Glöm platt-TVn, nu ska vi ge bort mat i julklapp. Kanske inte en sån himla dum idé egentligen. Är det något vi alla behöver så är det ju just mat. Men det har varit lite debatt om dessa matkassar. Konceptet är att kunden får en matkasse levererad till dörren inklusive recept. Nu har DN.se småtassat i Plus fotspår och konstaterar att dessa kassar är dyyyraaaa. Det är mycket billigare att handla själv.
Eh, well duh! Det är klart det är mycket billigare att handla själv. Behövs det verkligen göras undersökningar om detta och skrivas artiklar om detta i dagspressen? På allvar? Var det någon som faktiskt trodde att det skulle vara billigare att få maten, med recept, hemlevererad mot att handla den själv? Nä, trodde inte det heller. Dessutom börjar jag bli lite småtrött på allt detta gnidna "det är myyycket dyrare än att göra det själv". Fast det går ju så fint hand i hand med dagens sluta-konsumera-ideologi. Men är det verkligen det som är det viktigtaste i detta fallet?
De flesta tjänster och varor är dyrare än om du skulle göra det själv. Allt från målerijobb till att få hem potatis. Men det är ju lite det som är själva poängen med företagsverksamhet. Företaget, eller de som äger företaget, vill tjäna pengar. Om nu företaget lyckas komma på en sån bra produkt och tjänst att 5% av hushållen använder sig av tjänsten betyder det inte att 5% är lurade. Det betyder att 5% tycker det här är så jäkla bra att man är villig att betala för tjänsten. Det för dessutom med sig att fler kan få jobb hos det lyckade företaget. Dessa får i sin tur mer pengar att spendera eller spara. Everybody wins!
Jag har fått för mig att familjer nuförtiden har det, genosnittligt, bättre ekonomiskt än vad en genomsnittlig familj hade det på 70-talet. Vad många familjer, då kanske främst småbarnsfamiljer, har det dåligt med nuförtiden är tid. Jo, det är ju liksom baksidan av den ekonomiska välfärden. För att uprätthålla hushållets levnadsstandard krävs det oftast att 2 vuxna arbetar. Om man då ska få ihop 8 timmar arbete om dagen, restid på 1,5 timmar till och från arbetet, hämtningar och lämningar på dagis SAMT att planera, handla och laga middagsmaten ja, då blir det inte så jäkla mycket tid över till att umgås med barnen och ha trevligt i veckorna. Naturligtvis handlar det här om priorieteringar. Men om jag kan stryka planering och handlingsmomenten för 5 middagar på 2 veckor så är det tid guld värd jag sparar. Att jag sen kanske får hosta upp 200 kr extra för att någon annan tar sig tiden att planera dessa middagar och handla dem åt mig, det är billigt enligt mig.
Som sagt, jag tror att det är lite snedvinklat att bara fokusera på den faktiska kostnaden i kronor och ören och inte titta på vinsten i helhet det faktiskt innebär med en sådan här tjänst. Att slippa släpa iväg hungriga småungar till affären och samtidigt som de sitter och ylar i vagnen försöka komma på vad ni ska äta till middag, idag igen.
tisdag 29 november 2011
måndag 28 november 2011
Jul, jul, strålande jul
Nu äntligen är min favorithögtid på hela året här! Julen! Åh, så jag älskar att tända adventsljus. Hänga upp kulor, tända stjärnor och ljusstakar, baka och laga mat i det oändliga och göra julkort. I helgen var det ju som bekant första advent. Detta firande hade förberetts så att på själva adventsdagen var det bara att släpa upp alla dekorationer medans lussebullsdegen jäste.
Tidigare i november har jag förberett genom att göra min traditionella bus-glögg. Jag kallar den så för att man kan bli ganska så glad av den om man dricker ett par muggar. Det är en rödvisglögg spetsad med congac. Ja, fint och starkt ska det vara. I år så roade jag mig även med att göra ett glöggexperiment. Jag tog lite vitvin, glöggkryddor (min egen lite hemliga blandning), det oranga på skalet från en apelsin och råsocker. Dessutom busade jag till det med en liten stjärnanis också. Det blev en mycket spännande brygd. Jag vet inte om den var så himla "glöggig" men god blev den!
