Barn är inte minivuxna

Ibland undrar jag vad det är för fel på folk. För ett par dagar sedan skrev DN.se om att det gjorts någon vetenskaplig studie som visade att barn under 12 år inte är trafikmogna (Nåja, det var inte vad denna studie handlade om egentilgen om man läste den). Hur som helst. Detta faktum visste man långt tidigare, jag kommer ihåg det från min uppväxt och jag börjar ju närma mig medelåldern. Så det kan ju knappast vara någon nyhet att barn inte har samma förmåga att förutse trafikhändelser som (vissa) vuxna och att de inte har samma förmåga att bedömma avstånd och hastighet. Egentligen är det ju inte så himla konstigt. Barn växer och lär sig hela tiden, att tro att de har en fullt fungerande hjärna i tidiga år är ju bara korkat. Men "nyheten" var inte så anmärkningsvärd i sig.

Det anmärkningsvärda var den storm i kommentatorsfältet som både ansåg det här vara nonsens "i Belgien cyklar minsann barn från 6 år, bla, bla, bla" och "jag och mina syskon cyklade 4 km till skolan ensamma från första klass och vi klarade oss". Att göra sådana jämförelser är lite småkorkat och handen på hjärtat så ska man nog vara evigt tacksam att det inte hände något för dessa människor. Att de klarade sig helskinnade var nog snarare tur än skicklighet och trafikmognad. Vad som irriterade mig i kommentatorsfältet var att folk verkade på fullaste allvar tro att man rekommenderade att barn inte skulle CYKLA innan 12 år. Allvarligt, om man läser in det i det lilla som stod i DN så tappar jag verkligen tron på det Svenska folket och dess läsförmåga och förmågan att tänka själva. Naturligtvis ska barn cykla innan dess, men det kanske är lite småpuckat att släppa iväg en 7-åring att vingla till skolan ensam. Här kommer ju det här jobbiga med att vara förälder in: Man måste umgås med och hjälpa sina barn, chockerande va? Alltså, barnen måste ju lära sig hur man beter sig i trafik men det är kanske inte läge att köra en Ronja på det dyraste man har. Man tränar inte bäst på att akta sig i trafiken genom att vingla runt ensam. Det bästa är att cykla med en förälder.

Det här verkade också svårt för en del "men hur ska det gå till? Antingen måste barnet cykla framför och då vända sig om hela tiden för att hålla koll på förälern eller så måste barnet cykla bakom och då har förälder ingen koll". Men goodness, människa! Hur gjorde din mamma och pappa? Jag vet att när jag var liten och började cykla så gick vi på cykelpromenader. Då var min cykel så liten och kom inte upp i särskillt höga hastigheter så mamma eller pappa kunde utan problem promenera/jogga bervid och hjälpa mig. När man sedan blev lite större (och fick större cykel) så hade i alla fall mina föräldrar lyckats banka in så pass mycket vett i pallet på mig att jag kunde cykla bakom eller framför mamma och pappa, utan att busa och dra iväg på annat.

Men allt det här kräver ju att man är engagerade föräldrar som tar sitt ansvar och lär barnen det de behöver kunna för att klara sig i trafiken. Är det så hemskt och jobbigt?

Smultron, sol och bullar

Jag har inget speciellt jag vill säga med det här inlägget men av någon anledning så kände jag ett stort behov av att skriva ett inlägg. Hm... börjar jag bli bloggberoende? Äsch! Skulle inte tro det men man börjar ju fundera när man känner en lätt panik över att man inte har bloggat på ett tag och man inser dessutom att man inte har något vettigt att skriva om. Men självklart måste jag babbla på. Undra varför jag inte kan applicera mitt "om du inte har något vettigt att säga, knip igen" när det gäller bloggande? Aja...

