Mamma, älskade mamma

Nå, har ni ringt lilla mamma? Har ni sagt hur bra hon är och hur glada ni är att ni har henne? Om inte är det dags att lyfta telefonluren så snart ni har läst detta.

Det är ju mors dag idag och jag letar ju alltid efter en anledning till att baka tårta. Så idag har denna wanna-be-konditor slagit till igen. Som jag skrivit tidigare så är jag lite less på traditionella sockerkaksbottnar så jag har börjat experimentera med andra. För att slå flera flugor i en smäll så håller jag på att prova fram den ultimata midsommartårtan. Dagens botten var tanken att det skulle bli en marängbotten som var som ett skal. Alltså, med kanter.

Det är ju så att när det kommer till experiment och när det blir så att man blir lite ivrig att sätta igång och inte läser på tillräckligt innan, så blir det kanske inte alltid som man önskade. Marängen blev inte så styv som jag önskade så den rann lite när jag försökte spritsa upp kanterna, men man lär så länge man lever. Sen blev jag lite förvånad hur mycket den reste sig under gräddning. Detta är något som jag måste konsultera min konditorguru Jan Hedh om. Men, det blev ett skal, typ.

Marängskal som inte riktigt blev som jag tänkt.

När det kom till fyllningen hade jag tänkt mig någon form av lime/jordgubbsfyllning. En jordgubbsmousse är ju tämligen lätt att sno till och speciellt nu när det finns riktigt fina färska jordgubbar. Men det där med lime var knepigare. Jag hade ingen lime curd, orkade inte göra en (då det innebar att jag var tvungen att gå till affären för att handla) men jag hade en burk med lemoncurd i kylen. Lemon curd är ju rättså hård så för att få den lite mer hällbar så värmde jag burken i ett vattenbad och det verkade gå bra. Botten av marängskalet fylldes med lemon curd.

marängskal fylld med lemoncurd

Efter det så fyllde jag upp resten av formen med jordgubbsmoussen och ställde in hela härligheten i kylen. Efter ett par timmar kunde jag lägga upp den och lägga en sista hand vid min alldeles egna mors dag tårta.

Färdig!

Jag måste säga själv att jag tycker att det blev himla snygg, även om jag tycker det är svårt att dekorera med frukt och få det att se bra ut. Dessutom blev den vansinnigt god, om än lite söt, och den är en stark kandidat till den ultimata midsommartårtan.

Kvinnliga nätverk

För någon vecka sedan var jag på en lunch som det kvinnliga nätverket på företaget bjöd in till. Det var rasande trevlig att omges av bara kvinnliga kollegor i en branch där 99% är män (lätt överdrift men ni fattar läget). Det här nätverket är förhållandevis nystartat och det stora syftet är att lyfta fram tjejer som är intresserade av en karriär som ledare inom företaget.

Lite överallt poppar alla dessa kvinnliga nätverk upp, stora som små och ofta i anknytning till yrken eller branscher som är tämligen mansdominerade. Jag har hört killar som knotar över dessa nätverk och vill hävda sin "rätt" att vara med. Andra gör sitt bästa för att förlöjliga syftet med dessa nätverk. På ett sätt kan jag hålla med killarna, det är ju egentligen löjligt att behovet av dessa nätverk finns. I ett kommentators fält till en artikel på DN.se såg jag kommentaren "om tjejerna vill konkurrera om chefsjobben får dom göra det på samma villkor som killarna". Jag återkommer till den kommentaren lite senare.

Jo, varför behövs de här nätverken då? De behövs för att även en kvinnlig chef behöver stöd från likar. Det behöver också den kvinnliga ingenjören som har svårt att få sin kompetens tagen på allvar. Även den kvinnliga projektledaren som på möten blir utsatt för diverse härskartekniker kan behöva råd och stöd från någon som förstår hennes situation. Men, behöver inte killarna det då? Jo, självklart! Men killarna får det redan eftersom merparten inom dessa områden är just män. Killarna har sina nätverk runt fikabordet, när de går på lunch och i kontorslandskapen. En kvinna har inte det på samma sätt. Råkar man dessutom befinna sig inom ett "traditionellt manligt" område så kan man vara lite extra utsatt.

Men varför "kan" då kvinnorna inte konkurrera på männens villkor? Vad är det som gör att männens villkor absolut inte fungerar för en kvinna? Vad ÄR männens villkor?
Är det att alltid vara tillgänglig och konstant kunna/vilja arbeta mellan 60 och 80 timmar i veckan? Är det att aldrig hinna träffa sina barn i veckorna innan de gått och lagt sig för natten? Är det att ofta vara på tjänsteresor med många övernattningar? För om det är det som är villkoren så förstår jag faktiskt inte att det finns män som ställer upp på det. Men bevisligen så finns det män som tycker att det är ett acceptabelt pris att betala för makt och pengar. Det är kanske dessutom så att det är det som krävs för att driva ett multinationellt företag med vinst. Total dedikation och åsidosättande av den egna familjen och det egna jaget.

Varför är det då så få kvinnor som ställer upp på dessa villkor? Om det är ok för männen så varför inte för kvinnor? Jag har en teori. Det finns en massa män som lever med kvinnor som är hängivna rollen som fru och mamma. Hur många kvinnor lever med män som är totalt hängivna rollen av man och pappa? Tro nu inte att jag inte tror att det finns hängivna fäder och äkta män där ute. Men hur många män finns det som utan att gnälla skulle sköta all markservice i hemmet, ha totalt ansvar för barnen och ständigt stå i skuggan av sin framgångsrika fru, år ut och år in? Jag är ledsen grabbar, men jag tippar på att ni inte är särskillt många. Det gör ju att det blir väldigt svårt för en kvinna att arbeta 60 till 80 timmar i veckan samtidigt som hon ska vara en fantastisk kvinna, maka och mamma. Det går liksom inte. Om hon inte har lyckats slå klorna i en av de få männen som är supernöjd med att gå hemma och vara familjens projektledare, medans hon projektleder världen.

Dirrty rich...

Det här med familj, barn och ekonomi diskuterade jag med en väninna häromdagen. Hon har en buktande mage och hon sa något väldigt tänkvärt. Hon sa "om vi inte har råd att han är hemma lika länge som jag med vårt barn, då har vi verkligen misslyckats med våran ekonomiska planering". Som vanligt finnns det alltid undantag men det här med ekonomisk planering verkar det som om många barnfamiljer missar idag.

Man vill ha den rättså nya kombibilen, det nya babyskyddet med tillhörande adapter (både till bil och vagnsstommen), man vill ha den nya Bugaboo-vagnen, man vill åka till Thailand minst 1 gång om året, vill ha den nya lite större platt-TVn, och så vidare i all oändlighet. Av någon anledning verkar väldigt många tro att man måsta ha och göra allt det här för att vara lycklig. Dessutom ska man bo i en stor fin lägenhet/stort fint hus som ständigt är nyrenoverat och som ska se ut som ett hemma-hos-repotage i Elle intriör.

Jag kan säga på en gång att väldigt få människor har råd, alltså behöver inte använda krediter och avbetalningsplaner, att göra och köpa allt det här på ett år. Ändå verkar det vara så att de som inte har det så förspänt att deras ekonomi skulle palla detta, det är de människorna som gör det. De gör och köper allt det där de inte har råd med. När det sen kommer till andra inköp som faktiskt är nödvändiga blir det svårare för då är pengarna slut. Medans de som jag känner, som faktiskt skulle kunna ha råd med allt det här om de vill och planerade lite gör det inte. Eller, de gör det, men inte allt på en gång. De prioriterar så att det finns utrymme i familjebudgeten för eventuella kriser eller oförutsedda händelser.