Pepparkaksdegen var preppad sen någon vecka tillbaka så det bara var att skära mina skivor och grädda. Att hålla på med utsticksformar när Lill-Fisan fortfarande är för liten för att hjälpa till är inte något som jag tycker är något särskillt roligt.
Jag har faktiskt varit så rasande effektiv den här tiden så det enda som är kvar av julstöket är vörtbrödet och att göra färdigt julkorten. Måste beställa bilden på Lill-Fisan som ska klistras i nästan alla julkort. Tänk att jag innan jag fick barn avskydde jag julkort med små snoriga ungar och nu kan jag inte få plåga mina vänner snart nog med desamma.
Tidigare i november har jag förberett genom att göra min traditionella bus-glögg. Jag kallar den så för att man kan bli ganska så glad av den om man dricker ett par muggar. Det är en rödvisglögg spetsad med congac. Ja, fint och starkt ska det vara. I år så roade jag mig även med att göra ett glöggexperiment. Jag tog lite vitvin, glöggkryddor (min egen lite hemliga blandning), det oranga på skalet från en apelsin och råsocker. Dessutom busade jag till det med en liten stjärnanis också. Det blev en mycket spännande brygd. Jag vet inte om den var så himla "glöggig" men god blev den!
Pepparkaksdegen var preppad sen någon vecka tillbaka så det bara var att skära mina skivor och grädda. Att hålla på med utsticksformar när Lill-Fisan fortfarande är för liten för att hjälpa till är inte något som jag tycker är något särskillt roligt.
Jag har faktiskt varit så rasande effektiv den här tiden så det enda som är kvar av julstöket är vörtbrödet och att göra färdigt julkorten. Måste beställa bilden på Lill-Fisan som ska klistras i nästan alla julkort. Tänk att jag innan jag fick barn avskydde jag julkort med små snoriga ungar och nu kan jag inte få plåga mina vänner snart nog med desamma.
Uppbyggnad av myshörna, del 1
Vi har nu mer eller mindre bestämmt att Lill-Fisan ska få försöka börja sova i eget rum under jullovet. Detta har ju gett mig och maken bråda dagar då vi insett att vi måste börja rensa ur vår skit ur Lill-Fisans rum. Men det har också gett mig en anledning att knycka min mammas symaskin och ge mig i kast med operation och projekt myshörna.
Tanken är att det ska bli en liten höra i lillfisans rum där man kan sitta och mysa och läsa böcker och så bland massa kuddar och mysig belysning. Ska man ha en massa kuddar ska de naturligtvis ha fina överdrag så de 2 första kuddarna i myshörnan blev klara under förra veckan.
Tanken är att det ska bli en liten höra i lillfisans rum där man kan sitta och mysa och läsa böcker och så bland massa kuddar och mysig belysning. Ska man ha en massa kuddar ska de naturligtvis ha fina överdrag så de 2 första kuddarna i myshörnan blev klara under förra veckan.
Thanksgiving
På torsdagen förra veckan var det ju den officiella Thanksgiving-dagen. Detta är ju något så exotiskt om en helylle-superamerikansk helgdag. Ja, eller, de firar ju faktiskt Thanksgiving i Kanada också, men tyvärr har jag glömt bort bakgrunde till detta firande. Vill ni veta får ni googla! Vad man firar, i USA, är att detta var dagen som "The Mayflower" slog land på den Amerikanska kontinenten och vitingarna fick för första gången träffa infödingarn, indianerna. Man var så glad att vara framme (eller nåt) och så himla glad för sin nya kompisar (indianerna) så man sprang raka vägen ut i skogen och sköt lite kalkoner och ställde till med ett sjuhelsikes party. Att man senare skulle ha ihjäl i princip alla indiander och de få stackare som lyckades överleva blev undanskuffade i reservat är det ingen som tänker på eller tar hänsyn till vid detta firande.
Så i lördags var vi hos min bräkiga Amerikanska väninna (guud så jag älskar henne!) och hade Thanksgivingmiddag. Det var kalkon, mashed potatoes, turkey stuffing, corbread, cheese and bacon muffins (wow!), sallad, sås och gele. Det var så traditionsenligt som det kunde bli. Bortsett från att de inte fanns några syltade tranbär. Det är i och för sig ingen större förlust eftersom det är typ ingen som egentligen tycker om dem.
