Ja, nu har det hänt. Det är föga förvåndande att det hände, det har hänt nästan alla människor på denna jord. Men likväl så känns det som ett enormt stort steg för den enskilda individen.
Lill-Fisan har sagt sin första två-ords mening! Jag tror många föräldrar upplever det här som något stort. Man tycker att det barnet säger har en djup mening och naturligtvis har man det smartaste barnet som nåonsin fötts. Det Lill-Fisan sa fick mig närmast att börja fundera över hur bra det är att vara så fixerad vid TV-figurer vid 1,5 års ålder.
Det som hände var att jag satt i soffan och läste lite igår. Lill-Fisan var på govet och staplade klossar och utbrast lite då och då i entusiastiska "titta!" när hon staplat ett fint torn. Jag är den uppmuntrande föräldern och säger "ja, titta! du har byggt ett torn. Vad roligt du ser ut att ha!". Jag fortsätter att läsa och märker att min lilla dotter kommer och kryper upp i soffan brevid mig. Plöttsligt får jag TVns fjärrkontroll tryckt i handen och jag hör ett bestämt "titta bompa!".
Naturligtvis är jag stolt, mitt barn har nått ännu en milstolpe i sin utveckling. Men i smyg så önskar prettomamman i mig att mitt barn inte var fullt så TV-fixerad. Att hon inte sprang ut i vardagsrummet så fort hon kom hem och började fippla med fjärrkontrollen. Det hade väl kanske varit roligt om den första 2-ords meningen var "älska mamma" eller "mamma fin" eller något rart om pappa eller något sådant. Men så var det inte. Så det enda raka är väl bara att erkänna att ja, i vår familj så står TVn på nästan jämt. Vi gillar det. Ibland tittar vi, ibland inte. Ibland gör vi annat medan vi tittar. Jag kan ibland göra en ansats att TVn inte ska vara på så mycket, jag vill ju gärna vara en duktig mamma. Men va fan! Jag gillar att se och höra på TV. Tydligen gör min dotter det också.
fredag 30 september 2011
onsdag 28 september 2011
Ve den heliga moder som inte vill vara helig
Det har väl knappast undgått någon den skilsmässodebatt som har rasat i medier i detta land efter boken "Happy, happy. En bok om skilsmässa" kom ut. Många kritiker har verkat väldigt upprörda över att dessa två kvinnor vågar skriva en bok där personliga betraktelser från kvinnor som skilt sig vittnar om inte bara sorg, olycka och känsla av misslyckande utan även om glädje och frihetskänslor. Tydligen är det fortfarande, år 2011, väldigt tabu att som kvinna känna att det faktiskt kom något gott ur en skilsmässa och att man känner sig lycklig i sitt nya liv. Det har orerats om egoistiska kvinnor, att kvinnorna i boken inte bryr sig om sina barn och så vidare och så vidare i nästan all oändlighet.
Till sist så lessnade väl en av författarna på detta unkna 1700-tals dravel och drog till med en replik i DN.se. Bravo! Jag kan inte annat än hålla med henne i hennes replik.
Det är beklämmande att se och läsa hur trångsynta kritiker av båda könen tycks vara och hur provocerade de verkar bli av en bok som illustrerar personliga iakttagelser. Det är beklämmande att fortfarande i detta land, som anses vara en av världens mest jämställda, så anses det att en kvinna som inte ger upp hela sin existens och offrar sin personliga lycka och sitt personliga välmående för äktenskapet, barnen och för att vara den heliga-aldrig-svikande-modern är misslyckad. Är man en misslyckad kvinna i den bemärkelsen har man inte rätt till lycka. Man ska sitta och oja sig, vrida sina händer och ha ångest över att man, fram för allt, har gjort sina barn olyckliga. Om mannens delaktighet i "misslyckandet" nämns inte ett ord. Inte heller om hans ansvar att försöka hela familjen "för barnens skull". Om man börjar studera vad som skrivs och sägs i media om den här boken så kan man börja misstänka att det inte alls är självklart att man har lika mycket ansvar för barn och hem i en kärnfamilj. Tvärt om verkar de flesta tycka att familen och barnens välmående och lycka är kvinnans ansvar.
