Vem satte upp lakanet?

Sitter på en innerstadsbuss som har ett studentflak framför sig. Längst bak på lastbilen har någon hängt ett lakan där det står "tuta så super vi".

Va fan... Vem hängde lakanet där? Coola pappan som betalade gör lastbilen? Jag se bara en redlös 19-åring som ligger i sina egna spyor med den vita klänningen uppdragen över magen medan någon förgriper sig på henne och någon annan fotar... Fy fan!

Sociala medier = själförtroende boost?

Mmmm så händer det igen, det där som händer varje år. Man fyller år. Det är med lite blandade känslor nuförtiden. The big four-o närmar sig med stormsteg och man börjar inse att 40 INTE är det nya 30. Inte om man har småbarn. Då ska man bara vara glad om man lyckas komma till kundmötet utan tandkräm/smör/yoghurt/juicefläckar över hela bröstet.

Födelsedagen har blivit en dag som alla andra, men inte alls så speciell som den var när man var liten/yngre, kanske lite mer jag-borde inblandat. Man borde bjuda på fika på jobbet, man borde bjuda in till kalas, borde ha en trevlig middag hemma osv, osv.

I vanliga fall hade jag inte tvekat att göra en flådig tårta att bjuda kollegorna på och en svulstig middag till familjen följt av ett kalas i helgen med en härlig buffet. Men inte i år. Vår lägenhet är helt inplastad eftersom vi ska få våra fönster utbytta. Jag skulle ljuga om jag sa att det absolut inte tog död på min skaparglädje i köket. Och så är vi där igen, som prettomorsa känner man sig lite lätt värdo när man inte orkar göra någon trevlig middag (skickar maken till pizzerian), inte vill baka (köper tårta på vägen hem) och skjutit upp kalaset. Mitt matlagarego får sig en rejäl knäck och inse, det är en enormt stor del av mitt ego.

Men så öppnar man sin inkorg på mailen och blir så glad. Inkorgen är fylld till brädden av grattismeddelanden. De allra flesta från facebook men även andra. Ni som vet vem jag är och känner mig vet att jag, i princip, aldrig besöker facebook eller uppdaterar min status, profil eller något annat. Men det här blir man faktiskt lite glad av. Gamla, underbara arbetskollegor, vars skratt och galna påhitt jag fortfarande saknar, hör av sig. Min allra bästaste vän, som tyvärr bor i andra änden av landet (eller ja, en av ändarna i landet) tittar fram. Alla dessa fantastiska människor som jag under perioder i mitt liv har förlitat mig på och varit mina stöttepelare hör åter igen av sig.

Jag vill bara säga att jag blir så innerligt glad. Det kan te sig ytligt att slänga iväg ett "grattis" på någons vägg på FB, men jag väljer att se på det på ett annat sätt. Även fast man inte hörs varje dag längre, eller ens varje år så finns ni alla där och även om jag suger och är värdelös att komma ihåg era födelsedagar så envisas ni med att komma ihåg min.

Tack alla mina fina vänner!