Snarare helpretto...

Jag slängde ett getöga på min egen blogg nyss och en sak slår mig. Fy fan vad det senaste inlägget känns syster duktig. I vardagliga livet lägger jag en stor fet spya på prettomorsor som minsann "gör aaall mat från grunden" och dessutom använder det för att framstå som en bättre förälder än någon som inte gör det. Och här sitter jag och fullkomligen vräker ut min självgodhet och sylt över hela internet. Usch!

Fast jag har ju å andra sidan aldrig påstått att jag INTE är pretto. Fast jag vill inte erkänna öppet att jag är pretto, bara lite smygpretto...

Lyx på 2000-talet

Är det bara jag som anser det vara lyx att ha egenplockade blåbär och smultron i frysen? Eller som blir lyrisk av tanken på de små burkarna med jordgubbssylt, rabarberchutney och hallon/persikosylt uppe i skåpen. Snart får de sällskap av pappas lingonsylt också. Jag är på god väg att fylla ett skåp med dessa härlig burkar. Det är till och med så illa att jag nu inte har fler tomma glasburkar kvar.

Jag tycker det är lyx med hemmagjord sylt, blåbär jag har blivit sönderbiten av myggor för att plocka och smultron som jag plockade medan Lill-Fisan sov, så hon inte skulle äta upp alla.

Jag önskar jag hade så mycket tid att jag kunde fylla min ena frys med sånthär. Men det har jag inte för lyx på 2000-talet är tid att göra det man vill på. Det har man inte för mycket av.

Balkongen är min trädgård, del 2

Är det någon som undra hur det gick med mina fantastiskt vackra odlingslådor? Eftersom bloggandet under sommaren, minst sagt, har varit lite glest, tänkte jag ge er ett litet bild pot purie hur det har gått. Men jag kan säga så mycket att jag har skördat bondbönor (trendigt va?) och skördar fortfarande sockerärtor som bara fortsätter att komma mer och mer av.



Det börjar gro och spira



även hos salladen

Bondbönorna kom upp mer och mer

Det gjorde sockerärtorna med

Tills hela min balkong stod i blom

Det blev en härlig trädgård som Lill-Fisan både plockade blommor i

och vattnade med matskedsmått i.

Lysande decoupagepiff

Jag har haft ett pågående pysselprojekt lääänge. Det har varit att piffa till taklampan i Lill-Fisans rum. Vi köpte en billig rislampa på IKEA och satte upp. Redan då hade jag planer på servettdecoupage men det var så svårt att hitta lämpliga servetter.

En dag när jag och Lill-Fisan var och shoppade loss på ICA Maxi (exklusivt va?) så var de bara där. Servetterna med det perfekta trycket! De köpte vi och jag började klippa ut detaljerna som jag ville använda. Och så klippte jag, och klippte. Det blev sommar och pyssellusten försvann och odlingslusten vaknade. Varje gång jag på kvällen öppnade mitt pysselskåp så såg jag den lilla projektburken med servetter och tänkte "Ja! Ikväll, ska jag göra det!". Men det är alltid inte en sån himla bra idé att börja mecka ner taklampor inne hos ett litet barn som ligger och sover. Det kan gå super, men gör det inte det har man att göra resten av kvällen/natten.

Men igår! Igår så var jag så förutseende att jag plockade ner lampan medans potatisen puttrade på spisen och "Pippi Långstrump flyttar in" gick på TVn. Som en bonus sov barnet i bra tid och jag fick hela kvällen på mig att lacka och fixa med lampan. Jag måste erkänna att jag är vansinnigt nöjd! Den stora fördelen, enligt mig, är att bakgrundsfärgen på servetterna är vit. Precis som lampan. Det blev så fint!

Märkliga iakttagelser när semestern är slut

Det känns lite "twilight zone" när man vaknar på morgon en torsdag, första arbetsveckan, och man är så trött att man knappt fattar vad det är som väckt en. Sen inser man att det är antingen Lill-Fisan som har pratat i sömnen eller så är det alarmet på mobilen.

"Tusan, där var det igen, det är alarmet på mobilen" tänker man sen. Nästa tanke är "jag snoozar lite till". Och medans man ligger där och snoozar så börjar man tänka på det smidigaste sättet att ta sig till jobbet. Eftersom jag är så trött är det första jag tänker "bilen!", men nja... jag har ju inget som jag behöver den till på jobbet och då känns det lite lyxigt. Samt att det bara är irriterande att det tar 20-25 minuter hem på eftermiddagen när det går på 10-15 minuter med cykeln. "Hm... Cykeln, ja, det går ju fort. Men de där långa backarna upp mot jobbet är ju så... jobbiga". "Ok, bussen då? Njä... då måste man ju passa tiden, det kostar ju pengar när man inte har månadskort och så tar det ju hela 20 min... Nä, det blir nog lättast med cykeln ändå".

Vad är det för fel på en person som dissar både bil och buss som transportmedel för "det är ju så jobbigt..." och tycker att cykeln är "lättare"? Det har hänt något eller så vill jag så förtvivlat gärna rättfärdiga min dyra cykelinköp....