Det fiffiga med sånahäringa kalas är att eftersom värdinnan är en motvillig matlagerska så är det inte svårt att övertala henne om att man ska få göra en tårta. Sagt och gjort. En Thanksgivingtårta blev det. Denna gången med mandelbottnar (så de stackars glutenallärgikerna kan få smaska), passionfruktmousse och mjölkchokladmousse. Sen måste jag faktiskt erkänna att jag är vansinnigt nöjd med dekorationerna. Satan så kul det var sen!
Det lilla (nåja) korghornet, som faktsikt heter cornucopia och symboliserar överflöd och välnäring, är tillverkat av rice krispies treat och sedan täckt av flätad, kavlad marsipan.
Så i lördags var vi hos min bräkiga Amerikanska väninna (guud så jag älskar henne!) och hade Thanksgivingmiddag. Det var kalkon, mashed potatoes, turkey stuffing, corbread, cheese and bacon muffins (wow!), sallad, sås och gele. Det var så traditionsenligt som det kunde bli. Bortsett från att de inte fanns några syltade tranbär. Det är i och för sig ingen större förlust eftersom det är typ ingen som egentligen tycker om dem.
Det fiffiga med sånahäringa kalas är att eftersom värdinnan är en motvillig matlagerska så är det inte svårt att övertala henne om att man ska få göra en tårta. Sagt och gjort. En Thanksgivingtårta blev det. Denna gången med mandelbottnar (så de stackars glutenallärgikerna kan få smaska), passionfruktmousse och mjölkchokladmousse. Sen måste jag faktiskt erkänna att jag är vansinnigt nöjd med dekorationerna. Satan så kul det var sen!
Det lilla (nåja) korghornet, som faktsikt heter cornucopia och symboliserar överflöd och välnäring, är tillverkat av rice krispies treat och sedan täckt av flätad, kavlad marsipan.
onsdag 16 november 2011
Varför är matte så läskigt?
Jag har ju nu fått min nya fina bil. Lyckan är total i familjen Fis och alla uppskattar en åktur i den stora fina bilen. Min syster kom förbi häromdagen och ville naturligtvis ha en förevisning av bilen. När hon sitter där och pillar och fixar på alla knappar och reglage, kommenterar olika funktioner och tekniken bakom, så slår det mig en sak. Min syster är en tekniknörd förklädd till ekonom!
När jag gick i lågstadiet var de som var bra på matte coola. De flesta tyckte det var roligt med matte och det var något man ville vara bra på. När man sen började på mellanstadiet blev man behandlade med någon form av skräckblandad förtjusning om man var bra på matte. På högstadiet blev det tydligare och tydligare, ju längre tiden gick, att de coola ungarna (ni vet vilka jag menar) ofta inte var så bra på matte. Den vedertagna sanningen blev då att det var töntigt att vara bra på matte och det var lite tufft att dissa de samma. På gymnasiet så blev det också ganska så tydligt att de som hade haft attityden att matte var töntigt dessutom började tycka att det var svårt. De kanske de tyckte redan på högstadiet, det var därför man maskerade ämnet som "töntigt".
Tyvärr så tycker jag att det känns ganska så vanligt att man hör folk säga att "åh, jag är så dålig på matte", "jag fattar verkligen inte matte" och så vidare. Saken är den att det är helt ok att vara dålig eller inte så bra på något. Hey, jag kan inte komma ihåg ett historiskt årtal om det så gällde mitt liv. Jag skulle inte kunna pricka rätt århundrande för någon Svensk kung. Jag suger verkligen på historia. Men det är här jag tycker mig märka en skillnad. Det här problemet jag har med historia är något som jag finner väldigt genant. Det är så genant att jag gärna smyger mig ur situationer där samtalet börjar kretsa kring årtal och historia. Jag skulle aldrig, frivilligt, häva ur mig att "åh, jag är så dålig på historia" vid ett sådant tillfälle. Jag skulle heldre försöka byta samtalsämne, undvika och divergera från samtalet in absurdum innan jag erkände att jag inte kan något om histora.
