Happy Halloween!

Här i Sverige är ju Halloween ett förhållandevis nytt fenomen. Ni som nu tänker börja skrika om att "Nähääää! Det är det inte alls det! Jag var ute och bus-eller-godisade när jag var liten!" tänk då på att jag är närmare medelålders så har det "funnits" i tio år är det ett förhållandevis nytt fenomen.

Traditionellt så är det ju nordamerikanerna som har gjort det till det stora sjå det är idag. I nordamerika sköts detta med mycket stil och etikett. Jag fick en gång i tiden lära mig hur detta ska gå till i Kanada. Naturligtvis så karvar man pumpor. Men det finns ett syfte med det. Det är nämligen så att om det inte lyser en pumpa utanför huset så ringer de små barnen inte på. Att det inte lyser någon pumpa är nämligen ett teckan på att man inte firar halloween och då kan man inte förvänta sig att de personerna ska vilja delta i trick-or-treat-leken.

De flesta mindre barn åtföljs av en förälder som står på trottoaren och väntar och ser till att barnen sköter sig (och att folk sköter sig mot barnen). Som dörröppnare är det viktigt att tänka på vad man ger för godis. Det ska vara fabriksförpackat godis, är det hemmagjort eller ej förpackat kommer barnen med största sannolikhet inte att få äta det godiset för sina föräldrar. Oftast är det inget problem eftersom butikerna fullkomligen håller på att explodera av kiloförpackningar fyllda med småförpackningar av fabriksförpackat godis.

Ikväll har jag för första gången, här i Sverige, blivit bus-eller-godisad. Jag blev jätteglad! Det var fyra stycken fantastiskt fina häxor som plingade på (trots avsaknad av pumpa, men jag tror inte det skulle uppskattas med brinnande pumpor i trapphus i flerfamiljhus) och unisont sa "bus eller godis!". Tyvärr hade jag totalt missat att ha godis hemma. Men tack vare att jag är en manisk bakare och mina kollegor inte är fullt så maniska bakverksätare så hade jag precis fyra halloween-cupcakes kvar.

De fyra häxorna såg i alla fall inte tokbesvikna ut utan ganska så glada och tyckte att de var fina. Mitt enda förtret med de här cupcakesen är att de inte blev bulliga och toppiga på ovansidan och jag vet fortfarande inte varför... Jag tror smeten blev lite för lös, men man vet ju aldrig! Jag hatar verkligen när jag misslyckas med mina bakverk. Det har varit en del sådant på sista tiden. Har jag tappat min bak-mojo?

Vem ska betala för den absoluta rättvisan?

I en debattartikel på DN.se idag skriver professor Mikael Nordenmark att det är dags att vända den pessimistiska synen på jämställdehetsutvecklingen mellan könen till positiv. Enligt hans analys så indikerar trender att vi, i Sverige, redan om 10-20 år kan ha uppnått ganska så lika fördelning när det gäller ansvar för hem, barn och yrkesliv mellan könen. Det är ju verkligen toppen!

Hela den är jämställdhetsdebatten grundar sig, för mig, i att kvinnan länge har varit ekonomiskt underlägsen mannen. Det har ofta resulterat i en begränsad rörlighet för kvinnan. Det i sin tur har gjort kvinnan mer eller mindre beroende av mannen. I och med att kvinnan började förvärvsarbeta i större utsträckning så har det också gett kvinnan en helt annan frihet. Hon har sina egna pengar.

Hur illa vi än tycker om det så är det bara att inse faktum, i dagens samhälle är du tämligen rökt om du inte har dina egna pengar. Har du ingen egen inkomst kan du inte söka bostad, få lån, vara kreditvärdig och ja, du blir helt enkelt lite utanför sammhället. Dessutom blir du väldigt beroende av de/den människa som förbarmat sig över dig och tar ekonomiskt ansvar för dig.

Så i mina ögon kommer dett utjämnande av ansvar för hem och familj resultera i att män och kvinnor blir lika attraktiva/oattraktiva på arbetsmarknaden. Det går inte längre att hävad att kvinnorna kommer vara borta i flera år för att ta hand om snoriga ungar. Visst är det kvinnan som är gravid och som föder barnet och visst kan man bli sjukskriven under en graviditet. Men inse fakta, män som inte är gravida kan faktiskt, tro det eller ej, bli sjukskrivna de också. Det här kommer också göra att hemma-med-barn-och-vab-argumentet vid löneförhandlignar (hur olagligt det än är) kommer falla aningens platt. Både Lisa och Pelle är ju hemma lika mycket. Jag inbillar mig alltså att utjämnande av löneskillnader mellan män och kvinnor inom samma yrkeskår kommer bli en följd av att man delar lika på hem och barn.

