Happy Halloween!

Här i Sverige är ju Halloween ett förhållandevis nytt fenomen. Ni som nu tänker börja skrika om att "Nähääää! Det är det inte alls det! Jag var ute och bus-eller-godisade när jag var liten!" tänk då på att jag är närmare medelålders så har det "funnits" i tio år är det ett förhållandevis nytt fenomen.

Traditionellt så är det ju nordamerikanerna som har gjort det till det stora sjå det är idag. I nordamerika sköts detta med mycket stil och etikett. Jag fick en gång i tiden lära mig hur detta ska gå till i Kanada. Naturligtvis så karvar man pumpor. Men det finns ett syfte med det. Det är nämligen så att om det inte lyser en pumpa utanför huset så ringer de små barnen inte på. Att det inte lyser någon pumpa är nämligen ett teckan på att man inte firar halloween och då kan man inte förvänta sig att de personerna ska vilja delta i trick-or-treat-leken.

De flesta mindre barn åtföljs av en förälder som står på trottoaren och väntar och ser till att barnen sköter sig (och att folk sköter sig mot barnen). Som dörröppnare är det viktigt att tänka på vad man ger för godis. Det ska vara fabriksförpackat godis, är det hemmagjort eller ej förpackat kommer barnen med största sannolikhet inte att få äta det godiset för sina föräldrar. Oftast är det inget problem eftersom butikerna fullkomligen håller på att explodera av kiloförpackningar fyllda med småförpackningar av fabriksförpackat godis.

Ikväll har jag för första gången, här i Sverige, blivit bus-eller-godisad. Jag blev jätteglad! Det var fyra stycken fantastiskt fina häxor som plingade på (trots avsaknad av pumpa, men jag tror inte det skulle uppskattas med brinnande pumpor i trapphus i flerfamiljhus) och unisont sa "bus eller godis!". Tyvärr hade jag totalt missat att ha godis hemma. Men tack vare att jag är en manisk bakare och mina kollegor inte är fullt så maniska bakverksätare så hade jag precis fyra halloween-cupcakes kvar.

De fyra häxorna såg i alla fall inte tokbesvikna ut utan ganska så glada och tyckte att de var fina. Mitt enda förtret med de här cupcakesen är att de inte blev bulliga och toppiga på ovansidan och jag vet fortfarande inte varför... Jag tror smeten blev lite för lös, men man vet ju aldrig! Jag hatar verkligen när jag misslyckas med mina bakverk. Det har varit en del sådant på sista tiden. Har jag tappat min bak-mojo?

Vem ska betala för den absoluta rättvisan?

I en debattartikel på DN.se idag skriver professor Mikael Nordenmark att det är dags att vända den pessimistiska synen på jämställdehetsutvecklingen mellan könen till positiv. Enligt hans analys så indikerar trender att vi, i Sverige, redan om 10-20 år kan ha uppnått ganska så lika fördelning när det gäller ansvar för hem, barn och yrkesliv mellan könen. Det är ju verkligen toppen!

Hela den är jämställdhetsdebatten grundar sig, för mig, i att kvinnan länge har varit ekonomiskt underlägsen mannen. Det har ofta resulterat i en begränsad rörlighet för kvinnan. Det i sin tur har gjort kvinnan mer eller mindre beroende av mannen. I och med att kvinnan började förvärvsarbeta i större utsträckning så har det också gett kvinnan en helt annan frihet. Hon har sina egna pengar.

Hur illa vi än tycker om det så är det bara att inse faktum, i dagens samhälle är du tämligen rökt om du inte har dina egna pengar. Har du ingen egen inkomst kan du inte söka bostad, få lån, vara kreditvärdig och ja, du blir helt enkelt lite utanför sammhället. Dessutom blir du väldigt beroende av de/den människa som förbarmat sig över dig och tar ekonomiskt ansvar för dig.

Så i mina ögon kommer dett utjämnande av ansvar för hem och familj resultera i att män och kvinnor blir lika attraktiva/oattraktiva på arbetsmarknaden. Det går inte längre att hävad att kvinnorna kommer vara borta i flera år för att ta hand om snoriga ungar. Visst är det kvinnan som är gravid och som föder barnet och visst kan man bli sjukskriven under en graviditet. Men inse fakta, män som inte är gravida kan faktiskt, tro det eller ej, bli sjukskrivna de också. Det här kommer också göra att hemma-med-barn-och-vab-argumentet vid löneförhandlignar (hur olagligt det än är) kommer falla aningens platt. Både Lisa och Pelle är ju hemma lika mycket. Jag inbillar mig alltså att utjämnande av löneskillnader mellan män och kvinnor inom samma yrkeskår kommer bli en följd av att man delar lika på hem och barn.