Jag undrar varför vi är så snabba att döma mammor som inte följer normen? Om en mamma vågar säga upp heligheten och arbeta på sin karriär om det gör henne lycklig, ta sig ensamtid om det gör henne gott eller, ve och fasa, skilja sig från mannen som gör henne olycklig, ja då ska hon brännas på bål. Om hon dessutom gör dessa saker utan att känna skuld eller dåligt samvete för att hon inte finns hos sina barn just den timmen hon behövde jobba över/fixa naglarna/var på konferens eller vad det nu må vara, då ska hon pryglas innan hon bränns. Tydligen är det här med att inte känna skuld det värsta av allt.
Men varför är det så provocerande med frånskilda mammor som är lyckliga i sin nya tillvaro och som inte känner skuld över det hela? Jag blir ärligt nyfiken eftersom det verkar som om både manliga och kvinnliga kritiker har kastat sig över författarinnorna och slitit dem i stycken, kallat dem för ansvaraslösa egoistiska mammor som dessutom vågar ha ett bättre sexliv efter äktenskapet en i äktenskapet. Varför blir många människor så fundamentalt skrämda av kvinnor som vågar bryta normerna? Jag vill verkligen inte tro att det är så enkelt som att männen känner sig hotade av att kvinnan visar på ytterligare ett sätt att hon kan klara sig utan dem och kvinnorna bara, rätt och slätt, är avundsjuka i den skuldbetyngda tillvaro de ännu inte lyckats slå sig ur.
Så nu undrar jag, både mammor och pappor, vill ni verkligen att era döttra ska växa upp och klä på sig skuldkoftan och offra hela sin person och existens i den heliga moderns namn? Jag vet att jag kommer att göra allt som står i min makt för att skuldkoftan ska brännas en gång för alla här i min familj. Än har jag inte vågat tutta på den men jag vet var tändstickorna finns.
Till sist så lessnade väl en av författarna på detta unkna 1700-tals dravel och drog till med en replik i DN.se. Bravo! Jag kan inte annat än hålla med henne i hennes replik.
Det är beklämmande att se och läsa hur trångsynta kritiker av båda könen tycks vara och hur provocerade de verkar bli av en bok som illustrerar personliga iakttagelser. Det är beklämmande att fortfarande i detta land, som anses vara en av världens mest jämställda, så anses det att en kvinna som inte ger upp hela sin existens och offrar sin personliga lycka och sitt personliga välmående för äktenskapet, barnen och för att vara den heliga-aldrig-svikande-modern är misslyckad. Är man en misslyckad kvinna i den bemärkelsen har man inte rätt till lycka. Man ska sitta och oja sig, vrida sina händer och ha ångest över att man, fram för allt, har gjort sina barn olyckliga. Om mannens delaktighet i "misslyckandet" nämns inte ett ord. Inte heller om hans ansvar att försöka hela familjen "för barnens skull". Om man börjar studera vad som skrivs och sägs i media om den här boken så kan man börja misstänka att det inte alls är självklart att man har lika mycket ansvar för barn och hem i en kärnfamilj. Tvärt om verkar de flesta tycka att familen och barnens välmående och lycka är kvinnans ansvar.
Jag undrar varför vi är så snabba att döma mammor som inte följer normen? Om en mamma vågar säga upp heligheten och arbeta på sin karriär om det gör henne lycklig, ta sig ensamtid om det gör henne gott eller, ve och fasa, skilja sig från mannen som gör henne olycklig, ja då ska hon brännas på bål. Om hon dessutom gör dessa saker utan att känna skuld eller dåligt samvete för att hon inte finns hos sina barn just den timmen hon behövde jobba över/fixa naglarna/var på konferens eller vad det nu må vara, då ska hon pryglas innan hon bränns. Tydligen är det här med att inte känna skuld det värsta av allt.
Men varför är det så provocerande med frånskilda mammor som är lyckliga i sin nya tillvaro och som inte känner skuld över det hela? Jag blir ärligt nyfiken eftersom det verkar som om både manliga och kvinnliga kritiker har kastat sig över författarinnorna och slitit dem i stycken, kallat dem för ansvaraslösa egoistiska mammor som dessutom vågar ha ett bättre sexliv efter äktenskapet en i äktenskapet. Varför blir många människor så fundamentalt skrämda av kvinnor som vågar bryta normerna? Jag vill verkligen inte tro att det är så enkelt som att männen känner sig hotade av att kvinnan visar på ytterligare ett sätt att hon kan klara sig utan dem och kvinnorna bara, rätt och slätt, är avundsjuka i den skuldbetyngda tillvaro de ännu inte lyckats slå sig ur.
