torsdag 16 februari 2012

Jakten på godiset

Kommer ni ihåg när ni var små och de där få triumferande ögonblicken när man "kom på" mamma och pappa med att de hade smygätit godis? Kommer ni då också ihåg den där skyldiga minen de fick i ansiktet när de insåg att de inte skulle kunna förklara bort godipapper nedstoppat mellan kuddarna i soffan, under sätet i bilen eller chokladlukt från munnen. Personligen så utvecklade jag ett speciellt sinne som gjorde att jag alltid kunde snoka reda på om det fanns något sött hemma som man kunde avkräva föräldrarna vid något bra tillfälle.

I början trodde mamma och pappa att de hade gömt allt så himla bra och försökte in i det längsta ljuga sig blåa om att det minsann inte fanns någon Daim hemma. När jag på pricken, ner till bakom vilka kryddburkar Daimen låg så vet jag att de tittade på varandra och började fundera på hur jag visste det. De försökte då börja med att få mig att sluta gå igenom alla skåp i köket och alla hyllor i matkällaren. När det misslyckades blev de kreativa istället. Jag kommer ihåg att det helt plötsligt aldrig fanns något gott hemma. Men sanningen är väl att de antagligen gömde godiset bland tvätten eller bland lakanen istället. Jag vet inte men jag hittade aldrig godis igen men jag kan ge mig tusan på att de satt där och snaskade på kvällarna.

Varför jag kom att tänka på det här är för att en kväll för någon vecka sedan blev jag sådär vansinnigt sötsugen efter middagen. Vi brukar ha mini-kexchoklad hemma, kan vara bra att muta med om situationen skulle uppstå. Det är för övrigt det enda godis, förutom strössel, som Lill-Fisan gillar. Just nu. Hursom, jag har stashat kexchokladen i våran "chokladburk" där det mesta i chokladväg förvaras. Så, jag tar alltså ner den här burken, öppnar den och fiskar snabbt upp en kexchoklad. Den är precis lagom stor att ta i två tuggor och när jag har hunnit skala den, ta första tuggan så hör jag små trippande steg. Redan när jag hör de första små stegen så trycker jag in den sista biten kexchoklad i munnen, tuggar febrilt och knölar ner pappret i min ficka. Precis när jag fått ner pappret i fickan hör jag en liten röst som säger "kaka?". För Lill-Fisan är kexchoklad kaka, ganska logiskt om man tänker lite på det. Jag tittar ner på henne och ser två stora anklagande ögon. Ögonen blir ännu mer anklagande (om möjligt) och lätt tårfyllda när jag säger "Nä, älskling. Det finns ingen kaka" med munnen så full av kexchoklad att lite smulor sprutar ut när jag pratar.
Här är chokladstashen

Den skenhelige föräldern... Det fick mig att inse att snart har hon utvecklats till den fullfjädrade choklad- och kaksökaren jag själv var under min uppväxt. Det fick mig också att inse att det kommer bli svårare och svårare att smyga med goa grejor. Hon kan ju snart öppna kylskåpet själv och förse sig. Jag har märkt att det här fenomenet (små tassande steg åtföljt av "kaka?") händer så fort jag öppnar en metallburk med lock. Lill-Fisan har utvecklat ett betingat beteende. När en metallburk öppnas så vankas det kaka. Det är ju nästan alltid sant eftersom nästan allt gott som finns här hemma ligger i olika metallburkar.

3 kommentarer:

Kinaina sa...

Ha ha ha hon blir bara goare å goare :)

Fröken Pyssel sa...

Haha, vilken elak mamma ;-) Älskar de där burkarna :-)

Fisan sa...

Jag vet, jag kände mig astaskig men det var liksom inte godisläge. Det är ju av sånt här man lär sig att ge fan i godiset tills barnet sover. Alternativt hetsäta på bussen hem ;)