Men längst ner i sin debattarkikel skriver Nordenmark:
"Det är dock inte sannolikt att de löneskillnader mellan kvinnor och män som orsakas av att de arbetar i olika sektorer av arbetslivet förändras till följd av denna utveckling och därför behövs andra åtgärder för att utjämna dessa skillnader."

Stop här nu. Vad ska det till för åtgärder för att utjämna löneskillnader mellan olika branscher? Varför? Krasst sett så är traditionellt kvinnliga yrken inom vård och omsorg kommunala/statliga och har av någon anledning inte särskillt hög status. Däremot så är traditionellt manliga yrken inom den privata sektorn. I mina ögon så är här den stora skillnaden att traditionellt kvinnliga yrken finansieras med skattemedel och tratitionellt manliga yrken finansieras av privata företag som agerar på en helt annan marknad och således har helt andra ekonomiska förutsättningar.

Det här innebär ju att om man ska ta till andra åtgärder för att utjämna löneskillnaderna för sjuksyrrorna och förskolepedagogerna så måste någon betala. Var ska dessa pengar komma ifrån? Skatten? Eller ska företag med många män anställda tvingas skjuta till så att dessa kvinnors löner kommer i samma nivå så männen i företaget? Ingen vill betala högre skatter och om företagen ska betala för massa personal som inte tillför företaget någon så kommer vi nog inte ha kvar så många företag i Sverige. Eller så kan man arbeta för en ändrad attityd mot traditionellt kvinnliga yrken och faktiskt börja värdera dem ekonomiskt. Lill-Fisans förskolepedagoger har högskoleutbildningar och är ansvariga för det dyraste och viktigaste jag har 8 timmar om dagen. Det är värt ganska mycket för mig.

Välkommen lilla vän!

Idag var det lilla Es dopdag. Det är den gulligaste lilla unge med fantastiska föräldrar. Så när Es mamma tog modet till sig och frågade ifall jag kunde tänka mig att göra tårtorna till dopen så blev jag fantastiskt hedrad.

Välkommen till livet lilla vän! Tänk vad du och Lill-Fisan kommer ha kul om något år eller två!

Men om man inte vill då?

En negativ sak med att vara konsult är att jag känner att man ofta förväntas vara den som håller låda. Alltså, är det tyst vid lunch/fikabordet känner jag att det förväntas av mig att jag ska dra igång konverationen på något sätt.

Naturligtvis kan man alltid köra fegisvarianten, "någon som sett en bra film på siståne?", den slår sällan fel. Men ibland, eller ofta, så känner jag att jag inte orkar. Jag bryr mig inte. Jag vill  bara kasta i mig min lunch för att sen få gå och gömma mig bakom min dator. Ville jag vara social hade jag följt med de andra ut och inte suttit med snål-lådan.

Alltså, för det mesta så uppfattas jag som en hyfsat social typ. För det mesta så är jag det också men ibland så vill jag liksom bara vara ifred med mina tankar. Dessutom är jag så sjukt trött idag så jag förstår inte hur jag ska klara körningen hem. Men det har ju gått förr. Det är ju bara  att sjunga på för full hals. Jorå, när hon är ensam passar det att öppna truten. Det finns ju ingen där som kan be mig hålla klaffen så då kan jag låta hur mycket och om vad jag vill.

I väntans tider

Nä, jag är inte på tjocken igen! Men just nu verkar det som om jag bara väntar på olika saker.

Jag väntar på att min nya bil ska levereras. Jag väntar på att få höra ifall jag fick det där vikariatet jag sökte och intervjuades två gånger för. Jag väntar också på att jag ska få de nya geometrierna på jobbet så jag kan få jobba lite på det "roliga" projektet.

Vänta, vänta, vänta. Gud va tråkigt det är. Dessutom blir man så fruktansvärt rastlös, eller jag blir så rastlös. Jag blir så rastlös att jag faktiskt får lite svårt att koncentrera mig på det jag ska göra. Så jag måste anstränga mig utav bara sjutton för att producera. Det tar mycket energi ska ni veta. Det är lite som att få en tonåring (gissar jag) att städa rummet. Fast tänk dig att du har den obstinata, disträ, dagdrömmande tonåringen i ditt eget huvud PLUS den tjatande morsan. Jag är helt slut när jag kommer hem!

