onsdag 31 augusti 2011

Det kom ett litet paket...

Igår när jag kom hem sa maken att "du har fått ett paket". Jaha, tänkte jag, vad har jag nu handlat som jag har glömt bort? Men på hallbordet stod ett litet fyrkantigt paket inslaget i muffinspresentpapper och grönt snöre (som Lill-Fisan för övrigt åt till middag) och mitt namn och adress prydligt textat på.

Jag satte mig vid middagsbordet och vi började spåna vem som skickat det. Jag måste erkänna att jag inte tog det utan det var maken som plockade det. Paketet kom från Fröken Pyssel, den lilla gullhönan!

So, this one is for you, sweetie!
Härliga kanel och äppelmuffins med valnötter i de söta
silikonformarna från snälla Fröken Pyssel.

Fotokort

Jag måste erkänna att jag gillar när jag hittar pysselprojekt som inte är vansinnigt stora och som inte kräver en massa materialinköp. Det där med materialinköp händer inte så ofta längre för nu börjar jag få ett ganska gediget pysselförråd.

Det senaste pysselprojektet är fotokort. Lillfisan har alltid haft en förkärlek till våran fotovägg vi har därhemma. Det är bilder på familj, vänner och släkt och där älskar lillfisan att stå och titta, peka och prata om bilderna. Eller, hon står inte. Hon sitter på min eller sin pappas arm och häver sig fram mot väggen för att peka och prata. Det hela börjar bli aningens jobbigt eftersom hon nu väger över 11 kg och börjar bli lång, så det är ett rättså duktigt moment man ska hålla emot när hon häver sig fram. Saken är den att det går inte att stå precis vid väggen, eftersom min gamla fina sekretär står vid väggen. Det är också därför som Lill-Fisan måste häva sig fram för att kunna peka på alla bilder.

Detta har gjort att jag har börjat fundera på att man borde på något sätt ge henne en fotosamling där bilderna är tillräckligt styva för att inte kunna knycklas ihop på en gång. Tål slabb, bit och kladd och som hon kan hålla själv och som inte går sönder när de kastas i golvet vid eventuella vredesutbrott.

Lill-Fisans fotokort
Det är kul när man hittar användningsområden för blöjkartongen och alla designark man samlar på sig. Det är alltså lagom stora kartongbitar som fint papper täcker fram och baksidan på. Jag fäster både papper och foto med lite dubbelhäftande tejp och sen plastar jag in hela härligheten med vanlig klar kontaktplast. De här korten har varit mycket uppskattade så fler är på väg.

Skräckens tårta

 Helgen bjöd inte bara på pyssel utan även tårtbak (det vet ni som har kollat in mitt EFIT-inlägg). Det var gudsonen, tillika Lill-Fisans kusin, som skulle ha skräckkalas. Det här måste jag säga på en gång var en av de roligare tårtorna jag har gjort. Det är också det första beställningsjobb jag gjort eftersom den lilla gossen i sommras fick sitta och beskriva hur han ville ha sin tårta samtidigt som jag ritade och fick godkänt. Dessutom så skulle den ju visas upp på ett barnkalas i Tääääby. Nervöst värre!


Tyvärr har jag fortfarande inte fått höra vad mina "kunder" tyckte, ifall den smakade bra eller ifall det bara var skitäckligt med mjölkchokladfluff och hallongrädde. Men visst är de rasande fina?

Banta, hur svårt kan det vara?

Ja, som sagt tidigare så här snart hösten här. Skolorna börjar, Lill-Fisan är i princip inskolad och färdig och jag har bestämt mig för att nu jäklar ska jag gå ner de där sista 17 kg. Jag var ju så himla duktigt förra hösten och lyckades bli av med ca 17 kg då. Sen la jag i och för sig på mig ett par kg under julen som sådär lite kärvänligt har hängt kvar. Men nu jäklar!

