Ja, som sagt tidigare så här snart hösten här. Skolorna börjar, Lill-Fisan är i princip inskolad och färdig och jag har bestämt mig för att nu jäklar ska jag gå ner de där sista 17 kg. Jag var ju så himla duktigt förra hösten och lyckades bli av med ca 17 kg då. Sen la jag i och för sig på mig ett par kg under julen som sådär lite kärvänligt har hängt kvar. Men nu jäklar!
Det intressant med viktiminskning enligt min åsikt är att det finns en uppsjö av dieter och metoder som alla beskrivs som någon slags mirakelkur. Det finns pulver, GI, LCHF, stenålders, viktväktarna och gud vet allt. Men egentligen, om man ska se helt krasst på det så är det så enkelt som att antalet kalorier in måste vara mindre än antalet kalorier ut. Naturligtvis får man inte gå till överdrift. Kroppen behöver ett visst antal kalorier för att den ska fungera, även när man ska banta (usch vad jag ogillar det uttrycket!). Naturligtvis får man en storm av arga (oftast tjocka eller före detta tjock) människor på sig när man säger något så hemskt som att man måste begränsa sitt intag av energi för att gå ner i vikt. Jag är ju själv en tjockis så jag kan på ett sätt se och förstå mekanismen bakom detta försvar.
Det finns ofta flera olika anledningar till att man blir tjock. Såklart handlar det om att man äter för mycket, men vad jag menar är att det oftast finns andra bakomliggande orsaker till att man äter just för mycket. De flesta människor kan besinna sig och äta normalmycket av det de tycker om och då går man oftast inte upp i vikt. De flesta "smalisar" tycker att "vadå? då är det väl bara att äta mindre". Ja, i teorin är det så men det är här det här med magiska dieter kommer in. Många överviktigt har ofta en ganska komplicerad problemställning som ligger till grund för överätandet. Jag vill verkligen inte vara så förmäten att jag här försöker reda ut vad det kan vara, men efter att ha skärskådat mig själv och talat med andra "tjockisar" så har jag förstått att det är vanligt. Detta gör ofta att man söker snabba enkla vägar att gå ner i vikt. I de flesta fall så är dessa dieter så himla extrema och jobbiga att hålla att man orkar med dem några veckor och sen spricker det hela. Detta med resultatet att allt man eventuellt lyckats gå ner går man raskt upp igen plus lite till. Detta ger i sin tur en känsla av misslyckande och ofta dras man ännu djupare ner i sitt destruktiva ätmönster.
Jag tror att många letar efter en "quick fix" för att slippa angripa det verkliga problemet. Att man faktiskt missbrukar mat och överäter. Många tjocka gör sitt allra bästa för att försöka övertala både sig sjävla och sin omgivning om hur hälsosamt de äter och att det måste vara något annat fel. Att deras kroppar inte "kan" gå ner i vikt osv. Visst kan det finnas medicinska orsaker till att man inte går ner i vikt, det är jag levande bevis för, men den största orsaken är oviljan att verkligen ta tag i sitt problem. För man vill liksom inte erkänna att det finns ett problem. Därför är det ju så himla tryggt att prata med "alla" som säger sig ha tappat 20 kg på några få veckor med någon mirakelmetod. Dessutom påstår dessa att de inte har gått upp alla kilona igen! Det låter ju för bra för att vara sant! Ja, tyvärr har jag en känsla av att det är så.
För det första måste man faktiskt bestämma sig för att man VILL vara smal. Man måste sluta identifiera sig med tjockisen man ser i spegeln, samtidigt som man faktiskt måste tvinga sig själv till att se tjockisen och tillåta sig själv att inte tycka om den. Det har i alla fall hjälpt mig. Att faktiskt erkänna för mig själv att jag inte trivs som jag är och försöka tänka och känna efter hur jag skulle vilja vara. Dessutom så måste man inse fakta att man måste minska på energiintaget om man ska gå ner i vikt. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att man tokbantar och går omkring och är snorhungrig hela tiden, men man måste tänka sig för och planera.