Så nu undrar jag, både mammor och pappor, vill ni verkligen att era döttra ska växa upp och klä på sig skuldkoftan och offra hela sin person och existens i den heliga moderns namn? Jag vet att jag kommer att göra allt som står i min makt för att skuldkoftan ska brännas en gång för alla här i min familj. Än har jag inte vågat tutta på den men jag vet var tändstickorna finns.
Längtan efter något stort
Jag har gjort massa saker de senaste 2 åren som har varit saker jag gjort för första gången i mitt liv. Jag har varit gravid 2 gånger, fått 1 barn och varit mammaledig för att nämna några saker. Jag har också för första gången i mitt liv börjat köra bil till och från jobbet varje dag.
Det sistnämnda har, trots allt mitt klagande, fått mig att inse tjusningen med att bara kunna åka iväg var som helst, när som helst. Man behöver inte ta hänsyn till tunnelbanor, bussar, tåg eller taxibilar, dä ä bar å åk! Min man har även han (som fram tills nu har varit en stark motståndare till egen bil) börjat drömma våta drömmar om hur han tar sig från tennisen och hem på 15 min med bil istället för 1,5 timmar kommunalt.
Den här längtan efter egen bil infann sig ungefär samtidigt som det företag jag arbetar för utlyste på intranätet att man kunde beställa personalbil (leasingbil). Det hela skulle bli extra förmånligt om man gick med på att företaget fick göra lite reklam på bilen. Så det blev så att vi (jag och maken) en lördag gick iväg till vår lokala *Svensk-Kinesiktbilmärke*-handlare och provkörde. Jag är glad att jag var ensam i bilen när jag körde, för då var det ingen som såg det fåniga flinet på mina läppar när jag åkte runt i denna nya bil. Det hela slutade med att vi beställde en sådan här personalbil och sen dess har det inte riktigt varit sig likt i mitt huvud.
Det enda jämförbara med hur jag har reagerat på vetskapen att jag om X-antal veckor ska få plocka ut en sprillans ny bil är mina graviditeter. Att vänta på en bil är dock en lite kortare väntan än att vänta på att ett barn ska växa färdigt i magen på en. Men, jag minns så väl hur det var och den förväntan jag kände. Flera gånger varje vecka gick jag in på diverse olika siter för att kontrollera i vilken graviditetsvecka jag befann mig i, läsa om barnets utveckling i just den veckan. Jag klickade mig frammåt genom veckorna och drömde mig fram till den dagen när jag fick hålla min nya bebis i famnen. Det var fantastiskt och tiden kunde inte gå fort nog. Sen ska det väl tilläggas att när det väl blev dags så tycket jag att det kunde ha väntat 1-2 veckor till. Jag var ju inte riktigt färdig med mina "förberedelser", men det är en annan historia.
I och med att bilen beställdes så fick jag ett litet trevligt mail från denna biltillverkare som meddelade att jag nu snart var stolt ägare av en ny fin bil. Mailet talade också om att jag från och med nu kunde gå in och aktivera min personliga bilägarsida som biltillverkaren tillhandhöll på internet. På den här personliga sidan står mitt namn, vilken modell jag har valt och lite annat smått och gott. Det finns även en liten länk man kan klicka på och då kommer man till en sida där de visar var i produktionen just min bil befinner sig och när den förväntas bli levererad. Nu har jag insett att jag går in och kollar denna sida flera gånger i veckan. Än så länge har "min bil" inte tagit sig förbi stadiet av inplanering i produktionen. Eftersom jag är ett kontrollfreak av enorma mått så har jag nu börjat bli lite stressad. Jag menar, hur ska de hinna bygga hela bilen från scratch och ha den färdig hos min blihandlare redan i vecka 45? De har ju inte enns båbörjat utstansningen av plåtarna till karossen än!
