Sockertrend

Igår, när jag krypkörde hem via Essingeleden, så satt jag och lyssnade på ett radioprogramm som pratade om den nya sockertrenden. De pratade om att varenda bloggare bakar enorma mängder tårtor, kakor, cupcakes och allt i hysteriska färger med sjuka mängder frosting och marsipan. Vad som också nämndes  var att alla dessa människor var pinnsmala, så man undrade om de inte åt vad de bakade? Den enda som ansågs "normal" var sockerdrottningen Leila Lindholm.

Jag vet att det är många som inte gillar henne. Dessa människor anser att hon är lite som Carola, sjunger helt fantastiskt (makalösa recept) men man vill helst inte hör henne prata. Själv gillar jag Leila! Mycket av "mina" grundrecept är rakt av rippade från hennes böcker. En av anledningarna till att hennes recept är så fantastiska är, tror jag, att hon faktiskt äter sina egna saker och tycker att det är så gott att det blir lite okynnesätning också. Jag vet att det blir så för mig när jag gör hennes grejor.



Vansinnigt sockriga cupcakes, dekorerade av grannarnas barn.

En annan bak/konditoridol jag har är Jan Hedh. Det ska väl sägas att recepten i hans böcker ligger på en helt annan nivå än Leilas. Här är det hög nivå och det krävs nästan lika hög nivå av den som tillverkar sakerna. Men ack så gott det blir... Jag säger bara det att en hallonmousse blir inte lika god med bara gelatin och vispad grädde som den blir med med italiensk maräng, gelatin och vispad grädde. Det går inte att jämföra! Jag älskar att göra mousse och använda som tårtfyllning och då gör jag efter den gode herr Hedhs böcker. Visst, helt plötsligt blev projekteringen för en tårta 2 helger istället för 1 (om man inte är barnlös alltså och kan ägna hela dagarna ostört åt att stöka i köket) men det är såååå värt det!

När maken fyllde år så gjorde jag min första tårta, inte så himla snygg kanske men helt galet god. Då blandade jag sockerkaksbottnarna med nötmarängbottnar och ja, jag kan nog inte säga hur god den var. Sockerkakan var smaksatt med choklad och sen hade vi lager på lager med med hallonmousse och lemoncurdgrädde. Den blev helt fantastisk!

Kanske inte så snygg men vaaaansinnigt god

Som ni ser är den inte snygg. Det är veck på kanten till locket och kanske lite väl överdådig dekoration. Men några veckor senare fick jag möjlighet att ge mig på en tårta till min kära syster och den blev lite mer stilfull.



Tårta till syster



Denna tårta blev lite mer sobert dekorerad och jag hade även haft tid att studera hur man gör socker och marsipanblommor. Jag kan bara säga att YouTube är en guldgruva! Men även solen har sina fläckar så jag lyckades kavla locket lite för tunnt och lite för litet. Detta resulterade i både veck på kanterna och sprickor. Inte bra, men inget som inte gick att dekorera över. Detta arrangemang bestod av cocosbottnar fylld med jordgubbsmousse och limecurdgrädde. Inte så himla äckligt det heller!

Jag har ju tidigare konstaterat att jag har fallit pladask för denna sockertrend (jag har alltid gillat bak och matlagning men jag har nog skruvat upp bakandet ett snäpp). Jag är dock ingen pinnsmal bloggerska utan jag slafsar i mig mina kreationer med liv och lust. Egentligen kan man säga att det är en pinnsmal bloggerskas fel att jag hakat på sockertrenden. Det är helt ok, för det är sjukt kul med socker och jag vet de facto att den här bloggerskan vräker i sig sina bakverk. Kudos on you Fröken Pyssel!



Det där med morsor och farsor på stan

Varför är så många av oss rädda att dela med sig av sin privata sfär i det allmänna utrymmet?

Jösses, det där blev krångligt så låt mig försöka förklara. Varför är det så läskigt att sätta sig brevid någon på bussen? Varför är det så obehagligt att säga "ursäkta mig" om man behöver komma förbi? Varför är det så förbaskat svårt att säga "förlåt" om man råkar stöta in i någon? Och varför, varför i hela förbannade världen är det så läskigt att dela hiss med en annan barnvagnsmorsa?

