Det är INTE bara insidan som räknas

Det roliga med att ge bort saker är att man då gärna vill göra något fint att förpacka det man ska ge bort i.

Här använder jag pinterest till mycket inspiration. Ni minns säkert att jag för ett tag sedan tillverkade små badbomber. Det var ju så himla roligt och enkelt och fram för allt billigt, att jag faktiskt ville prova att ge bort dem. Jag får ju sån himla kick av att ge bort saker, och särskillt när folk blir sådär strålande glada. Så eftersom jag, som så många andra, jagar mina kickar bestämde jag mig för att prov-ge-bort till den person som jag vet blir glad vad jag än ger henne (nästan). Nä, inte mamma. Min fina jobbkompis. Hon som fick frukost i egentillverkad presentpåse, ni minns kanske?

Hursom, hon blir alltid jätteglad för saker man ger henne. Har man dessutom piffat till det hela är det ännu bättre. Här är något som jag fick ide av på just pinterest.

Sen blev det ju lite badbomber över och det kan ju vara roligt med något trevligt att ha dem i där i badrummet. Så det fixade jag också med en burk, lite jutegarn och en bit bomullspets.

Mot kallare tiden

Ni kommer ihåg den superfina sjalen jag virkade nu sist? Nu var det ju så att det blev sådana sjuka mängder garn över så jag visste inte rikgtigt vad jag skulle göra med allt. Men! Jag har fått lite pippi på Missoni (om ni inte vet vad det är, googla) och det där härliga sick-sack ränderna. Till saken hör att jag hade hittat ett fantastiskt mönster på en virkad sick-sack randig filt. Eftersom jag inte kan följa mönster helt utan måste få hitta på lite själv så blev det en tubsacarf i de restgarnerna jag hade kvar.

Man måste ha en mössa också när det börjar bli kallt och vad passar bättre än en som är virkad med samma teknink som för mormorsrutor.

Visst blev det snyggt!? Den fantastiska modellen är syster-yster som blev så himla förtjust i sakerna så hon fick det hela som tack för hjälpen med bilderna. Så nu får jag virka en ny mössa till mig själv... Men det tar faktiskt bara 2 kvällar om man är lite effektiv. Tänk, efter en tubscarf, en mössa till vuxen och en mössa till Lill-Fisan (som hon vägrar att ha så nallen har den) så finns det garn kvar till MINST en mössa till!

Bubbel och sprak

Jag är ju ständigt på jakt efter bra gå-bort-presenter. Jag verkligen h-a-t-a-r att komma tomhänt till folk som tagit sig tiden och orken att bjuda över mig och min familj på något trevligt. Min favvo är att ge bort en svulstig "gottekorg" med lite goda kakor och skorpor, någon hemlagad (eller fin köpt om det kniper) marmelad, gärna något trevligt godis och kanske någon tesort. Men det fattar ju vem som helst att en såndär korg går loss på ganska så många kronor om man köper det. Alternativt måste jag planera i veckor i förväg för att hinna tillverka allt. När det blir sådan press är det liksom inte så kul längre.

Förr i världen, när det inte fanns en Lill-Fisa, så hade jag inga problem att hålla på med såntdär. Men nu förtiden... tja, det kan vara asroligt och värsta terapin och skaparglädjen men det kan också bli ett enormt stressmoment som slutar i att jag står och fräser till övriga familjen och är inte alls det minsta lilla Martha Stewart.

Så ok, fina gå-bort-presenter som inte gräver medelstora hål i plånboken och som inte tar ett decenium för en småbarnsmorsa att göra. Ja, ni som har varit med ett tag har ju läst om mitt scones-kit. En present uppfunnen i vild panik men, om jag får säga det själv, blev himla bra! Men det bästa är ju det som man kan göra när man har tid och som man kan förvara nästan hur länge som helst så det bara är att ta fram, slå in på något trevligt sätt och ta med.

Då hittade jag det här! Innan jag visste ordet av hade jag klickat mig vidare och var hamnade jag om inte.... Well hello, Martha!

Jag började göra den första satsen... Det blev en komplett FUBAR (för er som inte vet, Fucked Up Beyond All Recogniton). Jag hatar att misslyckas så jag börjar fundera på vad felet var. Skiten liksom jäste och bubblade och då slog det mig, för mycket vatten!

Gör om och gör rätt! Lite, lite vatten i taget som noggrant arbetas in (om man lyssnar på blandningen kan man ibland höra att den "fizzar" då måste man blanda, blanda, mera, mera, så det slutar). Då blev de så rackans bra! Kolla bara!