Så nu undrar jag, varför verkar det vara så att de som inte har det ekonomiska utrymmet konsumerar och skuldsätter sig upp över öronen och de som har utrymmet i ekonomin prioriterar? Prioritera är här ledordet. Min väninna som jag pratade om i början sa också det att när hennes man är hemma kommer de förlora enorma summor pengar. Så det finns inte utrymme för att både vara hemma länge, köpa allt det nödvändiga OCH åka till Thailand till exempel. Men de PRIORITERAR. Det är ett ord som fler kanske skulle tänka och fundera lite på. Dessutom, hur lycklig är man egentligen med alla fina saker runt om sig när knappt pengarna räcker till mat och man fortfarande betalar av på förra årets Thailandsemester?

Förälder och karriär?

Det här med föräldrarledighet är knepigt. Är man riktigt duktiga föräldrar (och lite pretto) så delar man på föräldrarledigheten. Är man dessutom en duktigt mamma så är man hemma MINST ett år, gärna längre men utan att ta mer än hälften av dagarna. Det ska ju vara jämlikt! Sen att pappan bara är hemma 4 månader med full betalning ("vi har inte råd att han ska vara hemma annars"), tar några strödagar här och där, förlänger semestern med lite föräldrardagar men de flesta frös inne, anses fullt normalt. Dessa pappor kan till och med omtalas att de minsan var "duktiga" och "drog sitt strå till stacken".

Om man som kvinna gör valet att man vill gå tillbaks till arbetet efter 8-9 månader är det väldigt ofta som man blir ifrågasatt. Man ses liksom inte som en riktigt kvinna och mamma för av någon anledning anser många att man "överger" sitt barn när man börjar jobba och låter pappan vara hemma. Det är ofta som ett sådant beslut kommenteras och ifrågasätts av olika människor. Tydligen så måste det även undersökas om vad det är som driver dessa kvinnor. DN.se publicerar en artikel som baserar sig på en sociologisk undersökning. I artikeln framträder två intressanta fakta.

1. Kvinnor med karriärsyrken och som är högutbildade tenderar till att vara hemma kortare än 10 månader. Enligt undersökningen har detta ingenting med jämställdhet att göra.
2. Om man vill att männen ska vara hemma mer måste kvinnorna vara hemma mindre.

Om vi börjar med den första punkten. Det är väldigt lätt att tro och tolka att dessa kvinnor är hårdnackade karriärsvampyrer som kastar sin hjälplösa avkomma åt sidan för att fortsätta kliva över lik för att hamna på topp. Den som tror det gör det hela lite väl enkelt för sig själva. Åter igen kan jag bara tala för mig själv och jag ensam utgör verkligen inte en tillräckligt stor grupp för att börja basera några sanningar eller enns tendenser på. Men jag tror heller inte att jag är något unikum i mina tankar och hur jag agerar. För mig är verkligen mitt barn det viktigaste. Mitt barn är så viktigt att jag sätter mina känslor att aldrig släppa henne åt sidan så hon ska få förmånen att kunna skapa en trygg anknytning till sin pappa. Jag är helt övertygad om att detta görs bäst när det två får vara på tu man hand och han har huvudansvaret större delen av tiden. Jag är också fullt övertygad om att för att öka förståelsen för varandra i ett förhållande med spädbarn är det av största vikt att båda får känna på hur det är att ha huvudansvar för hem och ungar.

Det är också så att jag har ett arbete som jag finner både intressant och utvecklande. Det är ett yrke där jag ser mig själv utvecklas och växa i min yrkesroll. Det är också så att det här yrket är mansdominerat, vilket innebär att jag i dagsläget konkurrerar med grabbarna på grabbarnas villkor. Jag misstänker att man väldigt lätt och snabbt blir "borträknad" om man inte dyker upp på över ett år. Natruligtvis är det mot lagen att det är på det sättet med det hindrar inte tanken eller ett omedvetet bortval att hända. Eftersom jag inte är villig att lägga mig platt på marken och bli överkörd i min karriär så får jag snällt rätta mig efter de normer som finns, uttalade eller outtalade.

Den andra punkten är något som jag funderat mycket över. Hur många män finns där ute som inget heldre skulle vilja att få vara hemma mer med sina barn än de öronmärkta två månaderna? Rättså många gissar jag. Men nu är det såhär att det här med att vara föräldrarledig verkar vara i allra högsta grad kvinnodominerat område. Börjar man prata om att kvinnor ska vara hemma kortare tid, ja då blir det liv i leden. Helt plöttsligt börjar det komma massa ursäkter, inte från männen utan från kvinnorna. Männen "kan inte" och "vet inte hur han ska göra" med barnen, man har inte råd, han "kan" eller "får" inte vara ifrån jobbet. Ja, det finns ingen hejd på uppfinningsrikedomen som kvinnor har när de ska försvara sin rätt att monopolisera föräldrardagarna. Visst, visst, det finns tillfällen när en familjs ekonomi skulle haverera totalt om den ena parten var hemma och visst finns det helt inkompetenta fäder. Men jag vägarar att tro att de är så många och så vanliga som alla dessa kvinnor vill ge sken av.

Det är kanske så att dessa kvinnor är jävligt kåta på jämställdhet när det kommer till lön, hushållsarbete och annat de har att vinna på. Men när det innebär att även de måste ge upp något priviliegat så är det inte så jävla intressant med jämställdhet längre

Socialt missanpassade freaks

Ja, då har jag gjort det igen. Alltså, jag undrar på fullaste allvar om det inte är så att jag är lite, lite småkorkad.

Idag när jag sitter ute hos min kund i godan ro, så får jag ett mail av min chef. Han undrar var jag har gjort av en modell som tillhör det uppdrag jag hade tidigare i våras. Jag sitter och funderar och funderar och kommer fram till att jag antagligen har glömt föra över just den modellen till projektmappen på vår hemmaserver. Således så ligger eländet kvar i min passwordsskyddade mapp.  Jag satt där och började till min stora skräck inse att jag skulle vara tvungen att ge ut mitt password till chefen.

För en normal människa är antagligen inte det här några stora saker, de flesta har ju password som är barnens namn med första och sista bokstaven omkastade, makens födelsedag eller något annat som ska vara lätt att komma ihåg. För mig är helt andra saker lätta att komma ihåg. Jag tänker inte skriva ut mitt gamla (märk väl, jag har bytt det nu) password här, det är för pinsamt. Jag rodnade när jag mailade det till chefen och samtidigt pep "jag har mailat nu, men du får inte skratta". För att ge er nyfikna läsare (som till största del består av min familj och mina kollegor...) en hint så var mitt password en kombination av de små saker som sätter ihop mina modeller och glädjeflicka. Det är sådant som jag tycker är lätt att komma ihåg, lite smågrovt och burleskt. Eftersom jag är lite barnsligt lagd så ger det mig ofta en anledning till att småfnissa lite varje gång jag måste använda mitt lösenord.

För att återgå till telefonsamtalet med chefen. I andra änden hörs en talande tystnad, sedan hör jag "jag måste skratta *lite kvävt fnitter*, nämen...!". I nästa andetag säger han "Ja, det här får du verkligen byta för det kommer jag nog aldrig att glömma!". Hur som helst så rotar han runt bland mina mappar och konstaterar att filen vi söker inte ligger där. Vad jag tydligen heeelt hade glömt var att jag och en kollega satt och förde över alla filerna tillhörande detta projekt till en dators hårddisk, så att alla skulle kunna få tag på grejorna.