Den här händelsen utspelade sig i vintras när det var snöstorm och drivis och -20 grader, ja, ni vet alla hur skoj det var! Jag hade varit med lill-fisan inne i stan och var på väg hem. Jag vill bara här och nu meddela att jag kommer att vara ovanligt specifik i min beskrivning av händelsen och platser. Detta är för att jag för ovanlighetens skull vill att den som jag skriver om, mot förmodan läser detta, ska känna igen sig och kanske, kanske bemöda sig och skriva en kommentar som förklarar varför man är så förbaskat självupptagen!

Hursom helst. Jag är på väg till tunnelbanan vid st Eriksplan, den nedgången som inte är vid Rörstrandsgatan (fan! Kommer inte ihåg vad den heter nu). Vid den nergången finns det inga rulltrapport mellan gatan och biljetthall så ska man ha ner en barnvagn utan att bära eller "bumpa" den nerför trappor är hissen det enda alternativet. Framför mig går en annan mamma med vagn och hon verkar ha jättebråttom! När jag kommer till hissen har jag sådan tur att den precis har kommit och den andra mamman har börjat rulla in sin vagn. Jag rullar glatt efter henne för, herre jesus, 2 vagnar får det lätt plats i en sådan hiss. När hon inser att jag inte alls tänker stå kvar i snöstormen för att hon ska få åka ensam ser jag att hon får ett lätt stressat uttryck i ansiktet och börjar fippla med vagnen för att det ska se ut som om hon försöker göra plats. Nu råkade det vara så att hon hade likadan vagn som jag så jag förklarar glatt att om man ställer vagnen på tvären är det inga problem att få in fler barnvagnar.

Well, hissen kommer till biljetthallen och hon kastar sig ur hissen, slänger sig fram till den enda spärren som är bred nog för att barnvagnen ska kunna passera igenom, placerar vagnen så att den totalt blockerar spärren så INGEN annan kan gå igenom. Sen går hon i godan ro bort till biljettluckan, där det såklart är kö, väntar på sin tur, får sin remsa stämplad och går tillbaka till vagnen. Vid det här laget har jag, i Stockholms mått mätt, väntat rättså länge bakom hennes vagn. Hon går igenom, jag läser av mitt acesskort och går igenom. Då ser jag att hon verkligen springer bort till hissen som går ner till plattformen (åter igen, ingen rulltrappa nedåt). Jag försöker skynda på stegen så jag ska kunna hänga med så jag hinner med min tunnelbana. Men när jag precis kommit fram till hissen så stänger hon dörrarna så de nästan klipper sufletten på vagnen.

Här finns det läsare som säkert säger att "jamen hon såg dig säkert inte". Jodå, det gjorde hon, hon såg mig i ögonen. För jag såg paniken växa när hon insåg att jag kanske skulle hinna med även denna hiss. Där och då blev jag lite snopen och tänkte "ja, ja, hon hade väl bråttom till tunnelbanan hon med". Dessa hissa är inte snabba så när jag 5 minuter senare kliver in i hissen och ser en t-bana åt vardera håll åka iväg tänker jag "ja, ja, jag missade mitt tåg men hon hann säkert med sitt och jag har ju inte bråttom så det är ingen biggie". Döm om min förvåning när jag ser denna mamma-mu stå nere på plattformen och vänta. Det var förbannat nära att jag gick fram och frågade ifall jag luktade illa eftersom hon var så otroligt mån om att inte dela hiss med mig mer än en gång. Jag hade också lust att fråga om hon inte i den första hissen uppmärksammat att hon inte var ensam med barnvagn och det finns faktiskt barnvagnsmorsor som INTE har skäms-remsa så det kan vara en bra ide att inte blockera den breda spärren. Nu är jag så fantastiskt väluppfostrad (läs Svensk) så jag sa naturligtvis inget till henne utan muttrade bara lite för mig själv.

