Mamma, älskade mamma

Nå, har ni ringt lilla mamma? Har ni sagt hur bra hon är och hur glada ni är att ni har henne? Om inte är det dags att lyfta telefonluren så snart ni har läst detta.

Det är ju mors dag idag och jag letar ju alltid efter en anledning till att baka tårta. Så idag har denna wanna-be-konditor slagit till igen. Som jag skrivit tidigare så är jag lite less på traditionella sockerkaksbottnar så jag har börjat experimentera med andra. För att slå flera flugor i en smäll så håller jag på att prova fram den ultimata midsommartårtan. Dagens botten var tanken att det skulle bli en marängbotten som var som ett skal. Alltså, med kanter.

Det är ju så att när det kommer till experiment och när det blir så att man blir lite ivrig att sätta igång och inte läser på tillräckligt innan, så blir det kanske inte alltid som man önskade. Marängen blev inte så styv som jag önskade så den rann lite när jag försökte spritsa upp kanterna, men man lär så länge man lever. Sen blev jag lite förvånad hur mycket den reste sig under gräddning. Detta är något som jag måste konsultera min konditorguru Jan Hedh om. Men, det blev ett skal, typ.

Marängskal som inte riktigt blev som jag tänkt.

När det kom till fyllningen hade jag tänkt mig någon form av lime/jordgubbsfyllning. En jordgubbsmousse är ju tämligen lätt att sno till och speciellt nu när det finns riktigt fina färska jordgubbar. Men det där med lime var knepigare. Jag hade ingen lime curd, orkade inte göra en (då det innebar att jag var tvungen att gå till affären för att handla) men jag hade en burk med lemoncurd i kylen. Lemon curd är ju rättså hård så för att få den lite mer hällbar så värmde jag burken i ett vattenbad och det verkade gå bra. Botten av marängskalet fylldes med lemon curd.

marängskal fylld med lemoncurd

Efter det så fyllde jag upp resten av formen med jordgubbsmoussen och ställde in hela härligheten i kylen. Efter ett par timmar kunde jag lägga upp den och lägga en sista hand vid min alldeles egna mors dag tårta.

Färdig!

Jag måste säga själv att jag tycker att det blev himla snygg, även om jag tycker det är svårt att dekorera med frukt och få det att se bra ut. Dessutom blev den vansinnigt god, om än lite söt, och den är en stark kandidat till den ultimata midsommartårtan.

Kvinnliga nätverk

För någon vecka sedan var jag på en lunch som det kvinnliga nätverket på företaget bjöd in till. Det var rasande trevlig att omges av bara kvinnliga kollegor i en branch där 99% är män (lätt överdrift men ni fattar läget). Det här nätverket är förhållandevis nystartat och det stora syftet är att lyfta fram tjejer som är intresserade av en karriär som ledare inom företaget.

Lite överallt poppar alla dessa kvinnliga nätverk upp, stora som små och ofta i anknytning till yrken eller branscher som är tämligen mansdominerade. Jag har hört killar som knotar över dessa nätverk och vill hävda sin "rätt" att vara med. Andra gör sitt bästa för att förlöjliga syftet med dessa nätverk. På ett sätt kan jag hålla med killarna, det är ju egentligen löjligt att behovet av dessa nätverk finns. I ett kommentators fält till en artikel på DN.se såg jag kommentaren "om tjejerna vill konkurrera om chefsjobben får dom göra det på samma villkor som killarna". Jag återkommer till den kommentaren lite senare.

Jo, varför behövs de här nätverken då? De behövs för att även en kvinnlig chef behöver stöd från likar. Det behöver också den kvinnliga ingenjören som har svårt att få sin kompetens tagen på allvar. Även den kvinnliga projektledaren som på möten blir utsatt för diverse härskartekniker kan behöva råd och stöd från någon som förstår hennes situation. Men, behöver inte killarna det då? Jo, självklart! Men killarna får det redan eftersom merparten inom dessa områden är just män. Killarna har sina nätverk runt fikabordet, när de går på lunch och i kontorslandskapen. En kvinna har inte det på samma sätt. Råkar man dessutom befinna sig inom ett "traditionellt manligt" område så kan man vara lite extra utsatt.