Men längst ner i sin debattarkikel skriver Nordenmark:
"Det är dock inte sannolikt att de löneskillnader mellan kvinnor och män som orsakas av att de arbetar i olika sektorer av arbetslivet förändras till följd av denna utveckling och därför behövs andra åtgärder för att utjämna dessa skillnader."

Stop här nu. Vad ska det till för åtgärder för att utjämna löneskillnader mellan olika branscher? Varför? Krasst sett så är traditionellt kvinnliga yrken inom vård och omsorg kommunala/statliga och har av någon anledning inte särskillt hög status. Däremot så är traditionellt manliga yrken inom den privata sektorn. I mina ögon så är här den stora skillnaden att traditionellt kvinnliga yrken finansieras med skattemedel och tratitionellt manliga yrken finansieras av privata företag som agerar på en helt annan marknad och således har helt andra ekonomiska förutsättningar.

Det här innebär ju att om man ska ta till andra åtgärder för att utjämna löneskillnaderna för sjuksyrrorna och förskolepedagogerna så måste någon betala. Var ska dessa pengar komma ifrån? Skatten? Eller ska företag med många män anställda tvingas skjuta till så att dessa kvinnors löner kommer i samma nivå så männen i företaget? Ingen vill betala högre skatter och om företagen ska betala för massa personal som inte tillför företaget någon så kommer vi nog inte ha kvar så många företag i Sverige. Eller så kan man arbeta för en ändrad attityd mot traditionellt kvinnliga yrken och faktiskt börja värdera dem ekonomiskt. Lill-Fisans förskolepedagoger har högskoleutbildningar och är ansvariga för det dyraste och viktigaste jag har 8 timmar om dagen. Det är värt ganska mycket för mig.

Välkommen lilla vän!

Idag var det lilla Es dopdag. Det är den gulligaste lilla unge med fantastiska föräldrar. Så när Es mamma tog modet till sig och frågade ifall jag kunde tänka mig att göra tårtorna till dopen så blev jag fantastiskt hedrad.

Välkommen till livet lilla vän! Tänk vad du och Lill-Fisan kommer ha kul om något år eller två!

Men om man inte vill då?

En negativ sak med att vara konsult är att jag känner att man ofta förväntas vara den som håller låda. Alltså, är det tyst vid lunch/fikabordet känner jag att det förväntas av mig att jag ska dra igång konverationen på något sätt.

Naturligtvis kan man alltid köra fegisvarianten, "någon som sett en bra film på siståne?", den slår sällan fel. Men ibland, eller ofta, så känner jag att jag inte orkar. Jag bryr mig inte. Jag vill  bara kasta i mig min lunch för att sen få gå och gömma mig bakom min dator. Ville jag vara social hade jag följt med de andra ut och inte suttit med snål-lådan.

Alltså, för det mesta så uppfattas jag som en hyfsat social typ. För det mesta så är jag det också men ibland så vill jag liksom bara vara ifred med mina tankar. Dessutom är jag så sjukt trött idag så jag förstår inte hur jag ska klara körningen hem. Men det har ju gått förr. Det är ju bara  att sjunga på för full hals. Jorå, när hon är ensam passar det att öppna truten. Det finns ju ingen där som kan be mig hålla klaffen så då kan jag låta hur mycket och om vad jag vill.

I väntans tider

Nä, jag är inte på tjocken igen! Men just nu verkar det som om jag bara väntar på olika saker.

Jag väntar på att min nya bil ska levereras. Jag väntar på att få höra ifall jag fick det där vikariatet jag sökte och intervjuades två gånger för. Jag väntar också på att jag ska få de nya geometrierna på jobbet så jag kan få jobba lite på det "roliga" projektet.

Vänta, vänta, vänta. Gud va tråkigt det är. Dessutom blir man så fruktansvärt rastlös, eller jag blir så rastlös. Jag blir så rastlös att jag faktiskt får lite svårt att koncentrera mig på det jag ska göra. Så jag måste anstränga mig utav bara sjutton för att producera. Det tar mycket energi ska ni veta. Det är lite som att få en tonåring (gissar jag) att städa rummet. Fast tänk dig att du har den obstinata, disträ, dagdrömmande tonåringen i ditt eget huvud PLUS den tjatande morsan. Jag är helt slut när jag kommer hem!

Idag är det den enda trösten att jag kommer hem till färdiglagad middag i alla fall. Något att trösta sig med.