Men dessa människor som är dåliga på matte verkar inte tycka att det är det minsta pinsamt att de inte kan räkna ut årsräntan på sitt eget bolån. Så fort ett samtal börjar närma sig gränslandet för ett plustecken så häver dessa ur sig att de inte kan det minsta matte. De gör det ofta med ett lite kokett skratt och verkar i det närmsta stolta över det hela. Nu ska jag kanske inte sitta och döma folk som tycker att matte är svårt. Jag gillar ju matte och har alltid gjort. Men dessa människor verkar också helt förskräckta inför tanken att försöka lära sig att räkna procent. De slår ifrån sig som en ilsken tonåring och ber en att "sluta tjata för de fattar ju inget i alla fall!". Min syster erkände för mig för ett tag sedan att egentligen hade hon velat läsa till ingenjör. Men hon vågade inte för mattens skull.
När blev matte så läskigt? När blev det okej att inte lära sig räkna de mest basala räknesätten och kanske en enklare ekvation? Det är ju något som de flesta måste kunna varje dag. Det är ju som att en dyslektiker skulle ge fan i att lära sig läsa och skriva. Det är en ganska så stor tegelvägg att klättra över, det där med att knäcka läs- och skrivkoden, för en dyslektiker. Men det skulle aldrig accepteras i samhället. Men matte, ja äsch! Det är ju kanske inte så farligt att inte kunna. Det är ingen som begär att alla ska klara av Fouriertransformer men det behöver fakiskt inte vara så avancerat. Men de flesta borde fixa att räkna ut hur mycket pengar de har kvar om de köper en tröja som kostar 1000 kr ordinarie pris och är nedsatt med 20% om de har 867 kr kvar på kontot. Tycker jag.
När jag gick i lågstadiet var de som var bra på matte coola. De flesta tyckte det var roligt med matte och det var något man ville vara bra på. När man sen började på mellanstadiet blev man behandlade med någon form av skräckblandad förtjusning om man var bra på matte. På högstadiet blev det tydligare och tydligare, ju längre tiden gick, att de coola ungarna (ni vet vilka jag menar) ofta inte var så bra på matte. Den vedertagna sanningen blev då att det var töntigt att vara bra på matte och det var lite tufft att dissa de samma. På gymnasiet så blev det också ganska så tydligt att de som hade haft attityden att matte var töntigt dessutom började tycka att det var svårt. De kanske de tyckte redan på högstadiet, det var därför man maskerade ämnet som "töntigt".
Tyvärr så tycker jag att det känns ganska så vanligt att man hör folk säga att "åh, jag är så dålig på matte", "jag fattar verkligen inte matte" och så vidare. Saken är den att det är helt ok att vara dålig eller inte så bra på något. Hey, jag kan inte komma ihåg ett historiskt årtal om det så gällde mitt liv. Jag skulle inte kunna pricka rätt århundrande för någon Svensk kung. Jag suger verkligen på historia. Men det är här jag tycker mig märka en skillnad. Det här problemet jag har med historia är något som jag finner väldigt genant. Det är så genant att jag gärna smyger mig ur situationer där samtalet börjar kretsa kring årtal och historia. Jag skulle aldrig, frivilligt, häva ur mig att "åh, jag är så dålig på historia" vid ett sådant tillfälle. Jag skulle heldre försöka byta samtalsämne, undvika och divergera från samtalet in absurdum innan jag erkände att jag inte kan något om histora.
Men dessa människor som är dåliga på matte verkar inte tycka att det är det minsta pinsamt att de inte kan räkna ut årsräntan på sitt eget bolån. Så fort ett samtal börjar närma sig gränslandet för ett plustecken så häver dessa ur sig att de inte kan det minsta matte. De gör det ofta med ett lite kokett skratt och verkar i det närmsta stolta över det hela. Nu ska jag kanske inte sitta och döma folk som tycker att matte är svårt. Jag gillar ju matte och har alltid gjort. Men dessa människor verkar också helt förskräckta inför tanken att försöka lära sig att räkna procent. De slår ifrån sig som en ilsken tonåring och ber en att "sluta tjata för de fattar ju inget i alla fall!". Min syster erkände för mig för ett tag sedan att egentligen hade hon velat läsa till ingenjör. Men hon vågade inte för mattens skull.