Så för det första: Hade jag tänkt efter hade jag på en gång kunnat be honom att börja kolla hårddisken på den dator där vi laddade ner alla filerna. Detta hade resulterat i att jag inte hade behövt lämna ut mitt lite väl kontroversiella lösenord.

För det andra: Hade jag varit bara lite smartare än vad jag var, hade jag mörkat det hela och sagt till honom att jag bara skulle byta till ett temporärt lösenord som han kunde få (det hade ju kunnat vara lillfisan eller något annat banalt). Resultatet hade varit att min chef fortfarande inte visste om vad jag använder för märkliga lösenord.

Det tredje jag nu funderar på är: Hur kommer detta att påverka mig i min proffissionella situation? Förhoppningsvis är han hyfsat cool med det hela, han är ju också ingenjör och ingår därmed i de socialt missanpassandes skara, och kan kanske på något sätt se det roliga och charmiga i det hela. Det andra alternativet är att han tycker att jag är ett socialt missanpassat freak som vid nästa kris kommer MBLas ur företaget fortare än jag hinner säga CAD-modell. En sak kan man i alla fall vara förbannat säker på, han kommer aldrig att glömma den där galna tjejen som hade helt sjuka lösenord som en gång arbetade i hans grupp.

Till mitt försvar av val av korkade lösenord vill jag säga att DET ÄR FAKTISKT INTE MENINGEN ATT MAN INTE SKA LÄMNA UT DET, TILL NÅGON. Men, eftersom jag arbetar på att tona ner min märklighetsfaktor och öka den sociala kompetensfaktorn har jag bestämt mig för att jag inte får använda sådana lösenord något mer. Tråkigt men sant. Nu är det slutfnissat vid inlogging!

Appropå prettomorsor

Alltså, nu vill jag verkligen slå ett slag för Fredrik Backmans blogg på cafe.se. Jag har alltid undrat om det finns människor som gör det som jag tänker att jag vill göra. Det finns det. Fredriks vän N. Jag gillar N. Det är allt jag vill säga.

Boob grazing

Ja, nu har jag varit inne och hittat roliga artiklar på DN.se. Inte så att det är tramsigt att ta illa vid sig när man blir tafsad på. Det är inte trevligt och inget man uppskattar hur mycket tafsaren än hävdar att han bara gjorde det för att visa sin uppskattning. Till sådnan har jag bara en sak att säga: Du snubben, köp en blomma då om du absolut måste uttrycka din uppskattning i handling. Det är lika bra att här och nu klargöra att jag absolut inte tycker att det är okej när någon tar sig friheter med någon annans kropp. Det är alltid fel! Men, man kan välja hur man reagerar och personligen kan jag känna att den här reaktionen var något överdriven.
Jag undrar bara hur man som kvinna känner sig när man inser att man attraherar seriefigurer. Nå, kvinnan i artikeln kände sig i alla fall så fullkomligt krängt (vad är det med detta ord!?) och ansåg att incidenten hade lett till " ”permanenta skador” som lett till att hon ”hindrats från att fullgöra sina arbetsuppgifter” och resulterat i ”stor ekonomisk skada” för henne. Kvinnan uppgav även att hon drabbats av ”en svår chock som drabbat hela hennes nervsystem” och att hennes semester ”ödelades”". Jag kan förstå om semestern blev solkad, kanske till och med ödelagd om man har jobbiga situationer bakom sig.

Jag har en väninna och en natt när vi stod och väntade på taxi vid S:t Eriksplan i Stockholm så dök det in en yngre herre under vårat paraply. Han var vänlig och rättså berusad (vem var inte det?) och upprepade gånger så snuddade han av "misstag" min väninnas bröst. Han har fått namnet "the boob grazer". Hur som helst så kan jag inte minnas att min väninna någonsin led av permanenta skador eller att "chocken" drabbade hennes nervsystem. Vi mest skrattar åt det hela.

Men hur ser det ut när man får permanenta skador av att Kalla Anka har tafsat en på tutten? Ett stort handavtryck eller? Hur hindrar det en att fullgöra sina arbetsuppgifter? Ja, om man är i en bransch där ens bröst är av största vikt för arbetsuppgifterna, kan jag se problemet. Och en så stor chock att det drabbade hennes nervsystem, wow... Det är allvarliga grejor, jag menar, grabbarna i gulfkrigen ligger i lä.

Det är inte så att jag vill förringa händelsen. Det var verkligen skit av Ankan så då ska Ankan få skit. Naturligtvis har kvinnan rätt till att kräva upprättelse på något sätt. Men om man måste riva upp himmel och jord och stämma hela nöjesparken för en boob grazer, får sådana allvarliga men av den isolerade händelsen att man inte kan jobba längre och ens nervsystem är satt ur spel, ja, då har man antagligen en heeelt annan problembild än en tafsande Anka. Jag menar att jag har svårt att tro att den grazande ankan var det som gjorde att man inte klarade av att jobba längre. Det måste ligga något annat bakom.

Självklart skulle jag bli jäkligt irriterad om detta hände mig, men räcker det inte med att få killen i kostymen sparkad? Säkert bara någon collage unge som inte riktigt fattat att det som är ok på ett "frat party" är inte ok ute i riktiga världen. Men det är väl det stora landet i väst i ett nötskal antar jag, att överdriva en enskild händelses inverkan på hela enns liv för några dollar. Let's sue the bastards!

Fredagsmys och kvällssnaskande

Jag har ett tag nu ondgjort mig över hur irriterande det är att lillfisan helt plötsligt bestämmt sig för att den lämpliga läggningstiden är någonstans mellan 21 och 21:30. Detta gör att tiden man får att göra sådant som man själv tycker är kul (baka, pyssla, blogga) är något begränsad, särskillt när man går upp vid 5-rycket för att hinna ut till Söder-jä...a-tälje där jag råkar jobba för tillfället. Det är ju inte så att det tar en halv evighet för mig att ta mig ut dit men jag gillar känslan när klockan närmar sig 4 på eftermiddagen att "nu kan jag åka hem om jag vill för jag har redan gjort mina 8 timmar på jobbet". Det är heller inte så fruktansvärt att jobba in en timme eller två när man är på jobbet 7 på morgonen.

Visst kan jag göra allt det där jag tycker är roligt, men det är mycket roligare att göra det om man får vara ostörd, utan en 1-åring som står och klättrar i byxbenen på en och säger "uäh-hä-hä-hä". Det är nämligen mycket orättvist, enligt lillfisan själv, när man inte får vara med och titta på/känna i/fingra på allt som mamma gör.

Så idag när jag gjorde mitt bästa för att försöka övertala henne att sova var en bra idé så slog det mig. Det här är ju faktiskt ett jäkligt bra sätt att vänja sig av med allt kvällssnaskande som man annars är rättså duktig på att ägna sig åt. Det här är nämligen också ett tämligen nytt fenomen som jag fortfarande håller på att lära mig. Det är så, att om lillfisan ser att mamma eller pappa äter eller dricker något så ska ju hon naturligtvis äta och dricka det samma. Det här kan ju utnyttjas vid middagsbordet har vi märkt. Till exempel har hon idag tuggat i sig rostbiff helt frivilligt. Men för att återgå, om hon ser att vi sitter och äter något vid TV-n så vill ju hon naturligtvis smaka och det blir ett jäkla liv om hon inte får det. Detta har resulterat i att "det goda" väntar vi med tills fröken-fräken sover. Så de allra flesta kvällarna innebär det att det inte kan tas fram något förräns efter nio på kvällen och ärligt, så sent tänker jag inte sitta och proppa i mig godsaker. Det känns på något sätt mycket värre att smälla i sig massa chips efter 21 än före 20 på kvällen.