Det intressant med viktiminskning enligt min åsikt är att det finns en uppsjö av dieter och metoder som alla beskrivs som någon slags mirakelkur. Det finns pulver, GI, LCHF, stenålders, viktväktarna och gud vet allt. Men egentligen, om man ska se helt krasst på det så är det så enkelt som att antalet kalorier in måste vara mindre än antalet kalorier ut. Naturligtvis får man inte gå till överdrift. Kroppen behöver ett visst antal kalorier för att den ska fungera, även när man ska banta (usch vad jag ogillar det uttrycket!). Naturligtvis får man en storm av arga (oftast tjocka eller före detta tjock) människor på sig när man säger något så hemskt som att man måste begränsa sitt intag av energi för att gå ner i vikt. Jag är ju själv en tjockis så jag kan på ett sätt se och förstå mekanismen bakom detta försvar.

Det finns ofta flera olika anledningar till att man blir tjock. Såklart handlar det om att man äter för mycket, men vad jag menar är att det oftast finns andra bakomliggande orsaker till att man äter just för mycket. De flesta människor kan besinna sig och äta normalmycket av det de tycker om och då går man oftast inte upp i vikt. De flesta "smalisar" tycker att "vadå? då är det väl bara att äta mindre". Ja, i teorin är det så men det är här det här med magiska dieter kommer in. Många överviktigt har ofta en ganska komplicerad problemställning som ligger till grund för överätandet. Jag vill verkligen inte vara så förmäten att jag här försöker reda ut vad det kan vara, men efter att ha skärskådat mig själv och talat med andra "tjockisar" så har jag förstått att det är vanligt. Detta gör ofta att man söker snabba enkla vägar att gå ner i vikt. I de flesta fall så är dessa dieter så himla extrema och jobbiga att hålla att man orkar med dem några veckor och sen spricker det hela. Detta med resultatet att allt man eventuellt lyckats gå ner går man raskt upp igen plus lite till. Detta ger i sin tur en känsla av misslyckande och ofta dras man ännu djupare ner i sitt destruktiva ätmönster.

Jag tror att många letar efter en "quick fix" för att slippa angripa det verkliga problemet. Att man faktiskt missbrukar mat och överäter. Många tjocka gör sitt allra bästa för att försöka övertala både sig sjävla och sin omgivning om hur hälsosamt de äter och att det måste vara något annat fel. Att deras kroppar inte "kan" gå ner i vikt osv. Visst kan det finnas medicinska orsaker till att man inte går ner i vikt, det är jag levande bevis för, men den största orsaken är oviljan att verkligen ta tag i sitt problem. För man vill liksom inte erkänna att det finns ett problem. Därför är det ju så himla tryggt att prata med "alla" som säger sig ha tappat 20 kg på några få veckor med någon mirakelmetod. Dessutom påstår dessa att de inte har gått upp alla kilona igen! Det låter ju för bra för att vara sant! Ja, tyvärr har jag en känsla av att det är så.

För det första måste man faktiskt bestämma sig för att man VILL vara smal. Man måste sluta identifiera sig med tjockisen man ser i spegeln, samtidigt som man faktiskt måste tvinga sig själv till att se tjockisen och tillåta sig själv att inte tycka om den. Det har i alla fall hjälpt mig. Att faktiskt erkänna för mig själv att jag inte trivs som jag är och försöka tänka och känna efter hur jag skulle vilja vara. Dessutom så måste man inse fakta att man måste minska på energiintaget om man ska gå ner i vikt. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att man tokbantar och går omkring och är snorhungrig hela tiden, men man måste tänka sig för och planera.

Här skulle många hävda att man inte alls behöver räkna kalorier och "JAG gick minsan ner MASSOR med LCHF och jag var aaaaldrig hungring" (byt ut LCHF mot GI eller vad tusan du vill). Många skulle också hävda att det är "heeelt feeeel att räkna kalorier" och att man måste byta ut livsmedel och äta långsamma kolhydrater för att gå ner i vikt eftersom blodsocker, insulin och fettinlagring hänger ihop. Förvisso tror jag att också det stämmer, men det är inte hela sanningen. Många av de som slaviskt hänger sig åt dessa dieter hävdar att om man bara plockar bort roten till all världens ondska, för närvarande kolhydrater, så kommer man bli så smal så. Olika ideologier (ja, jag kallar de så för det blir lite sektvarning när dessa dietmänniskor börjar predika) har olika tillvägagångssätt. Men oftast så märker man, om man börjar skärskåda att det är de snabba kolhydraterna som ryker och de långsamma som det äts mer av.

