Livet går vidare

Jag vill inget särskillt, jag har bara en sån förbannad skrivklåda. Idag är det första dagen på resten av våra liv som småbarnsföräldrar med dagishämtningar och vabbande. En era är slut och en ny börjar. Det känns jättekonstigt att ingen av oss följer Lill-Fisans utveckling och framsteg varje dag längre. Det är jag som hämtar idag och kontigt nog så känner jag mig lite nervös. Jag vet inte varför. Men det känns lite märkligt på något sätt. Det kanske är för att jag inte har varit med alls under inskolning och inte lärt känna personalen på samma sätt som min man och vår dotter. Tydligen fick förskolläraren V en härligt blöt puss imorser. Gulligt.

Jag hoppas verkligen på en puss när jag kommer och hämtar idag. Jag har inte fått någon puss på väldigt länge. Lill-Fisan har liksom slutat kasta sig i min famn när jag kommer hem på eftermiddagarna. Hon springer tjoandes ut i hallen till mig, säger något obegripligt, pekar och sen springer hon iväg igen och fortsätter med det hon höll på med. Kan det vara så att min lilla unge håller på att bli större, kanske till och med så smått börjat frigöra sig från sin klängiga mamma? Ja, så är det kanske.