Men på fredagar, då är det ok att sitta och snaska så länge man klarar av att hålla ögonen öppna (vilket i och för sig inte brukar vara längre än till 22:30, men ändå). Min absoluta fredagsmysfavvo är chips. Inte alla sorter dock. Favoriterna är salt och vinäger, grillchips och vanliga tunna lättsaltade. 3 sorter, 3 påsar. Är det bara jag som kommer att tänka på moderata finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahls lilla groda som kom hoppandes för några dagar sedan? Det roliga är att jag via DN.se läste att någon kreativ kvittrare hade skrivit att man skulle skicka 3 påsar chips till Torbjörn. Jag vill veta hur jag gör då? Jag menar, jag kan ju inte äta dessa chips längre eftersom lillfisan är vaken så länge, dessutom måste jag betala SL-kortet. Men jag känner ändå att jag vill bjuppa Tobbe på lite chips, han har ju fått så sjukt mycket skit nu (med rätta!) att han borde ju verkligen vara i ett läge av tröstätande. Jag vill vara med och trösta, med chips, hur gör jag? Kan någon tala om för mig??? Dessutom, hur många påsar chips är portot för 3 påsar chips enligt senaste chipsprisindex?

Prettomorsor

Prettomorsor är ett fenomen som faktiskt är förvånansvärt vanligt. Du kan inte känna igen en prettomorsa genom att bara titta på henne. Man märker inte att prettomorsan är en prettomorsa förräns du börjar prata med henne alternativt gör något som den perfekta prettomorsan aaaaaldrig skulle göra för hon gör aldrig "fel" och är aldrig osäker i sitt föräldrarskap. För det är ju också så att en prettomorsa väldigt ofta måste tala om för andra föräldrar vad de gör fel, även om de inte var tillfrågade. En prettomorsa bryr ju sig baaaara om barnets bästa så hon skulle gladeligen göra en socanmälan på föräldrarna som som låter barnet smaka glass en tisdag. En tisdag för guds skull! Och glass! Det är ju socker i det och socker är giiift, solklart fall av barnmisshandel.

Man skulle också kunna tro att det finns lite olika sorters prettomorsor. Olika på det sättet att de följer lite olika ideologier. Men jag börjar misstänka att det inte är så.  En prettomorsas åsikter kan i allra högsta grad vara emotsägelsefulla. Allt beror på ålder på barnet och situationen som prettomorsan befinner sig i. Däremot kan en prettomorsa ha lite olika "käpphästar" som denne väljer att focusera på.

Något som är mycket vanligt är morsan som med god- och jämnmod genomgår alla barnets olika gnäll, utvecklings och sömnstadier utan att, utåt sett, knota. När man stöter på denna mamma ska man passa sig för att yppa att man tycker att det är jobbigt om man aldrig kan lägga ifrån sig barnet, barn som gnäller eller inte sover så himla bra. För den här mamman är allt naaaatuuuurliiiigt och fint och inget att känna sig upprörd över. Ja visst, visst är det mesta som små- och spädbarn går igenom naturligt och inget konstigt alls, men det gör det inte mindre frustrerande! Den här mamman svarar på sådant gnäll att det bara är att bära och bära. Det är ju i och för sig också sant till viss del men det är inte så jävla kul att få upptryckt av någon med en duktig min när man själv går på knäna för den enda gången ungen är nöjd är när den antingen ammar eller blir buren och du rör på dig konstant. Det är också det enda sättet att hålla ungen sovande.

Prettomorsan kan inte heller förstå konceptet egentid. Jag menar, det mest fantastiska som finns är ju att spendera tid med sina barn. Det verkar för övrigt vara det enda intresse som prettomorsan har. Prettomorsan ser heller ingen anledning till att lämna barn på förskolan. Hon skulle gladeligen gå hemma resten av livet med sina små om det inte vore så att hon behövde jobba för att ge barn och make mat på bordet. Hon drömmer om att hennes make ska få ett så välbetalt jobb så att, om de snålar och går ner i levnadsstandard, hon kan stanna hemma och få vara med barnen dygnet runt, året runt i all evighet. Andra mammor som ondgörs sig över att de inte hinner träna, duscha, träffa kompisar, spela varpa, eller vad de nu vill göra. Det har hon ingen förståelse för. Hon förstår inte heller riktigt varför hon och mannen hennes behöver barnvakt för att vara med varandra. Man skaffar ju inte barn för att lämna bort dom och om barnen inte är välkomna/kan följa/är lämpliga att ta med finns det ingen anledning för de vuxna att gå. Alla i familjen eller ingen! Nä, Egentid får hon på jobbet och det är fullt tillräckligt!

Prettomorsor brukar också tycka att det här med mat är viktigt. Fram för allt är det viktigt att barnen äter rätt och nyttigt och utan E-medel eller socker. Naturligtvis inte för salt heller. Ibland när jag känner mig elak tänker jag att hur får prettomorsan all mat att hålla om hon plockar bort både nya konserveringsmedel (E) och de äldsta konserveringsmedel vi har, socker och salt. Men det är skit samma! Lite möggelsporer har väl aldrig någon dött av? Prettomorsan bakar sitt bröd själv (surdeg, såklart), hon pyreéar allt från potatis till torsk själv. Lite längre fram gör hon all barnmat själv i storkok och fryser in i lagom portioner. Det skulle aldrig falla henne in att köpa barnmatsburkar "det känns liksom inte som om man kan lite på innehållsdeklarationen...". Sa jag att prettomorsor ofta har ett ohälsosamt kontrollbehov? Hon serverar aldrig hel eller halvfabrikat. Eller, det är vad hon säger i alla fall. Hon deklarerar gärna högt och ljudligt att hon kan inte förstååååå hur folk kan stoppa i sina barn sån skit! Enligt henne är det inte jobbigt alls att komma hem från jobbet med snorhungriga ungar och ställa sig och laga mat i 45-60 min. För allt ska göras från grunden. Pest och död åt den som tar lite genvägar vid middagen.

Andra områden där prettomorsor kan gå igång är alkohol och ekonomi. Ni som inte har förstått det än så är det strikt förbjudet att inta något alkoholhaltigt så länge man har småbarn. När man sen har har skolbarn kan det vara okej med liiite. Så länge barnen inte ser att man dricker eller över huvudtaget ser att det finns alkohol i hemmet. Dricker man ett glas vin i närheten av sina barn är man dum i huvudet och barnen borde genast tvångsplaceras i fosterfamilj.
När det kommer till ekonomi så har jag lyckats utröna två sorter. Den ena tycker att hög inkomst=bra förälder. Man MÅSTE faktiskt kunna köpa det nyaste och bäste till sin lilla guldklimp och föräldrar som köper begagnat är inte måna som sitt barns väl och ve. Den andra sorten är precis tvärt om och idiotförklarar alla som köper något nytt någon gång. Jag menar, om man springer och köper nytt hela tiden så hur ska man då ha råd att dra ut på föräldrardagarna i 3 år?