Det sistnämnda har, trots allt mitt klagande, fått mig att inse tjusningen med att bara kunna åka iväg var som helst, när som helst. Man behöver inte ta hänsyn till tunnelbanor, bussar, tåg eller taxibilar, dä ä bar å åk! Min man har även han (som fram tills nu har varit en stark motståndare till egen bil) börjat drömma våta drömmar om hur han tar sig från tennisen och hem på 15 min med bil istället för 1,5 timmar kommunalt.
Den här längtan efter egen bil infann sig ungefär samtidigt som det företag jag arbetar för utlyste på intranätet att man kunde beställa personalbil (leasingbil). Det hela skulle bli extra förmånligt om man gick med på att företaget fick göra lite reklam på bilen. Så det blev så att vi (jag och maken) en lördag gick iväg till vår lokala *Svensk-Kinesiktbilmärke*-handlare och provkörde. Jag är glad att jag var ensam i bilen när jag körde, för då var det ingen som såg det fåniga flinet på mina läppar när jag åkte runt i denna nya bil. Det hela slutade med att vi beställde en sådan här personalbil och sen dess har det inte riktigt varit sig likt i mitt huvud.
Det enda jämförbara med hur jag har reagerat på vetskapen att jag om X-antal veckor ska få plocka ut en sprillans ny bil är mina graviditeter. Att vänta på en bil är dock en lite kortare väntan än att vänta på att ett barn ska växa färdigt i magen på en. Men, jag minns så väl hur det var och den förväntan jag kände. Flera gånger varje vecka gick jag in på diverse olika siter för att kontrollera i vilken graviditetsvecka jag befann mig i, läsa om barnets utveckling i just den veckan. Jag klickade mig frammåt genom veckorna och drömde mig fram till den dagen när jag fick hålla min nya bebis i famnen. Det var fantastiskt och tiden kunde inte gå fort nog. Sen ska det väl tilläggas att när det väl blev dags så tycket jag att det kunde ha väntat 1-2 veckor till. Jag var ju inte riktigt färdig med mina "förberedelser", men det är en annan historia.
I och med att bilen beställdes så fick jag ett litet trevligt mail från denna biltillverkare som meddelade att jag nu snart var stolt ägare av en ny fin bil. Mailet talade också om att jag från och med nu kunde gå in och aktivera min personliga bilägarsida som biltillverkaren tillhandhöll på internet. På den här personliga sidan står mitt namn, vilken modell jag har valt och lite annat smått och gott. Det finns även en liten länk man kan klicka på och då kommer man till en sida där de visar var i produktionen just min bil befinner sig och när den förväntas bli levererad. Nu har jag insett att jag går in och kollar denna sida flera gånger i veckan. Än så länge har "min bil" inte tagit sig förbi stadiet av inplanering i produktionen. Eftersom jag är ett kontrollfreak av enorma mått så har jag nu börjat bli lite stressad. Jag menar, hur ska de hinna bygga hela bilen från scratch och ha den färdig hos min blihandlare redan i vecka 45? De har ju inte enns båbörjat utstansningen av plåtarna till karossen än!
måndag 26 september 2011
lördag 24 september 2011
Spoon full of sugar makes the medicine...
Medicin är aldrig roligt att ta. Kommer ni ihåg när ni var små och man alltid fick medicin i flytande form. På70-80-talet när jag var i den åldern så hade man fått för sig att man skulle smaksätta den flytande medicinen för att den skulle "smaka gott". Kom igen. För mig är det ett mysterie hur man enns kan tro att man kan få antibiotika att smaka gott.
Vet ni vad antibiotika är, krasst sett? Jo, det är mögel. Jag tror att alla här vet hur äckligt minsta lilla mögelspor kan få en härligt solmogen jordgubbe att smaka. Alltså, inte enns den finaste naturligt mogna jordgubbe kan maskera en så hemsk smak. Den tar över allt. Jag undrar hur de har pillertillverkarna tänkte? Antagligen var det svårt att få ungar att ta sin medicin och vi alla vet ju hur mycket man älskade att trycka i ungar antibiotika på 70- och 80-talet. Så föräldrarna gnällde antagligen och något jäkla ljushuvud på Pfeizer eller liknande tyckte att "men om vi tillsätter lite smak av hallon eller kola, då blir det säkert jättegott!".