Det är midsommar helg och de flesta svenskar ser då för sitt inre öga solglitter i vattnet, gröna, prunkande midsommarstänger, skrattande barn med smultronmos i mungiporna och kanske lite bullar. Sen är det förstås en del av oss som mer ser snappsen än sillen och groggen än grillen. Men det får stå för dessa individer. Men det blir ju sällan så. Det ska ju erkännas att midsommarhelgen är ökänd för sitt instabila och taskiga väder. Det finns helt enkelt inga garantier för att man kan grilla eller äta sillen på uteverandan. Man kan lika gärna bli tvingad att tränga ihop hela tjocka släkten i den lilla, lilla stugan ute i ingenstans och glo in i den öppna spisen som man blir tvungen att elda i  för annars skulle man frysa ihäl. Det kan ju gå att vända en sådan grej till något kul. Marsmallows går nog alldeles utmärkt att grilla i den öppna spisen och kortspel kan verkligen ta fram både det bästa och det sämsta hos de flesta. Men även om det går att göra något mysigt och bra så blir de flesta besvikna. Just nu har jag inte mandat att gnälla, jag sitter med större delen av klanen Fis ute i skärgården och vi har strålande sol och ca 20 grader varmt. Däremot har vi sett riktigt tråkiga moln och hört åskknallar in över stan.

Jag, lill-Fisan och fisans pappa (aka. maken) har varit ute på smultron promenad. Tyvärr så fick vi inte så vansinnigt mycket. För precis när vi  började komma in i smultronstråket och plockat lite så möter vi en annan familj från andra hållet med burkar. Misstänksammt... Det visade sig att den familjen hade hunnit länsa hela stråket på mogna smultron så det blev inte så mycket till oss. Men det blev lite till lill-Fisan som har lärt sig väldigt fort att de där små röda är vansinnigt goda.



Den lilla stunden vi var bort så hann mormor Fis baka en laddning bullar. Om det är något, enligt mig, som skriker midsommar så är det bullar. Dessutom är mormor grym på att baka bullar (någonstans ska jag väl ha fått mina talanger ifrån). Vad som också är fascinerande med mormor är den perfektion hon utför allt med. Alltså, när jag bakar bullar så blir ju alltid änden på "rullen" lite smalare, degen är lite tjockare just där och det är inte lika bra med fyllning heller. Det blir alltså några bullar i varje laddning som inte är riktigt lika fina som de andra. Men när mormor bakar så kavlas en perfek, den är verkligen perfekt, rektangel ut som absolut jämt smetas och beströs med fyllning. När rektangeln sedan är ihoprullad så är rullen helt jämntjock och det är inte några fula ändar någonstans.

Prefektion gestaltad i bullar

Men jag har lärt mig ett fiffigt knep av mormor idag. Egentligen måste jag skämmas lite, för det är verkligen inte raketvetenskap och jag tycker att jag själv borde ha tänkte på det, men. Mormor Fis lägger bulllängden i en brödform och det är ju helt genialt! Hur tråkigt är det inte med de där bullängderna som bara flyter ut och blir platta, fyllningen rinner ut och de ser bara allmänt tråkiga ut. De här längderna, bortsett från att de blev lite fyrkantiga, är fantastiskt höga och fina. Än har vi inte hunnit smaka av dem men de är vackra. Jag hyser dessutom inga som helst tvivel om att de kommer smaka fantastiskt. Det är ju mormor Fis som lärt mig baka bullar (även om jag tydligen inte klarar av att kavla) och mina bullar blir ju sjukt goda så de här kommer vara fantastiska!

Tack för kaffet!

Har ni någon gång varit med om att ni färdas på E4:an söder ut. Slänger en hastig blick mot den norrgående riktningen, in mot stan, och tänker "stackars satar, klockan är inte mer än 06:30 och redan är det tjockt". Din nästa tanke är "det skulle ha varit gott med en kaffe, varför tog jag inte med mig det, det fanns ju kvar i bryggaren... bryggaren... FAN! Jag stängde inte av kaffebryggaren!". Blixtsnabbt kommer impulsen att köra av vid närmaste avfart, vända och "ila" tillbaka till AIK-land. Men du inser att om du gör det så kommer du med största sannolikhet att fastna i trafiken och följdaktligen komma försent till designgenomgången som är kl.10 i Södertälje. Så, du kör vidare med en olustig känsla i magen.