När blev matte så läskigt? När blev det okej att inte lära sig räkna de mest basala räknesätten och kanske en enklare ekvation? Det är ju något som de flesta måste kunna varje dag. Det är ju som att en dyslektiker skulle ge fan i att lära sig läsa och skriva. Det är en ganska så stor tegelvägg att klättra över, det där med att knäcka läs- och skrivkoden, för en dyslektiker. Men det skulle aldrig accepteras i samhället. Men matte, ja äsch! Det är ju kanske inte så farligt att inte kunna. Det är ingen som begär att alla ska klara av Fouriertransformer men det behöver fakiskt inte vara så avancerat. Men de flesta borde fixa att räkna ut hur mycket pengar de har kvar om de köper en tröja som kostar 1000 kr ordinarie pris och är nedsatt med 20% om de har 867 kr kvar på kontot. Tycker jag.
Science on film
Härom helgen så sov Lill-Fisan extra länge på dagen. Det gjorde att jag för ovanlighetens skulle lyckades se en hel film. Jag är en sån där person som gillar att se om filmer. Den aktuella filmen var Batman Begins. Jag gillar den. Den har ett skönt mörker och sen är det ju inte helt oviktigt att Christian Bale är ganska så mumsig i den... Fast en av de härligaste karaktärerna i filmen är den lilla vetenskapskillen som spelas av Morgan Freeman. Det är bara en liten biroll men ack så naggande god. Denna karaktär är FoU ansvarig på Wayne Enterprise. Han är ansvarig för upfinnandet och utvecklandet av en mängd coola, högteknologiska prylar. Senar i filmen visar det sig att han inte bara är ett "engineering wizz" utan han kan framställa vaccin också! Sug på den ni!
Det är här som jag börjar fundera på om hollywoods sätt att försöka glamourfiera "smarta" männsikor (inse, kan man matte, lite fysik och en gnutta kemi är man smaaaart, verkar de flesta tycka iaf) är det som har gjort att unga verkar fly de naturvetenskapliga utbildningarna. Om vi nu ger fan i att blanda in CSI och andra populära TV-serier som ska hypa de naturvetenskapliga utbildningarna utan bara koncentrerar oss på Morgan Freemans karaktär så kan vi dra vissa slutsatser. Det finns inga sådana människor på riktigt. Eller, jo, de kanske finns men jag har aldrig träffat något som har kunnat utveckla kevlardräkter som stoppar automateld, tyg som antar en viss, styv, form när det utsätts för en elektrisk ström, mycket avancerat bilfordon som dessutom kan accelerera så snabbt att den "hoppar". Att denna person sen, dessutom, kan ta ett blodprov, isolera de aktiva substanserna i det luftburna neurologiska gift som blodet utsatts för, för att sedan tillverka ett perfekt fungerande vaccin. På TVÅ dagar! Ja, vad kan man säga. Jag kan förstå unga männsikor som blir lite besvikna och lätt överväldigade när de inser mängden av de studier de skulle behöva genomgå för att kunna göra detta.
De flesta som jag känner som har yrken inom det naturvetenskapliga området är specialicerade på en ofta ganska smal bit av sitt område. Sen kan de ha ett grovt hum om angränsande områden men oftast inte så mycket mer än så. Inte märkligt att unga inte orkar plugga när de inser hur mycket man måste plugga för att bli som dem, smartskaften på film. Där jag jobbar finns det en kille som är grym på att rita och designa delar som framställs av gjutgods. Men han skulle inte för sitt liv kunna rita en bra svetsad konstruktion. Jag själv är ganska så duktig på att räkna på om saker kommer hålla eller inte. Däremot skulle jag nog inte kunna konstruera något vettigt som än mindre gick att sätta ihop eller framställa. Alltså, alla vi som jobbar är duktiga på det vi gör men be oss inte göra något utanför vårt område, för det är att be om kaos!
Naturvetenskap är sjukt spännande, men det är inte enns hälften så glammit och coolt som det är på film. Fram för allt så ska man inte komma att tro att bara för att man kan rita elkretsar till en bil så kan man bygga hela bilen. Än mindre framställa ett vaccin på 2 dagar.