Var det någon av tillverkarna som smakade på de här tillrättningarna? Jag tror inte det. Man brukar ju säga att en kock som inte smakar sin egen mat serverar antagligen inte särskillt bra mat. Jag tror vi kan applicera det här tankesättet på pillertillverkarna också. För var det så att någon hade smakat så hade man insett att det är var, om möjligt, värre än vad själva medicinen smakade. Jag kommer fortfarande ihåg smaken. Jag kommer också ihåg hur jag stod i vårt kök med tårarna rinnande ned för kinderna och den lilla medicinmuggen i handen. Jag visste ju att jag var tvungen och jag visst hur fruktansvärt jag tyckte det smakade. Jag minns så väl den söta, kväljande smaken, som för övrigt inte enns var i närheten av hallon eller kola. Jag minns hur jag kämpade med att svälja och hur jag sedan stod och svalde och svalde för att inte allt skulle komma upp igen. Samtidigt som mina föräldrar tittade bekymmmrat på mig och sa "men den här SKA inte smaka illa, den smakar ju hallon!".
Nuförtiden smaksätts inte skiten med något. Anledningen är kanske att de som nu tillverkar medicinen var de som tvingades svälja den smaksatta samtidigt som någon vuxen påstod att "det där är väl ingen fara, den är ju god!". Nä, nu får barnen en vit trögflytande sörja. Den luktar inte gott, men det är verkligen inte värre än när jag var liten. Däremot är de små medicinmuggarna borta. De har ersatts med sprutor. Jepp folks, ni hörde rätt. Nu förtiden sprutar man in medicinen i munnen på barnen, i alla fall så små som Lill-Fisan. Det är fortfarande inte utan tårar och det smakar antagligen vidrigt. Det enda som är bättre nu är väl att ingen kommer och påstår att medicinen är god.
Vet ni vad antibiotika är, krasst sett? Jo, det är mögel. Jag tror att alla här vet hur äckligt minsta lilla mögelspor kan få en härligt solmogen jordgubbe att smaka. Alltså, inte enns den finaste naturligt mogna jordgubbe kan maskera en så hemsk smak. Den tar över allt. Jag undrar hur de har pillertillverkarna tänkte? Antagligen var det svårt att få ungar att ta sin medicin och vi alla vet ju hur mycket man älskade att trycka i ungar antibiotika på 70- och 80-talet. Så föräldrarna gnällde antagligen och något jäkla ljushuvud på Pfeizer eller liknande tyckte att "men om vi tillsätter lite smak av hallon eller kola, då blir det säkert jättegott!".
Var det någon av tillverkarna som smakade på de här tillrättningarna? Jag tror inte det. Man brukar ju säga att en kock som inte smakar sin egen mat serverar antagligen inte särskillt bra mat. Jag tror vi kan applicera det här tankesättet på pillertillverkarna också. För var det så att någon hade smakat så hade man insett att det är var, om möjligt, värre än vad själva medicinen smakade. Jag kommer fortfarande ihåg smaken. Jag kommer också ihåg hur jag stod i vårt kök med tårarna rinnande ned för kinderna och den lilla medicinmuggen i handen. Jag visste ju att jag var tvungen och jag visst hur fruktansvärt jag tyckte det smakade. Jag minns så väl den söta, kväljande smaken, som för övrigt inte enns var i närheten av hallon eller kola. Jag minns hur jag kämpade med att svälja och hur jag sedan stod och svalde och svalde för att inte allt skulle komma upp igen. Samtidigt som mina föräldrar tittade bekymmmrat på mig och sa "men den här SKA inte smaka illa, den smakar ju hallon!".
Nuförtiden smaksätts inte skiten med något. Anledningen är kanske att de som nu tillverkar medicinen var de som tvingades svälja den smaksatta samtidigt som någon vuxen påstod att "det där är väl ingen fara, den är ju god!". Nä, nu får barnen en vit trögflytande sörja. Den luktar inte gott, men det är verkligen inte värre än när jag var liten. Däremot är de små medicinmuggarna borta. De har ersatts med sprutor. Jepp folks, ni hörde rätt. Nu förtiden sprutar man in medicinen i munnen på barnen, i alla fall så små som Lill-Fisan. Det är fortfarande inte utan tårar och det smakar antagligen vidrigt. Det enda som är bättre nu är väl att ingen kommer och påstår att medicinen är god.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)