onsdag 14 september 2011

Bara några sekunders smärta...

Detta var domstolens motivation till att misshandeln av den 12 åriga Italienska pojken i Gamla Stan ansågs ringa. Naturligtvis så inser jag att det finns grader i helvetet men faktum kvarstår fortfarande. En annan människa, av betydligt större storlek, har utövat våld mot en individ som ska kunna lita på den större när det gäller trygghet och vägledning. Visst är det jättebra att denna pappa har blivit fälld i Svensk domstol. Det är verkligen ett bevis för hur lite vi tolerar våld mot barn här i Sverige.

Men att i domen kalla misshandeln för ringa är för mig att påstå att den handligen som den mannen utförde i Gamla Stan inte var värre än... ja, jag vet inte. Det är att förringa och ogiltigförklara det, antagligen livslånga, sår och ärr den här pojken har fått i sin förmåga att lita på andra människor. Jag är jätteglad att Svenska domstolar har kommit så långt att de är villiga att fälla en turist för barnaga men det gör mig också ont att de inte har förstått vidden av denna kränkning. Det handlade inte bara om 5 sekunders smärta.

Att säga att det "bara" var 5 sekunders smärta är att diskutera som en gammal arbetskamrat till mig. Hon ansåg att det inte var någon fara att "daska till" ett barn som var "olydigt", bara man gav massor med kärlek sen. Det läskiga med fysisk tillrättavisning är att för varje gång det händer så skapas en allt större osäkerhet hos barnet. Den person som främst ska skydda och vara en trygghet visar att denne har rätt att göra illa barnet. Så barnet blir allt osäkrare och får sämre självkänsla för varje slag eller "dask". Det är en jävla massa kärlek och tolerans som måste tillföras för att reparera den skadan. Jag inbillar mig dessutom att den som tycker att en dask här eller där är ok antagligen inte daskar till bara en gång. Hur ofta händer daskandet? Hinner verkligen den föräldern tillföra tillräckligt mycket kärlek och trygghet för att reparera skadan av det första slaget innan det andra kommer?

Personligen är jag dessutom övertygad om att de barn som sedan fortsätter och på olika sätt kränker sina kamrater är barn med låg självkänsla och har nog tyvärr blivit krängta av sina föräldrar fysiskt och/eller verbalt. Föräldrar som fysiskt eller verbalt misshandlar sina barn uppfostrar inte "bra" sammhällsmedborgare och individer som de tror (eller försvarar sitt handlande med). De skapar en individ med stor inre osäkerhet. Den inre osäkerheten kommer antagligen begränsa det barnet i livet. Barnet kommer också med största sannolikhet föra vidare denna osäkerhet och dåliga självkänsla till nästa generation.

Det är vad jag tror.

1 kommentar:

Kinaina sa...

Älskar att läsa dina inlägg! Jag blir alltid lite klokare för varje gång :) Massa kramar