Barn är inte minivuxna

Ibland undrar jag vad det är för fel på folk. För ett par dagar sedan skrev DN.se om att det gjorts någon vetenskaplig studie som visade att barn under 12 år inte är trafikmogna (Nåja, det var inte vad denna studie handlade om egentilgen om man läste den). Hur som helst. Detta faktum visste man långt tidigare, jag kommer ihåg det från min uppväxt och jag börjar ju närma mig medelåldern. Så det kan ju knappast vara någon nyhet att barn inte har samma förmåga att förutse trafikhändelser som (vissa) vuxna och att de inte har samma förmåga att bedömma avstånd och hastighet. Egentligen är det ju inte så himla konstigt. Barn växer och lär sig hela tiden, att tro att de har en fullt fungerande hjärna i tidiga år är ju bara korkat. Men "nyheten" var inte så anmärkningsvärd i sig.

Det anmärkningsvärda var den storm i kommentatorsfältet som både ansåg det här vara nonsens "i Belgien cyklar minsann barn från 6 år, bla, bla, bla" och "jag och mina syskon cyklade 4 km till skolan ensamma från första klass och vi klarade oss". Att göra sådana jämförelser är lite småkorkat och handen på hjärtat så ska man nog vara evigt tacksam att det inte hände något för dessa människor. Att de klarade sig helskinnade var nog snarare tur än skicklighet och trafikmognad. Vad som irriterade mig i kommentatorsfältet var att folk verkade på fullaste allvar tro att man rekommenderade att barn inte skulle CYKLA innan 12 år. Allvarligt, om man läser in det i det lilla som stod i DN så tappar jag verkligen tron på det Svenska folket och dess läsförmåga och förmågan att tänka själva. Naturligtvis ska barn cykla innan dess, men det kanske är lite småpuckat att släppa iväg en 7-åring att vingla till skolan ensam. Här kommer ju det här jobbiga med att vara förälder in: Man måste umgås med och hjälpa sina barn, chockerande va? Alltså, barnen måste ju lära sig hur man beter sig i trafik men det är kanske inte läge att köra en Ronja på det dyraste man har. Man tränar inte bäst på att akta sig i trafiken genom att vingla runt ensam. Det bästa är att cykla med en förälder.

Det här verkade också svårt för en del "men hur ska det gå till? Antingen måste barnet cykla framför och då vända sig om hela tiden för att hålla koll på förälern eller så måste barnet cykla bakom och då har förälder ingen koll". Men goodness, människa! Hur gjorde din mamma och pappa? Jag vet att när jag var liten och började cykla så gick vi på cykelpromenader. Då var min cykel så liten och kom inte upp i särskillt höga hastigheter så mamma eller pappa kunde utan problem promenera/jogga bervid och hjälpa mig. När man sedan blev lite större (och fick större cykel) så hade i alla fall mina föräldrar lyckats banka in så pass mycket vett i pallet på mig att jag kunde cykla bakom eller framför mamma och pappa, utan att busa och dra iväg på annat.

Men allt det här kräver ju att man är engagerade föräldrar som tar sitt ansvar och lär barnen det de behöver kunna för att klara sig i trafiken. Är det så hemskt och jobbigt?

Smultron, sol och bullar

Jag har inget speciellt jag vill säga med det här inlägget men av någon anledning så kände jag ett stort behov av att skriva ett inlägg. Hm... börjar jag bli bloggberoende? Äsch! Skulle inte tro det men man börjar ju fundera när man känner en lätt panik över att man inte har bloggat på ett tag och man inser dessutom att man inte har något vettigt att skriva om. Men självklart måste jag babbla på. Undra varför jag inte kan applicera mitt "om du inte har något vettigt att säga, knip igen" när det gäller bloggande? Aja...