Så till min teori. De som hävdar att de lyckats med någon sånhär diet och att mindre kalorier in än ut inte hjälper tror jag gör en liten beräknings- och tankevurpa. Om vi tittar på dessa "bra" livsmedel såsom fullkorn, baljväxter och grönsaker så ser man att det oftast har ett högt fiberinnehåll men samtidigt ett lågt energiinehåll.Så om man anstränger sig och börjar äta kikärtor istället för ett lass med pasta så kommer du dels kunna äta mindre kikärtor. De tar längre tid att äta för man måste tugga dem ganska så ordentligt så du hinner känna mättnad långt tidigare än om du hade inhalerat pasta. På grund av fiberinnehållet så tar det också längre tid för magen att bearbeta så du blir inte hungrig så fort efter. Så om man tittar nu på det hela så betyder det att du har fått i dig mindre kalorier för att du har valt ett annat livsmedel som du dessutom inte behöver lika mycket av för att känna dig mätt. Du blir dessutom inte vrålhungrig 2 timmar efter maten så du är mindre benägen att proppa i dig typ choklad eller något annat snabbt man ofta blir sugen på. Istället kan du planera ditt ätande så du alltid håller dig på en lagom-mätt-nivå utan en massa extrakalorier. Så egentligen vad dessa blodsockerpredikare gör är faktiskt att dra ner på antalet kalorier utan att de märker det.

En annan fördel som jag ser med kaloriräkning är att man som storätare får en helt annan medvetenhet om olika livsmedels energimängd. Något jag har haft stor nytta av. Jag har bland annat lärt mig att de lass med pasta jag kunde trycka i mig förr i tiden motsvarar mer eller mindre mitt dagsbehov av energi. Då är det ju inte så jäkla märkligt att man går upp i vikt, eller hur? Jag har sakta men säkert börjat lära mig hur en normalportion ser ut och att jag länge har vräkt i mig dubbla portioner och på fullaste allvar trott att det faktsikt bara är EN portion.

En annan sak jag också har lärt mig är att jag går inte under av att vara hungrig. Det är inte farligt och faktiskt, så klarar man sig alldeles utmärkt utan att äta sig själv stinn vid varje måltid. Jag har allltså kunnat sluta med beteendet att äta ifall jag kanske, eventuellt skulle bli hungrig. Hungern har varit min största fiende, skräck och fobi. Dessutom så är det så otroligt mycket enklare att tala om för sin egen hjärna att man faktiskt inte alls är hungring för kroppen har fått precis den mängd kalorier den behöver. Man har ju faktiskt kontroll på hur mycket man stoppar i sig och vad man behöver.

Så, till nyår tänker jag åla mig fram i ett svart litet fodral i storlek 38 med mina hallonröda Nathalie Portman lack pumps och jag kommer känna mig så himla nöjd!

Vad livet vore tråkigt utan medtrafikanter

Jag vill bara säga att jag tycker inte att det är god trafiksed när någon tänker köra om så väntar man med att gå ut i vänster fil tills man kan köra ut precis framför bilen som kommer körandes i vänster fil. Detta resulterar i att den som kommer i vänsterfilen (och alla andra bakom) måste tvärbromsa för att 1) få ett tillräckligt säkert avstånd till framförvarande bil. 2) för att inte damma in i arslet på den bilen som precis körde ut i vänsterfil. Eftersom den bilen dessutom inte tycker att det är nödvändigt att gasa på när man går ut i vänster fil så betyder det en avsevärd temposänkning för alla andra bakom. Det är några stycken en morgon i Stockholm. Man är inte direkt ensam på vägen.

Använder inte folk speglarna i och på bilen? Eller det är det de kanske gör...