Väl på jobbet i Södertälje så lyckas du ca 07:10 få tag i grannen som har nycklarna hem till dig. Du hör hur sömndrucken grannen låter och genast så skäms du rätt så ordentligt. Det är ju trots allt ganska ovanligt att folk har den sjuka ovanan att gå ur sängen 5 på morgonen för att vara på jobbet 7. Hur som helst så ber du så hemskt mycket om ursäkt att du ringer och väcker honom men du framför ditt ärende och undrar om han har möjlighet att springa upp till dig och kolla att kaffebryggaren är avstängd. Tio minuter senare ringer grannen, han står i ditt kök och konstaterar att kaffebryggaren är kall.

Om det aldrig har hänt dig så var det väl kul för dig, men just det här hände mig i fredags. Jag skämdes verkligen som en hund, speciellt när han konstaterade att allt var som det skulle. Jag hade varit så stressad på morgonen så jag hade verkligen ingen aning om jag hade stängt av den eller inte. Bevisligen fungerade min autopilot bra men i vanliga fall så stannar jag alltid upp lite och säger till mig själv "nu stänger jag av kaffebryggaren" när jag gör det. För annars glömmer jag bort att jag har gjort det, samma sak med spisen och strykjärnet. Det här är naturligtvis inte första gången som jag tror mig ha glömt kaffebryggaren, jag har ju för tusan utvecklat metoder för att jag ska komma ihåg om jag gjort det eller inte. Det har hänt så pass frekvent att grannens sambo har fått gå upp en gång och jag har själv åkt hem på lunchen två gånger, tror jag, för att kolla. Jag har lite svårt att komma ihåg sådana här saker.

Men mitt i min skam över att inte komma ihåg vad jag gör och att väcka grannen så började jag fundera på hur jag skulle kompensera honom för det här. Självklart! En tårta! Så med facit i hand så är det inte så himla dumt att göra lite småpinsamma saker för då får man baka tårtor som ursäkt. Det är ju toppen! Jag som satt och gnällde över att jag fick för lite tillfällen att baka tårtor. Nu är det ju bara att vara min vanliga märkliga jag och tillfällena kommer att hagla över mig. Oh joy!

En kaffetårta, såklart!

För den nyfikne så blev det choklad/kaffe bottnar med hallonmousse som fyllning. Lite vispad grädde som foder och badabing-badabom vi har kommit till det roliga att dekorera.

Rastlösa gräsänkor

Det här händer när man och barn är bortresta i några dagar. Den första kvällen är himmelsk, man kan bara sitta och slöa och slappa framför TVn. Ingen som drar och sliter i en, inga måsten, bara stillhet. Andra kvällen är bra också för då kommer vänninan över och det är så skönt att få sitta och prata i lugn och ro utan att bli störda. Tredje kvällen... Ja, här börjar vi få problem med rastlöshet och då händer det här:

Jordgubb-cheescake muffin. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara sitta still och hålla mig lugn?

Varför är det såhär?

Med risk för att bli lite tjatig men det här är så sjukt tröttsamt. På måga ställen i samhället och av många personer så bemöts man med skepsism och kommentarer som "inte en riktig mamma" om man inte följer Reglerna. Men det är bara mammorna som döms känns det som!

Råkar man ha ett kul jobb och råkar man faktiskt vara intresserad av att utvecklas inom detta, så per automatik kan man inte älska, prioritera och se till sina barns bästa. What the f...k is up with that!?!

Det finns väl inte en männsika som skulle ifrågasätta en pappa som tar chefsjobbet när barnet bara är 6 månader? Inte en människa lyfter på ögonbrynet för att pappan "bara" är hemma 6 månader med sitt barn. Och ingen, ingen skulle få för sig att ifrågasätta samma pappas engagemang och kärlek till sitt barn. Men om den heliga mamman får för sig att inte bara leva för sitt barn då ser pöbeln rött och börjar hysteriskt att anklaga och peka finger.

Det lustiga med det här är att det sällan är män som klankar ner på andra kvinnors livsval och föräldrarstilar, nä! Det är nämligen andra kvinnor, mammor eller inte. Varför är man så förbannat ivrig att döma en medsyster som antagligen har helt andra förutsättningar än en själv? Vad är det som gör att så många kvinnor bara måste försöka trycka ner och slita andra kvinnor i stycken bara för att de inte lever såsom man tycker att man borde.

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor...

Hur vinner man årets förälder?