Det är här som jag börjar fundera på om hollywoods sätt att försöka glamourfiera "smarta" männsikor (inse, kan man matte, lite fysik och en gnutta kemi är man smaaaart, verkar de flesta tycka iaf) är det som har gjort att unga verkar fly de naturvetenskapliga utbildningarna. Om vi nu ger fan i att blanda in CSI och andra populära TV-serier som ska hypa de naturvetenskapliga utbildningarna utan bara koncentrerar oss på Morgan Freemans karaktär så kan vi dra vissa slutsatser. Det finns inga sådana människor på riktigt. Eller, jo, de kanske finns men jag har aldrig träffat något som har kunnat utveckla kevlardräkter som stoppar automateld, tyg som antar en viss, styv, form när det utsätts för en elektrisk ström, mycket avancerat bilfordon som dessutom kan accelerera så snabbt att den "hoppar". Att denna person sen, dessutom, kan ta ett blodprov, isolera de aktiva substanserna i det luftburna neurologiska gift som blodet utsatts för, för att sedan tillverka ett perfekt fungerande vaccin. På TVÅ dagar! Ja, vad kan man säga. Jag kan förstå unga männsikor som blir lite besvikna och lätt överväldigade när de inser mängden av de studier de skulle behöva genomgå för att kunna göra detta.
De flesta som jag känner som har yrken inom det naturvetenskapliga området är specialicerade på en ofta ganska smal bit av sitt område. Sen kan de ha ett grovt hum om angränsande områden men oftast inte så mycket mer än så. Inte märkligt att unga inte orkar plugga när de inser hur mycket man måste plugga för att bli som dem, smartskaften på film. Där jag jobbar finns det en kille som är grym på att rita och designa delar som framställs av gjutgods. Men han skulle inte för sitt liv kunna rita en bra svetsad konstruktion. Jag själv är ganska så duktig på att räkna på om saker kommer hålla eller inte. Däremot skulle jag nog inte kunna konstruera något vettigt som än mindre gick att sätta ihop eller framställa. Alltså, alla vi som jobbar är duktiga på det vi gör men be oss inte göra något utanför vårt område, för det är att be om kaos!
Naturvetenskap är sjukt spännande, men det är inte enns hälften så glammit och coolt som det är på film. Fram för allt så ska man inte komma att tro att bara för att man kan rita elkretsar till en bil så kan man bygga hela bilen. Än mindre framställa ett vaccin på 2 dagar.
onsdag 9 november 2011
Ett enda litet riskorn...
... kan göra så att vågskålen tippar över.
I sommras var jag mycket upprörd över hur boende i området Hovshaga i Växjö använde en av områdets lekplatser som genomfart för att komma hem snabbare med bilen. Jag skrev väl ett ganska så ilsket inlägg här på bloggen om detta. Man skulle kunna säga att jag var skitförbannad när jag skrev inlägget. Vad jag också roade mig med var att maila länken till inlägget till Växjö kommun och till tidningen Smålandsnytt.
Å tänka sig. En liten anonym bloggare som jag har faktiskt lyckats få till en förändring. Härom veckan fick jag nämligen, till min stora förvåning, ett svar från Växjö kommun. I svaret så började man med att beklaga att det tagit sådan tid att svara mig (ursäkten godtagen). Jag fick också veta att anledningen till att sopbilarna kör där är för att vändplanerna är för små för att de stora lastbilarna ska kunna vända. De har alltså fått dispans och får köra på gångvägen i gångfart. För mig är det en acceptabel anledning för sopbilen att köra där. MEN, man hade också beslutat att det skulle sättas upp låsbara grindar så ingen annan trafik kunde trafikera lekplatsen.
Jag blev mycket glad av det här svaret. Det glädjer mig att jag faktiskt kan hjälpa till och göra tillvaron lite säkrare för barnen i området. Det ska bli mycket spännande att se om det kommit upp några grindar när vi kommer ner i jul.
I sommras var jag mycket upprörd över hur boende i området Hovshaga i Växjö använde en av områdets lekplatser som genomfart för att komma hem snabbare med bilen. Jag skrev väl ett ganska så ilsket inlägg här på bloggen om detta. Man skulle kunna säga att jag var skitförbannad när jag skrev inlägget. Vad jag också roade mig med var att maila länken till inlägget till Växjö kommun och till tidningen Smålandsnytt.