Ska jag nu vara lite ärlig så finns det nog en liten prettomorsa i oss alla. Även jag har en som lite då och då vill sticka upp sitt fula lilla tryne och försöka visa sig duktig. Men vad jag har märkt är att det är bara när jag själv känner mig osäker och lite smått värdelös som denna fula sida i mig dyker upp. När man känner sig så är det SKÖNT att höra någon annan som upplever livet som piss och om man inte passar sig så sitter man där och tar tillfället i akt för att mula den andra med sin egen förträfflighet. Jag tror inte att andra prettomorsor är så vansinnigt olika mig så egentligen borde man ju bara tycka synd om dem. Gud så jobbigt de måste ha det om de alltid känner att de måste trycka ner andra för att själva må lite bättre.

Som förälder är det ibland allt man vill, bara att få gnälla av sig lite, få en liten klapp på axeln och några lugnande ord om att det blir bättre. Istället får man en föreläsning om varför just du är precis så usel som du trodde att du var och lite värre.

Tårtan för den lilla familjen

Jag var i min favoritaffär igår och inhandlade en bakform som är 18 cm i diameter liten. En trevlig liten bakform att göra tårta i för den lilla familjen. Igår var ju jag och lillfisan ensamma så när vi kom hem från stan så körde vi igång med tårtbaket.

Det finns egentligen ingen anledning att göra en tårta den här veckan men söndagsmiddagen blir så mycket trevligare med lite tårta till efterrätt. Jag är lite less på den klassiska sockerkaks tårtbotten så igår provade vi att göra tårtbottnar av ett mandelkaksrecept. Mycket trevligt. Lite riven mandelmassa, ägg, ytte pytte lite mjöl att röra ut bakpulvret i och sen var det färdigt! Lillfisan tittade på med stooora ögon när mamma vispade ägg och mandelmassa så att det yrde.

Efter floppen med devli's food cake bottnar (kolla in påsktårtan), där jag insåg alldeles för sent att det var en dålig ide att försöka dela den som man gör med en klassisk tårtbotten, bestämde jag mig för att grädda 3 enskilda bottnar. Det hela förlöpte väl och en gräddningstid på ca 12-15 min visade sig vara det optimala. På vägen hem från stan hade vi varit i affären för att inhandla söndagssteken (fasiken, det bara ooosar prettomorsa om mig...) och där hade vi även hittat alldeles fantastiska jordgubbar. Dessa jordgubbar skrivades och ett tunt lager vispad grädde breddes på den första botten och sedan ett lager jordgubbar och ytterligare lite grädde. Nästa lager såg likadant ut. Eftersom det gick att få tag på så fantastiska jordgubbar så bestämde jag mig för att istället för det sedvanliga marsipanlocken skulle den här tårtan bli årets första jordgubbstårta. Jag menar, jag måste ju träna och ta fram den ultimata jordgubbstårtan till midsommar.

Så nu när det inte skulle vara någon marsipan på tårtan så var jag ju tvungen att tänka ut något annat kreativt. Jag menar, man kan ju inte bara ha grädde. Guuuud så tråkigt (pretto, pretto och lite mera pretto)! Jag bestämde mig för en limefrosting på cream cheese, lite vispad grädde (kom igen, jordgubbstårta utan grädde alls... nä) och färska jordgubbar. Tyvärr orkade jag inte rota fram ett nytt recept på cream cheese frosting då det receptet jag har blir lite gulaktigt i färgen. Jag ville ju att det skulle vara vitt.

Jag gav mig också på uppgiften att försöka spritsa korgmönster. Det var verkligen lättare sagt än gjort och det blev faktiskt ett jäkligt pissigt resultat som ni inte kommer att få se. Korgmönstret blev utsmetat och ny dekoration tänktes ut. Summan av kardemumman när det gäller att spritsa mönster på de lodräta tårtkanterna så ska man inte ha en 1-åring som står och drar en i byxbenet och gnäller. Det gör det hela något stressande och korgmönster blir åt helvete. Generellt så är jag ny på att spritsa så jag får nog träna lite mer så ska det nog gå tillsist.

Årets första jordgubbstårta

Men det näst viktiga, tårtan blev god och uppskattat av maken och mig. Men kvalade den in som midsommar tårta? Nja... Jag är inte helt säker. Saker som jag vill förbättra fast inte några stora saker. Men tillräckligt mycket för att jag ska få en anledning att provbaka ny midsommartårta. Men jag har nog bestämmt mig för att det blir en tårta i smakerna lime och jordgubbe. Så himla klassiskt och fräscht.

Lillfisan hade fått gå och sussa när tårtan serverades, så hon blev utan idag. Dock så sparade jag 4 fina jordgubbar till henne som hon kan få imorgon av sin pappa. Jordgubbar är för övrigt den sak som hon nuförtiden blir hysterisk om hon ser men inte får. Hon smakade färska jordgubbar för första gången i fredags.

På jakt...

Men jorå, ni gissade rätt! Lillfisan har somnat för natten, maken är som sagt inte hemma så nu sitter jag här igen.

Det var ju det här med kompisar. När lillfisan föddes insåg jag efter ett tag att det här med att bli mamma inte alls blev som jag hade tänkt mig. Jag tillhörde den där barnalösa skaran som tyckte att barn var, för det mesta, jäkligt jobbiga. De skrek, luktade konstigt och det gick absolut inte att förstå vad de sa. Så jag gjorde mitt bästa för att undviak barn. Jag var också en sådan som kunde sitta och ondgöra sig över "ouppfostrade barn" med kommentarer som "OM jag får barn så ska jag lära dom att aaaaldrig skrika på stan, de ska kunna sitta stilla och tysta vid matborden (yeah right!) och bla, bla, bla". Jag har vänner som ivrigt delade dessa åsikter med mig.

Men när man själv blev förälder så var man inte så jäkla cool och hård som man tidigare förespråkat. Saken är den att vad man inte inser och räknar med när man sitter och pratar är den här ovillkårliga och gränslösa kärleken man känner för sitt barn. Det finns liksom inte på världskartan för mig att låta en liten ligga/sitta och ropa på hjälp (ja, det är vad dom gör när dom skriker och gråter, iaf när dom är under och runt året) bara för att statuera exempel och "hon ska minnsan inte få styra...". Jag tycker det är idiotiskt att göra så och det skulle aldrig falla mig in! Vi behöver inte gå in närmre på varför just nu men det har med anknytning att göra, något som det forskats mycket på de senaste åren. Så, jag blev inte cool och gick på stan med min vagn dagarna i ända (känns inge kul när man måste stanna och amma i 1,5 TIMMAR på något godtyckligt ställe varannan timme) utan jag satt hemma i soffan med en unge vid tutten och undrade om det skulle vara såhär resten av min föräldrarledighet.

Jag kände snabbt att jag skulle vilja ha någon annan i samma situation att prata med, stötta/stöttas av och ventilera med. Men det är svårt att hitta när man sitter och ammar ca 8 timmar om dagen. Så kom äntligen brevet om föräldrargruppen (aka mammagruppen, båda föräldrar är ju naturligtvis välkomna men det är en mammagrupp vad än folk säger). Här, tänkte jag, måste ju vara det perfekta forumet att ventilera och hitta någotsånär likasinnade. Nu hade ju jag varit puckad och tagit den BVC som låg i anslutning till MVC i en annan kommun. Så till att börja med bodde ju jag rättså långt ifrån alla andra i gruppen. Vid första träffen så satt vi alla där med våra små knyten som om vart annat skulle ammas, guppas i famnen och bli hysteriska för att det blev för mycket intryck osv. Det var cirkus. Men jag tänkte att nä, jag ska försöka söka kontakt och om jag börjar att prata om något jag tycker är jobbigt kanske fler vågar öppna sig.