Ja, nu ska jag tjata lite om föräldrarskap igen. Jag har tänkt på det här med att många föräldrar verkar jämföra sig med andra föräldrar. Man jämför sig på de områden som såklart syns utåt såsom hur tidigt man hämtar på dagis, hur långt sommarlov barnen får från dagis, vilken vagn man har, hur ofta man tränar, hur mycket "egentid" man tar, vilken mat man ger sina barn, vilka utlandsresor och så vidare i all oändlighet. När barnen är riktigt små, under och runt året, så jämför man som förälder till och med helt irrelevanta saker som man inte enns kan påverka och som absolut inte speglar enns föräldrarskap. Många av er vet säkert hur det är, vem som får första tanden först, kan gripa efter snuttisen först, kan lyfta huvudet högst, kan sitta först, kryper, ställer sig upp, går längs möbler å bla, bla, bla.

Det lustiga med alla dessa jämförelser är att man sällan jämför sig med en och samma person. Först tittar man på mamma Stina som hämtar sina små gullungar från dagis kl 3 varje dag för att gå till parken och picknicka och leka. Sen jämför man sig med mamma Johanna som gör ekologiska storkok och till och med gör sina fonder själv, inga tillsatser här inte! Lite senare sneglar man lite på mamma Lola som redan 2 månader efter förlossningen kommer i sina supertajta jeans och av graviditeten syns inte ett spår. Hon har till och med rutor på magen! Mamma Belindas barn är hemma från midsommar till mitten på augusti och behöver inte sätta sin fot på dagis på hela sommaren. Alla de här kvinnorna gör något exceptionellt för sina barn och sig själva, men vad man glömmer när man står där och jämför sig själv är att ingen av dem gör allt.

Vad man också glömmer i allt det här är att det kanske finns helt naturliga anledningar till att dessa kvinnor kan göra det just de gör för sina barn. Stina börjar jobba kl 5 på morgonen och slutar vid 2 så då kan hon hämta sina barn runt 3. Hon får däremot sällan nöjet att i lugn och ro äta frukost med dem, för när hon äter ligger de fortfarande i sina sängar och sover. Johannas stora passion är matlagning, hon passar bara på att helt enkelt förena nytta med nöje. Dessutom så står hon uppe halva nätterna med sina stor och långkok, alla vet väl hur det är att försöka laga mat med småbarn? Inte för att jag vill vara elak mot smala, vältränade människor (jag är egentligen bara avundsjuk) men stackars Lola känner sig så instängd och hon får bara myror  kroppen av att vara hemma med bebis så så fort hennes make är hemma är hon i löpspåret. Det är hennes lilla andningshål. Belinda är säsongsanställd vilket betyder att hon är utan jobb mellan mitten på juni till mitten på augusti. Så för att slippa ta ett säsongsjobb på sommaren och således ha barnen på dagis hela sommaren så har hon snålat, sparat och gnetat för att kunna vara hemma med sina barn hela sommaren. Det blir inga extravaganser men det gör inget enligt henne, de är ju tillsammans hela familjen.

Så här står man, heltidsarbetande med ett vanligt 8-5 jobb, 5 veckors semester och dessutom lite småfet. När man tittar på dessa mammor så är det himla lätt att tro att man måste göra ALLT det här för att vara en "bra" förälder. Men inse, inte enns årets mamma skulle klarat av att ro hem allt det där. För såhär ligger det till:

Om man inte vill/kan gå ner i tid så får man som kontorsråtta pallra sig ur sängen någonstans mellan 04:30 och 05:00 för att vara på kontoret vid 06:00 och 06:30. Detta gör att man kan gå hem vid 3, halv 4. Så, om trafikgudarna är med en så kan man hämta på dagis vid 4. Då ska man iväg och inhandla kvällens middag om man inte var duktig och storhandlade i helgen. Storhandlingar är verkligen skitbra men vi kan nog alla komma överrens om att de inte alls förekommer i den utsträkning som de borde. Nåväl, middan är handlad och ska tillagas, nu är klockan 5 på eftermiddagen. Eftersom man måste hålla ungar som är trötta och hungriga något sånär nöjda så tar matlagningen ungefär dubbelt så lång tid. Middagen äts vid 6 och för första gången, sedan ni alla kom hem, är alla i familjen ganska nöjda och glada. Nattningsrutinerna drar igång vid 7 och har vi lite otur så drar det ut på tiden och barnen sover inte förrens 21-21:30. Då kanske man som förälder vill ha ett litet andningshål. Sitta å pyssla med det man själv gillar, slötitta lite på TV eller, i värsta fall, fortsätta dagens jobb som man inte hann med på kontoret. Men glöm inte att du ska upp vid 5 nästa morgon igen, och igen, och igen...