Men varför "kan" då kvinnorna inte konkurrera på männens villkor? Vad är det som gör att männens villkor absolut inte fungerar för en kvinna? Vad ÄR männens villkor?
Är det att alltid vara tillgänglig och konstant kunna/vilja arbeta mellan 60 och 80 timmar i veckan? Är det att aldrig hinna träffa sina barn i veckorna innan de gått och lagt sig för natten? Är det att ofta vara på tjänsteresor med många övernattningar? För om det är det som är villkoren så förstår jag faktiskt inte att det finns män som ställer upp på det. Men bevisligen så finns det män som tycker att det är ett acceptabelt pris att betala för makt och pengar. Det är kanske dessutom så att det är det som krävs för att driva ett multinationellt företag med vinst. Total dedikation och åsidosättande av den egna familjen och det egna jaget.

Varför är det då så få kvinnor som ställer upp på dessa villkor? Om det är ok för männen så varför inte för kvinnor? Jag har en teori. Det finns en massa män som lever med kvinnor som är hängivna rollen som fru och mamma. Hur många kvinnor lever med män som är totalt hängivna rollen av man och pappa? Tro nu inte att jag inte tror att det finns hängivna fäder och äkta män där ute. Men hur många män finns det som utan att gnälla skulle sköta all markservice i hemmet, ha totalt ansvar för barnen och ständigt stå i skuggan av sin framgångsrika fru, år ut och år in? Jag är ledsen grabbar, men jag tippar på att ni inte är särskillt många. Det gör ju att det blir väldigt svårt för en kvinna att arbeta 60 till 80 timmar i veckan samtidigt som hon ska vara en fantastisk kvinna, maka och mamma. Det går liksom inte. Om hon inte har lyckats slå klorna i en av de få männen som är supernöjd med att gå hemma och vara familjens projektledare, medans hon projektleder världen.

Dirrty rich...

Det här med familj, barn och ekonomi diskuterade jag med en väninna häromdagen. Hon har en buktande mage och hon sa något väldigt tänkvärt. Hon sa "om vi inte har råd att han är hemma lika länge som jag med vårt barn, då har vi verkligen misslyckats med våran ekonomiska planering". Som vanligt finnns det alltid undantag men det här med ekonomisk planering verkar det som om många barnfamiljer missar idag.

Man vill ha den rättså nya kombibilen, det nya babyskyddet med tillhörande adapter (både till bil och vagnsstommen), man vill ha den nya Bugaboo-vagnen, man vill åka till Thailand minst 1 gång om året, vill ha den nya lite större platt-TVn, och så vidare i all oändlighet. Av någon anledning verkar väldigt många tro att man måsta ha och göra allt det här för att vara lycklig. Dessutom ska man bo i en stor fin lägenhet/stort fint hus som ständigt är nyrenoverat och som ska se ut som ett hemma-hos-repotage i Elle intriör.

Jag kan säga på en gång att väldigt få människor har råd, alltså behöver inte använda krediter och avbetalningsplaner, att göra och köpa allt det här på ett år. Ändå verkar det vara så att de som inte har det så förspänt att deras ekonomi skulle palla detta, det är de människorna som gör det. De gör och köper allt det där de inte har råd med. När det sen kommer till andra inköp som faktiskt är nödvändiga blir det svårare för då är pengarna slut. Medans de som jag känner, som faktiskt skulle kunna ha råd med allt det här om de vill och planerade lite gör det inte. Eller, de gör det, men inte allt på en gång. De prioriterar så att det finns utrymme i familjebudgeten för eventuella kriser eller oförutsedda händelser.

Så nu undrar jag, varför verkar det vara så att de som inte har det ekonomiska utrymmet konsumerar och skuldsätter sig upp över öronen och de som har utrymmet i ekonomin prioriterar? Prioritera är här ledordet. Min väninna som jag pratade om i början sa också det att när hennes man är hemma kommer de förlora enorma summor pengar. Så det finns inte utrymme för att både vara hemma länge, köpa allt det nödvändiga OCH åka till Thailand till exempel. Men de PRIORITERAR. Det är ett ord som fler kanske skulle tänka och fundera lite på. Dessutom, hur lycklig är man egentligen med alla fina saker runt om sig när knappt pengarna räcker till mat och man fortfarande betalar av på förra årets Thailandsemester?

Förälder och karriär?

