Vem satte upp lakanet?

Sitter på en innerstadsbuss som har ett studentflak framför sig. Längst bak på lastbilen har någon hängt ett lakan där det står "tuta så super vi".

Va fan... Vem hängde lakanet där? Coola pappan som betalade gör lastbilen? Jag se bara en redlös 19-åring som ligger i sina egna spyor med den vita klänningen uppdragen över magen medan någon förgriper sig på henne och någon annan fotar... Fy fan!

Sociala medier = själförtroende boost?

Mmmm så händer det igen, det där som händer varje år. Man fyller år. Det är med lite blandade känslor nuförtiden. The big four-o närmar sig med stormsteg och man börjar inse att 40 INTE är det nya 30. Inte om man har småbarn. Då ska man bara vara glad om man lyckas komma till kundmötet utan tandkräm/smör/yoghurt/juicefläckar över hela bröstet.

Födelsedagen har blivit en dag som alla andra, men inte alls så speciell som den var när man var liten/yngre, kanske lite mer jag-borde inblandat. Man borde bjuda på fika på jobbet, man borde bjuda in till kalas, borde ha en trevlig middag hemma osv, osv.

I vanliga fall hade jag inte tvekat att göra en flådig tårta att bjuda kollegorna på och en svulstig middag till familjen följt av ett kalas i helgen med en härlig buffet. Men inte i år. Vår lägenhet är helt inplastad eftersom vi ska få våra fönster utbytta. Jag skulle ljuga om jag sa att det absolut inte tog död på min skaparglädje i köket. Och så är vi där igen, som prettomorsa känner man sig lite lätt värdo när man inte orkar göra någon trevlig middag (skickar maken till pizzerian), inte vill baka (köper tårta på vägen hem) och skjutit upp kalaset. Mitt matlagarego får sig en rejäl knäck och inse, det är en enormt stor del av mitt ego.

Men så öppnar man sin inkorg på mailen och blir så glad. Inkorgen är fylld till brädden av grattismeddelanden. De allra flesta från facebook men även andra. Ni som vet vem jag är och känner mig vet att jag, i princip, aldrig besöker facebook eller uppdaterar min status, profil eller något annat. Men det här blir man faktiskt lite glad av. Gamla, underbara arbetskollegor, vars skratt och galna påhitt jag fortfarande saknar, hör av sig. Min allra bästaste vän, som tyvärr bor i andra änden av landet (eller ja, en av ändarna i landet) tittar fram. Alla dessa fantastiska människor som jag under perioder i mitt liv har förlitat mig på och varit mina stöttepelare hör åter igen av sig.

Jag vill bara säga att jag blir så innerligt glad. Det kan te sig ytligt att slänga iväg ett "grattis" på någons vägg på FB, men jag väljer att se på det på ett annat sätt. Även fast man inte hörs varje dag längre, eller ens varje år så finns ni alla där och även om jag suger och är värdelös att komma ihåg era födelsedagar så envisas ni med att komma ihåg min.

Tack alla mina fina vänner!

Mys med familjen Fis

De här fiffiga systrarna är faktiskt en stor inspirationskälla för mig. Jag satt och surfade lite och fick syn på det här, en alldeles fantastiskt härlig pastellig rocky road. Eftersom stackars lilla Lill-Fisan har haft någon magåkomma som varade i hela 5 dygn så tyckte jag att hon (och jag och maken) minsan skulle ha lite fredagsmys!

Så jag gjorde min alldeles egna rocky road. Jag tror jag har Leila Lindholms recept någonstans i hyllorna, hennes rocky road ska tydligen vara legendarisk. Men jag orkade inte leta upp receptet och sen var jag nästan helt säker på att det receptet innehöll nötter. Nötter funkar inte så bra i den här familjen än, Lill-Fisan does not approve! Eftersom fredagsmyset var ganska så mycket för hennes skull så kladdade jag i de jag vet att hon gillar.

Det blev så populärt så! Vad hade jag i då? Mjölkchoklad, rice krispies, digestivekex och minimarsmallows, baby!

Ordnung must Sein!