Å tänka sig. En liten anonym bloggare som jag har faktiskt lyckats få till en förändring. Härom veckan fick jag nämligen, till min stora förvåning, ett svar från Växjö kommun. I svaret så började man med att beklaga att det tagit sådan tid att svara mig (ursäkten godtagen). Jag fick också veta att anledningen till att sopbilarna kör där är för att vändplanerna är för små för att de stora lastbilarna ska kunna vända. De har alltså fått dispans och får köra på gångvägen i gångfart. För mig är det en acceptabel anledning för sopbilen att köra där. MEN, man hade också beslutat att det skulle sättas upp låsbara grindar så ingen annan trafik kunde trafikera lekplatsen.
Jag blev mycket glad av det här svaret. Det glädjer mig att jag faktiskt kan hjälpa till och göra tillvaron lite säkrare för barnen i området. Det ska bli mycket spännande att se om det kommit upp några grindar när vi kommer ner i jul.
onsdag 2 november 2011
Är det Rix FMs fel?
Radiokanalen Rix FM delade ju ut små töntiga lappar i brevlådor där "grannen" klagade på den höga musiken 03:00 på morgonen. Ganska töntigt och lite småkorkat reklampåhitt men radiokanalen i fråga har ju bett om ursäkt. Erkännas ska ju att reklamen har antagligen fått vansinnigt mycket större genomslag än vad man räknat med från början.
Det verkar ju verkligen vara så att ohälsosamt många människor "gick på" denna reklam och trodde på fullaste allvar att det faktiskt var en granne som klagade. Jag vet att flera av mina grannar har fått en sån lapp, själv har jag inte sett till den hemma. Det kanske kan vara så att ej-reklam-skylten på min dörr fungerar...
Hur som helst så har vi hamnat i lite småfejd med en granne under oss. Det är ett äldre par där mannen verkar vara synnerligen trevlig men frugan verkar ha fått lite för lite att göra på ålderns höst. Sen vi flyttade in har hon klagat på att vi klampar i golvet så de inte enns kan höra sin egen TV (höja ljudet är inte att tänka på?). Det har diskuterats, jag har till och med varit hemma hos dem medan min man har gått omkring hemma hos oss och lyssnat. Det ska tilläggas att vi inte hörde ett ljud då. Vi har bett att hon ska ringa oss när hon hör ljud som hon upplever störande. Hon har aldrig ringt. Nu senast var hon upp och gnällde för att hon hörde ju att vi gick i vår lägeneht. Jaha? Det är klart vi går i vår lägenhet. Vi frågade om det var så att det störde när hon skulle sova på kvällen eller vila på dagen. Nä, det var det inte. Hon bara hörde att vi rörde på oss i vårt hem. Det upplevde hon som mycket störande. Det ska väl tilläggas att det var under dagtid på helgerna som det var absolut värst.
Efter det här kände vi oss lite uppgivna. Jag menar, det är ju inte rimligt att vi ska smyga omkring hemma bara för att vi har en uttråkad tanta under oss som inte står ut med att hennes grannar lever. Så vi mailade styrelsen och bad om råd hur vi skulle lösa den här konflikten. Svaret vi fick var att vi skulle inte göra ett smack. Det enda vi skulle göra var att nästa gång grannen klagade så skulle vi be henne framföra sina klagomål till styrelsen i en skrivelse. Toppen!
När jag läste den senaste krönikan av Fredrik Backman kom jag att tänka på en sak. En av Lill-Fisans dagisfröknar sitter i vår styrelse för bostadsrättsföreningen. Vi har fått veta av henne att den kära grannen är en liten gnälltant som alltid gnäller om det går att gnälla. Finns det inget att gnälla på så hittar hon på något. Hur som, när jag hämtade på dagis häromdagen så fick jag reda på att lilla tantaluran hade ringt till ordförande och gnällt. Först i något till synes helt annat syfte men sen när hon ändå höll på så passade hon på att gnälla lite på att vi har mage att gå i vår lägenhet. Den fina ordförande sa då att det var inget hon kunde bråka om, punkt slut. Så då börjar hon hitta på att vi tvättar efter 10 på kvällar. Tack och lov så har ordförande bättre förstånd än att gå på allt den här människan häver ur sig.