Nu kommer jag inte ihåg var det var jag började prata om men det är oviktigt. Det var väl något "mamma känsligt" som man helst inte ska nämna (att det suger att amma, man känner att man kanske inte tycker det är så fantastiskt att gå hemma och vara mamma, ja det finns mycket som kan vara tabu att diskutera på mammaträffar). Hur som helst så blev det helt knäpptyst i rummet och 10 andra mammor tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet för att sedan titta bort och börja gulla med sina ungar. Det visade sig att jag hade hamnat i en grupp med prettomorsor (vi går in på fenomenet lite närmare i ett annat inlägg), så inga kompisar där...

Jag har försökt att hänga på "barnvagnspromenader" med folk jag hittat på nätet, BVC, you name it. Men är de inte prettomorsor så är de bara konstiga och lite märkliga. Men nu har en helt ny möjlighet öppnat sig i och med att lillfisan har blivit mobil, lekparken. Det är så lätt där! Det är alltid en eller några andra ungar som precis har lärt sig att stappla fram och som sitter och äter sand tillsammans. Det är så lätt att börja prata och nästan alla bor på de få gatorna som ligger runt lekplatsen. Men nu undrar jag, om man nu träffar några föräldrar som man gillar (man ses ju fler gånger i parken) hur börjar man datea dem? Man vill ju inte gå för fort fram så att de ser desperationen lysa i enns ögon, men hur gör man? Bjuder man hem på kaffe? Tar man kanske med sig fika till parken? Eller föreslår man en tur till leklandet? Missförstå mig rätt men på den tiden det begav sig, så hade jag inga problem att ragga på killar. Men att ragga på andra föräldrar är läskigt!

Behöver jag nya kompisar?

Här sitter jag, ensam framför Gilmore Girls. Lill-fisan sover och maken har åkt iväg på sin födelsedags present, en dag fylld med poker, poker och åter poker. Han lät meddela att han antagligen blir jättesen. Det betyder att jag har massor med tid att blogga om jag vill det.

Ibland kan jag känna att jag har blivit lite ensam sen jag blev förälder. Det är ingen som ringer eller mailar och föreslår en drink på stan, en shoppingrunda eller bara en fika längre. Det är lite tråkigt och jag har försökt att höra om fikor, litet glas vin i solen eller något annat för att få umgås. Men ofta är folk så himla upptagna eller så tackar de ja för att sedan avboka i sista stund. Det är lite tråkigt. Fast på ett sätt kan jag förstå att det kanske inte är så himla kul att hänga med en småbarnsmorsa som antingen har en 1 åring klättrandes på sig eller inte klarar av att dricka mer än 2 glas vin för då blir hon pruttfull och vill gå hem och sova när klockan är 10 på kvällen. Eller, jag kan förstå att det inte är kul att hänga med en sådan person om man själv inte har småbarn. När jag inte hade barn tyckte jag nämligen själv inte att det var så kul att hänga med någon sådan. Speciellt inte om denna bara pratade om sitt barn som småbarnsföräldrar tenderar att göra.

Att man ofta pratar om sitt barn är egentligen inte så konstigt. Varenda litet framsteg, hur trivialt det än må vara, gör en så stolt så att man håller på att spricka. Man är också (oftast) konstant orolig att något inte är "normalt", att det är något fel på enns barn, och så vidare. Personligen har jag alltid tänkt att jag inte ska bli en sådan, som bara kan prata pyreér, spyor, bajsblöjor och nappflaskor. Jag som person slutar ju inte existera bara för att man får barn. Jag vill gärna tro att jag i viss utsträckning har lyckats med detta. Jag försöker verkligen att inte trycka ner mina bebisanekdoter i halsen på varenda människa jag träffar, speciellt inte de som inte har barn själva. Men det blir så svåååårt när någon av dessa frågar hur lill-skitan mår. Det är som att trycka på "play" på en jukebox som är inställd på "shuffle" och "repeat all", det tar aldrig slut! Som sagt jag försöker verkligen tygla mig men det är svårt.

Det har visat sig svårt att fortsätta umgås med sina "barnfria" kompisar på samma sätt som förut och det är tråkigt. För jag känner mig lite utanför. Jag vill verkligen orka ha 3-rätters middagar med champange, vin och uppsluppenhet fram till 4 på morgonen. Jag vill sitta och snacka skit i någon bar till fram på småtimmarna. Men jag orkar inte! Det är inte riktigt värt det. Lill-fisan vakanr någonstans mellan 5 och 6 på morgonen, oavsett om jag har varit ute eller inte, om jag bara är trött eller inte. Hon ska upp, ha sin välling, frukost, kläs på, ut i parken osv hela dagen. Det är inte kul att göra detta bakis och man är kanske inte en sån himla toppenkul mamma då heller. Så någonstans har jag börjat fundera att det skulle vara trevligt att hitta ett umgänge där man inte är så himla intresserad av att sitta och dricka så mycket mer än 2 glas vin på kvällen, som tycker att det är helt ok att bära hem den sovande ungen vid 11-på kvällen och som framför allt inte börjar gnälla om curlingföräldrar när man tar upp sin 1-åring i knät för att det är jävligt sent och den är trött och ledsen. Kort och gott, det vore så himla kul att umgås mer med andra småbarnsföräldrar som har barn i ungefär samma ålder.

Egentligen så vill jag ju faktiskt kunna fortsätta umgås med mina gamla vänner så som vi alltid gjort. Det kanske jag som gör det svårare än vad det är, men det känns inte som om man synkar riktigt längre. Så vad gör man? Man ger sig ut på vänjakt!

Skola, läxläsning och studieteknik?

I morse tog jag för ovanlighetens skull sovmorgon. Detta innebär att jag går upp vid 6-tiden istället för 5-tiden. Det var himla skönt och välbehöveligt och en av de positiva sakerna var att lill-fisan vaknade ungefär samtidigt. Så när jag kom ut ur duschen så lallade hon redan runt i vårat hem och morgon-TVn var på. Det är alltid trevligt att få äta sin frukost och dricka sitt kaffe samtidigt som man lyssnar på morgon-TV tycker jag. Idag var det några politiker inbjudna för att diskutera det här med hemläxans vara eller inte vara. Jag vet inte om det var pudelns kärna men det var det de pratade om när jag satt där med min gröt.

Summa sumarum var väl att den ena sidan ville ha kvar hemläxan och den andra sidan ansåg att det var orättvist mot de barn som inte fick hjälp med läxan hemma. Det var ju tydligen så att lilla Kalles pappa som var snickare inte alls kunde vara lika behjälplig och pushande i studierna som Stinas ingenjörsmamma kunde vara. Nä, den sidan ville ha lärarledd läxläsning. Det största argumentet för det var att det var otroligt viktigt att lära sig bra studieteknik. Den här politikern meddelade med chockat ansiktsuttryck att det hade hon minsan inte fått lära sig förräns på universitetet! Nåja, vad jag förstod pratades det om åk 1-6 här och frågan är hur mycket läxor man har och hur mycket studieteknik man behöver för att tillgodogöra sig läxorna på bästa sätt. Det är inget som jag vet något om men för mig faller hela den argumentationen om studieteknik väldigt platt. Jag lärde mig inte heller studieteknik förräns på högskolan och lyckades ändå, med dyslexi, ta mig igenom en civilingenjörsutbildning. Så jag har svårt att tro att lyckas/inte lyckas akademiskt, hänger på om man fick lära sig studieteknik i åk 1-6.