Det här med föräldrarledighet är knepigt. Är man riktigt duktiga föräldrar (och lite pretto) så delar man på föräldrarledigheten. Är man dessutom en duktigt mamma så är man hemma MINST ett år, gärna längre men utan att ta mer än hälften av dagarna. Det ska ju vara jämlikt! Sen att pappan bara är hemma 4 månader med full betalning ("vi har inte råd att han ska vara hemma annars"), tar några strödagar här och där, förlänger semestern med lite föräldrardagar men de flesta frös inne, anses fullt normalt. Dessa pappor kan till och med omtalas att de minsan var "duktiga" och "drog sitt strå till stacken".

Om man som kvinna gör valet att man vill gå tillbaks till arbetet efter 8-9 månader är det väldigt ofta som man blir ifrågasatt. Man ses liksom inte som en riktigt kvinna och mamma för av någon anledning anser många att man "överger" sitt barn när man börjar jobba och låter pappan vara hemma. Det är ofta som ett sådant beslut kommenteras och ifrågasätts av olika människor. Tydligen så måste det även undersökas om vad det är som driver dessa kvinnor. DN.se publicerar en artikel som baserar sig på en sociologisk undersökning. I artikeln framträder två intressanta fakta.

1. Kvinnor med karriärsyrken och som är högutbildade tenderar till att vara hemma kortare än 10 månader. Enligt undersökningen har detta ingenting med jämställdhet att göra.
2. Om man vill att männen ska vara hemma mer måste kvinnorna vara hemma mindre.

Om vi börjar med den första punkten. Det är väldigt lätt att tro och tolka att dessa kvinnor är hårdnackade karriärsvampyrer som kastar sin hjälplösa avkomma åt sidan för att fortsätta kliva över lik för att hamna på topp. Den som tror det gör det hela lite väl enkelt för sig själva. Åter igen kan jag bara tala för mig själv och jag ensam utgör verkligen inte en tillräckligt stor grupp för att börja basera några sanningar eller enns tendenser på. Men jag tror heller inte att jag är något unikum i mina tankar och hur jag agerar. För mig är verkligen mitt barn det viktigaste. Mitt barn är så viktigt att jag sätter mina känslor att aldrig släppa henne åt sidan så hon ska få förmånen att kunna skapa en trygg anknytning till sin pappa. Jag är helt övertygad om att detta görs bäst när det två får vara på tu man hand och han har huvudansvaret större delen av tiden. Jag är också fullt övertygad om att för att öka förståelsen för varandra i ett förhållande med spädbarn är det av största vikt att båda får känna på hur det är att ha huvudansvar för hem och ungar.

Det är också så att jag har ett arbete som jag finner både intressant och utvecklande. Det är ett yrke där jag ser mig själv utvecklas och växa i min yrkesroll. Det är också så att det här yrket är mansdominerat, vilket innebär att jag i dagsläget konkurrerar med grabbarna på grabbarnas villkor. Jag misstänker att man väldigt lätt och snabbt blir "borträknad" om man inte dyker upp på över ett år. Natruligtvis är det mot lagen att det är på det sättet med det hindrar inte tanken eller ett omedvetet bortval att hända. Eftersom jag inte är villig att lägga mig platt på marken och bli överkörd i min karriär så får jag snällt rätta mig efter de normer som finns, uttalade eller outtalade.

Den andra punkten är något som jag funderat mycket över. Hur många män finns där ute som inget heldre skulle vilja att få vara hemma mer med sina barn än de öronmärkta två månaderna? Rättså många gissar jag. Men nu är det såhär att det här med att vara föräldrarledig verkar vara i allra högsta grad kvinnodominerat område. Börjar man prata om att kvinnor ska vara hemma kortare tid, ja då blir det liv i leden. Helt plöttsligt börjar det komma massa ursäkter, inte från männen utan från kvinnorna. Männen "kan inte" och "vet inte hur han ska göra" med barnen, man har inte råd, han "kan" eller "får" inte vara ifrån jobbet. Ja, det finns ingen hejd på uppfinningsrikedomen som kvinnor har när de ska försvara sin rätt att monopolisera föräldrardagarna. Visst, visst, det finns tillfällen när en familjs ekonomi skulle haverera totalt om den ena parten var hemma och visst finns det helt inkompetenta fäder. Men jag vägarar att tro att de är så många och så vanliga som alla dessa kvinnor vill ge sken av.