Det är midsommar helg och de flesta svenskar ser då för sitt inre öga solglitter i vattnet, gröna, prunkande midsommarstänger, skrattande barn med smultronmos i mungiporna och kanske lite bullar. Sen är det förstås en del av oss som mer ser snappsen än sillen och groggen än grillen. Men det får stå för dessa individer. Men det blir ju sällan så. Det ska ju erkännas att midsommarhelgen är ökänd för sitt instabila och taskiga väder. Det finns helt enkelt inga garantier för att man kan grilla eller äta sillen på uteverandan. Man kan lika gärna bli tvingad att tränga ihop hela tjocka släkten i den lilla, lilla stugan ute i ingenstans och glo in i den öppna spisen som man blir tvungen att elda i  för annars skulle man frysa ihäl. Det kan ju gå att vända en sådan grej till något kul. Marsmallows går nog alldeles utmärkt att grilla i den öppna spisen och kortspel kan verkligen ta fram både det bästa och det sämsta hos de flesta. Men även om det går att göra något mysigt och bra så blir de flesta besvikna. Just nu har jag inte mandat att gnälla, jag sitter med större delen av klanen Fis ute i skärgården och vi har strålande sol och ca 20 grader varmt. Däremot har vi sett riktigt tråkiga moln och hört åskknallar in över stan.

Jag, lill-Fisan och fisans pappa (aka. maken) har varit ute på smultron promenad. Tyvärr så fick vi inte så vansinnigt mycket. För precis när vi  började komma in i smultronstråket och plockat lite så möter vi en annan familj från andra hållet med burkar. Misstänksammt... Det visade sig att den familjen hade hunnit länsa hela stråket på mogna smultron så det blev inte så mycket till oss. Men det blev lite till lill-Fisan som har lärt sig väldigt fort att de där små röda är vansinnigt goda.



Den lilla stunden vi var bort så hann mormor Fis baka en laddning bullar. Om det är något, enligt mig, som skriker midsommar så är det bullar. Dessutom är mormor grym på att baka bullar (någonstans ska jag väl ha fått mina talanger ifrån). Vad som också är fascinerande med mormor är den perfektion hon utför allt med. Alltså, när jag bakar bullar så blir ju alltid änden på "rullen" lite smalare, degen är lite tjockare just där och det är inte lika bra med fyllning heller. Det blir alltså några bullar i varje laddning som inte är riktigt lika fina som de andra. Men när mormor bakar så kavlas en perfek, den är verkligen perfekt, rektangel ut som absolut jämt smetas och beströs med fyllning. När rektangeln sedan är ihoprullad så är rullen helt jämntjock och det är inte några fula ändar någonstans.

Prefektion gestaltad i bullar

Men jag har lärt mig ett fiffigt knep av mormor idag. Egentligen måste jag skämmas lite, för det är verkligen inte raketvetenskap och jag tycker att jag själv borde ha tänkte på det, men. Mormor Fis lägger bulllängden i en brödform och det är ju helt genialt! Hur tråkigt är det inte med de där bullängderna som bara flyter ut och blir platta, fyllningen rinner ut och de ser bara allmänt tråkiga ut. De här längderna, bortsett från att de blev lite fyrkantiga, är fantastiskt höga och fina. Än har vi inte hunnit smaka av dem men de är vackra. Jag hyser dessutom inga som helst tvivel om att de kommer smaka fantastiskt. Det är ju mormor Fis som lärt mig baka bullar (även om jag tydligen inte klarar av att kavla) och mina bullar blir ju sjukt goda så de här kommer vara fantastiska!

Tack för kaffet!

Har ni någon gång varit med om att ni färdas på E4:an söder ut. Slänger en hastig blick mot den norrgående riktningen, in mot stan, och tänker "stackars satar, klockan är inte mer än 06:30 och redan är det tjockt". Din nästa tanke är "det skulle ha varit gott med en kaffe, varför tog jag inte med mig det, det fanns ju kvar i bryggaren... bryggaren... FAN! Jag stängde inte av kaffebryggaren!". Blixtsnabbt kommer impulsen att köra av vid närmaste avfart, vända och "ila" tillbaka till AIK-land. Men du inser att om du gör det så kommer du med största sannolikhet att fastna i trafiken och följdaktligen komma försent till designgenomgången som är kl.10 i Södertälje. Så, du kör vidare med en olustig känsla i magen.

