lördag 18 februari 2012

Välsignade lilla hjärta

Jag läste precis ett inlägg av den eminenta Fredrik Backman. Han skriver om ord, om ordens makt att få oss att skratta, gråta, bli irriterade och fram för allt att tänka.

Jag tackar varje dag då jag får vakan till en liten barnröst som sjunger "bä-bä, mimmi ma" tyst i örat på mig. Jag är så glad varje gång hon väcker mig mitt i natten med att yla "nginge!" (välling). När hon kommer krypandes med sin snoriga näsa över sängen, borrar in den i min kind och säger "gossa mamma". Varje gång hon gör det betyder det att hon har en puls.

Ibland dyker tanken upp i mitt huvud hur det skulle kännas om något hände henne, om jag en dag inte skulle kunna känna hennes puls. När jag tänker det kan jag knappt andas, paniken griper tag i mig och kramar om mitt hjärta så jag tror det ska sluta slå. Jag måste omedelbart gå in i sovrummet och lägga mig brevid henne, höra henne andas, hör hennes puls.

Liksom för Fredrik så fick vi höra, när läkaren på BB lyssnade med stetoskopet mot hennes bröst, att allt var bra. Hur känns det för de som får höra att "jag ska ringa en kollega..." eller "vi behöver göra fler kontroller..."? Jag vill inte enns tänka på den paniken man känner då.

Den här månaden har hjärt- och lungfonden utnänmt till "Alla Barnhjärtans Månad". Vill man kan man hjälpa till genom att skicka sms till 72901 (”BARNHJÄRTA 50″, ”BARNHJÄRTA 100″ eller ”BARNHJÄRTA 200″ för att skänka motsvarande belopp), eller gå in på Hjart-lungfonden.se.

Det kanske kan hjälpa att lindra den förlamande rädslan för några föräldrar som inte varit lika välsignade som jag och min man. Några som på allvar lyssnar efter pulsen jämt.

1 kommentar:

Fröken Pyssel sa...

Så fint skrivet, blir alldeles tårögd.