Idag är det den enda trösten att jag kommer hem till färdiglagad middag i alla fall. Något att trösta sig med.

Saker du inte trodde om dig själv innan...

... du fick barn.

Att du var förmögen att kunna älska så gränslöst och villkorslöst.

Att alla dina rigida åsikter om barnuppfostran som barnlös betyder verkligen "dick" när du sitter där med ett eget barn.

Att du kan sitta och få tårar i ögonen vid blotta tanken att något skulle hända din älskade lilla unge.

Hur känslor av panik, ångest och vanmakt sköljer över dig när ditt barn matvägrar för 3:e dagen i rad.

Den obeskrivliga glädjen när ungen äntligen äter pizza, makaroner och falukorv efter 5 dagars delvisa matvägran.

Att du gladeligen går upp klockan 5 på morgonen bara för att hinna gå till parken och leka efter jobbet.

Sitta och på allvar fundera över en All-Incusive semester på Mallis på någon resort som har "bra lekområden".

Att du skulle sitta på kvällen och försöka lösa problemet om vilka de bästa tumvantarna egentligen är under hösten.

Att du skulle välja bort en utekväll med kompisarna för att få natta (somna klockan 20:00 i barnets säng) din lilla älskling.

Att du kunde sitta och drömma om små kladdiga barnhänder som håller om din hals samtidigt som du blir pussad av en totalt nedsnorad mun som precis har lärt sig att man ska smacka när man pussas.

Att du känner att du har svårt att hinna med att shoppa åt dig själv.

Att du på fullasta allvar skulle kunna gå "mideval on his ass and tear him a new one" på den person som krökte ett hårstrå på ditt vackra barns huvud.

Att du faktiskt KAN tycka om barn.

Från kelgris till kapitalistsvin?

Alltså, nu bryter jag mot en av mina egna bloggregler (som för övrigt är att aldrig nämna arbetsgivare vid namn, aldrig nämna någon i min närhet vid namn, inte blogga om arbetsuppdrag åt min arbetsgivare, inte lägga upp bilder på ansikten på folk, inte blogga om politik). Ja, jag vet att det kan uppfattas som fegisregler men de är till för att upprätthålla min och mina närmastes integritet (va? Älskar vi inte det ordet, folket?), men nu kan jag inte hålla mig längre så jag bryter en utav dem.

Jaha, vad har vi att säga om Juholt då i dessa dagar. I En radiointervju i P4 som har återgetts i DN.se säger han att allt är ett misstag och att vem som helst kan begå fel. Förvisso kan det vara så, men jag kan ju tycka att det är lite märkliga "fel" han har gjort. Om det skulle vara så att det är ärliga misstag, hur småklantig och dåligt påläst är man inte då? Kan man verkligen läsa på tillräckligt för att bli Sveriges nästa stadsminister om man inte fixar regler för bostadsbidrag och reseersättning?

"Han tillade dock att det här är något att han har räknat med, att han inte är överraskad att något så dramatiskt kan drabba en person i hans ställning och att han varit med om liknande under sin tid som nära medarbetare till Göran Persson." (Citat DN.se)

Jag kan ju tycka att om man har varit med om liknande under sin tid som medarbetare till Göran Persson så borde man väl ha lärt sig något om hur dylika saker uppfattas? Juholt poängterar också att han verkligen inte är den girige typen och jag är nog benägen att hålla med. I alla fall när det gäller reseräkningarn. Vad jag förstod så handlade det om, på sin höjd, ett par tusenlappar. Hade han varit girig skulle han väl ha försökt pungslå sin arbetsgivare på mer? Jag vet i och för sig inte hur mycket det rörde sig om när det gäller bostäderna men jag tror fortfarande inte att det handlar om ren girighet. Eller gör det det?

Men om det nu är som han säger att allt bara är ett missförstånd från hans sida så kan jag inte se hur det skulle vara bättre? Jag menar, krävs det verkligen ett geni för att fatta att man inte kan plocka bidrag både för sin egen bostad och sambons? Måste man ha en doktorsgrad för att förstå att man inte kan kräva milersättning för egen bil under samma period som för hyrbilen som jobbet betalar? Är det verkligen så svårt att förstå? Nä, jag tror faktiskt inte det.

Är det bara jag som tycker att mysfarbrorn börjar försvinna och en skenhelig politiker som gärna pratar om solidaritet, bara det inte gäller honom själv, som börjar skönjas?