Ja, jag var lite upprörd. Så nu undrar jag, varför är det så jäääävla läskigt att dela hiss med en annan mamma? Jag har aldrig varit med om detta när det handlar om pappor. Där hjälps man åt och gör plats så att alla kan hänga med. Varför är morsor så förbannat aviga? Det är samma som att man möter latte-maffian i bredd när man själv kommer med vagn. Men inte faen flyttar någon utav dem på sig. Min tanke är att vi med barnvagnar får så himla mycket skit så vi borde vara extra måna om att hjälpa varandra i vardagen. Detta synsätt verkar jag dela med de flesta farsor men inte morsorna.

Varför är barnvagnsmorsor så jävla egocentriska att man inte kan inse att någon annan kanske vill gå genom spärren medans man själv står i kö för att betala? Fast det kanske bara var för att slippa vänta på hissen, jag menar man vet ju hur morsor med vagn är....

Påskutflykter

Helgen bjöd på massor med roliga utflykter för både stora och små. Lite shopping i Kista där vi upptäckte att lill-fisan gillar wokade nudlar och minimajs. Bara en sådan sak! Det fanns också en mycket trevlig liten lekhörna som var väldigt uppskattad. Erkännas ska att jag, som alltid trott att barn är elaka och illvilliga små varelser som bara väntar på en anledning att puckla på någon annan unge, blev överraskad i denna lekhörna. Naturligtvis så får inte lill-fisan vara ensam på ett sådant ställe (fasiken, hon vågar ju knappt gå utan någon att hålla i fingret). Ibland vill hon dock stå lite själv bara man är i närheten.

Det var här jag blev förvånad. Pappa fis befann sig lite längre bort och lill-fisan stod och höll sig i en kant och en liten rutchbana i plast. En annan flicka sätter sig på kanten och eftersom lill-fisan är vansinnigt fascinerad av andra barn så var hon ju bara tvungen att först klappa flickans fina hår. Det är ju jättegulligt även om den andra flickan tittade misstänkt på lill-fisan. Sen var hon tydligen tvungen att nypa (!) den andra flickan i benet. Jag stod utanför lekhörnan och tänkte "jaha, grattis lilla stumpan, nu åker du på din första smäll!". Men den andra lilla flickan slog inte, hon sa bara "aj! hon nyps!". Som tur var kom pappa fis och distraherade lill-fisan tillräckligt länge för att hon skulle glömma bort den andra flickan.

Efter det bestämmer sig lill-fisan för att hon ska ställa sig framför rutchbanan och blockera nerfarten totalt. Där på toppen sitter en unge och två till står på kö. Den här gången tog det ett tag för lill-fisans pappa att inse problemet och åter igen tänkte jag "jaha, nu kommer hon bli pååkt...". Men icke. De andra barnen satt snällt och väntade på att hon skulle flytta sig. Efter ett tag var det en av de köande barnen som lite gnälligt sa "ska hon inte flytta sig snart?". Jag är säkert en hemsk människa men jag hade verkligen inte förväntat mig den här artigheten, omtänksamheten och hänsynen barn emellan. Nu när jag sitter och skriver och faktiskt tänker igenom det så undrar man, hur blev vi vuxna så förbannat otrevliga?

Familjen Fis fick även en heldag på Skansen i strålande sol och många plusgrader. Det är kul att gå på Skansen tycker vi. Man kan sitta på de små grusvägarna och gräva, man kan äta gräs, skratta åt hästarna och mycket annat. Man kan även studera andra föräldrar och barn och DET är jätteroligt.

Familjen fis hade i sakta mak spankulerat omkring och efter någon timme eller två kommit ner till vargarna. Alla ni som har varit på skansen vet att när man kommer ner till rovdjuren ska man vara förbaskat glad om man har turen att få en liten glimt av något pälsbeklätt. Bortsett från björnarna så är ju våra svenska rovdjur ganska skygga utav sig. Hur som, när jag närmar mig stängslet ser jag en pappa som håller sin lilla pojke så att denne ska kunna se över stängslet. När jag kommer ännu närmre hör jag denna konversation.