Här skulle många hävda att man inte alls behöver räkna kalorier och "JAG gick minsan ner MASSOR med LCHF och jag var aaaaldrig hungring" (byt ut LCHF mot GI eller vad tusan du vill). Många skulle också hävda att det är "heeelt feeeel att räkna kalorier" och att man måste byta ut livsmedel och äta långsamma kolhydrater för att gå ner i vikt eftersom blodsocker, insulin och fettinlagring hänger ihop. Förvisso tror jag att också det stämmer, men det är inte hela sanningen. Många av de som slaviskt hänger sig åt dessa dieter hävdar att om man bara plockar bort roten till all världens ondska, för närvarande kolhydrater, så kommer man bli så smal så. Olika ideologier (ja, jag kallar de så för det blir lite sektvarning när dessa dietmänniskor börjar predika) har olika tillvägagångssätt. Men oftast så märker man, om man börjar skärskåda att det är de snabba kolhydraterna som ryker och de långsamma som det äts mer av.
Så till min teori. De som hävdar att de lyckats med någon sånhär diet och att mindre kalorier in än ut inte hjälper tror jag gör en liten beräknings- och tankevurpa. Om vi tittar på dessa "bra" livsmedel såsom fullkorn, baljväxter och grönsaker så ser man att det oftast har ett högt fiberinnehåll men samtidigt ett lågt energiinehåll.Så om man anstränger sig och börjar äta kikärtor istället för ett lass med pasta så kommer du dels kunna äta mindre kikärtor. De tar längre tid att äta för man måste tugga dem ganska så ordentligt så du hinner känna mättnad långt tidigare än om du hade inhalerat pasta. På grund av fiberinnehållet så tar det också längre tid för magen att bearbeta så du blir inte hungrig så fort efter. Så om man tittar nu på det hela så betyder det att du har fått i dig mindre kalorier för att du har valt ett annat livsmedel som du dessutom inte behöver lika mycket av för att känna dig mätt. Du blir dessutom inte vrålhungrig 2 timmar efter maten så du är mindre benägen att proppa i dig typ choklad eller något annat snabbt man ofta blir sugen på. Istället kan du planera ditt ätande så du alltid håller dig på en lagom-mätt-nivå utan en massa extrakalorier. Så egentligen vad dessa blodsockerpredikare gör är faktiskt att dra ner på antalet kalorier utan att de märker det.
En annan fördel som jag ser med kaloriräkning är att man som storätare får en helt annan medvetenhet om olika livsmedels energimängd. Något jag har haft stor nytta av. Jag har bland annat lärt mig att de lass med pasta jag kunde trycka i mig förr i tiden motsvarar mer eller mindre mitt dagsbehov av energi. Då är det ju inte så jäkla märkligt att man går upp i vikt, eller hur? Jag har sakta men säkert börjat lära mig hur en normalportion ser ut och att jag länge har vräkt i mig dubbla portioner och på fullaste allvar trott att det faktsikt bara är EN portion.
En annan sak jag också har lärt mig är att jag går inte under av att vara hungrig. Det är inte farligt och faktiskt, så klarar man sig alldeles utmärkt utan att äta sig själv stinn vid varje måltid. Jag har allltså kunnat sluta med beteendet att äta ifall jag kanske, eventuellt skulle bli hungrig. Hungern har varit min största fiende, skräck och fobi. Dessutom så är det så otroligt mycket enklare att tala om för sin egen hjärna att man faktiskt inte alls är hungring för kroppen har fått precis den mängd kalorier den behöver. Man har ju faktiskt kontroll på hur mycket man stoppar i sig och vad man behöver.
Så, till nyår tänker jag åla mig fram i ett svart litet fodral i storlek 38 med mina hallonröda Nathalie Portman lack pumps och jag kommer känna mig så himla nöjd!