Hur som helst så fick den här lilla debatten mig att börja funder på hur det var när jag gick i skolan. Jag har som nämnts ovan dyslexi, kanske inte så himla grav längre för jag har tränat mycket, men den finns där. Det vore en lögn att påstå att det inte ställde till problem för mig i skolan. Min storasyster var ett riktigt "ljushuvud" så därför blev jag väldigt snabbt stämplad som lat, slarvig och antagligen lite puckad eftersom jag hade svårt att stava "och" efter sommarlovet mellen 1:an och 2:an. Jag kommer till och med ihåg hur jag fick specialundervisning i Svenska ett tag. Då för första gången i hela min skolgång fick jag känna mig smart. Jag kommer också ihåg ett tillfälle då jag skrev alla rätt på ett matteprov och blev uppflyttad i den "svåra" mattegruppen. Första gången jag gick in i det klassrummet var läskigt. Det fanns, tror jag två andra tjejer i den gruppen, resten var killar. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jobbigt i den gruppen och att jag ofta kände mig osäker och underlägsen och till slut bad jag om att få gå i min vanliga mattegrupp igen. Jag kommer inte ihåg idag varför jag tyckte det var så jobbigt och varför jag kände mig så underlägsen, men känslorna fanns där.

Läxorna upp till åk 6 bestod ju oftast av att lära sig diktamen, glosor, blindkartor och räkna tal i matteboken. Kanske skriva något om sommarlovet. Så i princip låg läxorna på en sådan nivå att det gick att lära sig utantill utan någon särskilld "studieteknik". Det var viktigt att var duktig i läsning och skrivning minns jag och det räknades riktigt aldrig att jag hade räknat längst i matteboken när jag inte enns kunde stava eller läsa högt. Men trots alla mina tillkortakommanden under grundskoletiden var det relativt ovanligt att någon elev inte klarade de grundläggande kraven för att kunna söka gymnasiet. Att det blivit så nu har väl en stor del i den livliga skoldebatten.

Varför klarar inte ungarna skolan? Har det att göra med att de inte har några krav på sig längre. Kraven har sänkts och sänkts för att till sist bli obefintliga och de stackare som kommer in på högskola blir hårt och brutalt bitch-slappade tillbaks till verkligheten. Men till och med högskolorna sänker ju kraven på studenterna så när de börjar jobba kommer chocken. De måste faktiskt prestera något själva och när de påstår att de kan något förväntas det också att de ska leverera.

Eller har det att göra med att överallt i media så syns det människor som inte har någon formell utbildning (inte vad de säger i alla fall), men lyckas och blir svinrika och kända. Man kan spela poker och bli skitrik, man kan vara med i en dockusåpa och bli känd och kanske få lite pengar, man kan sjunga en trudilutt eller buktala och vips så har man ett jobb "inom media". Jag har förstått att det är en av de hetaste saker man kan jobba med enligt kidsen, media. Vad vi glömmer bort att informera dessa stackars förtappade ungdomar är att det endast är en bråkdel av befolkningen vi ser lyckas i den mediala världen. Visst, är du svinduktig på att sjung ska man naturligtvis odla den talangen om det är det man vill. MEN, det finns väldigt många som är svinduktiga på att sjunga, som jobbar med det men som aldrig slår igenom och blir kända.

Det verkar också anses töntigt att vara smart och lite småcoolt och något man gärna skryter med när man inte ens kan räkna ut årsräntan på det bolån man precis tagit. För mig är det helt horribelt och jag bävar för den dagen lill-fisan börjar skolan. Jag menar, klasserna är enorma, lärare och böcker är begränsade resurser. Ungarna uppmuntras till att söka sin information på nätet i "projekt". Hur ska en 9 åring veta om den sidan hon har hittat är en tillförlitlig källa eller inte? Dessutom finns ju risken att hon inte får ta samma plats eftersom hon är tjej.

Ja, det finns mycket att debattera när det gäller dagens skola. Men att stå på bästa morgon-sändningstid i stora kanalen och tjafsa om hemläxor, det är nästan en förolämpning mot alla lärare, elever och föräldrar i dagens skolsystem. Hur vore det om vi skalade ner klasserna, anställde fler lärare, uppdaterade material och böcker och kanske, bara kanske började ställa krav på att ungarna faktiskt ska lära sig något. Då kanske man ska börja med att göra skolan statlig igen och inte kommunal...

Och, och jag kan pyssla också!

Nu är det inte bara min stora pysselhjälte, Fröken Pyssel, som pysslar. Jag pysslar också. Jag gillar scrapbooking och har till och med inrättat ett familjealbum bara för att ha något att scrapbooka. Jag gillar att sy typ lapptäcken och kuddar, jag gillar att hålla på med pärlor, göra egna jul/gratulationskort och jag gillar att piffa till saker så de kan användas och är fina, saker som annars skulle ha slängts. Till exempel skokartonger.

Jag har ju insett (eller, jag vet inte om jag insett eller om jag inbillar mig för att få en anledning att dra igång pysselprojekt) att lill-fisan kommer behöva fina små förvaringslådor att ha sina saker i ju äldre hon blir. Det finns ingen anledning till varför hon ska ha tråkiga förvaringslådor av plast när man har en sån kreativ mamma som jag.

Lite tidigare i våras var vi och shoppade loss på skor till unga fröken Fis. Det var lite meckigt att få en 1-åring att stå still och prova skor ska jag tala om. Det gick åt en del majskrokar. Hur som helst så fick vi då två små skokartonger. Dessa kartonger hade legat på hallbänken ett bra tag. Jag hade dragit mig för att slänga dem då jag hade en känsla av att det här kunde man göra något kul med. Och visst kunde man det! Vansinnigt kul var det också och det blev såååå himla fint. Så här, Fröken Pyssel, här är valborgspysslet!

Liten ask med fåglar och grenar i skumark



Klädd med lite textil och fint kantband

 Tänk vad man kan göra med lite tyg, kontaktplast och skumark!

Well happy bl...y birthday to me

Jodå, det var kalas i helgen hos familjen Fis. Hela klanen Fis var bjuden (vi är ju inte så vansinnigt många men det låter lite fläskigare med klanen). Det är ju faktiskt himla roligt att ha kalas. Det är ännu roligare nu när lill-fisan inte är så himla känslig och börjar grina vid höga ljud och om det råkar vara lite många som tittar på henne. Nä, nu för tiden sitter hon i sin stol och gör sitt bästa för att ALLA runt matbordet ska titta på just henne. Hon lyckades nog rättså bra med mormor, men det gör nog inte att vi ska tillskriva lill-fisan alltför stora egenskaper. Hon var till och med så tuff och kavat att hon vågade sig iväg från mamma och pappa för att leka med de andra barnen, kusinerna.

Det hela blev en mycket lyckad eftermiddag med god pajlunch och, of course my horse, tårta till kaffet. Den här gången kan jag med stolthet i rösten säga att jag är riktigt förbannat skitnöjd med tårtan. Den blev faktiskt sjukt snygg! Tyvärr tycker jag alltid såhär i efterhand att bilderna inte riktigt gör den rättvisa.