När man sätter upp sin vardag på det här sättet så börjar man inse att man skulle behöva vara någon slags super morsa med superkrafter för att dessutom hitta kraft till långkok och träning. Nu råkar jag personligen älska matlagning så vill jag göra något roligt och gott gör jag det på helgen när det finns tid och man är två hemma som kan hjälpas åt med barnet. På vardagar är det däremot minsta motståndets väg som gäller när det kommer till maten. Men, jag har däremot börjat inse att jag får nog ge upp tanken att hinna springa till gymet också. Skulle jag pressa in det i mitt schema så skulle jag inte ha något liv kvar, känns det som. Missförstå mig rätt, visst är det att leva att faktiskt hinna röra på sig. Men med två heltidsarbetande föräldrar som försöker pussla ihop så korta dagar på dagis som möjligt, så ses man tillräckligt sällan som det är. Man behöver inte lägga till tid borta från varandra för att man ska träna flera timmar i veckan.

Sommrar ska vi inte prata om. Nu har ju inte lill-fisan börjat på dagis än men hur gör man för att pussla ihop allt? Måsta man saxa semestrar så man får ha varsin vecka ensam med barnen och ett par veckor tillsammans för att få det att gå ihop med dagis. Man kan ju inte ta ut all semester heller på sommaren, vad gör man då över jul, påsk, hallo-jä...a-ween och alla andra planerings och studiedagar? Än så länge har vi föräldrardagar kvar, men dessa dagar vara inte för evigt de heller. Så man kan ju inte räkna med att dryga ut lov och semestrar med dessa i all oändlighet. Som sagt, det krävs ju inte något större geni att inse att föräldrar idag behöver superkrafter.

Fram för allt behöver föräldrar av idag plocka ner ribban lite på alla måsten och kanske börja välja vad som känns viktigast och bäst för den egna familjen. Jag försöker det, det är svårt, det är så himla lätt att ryckas med i "bästa mamma jakten". Men, för mig är tid ovärderligt, tiden med mitt barn. Det är därför jag envisas med att gå upp klockan 5 på morgonen. För då kan jag åka hem tidigt och äta middag med henne och hennes pappa. Det är värt mycket för mig.

Nya traditioner?

Som bekant har det ju även varit Sveriges nationaldag. Det är ju inte alltför många år sedan som denna dag blev en nationell helgdag. Den har tidigare varit en helt vanlig dag som alla andra dagar. Lite märkligt egentligen om man tittar sig runtomkring på andra länder och deras nationaldagar. Så nu ska vi fira nationaldagen och jag vet inte om det bara är jag som känner lite förvirring och oro över det här.

De flesta andra helgdagar är gamla. Det finns invanda rutiner och traditioner som lätt kan plockas upp för att det ska bli en bra och trevlig helg. Men med den här dagen så finns det ju inga riktiga traditioner. Ja visst, man kan åka in till stan (Stockholm City) och vinka åt Kungen, man kan gå på Skansen och vifta med flaggor, men det känns ändå inte riktigt som en helgtradition. Anledningen till att jag känner så kan ju naturligtvis vara att ingen av dessa aktiviteter innefattar mat på något sätt. Det är ju det jag har helger till egentligen. En ursäkt att få fläska på med god mat och dryck.

Jag inser ju också att i egenskap av förälder så är det ju lite upp till mig att skapa dessa traditioner runt nationaldagen. Jag vill ju att lill-fisan ska kunna sitta vid köksbordet med sin framtida sambo/make/fru och argumentera om hur nationaldagen bäst ska firas och då lägga fram det solklara argumentet "men så har vi ju alltid gjort i min familj!". Just i år känner jag att jag misslyckades lite på den punkten, att skapa traditioner. Det är kanske inte hela världen, jag tror inte att hon kommer ha några bestående minnen av just årets firande. Men det är ju något att ta i beaktande till nästa år.