Det är kanske så att dessa kvinnor är jävligt kåta på jämställdhet när det kommer till lön, hushållsarbete och annat de har att vinna på. Men när det innebär att även de måste ge upp något priviliegat så är det inte så jävla intressant med jämställdhet längre

Socialt missanpassade freaks

Ja, då har jag gjort det igen. Alltså, jag undrar på fullaste allvar om det inte är så att jag är lite, lite småkorkad.

Idag när jag sitter ute hos min kund i godan ro, så får jag ett mail av min chef. Han undrar var jag har gjort av en modell som tillhör det uppdrag jag hade tidigare i våras. Jag sitter och funderar och funderar och kommer fram till att jag antagligen har glömt föra över just den modellen till projektmappen på vår hemmaserver. Således så ligger eländet kvar i min passwordsskyddade mapp.  Jag satt där och började till min stora skräck inse att jag skulle vara tvungen att ge ut mitt password till chefen.

För en normal människa är antagligen inte det här några stora saker, de flesta har ju password som är barnens namn med första och sista bokstaven omkastade, makens födelsedag eller något annat som ska vara lätt att komma ihåg. För mig är helt andra saker lätta att komma ihåg. Jag tänker inte skriva ut mitt gamla (märk väl, jag har bytt det nu) password här, det är för pinsamt. Jag rodnade när jag mailade det till chefen och samtidigt pep "jag har mailat nu, men du får inte skratta". För att ge er nyfikna läsare (som till största del består av min familj och mina kollegor...) en hint så var mitt password en kombination av de små saker som sätter ihop mina modeller och glädjeflicka. Det är sådant som jag tycker är lätt att komma ihåg, lite smågrovt och burleskt. Eftersom jag är lite barnsligt lagd så ger det mig ofta en anledning till att småfnissa lite varje gång jag måste använda mitt lösenord.

För att återgå till telefonsamtalet med chefen. I andra änden hörs en talande tystnad, sedan hör jag "jag måste skratta *lite kvävt fnitter*, nämen...!". I nästa andetag säger han "Ja, det här får du verkligen byta för det kommer jag nog aldrig att glömma!". Hur som helst så rotar han runt bland mina mappar och konstaterar att filen vi söker inte ligger där. Vad jag tydligen heeelt hade glömt var att jag och en kollega satt och förde över alla filerna tillhörande detta projekt till en dators hårddisk, så att alla skulle kunna få tag på grejorna.

Så för det första: Hade jag tänkt efter hade jag på en gång kunnat be honom att börja kolla hårddisken på den dator där vi laddade ner alla filerna. Detta hade resulterat i att jag inte hade behövt lämna ut mitt lite väl kontroversiella lösenord.

För det andra: Hade jag varit bara lite smartare än vad jag var, hade jag mörkat det hela och sagt till honom att jag bara skulle byta till ett temporärt lösenord som han kunde få (det hade ju kunnat vara lillfisan eller något annat banalt). Resultatet hade varit att min chef fortfarande inte visste om vad jag använder för märkliga lösenord.

Det tredje jag nu funderar på är: Hur kommer detta att påverka mig i min proffissionella situation? Förhoppningsvis är han hyfsat cool med det hela, han är ju också ingenjör och ingår därmed i de socialt missanpassandes skara, och kan kanske på något sätt se det roliga och charmiga i det hela. Det andra alternativet är att han tycker att jag är ett socialt missanpassat freak som vid nästa kris kommer MBLas ur företaget fortare än jag hinner säga CAD-modell. En sak kan man i alla fall vara förbannat säker på, han kommer aldrig att glömma den där galna tjejen som hade helt sjuka lösenord som en gång arbetade i hans grupp.

Till mitt försvar av val av korkade lösenord vill jag säga att DET ÄR FAKTISKT INTE MENINGEN ATT MAN INTE SKA LÄMNA UT DET, TILL NÅGON. Men, eftersom jag arbetar på att tona ner min märklighetsfaktor och öka den sociala kompetensfaktorn har jag bestämt mig för att jag inte får använda sådana lösenord något mer. Tråkigt men sant. Nu är det slutfnissat vid inlogging!