Jag älskar förvaring. Jag går på allvar igång på välorganiserade skåp, garderober och lådor. Jag älskar när var sak har sin speciella plats. Det här med förvaring och förvaringslådor blev en lätt mani under min graviditet. ALLT skulle organiseras i små genomskinliga plastlådor med lock som man snäpper fast med små svarta spännen. Ja, jag erkänner jag gillar att organisera.

Nu råkar jag ha ganska så mycket pysselmaterial. Det mesta av detta material är prydligt ordnat i, gissa vad? Små plastlådor med lock. Däremot har tillverkaren av dessa plastlådor inte tillverkat ett format som passar för typ A4-ark. Mycket märkligt enligt mig. Jag har ju en hel del sådnat skräp som skulle passa ypperligt i sådna lådor.

Men då kom jag ihåg att jag var minst lika manisk på förvaring under min KTH-tid. Varenda anteckning, kompendium och innlämningsuppgift var prydligt sorterat, efter kurs, i små pappförvaringslådor med lock. Fråga mig inte hur jag prioriterade som fattig student när jag köpte alla dessa lådor men det spelar ingen roll. För de är i A4-format! Däremot så var det ganska så tråkiga och fula, så de behövde en uppiffning.

Uppiffning sker ju enklast med att man bara helt sonika tar ett trevligt inslagningspapper och fäster runt om på lådan. Jag misstänker att man skulle kunna få ett ganska så bra resultat med tapetklister men det hade jag inte hemma när jag fick idén. Eftersom jag är av en otålig natur så blev det dubbelhäftande tejp. Det funkar super det med!

De fina små etiketterna hittade jag bland mina designark från Tilde.

I bakgrunden ser ni mina små plastlådor. Jag måste erkänna att de inte är särskillt vackra men de är så sjukt praktiska och de är stapelbara! Men den dagen jag få ett alldeles eget pysselrum så kommer det nog se annorlunda ut. För närvarande får jag nöja mig med 1,5 pysselhyllor i vår överdimensionerade hallgarderob.

Balkongen är min trädgård

Jag och maken är typiska lägenhetsmänniskor. Vi gillare inte att renovera. Vi gillar inte att spackla, riva kök, kakla duschar, rensa stuprännor, klippa gräs osv, osv. Vi gillar tanken att när det är helg kan vi, i princip, göra vad fasiken vi vill. Vi har ansträngt oss mycket hårt för att minimera våra "måsten". Det är underbart, då finns det ju så mycket tid att göra det man tycker är kul. Bland annat så gillar jag att plantera och småpåta lite. Det ska vara lite lagom och kravlöst men resultera i en prunkande oas högst upp i huset.

Jag kan villigt erkänna att de sista två åren har det där med prunkande oas legat nere ganska så ordentligt. 2010 var jag nybliven, hormonsprutande mamma just under planteringssäsongen. Jag tror jag lyckades gräva ner några penseér. Förra året hade jag en 1-åring som mer än gärna slet upp varenda planta och kastade ner jorden på grannens balkong. Det var den sommaren som vi bara öppnade balkongdörren när hon sov...

Men i år är det nya friska tag! Jag har ett tag suktat efter sådana där gamla fina äppellådor och tänkt att de skulle ju bli fin-fina odlingslådor på balkongen. Jag har nämligen fått för mig att jag vill odla sockerärtor och bondbönor på balkongen. Har ingen aning om det kommer att funka eller bli bra men jag vill testa!

Hursom den superfiffiga och hjälpsamma floristen som har Tant Gröns Blommor i Frösunda, Solna, letade upp och tog hem äppellådor till mig. Tyvärr har jag ingen hemsida till henne men hon finns och hon är toppen. Hursom, planteringslådor skulle det bli.

Helt sonika så klädde jag insidan med en svart sopsäck som jag klippt upp. Häftpistoler är verkligen skojjiga att arbete med. Istället för att göra hål i botten på plasten, för dräneringens skull har jag satt ett plaströr i lådan så man ska kunna se vatten nivån och lägga av att vattna innan man dränker de stackars små växterna.

Såhär blev de färdiga lådorna. Jag är mycket nöjd om jag får säga det själv. Nu får vi bara hoppas att det börjar växa något i dem också. Jag hoppas också att Lill-Fisan inte får för sig att plocka de små nya skotten, för det är fortfarande mycket roligt att "hjälpa" mamma att skyffla jord.