Jag har i alla fall lagt grunden till ett bra nationaldagsfirande. Jag lyckades få till den Svenskaste av Svenska dessterter: Jordgubbs och rabarberpaj med rårördvaniljsås (Tack Leila!). Vaniljsåsen är hennes men pajen är min, bara min alldeles egen jordgubbs och rabarberpaj. Början till familjen fis familjereceptsamling. Den blev så god att jag nästan har börjat överväga om den kan vara något för midsommar.

En bit av traditionen för nationaldagen

I sin oförstörda helhet

Minisemester i vardagen

Ja, nu var det länge sedan sist jag skrev något. Det är tydligen så länge sedan att en av mina vänner hörde av sig och undrade hur det var, jag hade ju inte bloggat på så länge. Det var himla gulligt av dig stumpan (du vet vem du är) men jag mår bra, lite trött men annars bra. Det har varit en hektisk vecka på jobbet med vansinnigt tidiga morgnar och inte alltid så tidiga eftermiddagar. Det charmiga med mitt uppdrag är att eftersom jag är en liten konsult på det stora företaget så är jag inte betrodd att vistas i företagets lokaler närhelst jag önskar. Jag är begränsad till tiderna 06-18. Så, behöver man jobba skiten ur sig, dvs vara på jobbet 12 timmar om dagen så får man snällt se till att vara ute i Södertälje klockan sex på morgonen. För alla er som vet så tar det ca 35 min att köra ut dit en bra och trafikfri dag och då inser man rättså snabbt att jag har varit uppe tiiiidigt varje morgon denna vecka.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tycker att jag har skrivit om alldeles för seriösa saker i mina senaste inlägg så nu tänkte jag bara ha ett "feel good" inlägg. Förra helgen var det ju så trevligt att om man tog en dags semester så fick man fem dagars sammanhängande ledighet. Jag hade tagit semester och tog lill-fisan och drog ut i skärgården. Pappa fis fick stanna hemma för att arbeta ihop till brödfödan på internet.

Inte illa plåtat för en 1-åring om än lite väl överexponerad

Vi åkte således ut i skärgården för att hänga med lill-fisans mormor och morfar. Det här visade sig vara en fullträff. För att göra det hela lite enklare så kan vi kalla stugan med tillhörande tomt för "Landet" (neeeej det har inget med att jag är en dryg Stockholmare som tror att alla som inte bor i stan bor på landet). På Landet så finns det en sandlåda, minst en gräsmatta med små blommor som man får plocka, en fotboll och en spjälsäng. Dessutom finns det en mormor och morfar som mer än gärna leker "prästens lilla kråka" och "rida ranka". Mormor och morfar göra så mycket mer än så men just de här lekarna får lill-fisan att skratta så hon kiknar.

Bara lill-fisans sandlåda

Jag vill nu passa på att ge mina föräldrar en stor eloge; ni är fantastiska! Jag har sällan kännt mig så utvilad efter en helg som efter denna. Men även om jag är så oändligt tacksam för deras omhändertagande så måste jag säga att jag skäms en del. Jag lyfte inte många fingrar under helgen utan i princip all markservice sköttes utav dessa underbara människor. Jag åkte och handlade ett par gånger, fixade färskt bröd från bageriet på söndagen och diskade en gång. That was it! Lite väl lite presterat av en vuxen människa kan jag tycka. Till mitt försvar får jag väl säga att jag hade lill-fisan hängandes i byxbenet större delen av tiden och det är lite bökigt att fixa med mat och annat med en unge på armen. Men, tack snälla mamma och pappa!

Fotboll och blommor, vad mer finns det i livet?

Så under helgen blev det många timmar i sandlåda, jagandes efter fotbollar (med en unga som skrattar hysteriskt på armen), blommor plockade och busande i spjälsäng. Jag måste erkänna att jag var lite orolig hur lill-fisan skulle reagera på spjälsängen. Hon har ju ingen här hemma. Men det gick så bra så, hon sov som en ängel och på dagarna ville hon ibland bli ilyft för att leka. Toppen!

Var e lill-fisan?