Den smakade faktiskt bra också. Så även om jag "misslyckades" med tårtbottnarna så blev det fantastiskt bra. Dock så fanns det några moln på min annars så soliga tårthimmel.

De dekorationer som var i ren "butiksmarsipan" (typ Odense i en korv) började spricka i veck. Inte särskillt snyggt. Men de dekorationer som var i kavlingsmarsipan och butiksmarsipan blandat med sockerpasta började inte spricka. Hmmm... jag anar ett samband. Jag skulle väldigt gärna vilja att någon klok person som kan det här, kan gå in och kommentera och antingen bekräfta eller dementera min misstanke. Marsipan spricker lätt om man inte har blandat i sockerpasta. Kavlingsmarsipan är något mystiskt som fungerar bra (det kanske är så knepigt att kavlingsmarsipan ÄR marsipan blandat med sockerpasta...).

Jag hade gjort helt fantastiska, men enkla, fyllningar. Rårörda hallon med strösocker, citronkräm och hallongrädde. Här ska jag göra en liten mental note. Citronkräm, hur mycket du än fodrar med grädde, kommer gå igenom och nå marsipanen. Den höga syran gör att marsipanen börjar smälta och det blir någon konstig vätska på tårtfatet och tillslut går marsipanen sönder. Undra om det hade funkat bättre att först fodra med smörkräm för att bygga in syran och citronkrämen och sen lägga grädde runtom. Ja, det är ett trick jag får testa nästa gång.

Det tråkiga är att nu är tårtsesongen över i familjen Fis. Alla har fyllt år (om jag inte kan nästla mig in och göra tårta till anfadern pappa Fis) och det känns lite tråkigt om jag ska vara ärlig. Nu måste jag ju börja hitta på anledningar till att baka tårta. Det påminner mig, om man nu ska hitta på anledningar till att baka tårta måste jag skaffa mig en mycket mindre form att göra tårtbotten i. En form lagom stor för lilla familjen Fis.

Simultankapacitet?

Ibland måste jag säga att jag är helt makalös! Ibland börjar jag funder på om jag inte är någon sorts superkvinna eller något i den stilen. Jag har nu ikväll, på en och en halv timme hunnit:
2 omgångar blåbärsmuffins med crumble (tack Leila!)

Visste ni förresten att ICA har frysta blåbär som fasiken är knytnävestora!? Undra bara om de smakar någon också.

1 getostpaj med körsbärstomater

Helt allvarligt jag är en wizz i köket. Jag kan, om maken nattar barnet och håller sig borta, hålla igång hur många projekt som helst i köket. Det är fan magiskt. Jag har sån sjuk simultankapacitet när jag är i mitt kök så man skulle kunna tro att jag alltid kan hålla hur många bollar i luften som helst. Jämt. Men nä, sörrö! Så är det inte.

Jag klarar, till exempel, inte av att prata och skriva på datorn samtidigt. Jag klarar inte enns av att lyssna och skriva på dator samtidigt. Något av de två aktiviteterna avstannar. Samma sak när det gäller TV-tittande och läsande. Vi ska inte prata om vad som händer när någon begär att jag ska ge någon form av respons på vad denne har sagt när jag titta på TV. Det blir tvär-tillt! Jag stirrar frånvarande in i TV-skärmen, gurglar något (den grafiske läsaren ser säkert lite dreggel rinna ur mungipan på mig också) för att sedan helt tystna. Det är lite som i Homer Simpsons hjärna, hans två hjärnceller, som glatt skuttar runt och säger "mmmm beer", råkar hoppa in i och knocka varandra helt. När jag tänker på det här är jag förvånad att jag inte trillar ihop på golvet varje morgon när jag ska knäppa BN:n. Det är ett under att jag fixar båda sakerna samtidigt, stå och knäppa.

Jag är inte ensam som kvinna om det här har jag märkt. Många jag har pratat med upplever precis samma sak, prata och skriva på dator, lyssna på någon och se på TV samtidigt, är helt omöjligt. Detta medans de flesta män jag känner klara detta utan problem. Dessa män kan varken se eller förstå det svåra i dessa situationer. Allt det här gör ju att man blir enormt nyfiken på hur det kan komma sig att det alltid sägs att kvinnor har sådan fantastisk simultankapacitet? Var kommer det ifrån?

Det måste ju komma från den tiden när det mest avancerade en man tog sig för var att spänna hästen framför plogen och plöja upp fältet så potatisen kunde sättas i tid. Jag inbillar mig att kvinnorna under den här tiden styrde upp hem, mat, barn och säkert en mängd andra sysslor. Men det i åtanke är det inte så konstigt att kvinnor anses vara fantastiska livsjonglörer.

Men även det här med att jonglera livet är svårt. Jag kommer ihåg vad min chef sa till mig när jag skulle gå på föräldrarledighet. Han sa att jag skulle komma tillbaka som den ultimata projektledaren. Han påstod att jag skulle bli så sjukt bra på optimera min tid så jag skulle hinna med hur mycket som helst. Pyttsan! Eller jo, på ett sätt har han rätt. Jag hinner baka 3 sorters scones, hacka grönsaker till middagsgrytan och skala potatisen medans barnet sover middag. Men köket när nog det enda område som jag blivit effektivare i sen jag fick barn. Alla andra områden har snarare havererat totalt. Att jag enns kommer ihåg att jag ska ha en BH på mig...

Vad i hela...

Maken upptäkte precis en annan blogg med titeln "Är det bara jag, eller...?". Så kan vi verkligen inte ha det! Ny rubrik, samma skräp i texterna.

Toodles!

Tankar om design och formgivning

Idag när jag kom hem så möts jag av en strålande glad dotter som faktiskt kom ut i hallen utan att hålla pappa i handen. Märk väl att detta är första gången det händer. Så ett litet "hurra" för lill-fisan tycker jag är på sin plats.

Hur som helst så ser jag en påse från en affär på hallbänken och undrar om maken och barnet har varit och handlat. Jodå, det hade dem och när jag undrar vad så säger maken med mystisk röst:
"Titta efter själv..."

Mmmmm, tänker jag, vad har det kommit hem för spännande sak nu, tittar i påsen och hittar.... svettband. Snacka om antiklimax. Jag sträcker fram dem mot honom och undrar om det var allt. Han rycker dem ifrån mig, sliter upp förpackningen och trär på dem på handlederna. Sedan står han tyst ett tag och beundrar sin nya svettband (?). Efter en stund utbrister han:
"Fan, va snygga dom är".

Det roliga med den kommentaren är att den levereras på ett sätt och med ett tonfall som antyder att det min man har på handlederna är en unik skapelse med en formgivning aldrig tidigare skådad.

mmm... ni ser vad det är

Svettbanden var svarta med AIKs emblem på ena sidan och Adidas logga på den andra. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att skratta åt honom och påpeka, det ur min synvinkel, roliga med det hela. För allvarligt nu, hur speciellt kan det vara? Jo, tydligen är det speciellt nog för att min man ska be mig att utlysa en omröstning här på min blogg (vadå, bland alla mina 5 läsare?) om det snyggaste idrottsklubbsmärket.

Snyggheten är inte av anledningen "jag gillar Djurgården så därför tycker jag att deras märke är snyggast". Utan nu ska vi försöka kliva ur våra supporterkoftor och se objektivt på det här med design och formgivning av klubbmärken. Skriv gärna en kommentar om vad ni tycker och kanske en liten länk eller en bild till det märke ni hejjar på.

Let the games begin!