mig när man sitter i sin värkdimma och piper om hur synd det är om en själv är att inte fan gnäller Askungen! Flickabarnet blir föräldrarlöst och får växa upp med den elaka styvmoder (såklart) och bara slita, släpa och slava. Hon får bo i ett högt kallt stentorn (hur mysigt är det på vintern?) med endast ett par fladdriga gardiner för förnstret. För att ta sig upp till tornet måste hon gå i en gammal, skraltig, halvmurken trätrapp. Hon är piga åt sin styvmor och hennes två döttra där hon förväntas sköta allt i hushållet. Hon blir aldrig trevligt bemött utan får bara höra att inget duger. Ändå gnäller hon inte. Askungen är samlad, artig, rar och trevlig mot alla hon möter. Dessutom ser hon oförtjänt fräsch och fiffad ut. Men nu vet jag varför.

Askungen har egentligen en ganska så sweet deal. Visst, ja, ja, hon måste städa, tvätta, bla, bla, men vem måste inte det? Inte fasiken behöver hon lägga många fingrar i kors för att fixa sig själv. Sängen bäddas av små pippifåglar, kläderna snyggas till av små möss, duschen tar åter igen pippifåglarna hand om och till sist så fixar mössen hårbandet och pustar till skorna samt ser till att de samma kommer på fossingarna bra. Tänk om jag hade en armé av smådjur som fixade hela min morgon på samma sätt. Då skulle jag också kvittrandes och lallandes klä på barn, fixa frulle och komma iväg till dagis utan att knota.

Gammalt blir nytt

Jag är risig. Jag är faktiskt skitdålig rent ut sagt. Det är så att det är minst lika synd om mig som en karl som är förkyld. Bara så ni vet! Därför var min kära make vänlig nog att ta med Lill-Fisan på utflykt idag så jag fick vara hemma och "vila". Ja, hade jag varit smart så hade jag antagligen gått och lagt mig och just vilat. Hade jag gjort det hade jag kanske inte mått fullt så skituselt som jag gör nu. Men nu är jag inte särskilt smart. I alla fall inte när jag har massa roliga projekt på gång.

Dagens "vila" resulterade i ett nytt badlakan till Lill-fisan. Ett sånt där med en huva. Jag har letat i flera butiker efter ett sådant och som är tillräckligt stort. Inte ett sånt där fjuttigt som bara en nyfödd bebis får plats i utan ett lite rejält. Nåväl, jag tog saken i egna händer och tog ett av våra gamla badlakan som har blivit alldeles fransigt och fult i kanterna. Vips och sim sala bim så blev det ett skinande nytt barnbadlakan.