Hur som helst kom jag att tänka på en sak. Tänk om tantan tror att reklamen från Rix FM är en lapp från oss där vi på något otrolig barnslig sätt "ger igen" för hennes gnällande? Och att det var det som utlöste telefonsamtalet till ordförande? Då är ju det här Rix FMs fel! Och lite tantens eget fel som är så korkad att hon på fullaste allvar tror att vi skriver töntiga lappar och lägger i folks brevlådor. Fast man kanske skulle skiva en lapp a la Desperate Houswives med texten "jag vet vem du ringde", helt anonymt. Då jäklar skulle det bli drama i trappuppgången!
Disclamer: Naturligtvis så skulle jag ALDRIG göra något sådant. Men det är en kul tanke att leka med...
Det verkar ju verkligen vara så att ohälsosamt många människor "gick på" denna reklam och trodde på fullaste allvar att det faktiskt var en granne som klagade. Jag vet att flera av mina grannar har fått en sån lapp, själv har jag inte sett till den hemma. Det kanske kan vara så att ej-reklam-skylten på min dörr fungerar...
Hur som helst så har vi hamnat i lite småfejd med en granne under oss. Det är ett äldre par där mannen verkar vara synnerligen trevlig men frugan verkar ha fått lite för lite att göra på ålderns höst. Sen vi flyttade in har hon klagat på att vi klampar i golvet så de inte enns kan höra sin egen TV (höja ljudet är inte att tänka på?). Det har diskuterats, jag har till och med varit hemma hos dem medan min man har gått omkring hemma hos oss och lyssnat. Det ska tilläggas att vi inte hörde ett ljud då. Vi har bett att hon ska ringa oss när hon hör ljud som hon upplever störande. Hon har aldrig ringt. Nu senast var hon upp och gnällde för att hon hörde ju att vi gick i vår lägeneht. Jaha? Det är klart vi går i vår lägenhet. Vi frågade om det var så att det störde när hon skulle sova på kvällen eller vila på dagen. Nä, det var det inte. Hon bara hörde att vi rörde på oss i vårt hem. Det upplevde hon som mycket störande. Det ska väl tilläggas att det var under dagtid på helgerna som det var absolut värst.
Efter det här kände vi oss lite uppgivna. Jag menar, det är ju inte rimligt att vi ska smyga omkring hemma bara för att vi har en uttråkad tanta under oss som inte står ut med att hennes grannar lever. Så vi mailade styrelsen och bad om råd hur vi skulle lösa den här konflikten. Svaret vi fick var att vi skulle inte göra ett smack. Det enda vi skulle göra var att nästa gång grannen klagade så skulle vi be henne framföra sina klagomål till styrelsen i en skrivelse. Toppen!
När jag läste den senaste krönikan av Fredrik Backman kom jag att tänka på en sak. En av Lill-Fisans dagisfröknar sitter i vår styrelse för bostadsrättsföreningen. Vi har fått veta av henne att den kära grannen är en liten gnälltant som alltid gnäller om det går att gnälla. Finns det inget att gnälla på så hittar hon på något. Hur som, när jag hämtade på dagis häromdagen så fick jag reda på att lilla tantaluran hade ringt till ordförande och gnällt. Först i något till synes helt annat syfte men sen när hon ändå höll på så passade hon på att gnälla lite på att vi har mage att gå i vår lägenhet. Den fina ordförande sa då att det var inget hon kunde bråka om, punkt slut. Så då börjar hon hitta på att vi tvättar efter 10 på kvällar. Tack och lov så har ordförande bättre förstånd än att gå på allt den här människan häver ur sig.
Hur som helst kom jag att tänka på en sak. Tänk om tantan tror att reklamen från Rix FM är en lapp från oss där vi på något otrolig barnslig sätt "ger igen" för hennes gnällande? Och att det var det som utlöste telefonsamtalet till ordförande? Då är ju det här Rix FMs fel! Och lite tantens eget fel som är så korkad att hon på fullaste allvar tror att vi skriver töntiga lappar och lägger i folks brevlådor. Fast man kanske skulle skiva en lapp a la Desperate Houswives med texten "jag vet vem du ringde", helt anonymt. Då jäklar skulle det bli drama i trappuppgången!
Disclamer: Naturligtvis så skulle jag ALDRIG göra något sådant. Men det är en kul tanke att leka med...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)