Pappan (P): Ser du nu då?
Lilla Pojken (L): *osäkert* nä...
P: *i ganska så hetsig och lätt aggresiv ton* Nu då! Bakom stenen! Ser du något lurvigt där?
L: *ännu mer osäkert* jaaa.... jag tror det...
P: Bra! Då kan vi gå nu!

Pappan svänger runt och bär iväg med sin lilla pojk. Nu när jag sitter och skriver och återger det hela inser jag att det här är en av de historierna där man antagligen behövde vara där för att inse det roligt. Där och då, och även idag när jag berättade om det på jobbet, så var det helt hysteriskt. Den stackars förälderna som för länge sedan ledsnat att så och stirra ner i varggropen på Skansen och bara vill gå och köpa en glass eller en dricka och få lite lugn och ro.Istället hade han antagligen fått stå där och hålla sin pojke i luften i, vad som måste kännas vara, en halv evighet. Ja, vem tusan har sagt att det är lätt att vara förälder?

Påsk med familjen Fis

Åh hallulelia va härligt det är med långledigt! Jag kan inte minnas när senast 4 dagar ledigt kändes som så himla lång tid, på ett positivt sätt.

Högtider handlar, för mig, till stor del om maten. Ja, jag erkänner, jag är fixerad vid mat, matlagning, bakning och allt annat som har med att förbereda något som kan förtäras eller att förtära att göra. Det här är nog egentligen den största anledningen till varför jag med en dåres envishet håller fast vid kristna högtider, det är en anledning att "go totally bonkers" i köket. Dock så är effekten av att ha småbarn att jag inte längre är fullt så manisk i köket. Men nog tusan ska det lagas mat! Tyvärr så blev vår lilla resa till skärgården inställd men med stor beslutsamhet så bestämde sig lilla familjen Fis att visst skulle det bli påsk och mys ändå!

I år skippade jag lammet helt och hållet. Det är tradition, tycker jag, med lam till påsk men sist vi gjorde lamstek så var den så gräsligt seg så det var inte gott. Maken tittade nu oroligt på mig i mataffären sa "måste vi verkligen ha lamm i år?". Nä, tänkte jag. Det måste vi inte! Det blev en smaskig helstekt rostasfilé till middag. Här kommer dock effekten av småbarn in. Hade det varit förr i tiden hade jag antingen gjort en rödvinssås (som fått stå och långsamt redusera hela dagen) eller en gräddig calvadossås som fått redusera lika länge den. Jag hade nog dessutom gjort någon raffinerad potatisrätt. Men nu blev det burk-Beasås och potatiskorketter. Men det är faktiskt gott det med.

Däremot var jag faktiskt TVUNGEN att göra en tårta. Jag menar, vi skulle ju trots allt vara 3 personer hemma och även om lill-fisan inte äter tårta och maken är måttligt förtjust i det hela så MÅSTE man ha en påsktårta. Det blev härliga chokladbottnar med smörkräm smaksatt med lime mellan bottnarna och veket glaserades med en chokladkräm så mäktig att Willy Wonka själv hade legat på mitt köksgolv och gråtit av avund. Naturligtvis tillverkades de mest utsökta dekorationerna i marsipan.

Det är så sjuuuukt roligt att göra tårtor!! Jag kan verkligen inte få nog! Det enda tråkiga är att man inte är det minsta lilla unik med sitt tårtbakande nuförtiden. Här i den virituella världen verkar det som om varenda kvinna i hela sverige bakar och dekorerar tårtor. Jag har fallit för ännu en trend!

Påsktårta hos familjen Fis

Jag gillar inte att falla för trender. Jag vill vara unik och skapa trender... Det är därför jag bloggar... eller?

Är jag en tönt eller inte?