Väl på jobbet i Södertälje så lyckas du ca 07:10 få tag i grannen som har nycklarna hem till dig. Du hör hur sömndrucken grannen låter och genast så skäms du rätt så ordentligt. Det är ju trots allt ganska ovanligt att folk har den sjuka ovanan att gå ur sängen 5 på morgonen för att vara på jobbet 7. Hur som helst så ber du så hemskt mycket om ursäkt att du ringer och väcker honom men du framför ditt ärende och undrar om han har möjlighet att springa upp till dig och kolla att kaffebryggaren är avstängd. Tio minuter senare ringer grannen, han står i ditt kök och konstaterar att kaffebryggaren är kall.

Om det aldrig har hänt dig så var det väl kul för dig, men just det här hände mig i fredags. Jag skämdes verkligen som en hund, speciellt när han konstaterade att allt var som det skulle. Jag hade varit så stressad på morgonen så jag hade verkligen ingen aning om jag hade stängt av den eller inte. Bevisligen fungerade min autopilot bra men i vanliga fall så stannar jag alltid upp lite och säger till mig själv "nu stänger jag av kaffebryggaren" när jag gör det. För annars glömmer jag bort att jag har gjort det, samma sak med spisen och strykjärnet. Det här är naturligtvis inte första gången som jag tror mig ha glömt kaffebryggaren, jag har ju för tusan utvecklat metoder för att jag ska komma ihåg om jag gjort det eller inte. Det har hänt så pass frekvent att grannens sambo har fått gå upp en gång och jag har själv åkt hem på lunchen två gånger, tror jag, för att kolla. Jag har lite svårt att komma ihåg sådana här saker.

Men mitt i min skam över att inte komma ihåg vad jag gör och att väcka grannen så började jag fundera på hur jag skulle kompensera honom för det här. Självklart! En tårta! Så med facit i hand så är det inte så himla dumt att göra lite småpinsamma saker för då får man baka tårtor som ursäkt. Det är ju toppen! Jag som satt och gnällde över att jag fick för lite tillfällen att baka tårtor. Nu är det ju bara att vara min vanliga märkliga jag och tillfällena kommer att hagla över mig. Oh joy!

En kaffetårta, såklart!

För den nyfikne så blev det choklad/kaffe bottnar med hallonmousse som fyllning. Lite vispad grädde som foder och badabing-badabom vi har kommit till det roliga att dekorera.

Rastlösa gräsänkor

Det här händer när man och barn är bortresta i några dagar. Den första kvällen är himmelsk, man kan bara sitta och slöa och slappa framför TVn. Ingen som drar och sliter i en, inga måsten, bara stillhet. Andra kvällen är bra också för då kommer vänninan över och det är så skönt att få sitta och prata i lugn och ro utan att bli störda. Tredje kvällen... Ja, här börjar vi få problem med rastlöshet och då händer det här:

Jordgubb-cheescake muffin. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara sitta still och hålla mig lugn?

Varför är det såhär?

Med risk för att bli lite tjatig men det här är så sjukt tröttsamt. På måga ställen i samhället och av många personer så bemöts man med skepsism och kommentarer som "inte en riktig mamma" om man inte följer Reglerna. Men det är bara mammorna som döms känns det som!

Råkar man ha ett kul jobb och råkar man faktiskt vara intresserad av att utvecklas inom detta, så per automatik kan man inte älska, prioritera och se till sina barns bästa. What the f...k is up with that!?!

Det finns väl inte en männsika som skulle ifrågasätta en pappa som tar chefsjobbet när barnet bara är 6 månader? Inte en människa lyfter på ögonbrynet för att pappan "bara" är hemma 6 månader med sitt barn. Och ingen, ingen skulle få för sig att ifrågasätta samma pappas engagemang och kärlek till sitt barn. Men om den heliga mamman får för sig att inte bara leva för sitt barn då ser pöbeln rött och börjar hysteriskt att anklaga och peka finger.

Det lustiga med det här är att det sällan är män som klankar ner på andra kvinnors livsval och föräldrarstilar, nä! Det är nämligen andra kvinnor, mammor eller inte. Varför är man så förbannat ivrig att döma en medsyster som antagligen har helt andra förutsättningar än en själv? Vad är det som gör att så många kvinnor bara måste försöka trycka ner och slita andra kvinnor i stycken bara för att de inte lever såsom man tycker att man borde.

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor...