onsdag 8 februari 2012

När jag var 17 år

När jag var 17 år var jag kär och oövervinnelig. Min första pojkvän (som räknas) hade körkort och hans pappa hade en sprillans ny röd Volvo V70 som jag blev hämtad i från skolan på alla hjärtans dag. I passagerarsätet låg en bukett med röda rosor, brudslöja och någon blå blomma. Jag kommer ihåg hur jag fick avundsjuka blickar från alla på skolan som gick förbi. Killarna för bilen skull och tjejerna förh hela uppläggets skull.

Vi åkte till en liten restaurant i Midsommarkransen och åt Filét Oscar som vi blev lite risiga i magen av vill jag minnas. Jag kommer ihåg att jag var så säker på att det skulle vara för evigt. Det skulle vara jag och han. Det var det också länge, flera år. Det var han och jag så länge att jag han gå ut gymnasiet och få mitt första jobb och på allvar började fundera på att flytta hemmifrån. Jag funderade också på hur det skulle vara att leka familj med honom. Det funderade inte han på, inte alls. Han ville åka snowboar och ha kul med kompisarna. Inte leka familj med mig. Så vi gick skilda vägar.

20 år senare sitter jag här och borde jobba. Papprena ligger framför mig och jag är inloggad på mailen. Framför mig sitter också min man. Min man som en alla hjärtans dag för snart nio år sedan smög sig på mig bakifrån och slängde fram en ros framför ansiktet på mig. Precis när jag försökte ta en drinkbeställning på mina nyanlända gäster. Jag kommer ihåg att jag blev glad, rörd, generad och jag kände mig väldig speciell. Han får mig ofta att känna mig väldigt speciell.

Jag har haft flera kandidater genom åren där jag hoppats och trott att det skulle vara han och jag resten av livet. Det har gjort att jag har lärt mig att det finns inget för evigt, hur gärna vi en vill. Allt har ett slut. Men åter igen så sitter jag här och hoppas att vi får möjligheten att tillsammans se våran dotter växa upp, kanske även bli mamma själv och bli gammla tillsammans. Det finns som sagt inga garantier men jag är så oändligt tacksam för den tid vi får.