Idag var jag tvungen att lufta en fundering jag hade med mina arbetskamrater. Som tur är är de lite som jag och dömmer mig inte alltför hårt när jag häver ur mig saker. Hur som helst. Jag har börjat fundera på om det faktiskt inte är så att jag är ganska så socialt inkompetent. Jag menar, ju mer jag läser i Magdalena Ribbings spalt (och i läsandets stund sitter och nickar medhållande) desto mer inser jag att jag är den där förskräckliga personen som häver ur mig taktlösheter till höger och vänster.

Det kan vara så att jag sitter och läser att man inte ska säga ditten och inte göra datten (orkar faktiskt inte fundera ut konkreta exempel nu, så ni får hålla till godo med ditten och datten). Jag läser och tänker i mitt stilla sinne "vad är det för märkliga och okänsliga människor som säger sådant?". Veckan efter hör jag mig själv säga till en bekant "Näääämeeeen!! Ska ni ha en tiiiillll? Va roooooliiiigt!!!!". Saken är den att den bekanta fick sin första med en smula hjälp så en spontangraviditet är inte särskillt trolig. "Nä" svarar min bekanta med ett överseende leende "jag är bara väldigt svullen".

Ahmen, allvarlig! Häver man ur sig något sådant? Nä! En normal och tänkande människa med lite takt och fason kniper igen sitt söta lilla kakhål och nöjer sig med ett "Men heeeej! Va kul å ses!". Men inte jag, nej då! Här tar vi på oss slalompjäxorna och fortsätter hoppa omkring i klaveret som vi så snyggt klev i. Bara för att förödmjuka min bekanta lite till så börjar jag ursäkta mig i det oändliga. Jag försöker övertyga om att jag inte alls tyckte att hennes mage såg stor ut. Ja, jag rodnar när jag skriver det här för det är så in i bängen pinsamt.

Det må vara hänt om det här var en engångsföreteelese men saken är den att jag gör sådana här saker hela tiden. Verkligen heeela tiden. Det värsta är att jag kommer inte på mig själv förrän det är försent.

En annan sak som får mig att fundera på om jag faktiskt inte är en osocial tönt är att jag har extremt svårt att kallprata och att låtsas vara intresserad när någon annan orerar på i all oändlighet om något som inte intresserar mig. Det där sista får väl erkännas att det inte är särskilt unikt även bland socialt kompetenta människor, men de kan iallafall lite snyggt styra in talaren på något annat. Inte ens det klarar jag av. Jag är en katastrof på mingel partyn för jag kan verkligen inte gå fram till vem som helst och börja kallprata om något allmänt.

För det mesta tycker jag att om jag inte har något vettigt att säga så kan jag lika gärna vara tyst. Detta ställningstagande innebär ett visst hinder i mitt arbete (konsult!) där jag förväntas vara trevlig och social. Till min stora förvåning har det även kommit fram att mina chefer verkar tycka att jag är något av ett socialt geni (Whaaaaaat????). Så i mitt stilla sinne började jag fundera att det här kanske är en egenskap som jag borde jobba lite på.

Som ni vet är mycket av kallpratet klyschor, jag finner klyschor pinsamma och jobbiga för: de är inte vettiga, utan bara banala, så då kan man lika gärna knipa igen. Men jag bestämde mig för att jag faktiskt skulle börja praktiskera dessa bara för att se om folk faktiskt "högg" på dem. Döm om min förvåning när jag en dag vid fikabordet, den pinsamma tystnaden hade infunnit sig, säger "någon som sett en bra film på sistone?" och folk med liv och lust hugger på denna "ice-breaker" som om det var det nyaste konversationsämnet i världshistorien. När jag gick från fikan 10 min senare var samtalet fortfarande igång. Häpnadsväckande enligt mig.

Så vad mynnade luftningen av dessa tankar ut i? Jo, jag och mina kollegor kom fram till att social kompetens är något som faktiskt kan mätas i relation till sin omgivning. Det jag menar är att är man som jag, som förvisso kan häva ur sig pinsamheter allt som oftast, så vinner man ändå i längden. Anledningen är att man öppnar munnen alls när man jobbar med ingenjörer!

Och ja, jag har fördomar mot ingenjörer, men det har jag rätt till för jag är en själv!