Till er som undrar (Erica, du undrade, med rätta, sist...) så är det badbomber. Typ samma sak som man kan köpa på LUSH! Fast inte lika... välgörande, eller nåt! Men roligar för man har gjort dem själv! Det är bara att erkänna, jag är så jävla pretto att jag tycker det är lite jobbigt att ge bort något jag INTE gjort själv... Fast det måste ju vara bra också.

Att omfamna det man hatar

Ni som känner mig vet att jag har ett dunkelt förflutet som restaurantanställd. Eller barslyna som vi kärleksfullt kallade oss själva för. I detta yrke finns det två, nä tre saker man tycker riktigt illa om. Det är när gäster försöker påkalla ens uppmärksamhet genom att skrika "hallå/hörru", knäppa med fingrarna eller, Gud bevars, vissla efter en. Sorry liksom, men jag kan inte minnas att jag har en svans och gillar att jaga bollar och pinnar. Folk som visslade brukade bli ombedda att gå ut med sin hund för det var inte tillåtet med djur i serveringslokaler.

Jag jobbar inte på krogen längre men idag såg jag en som gjorde det. Hon var ute och rörde på sig på gatan i sin arbetsuniform. Gissa vad som stod på hennes rygg? "hörru". Jag satt och fnissade på bussen och tänkte att det är helt rätt. Omfamna det du hata!

Bling it yourself

I min lista om vad jag vill göra (bland annat) i pysselväg under den här hösten, fanns det med på agendan att tillverka lite smycken. Jag har fått för mig att jag tycker det är vansinnigt coolt med massor med armband tilsammans. Jag är kanske lite sen men jag har gått och letat snygga armband länge och när jag väl hittar något jag tycker är snyggt så inser jag att om jag skulle köpa det jag hittade så skulle jag ruinera mig. Men så fick jag en idé (hur det kommer sig att det inte var min första impuls, varken kan jag förstå eller förklara), jag kan göra mina armband själv!

Till råga på allt så hittade jag inspiration på kära Pinterest, så klart. Men även här hos Helena!

Och eftersom det var så kul och Lill-Fisan och hennes pappa var ute och lekte så passade jag på att göra halsband till samma "kollektion".

Smått för både små och stora

När jag fyllde år i våras kom mamma och pappa med 2 (!!!) paket. Att jag får två paket på min födelsedag har väl inte hänt sen jag bodde hemma. Oftast får man 1 paket med något praktiskt som man har önskat sig. Men den här gången sa mamma: "det ena är praktiskt och det andra är leksak". Gissa om jag blev nyfiken.

Det andra var för stort för att vara ett presentkort från Panduro så jag gissade att det måste vara något mer konkret. När jag öppnade fann jag MASSOR med minigarnnystan i en uppsjö olika färger. Jag fann också boken Virka roliga amigurumis av Mia Bengtsson. Det är en bok full av små tips och trix. Hur man monterar och även massor med mönster på söta små amigurumis. Det tog ett tag innan jag kom till skott att börja virka dessa små söta saker.

Jag kom igån nu efter semestern. Eftersom jag är feg och otroligt rädd för att något jag gör ska bli dåligt så började jag med ett "lätt" mönster, en liten japansk docka. Och det var lätt! Och roligt! Men pilligt. Jag känner att det kan bli många fler amigurumis i framtiden, jag har till och med köpt en bok till av Mia. Men här och nu får ni min version av den lilla Japanska dockan.

Anm: För er (Fröken Pyssel) som tyckte att jag skulle virka fler i olika färger och ställa på rad (jo, det var liksom grundtanken), så har jag så smått börjat skrota den eftersom den här ligger någonstans i Lill-Fisans rum. När hon hittar den brukar hon ganska så brutalt stoppa in antingen någon av hårbollarna eller hela huvudet i munnen och gnaga frenetiskt...

Den tredje och sista!

Så! Nu har jag avslutat mina UFOs (UnFinished Objects). Den sista var, även den, något till barnrummet.

Lill-Fisan har en docka som hon älskar över allt annat, just nu. Denna docka får följa med henne överallt. Till dagis, till parken, till affären, i sängen och till och med när man bär över henne till vår säng på natten så ser hon till att denna docka kommer med. När vi för en tid sedan skulle röja ur källaren, och sen fyllde på den igen så hittade jag min gamla docksäng.

Jag minns den här sängen så väl. Jag älskade den så mycket. Jag tyckte den var så bra eftersom den hade hjul. Då kunde jag ju låtsas att det var en dockvagn. Året efter fick jag i och för sig en dockvagn men av någon anledning var kartongen den kom i mycket roligare.

Så nu har Lill-Fisan fått överta den. Det fanns tyvärr inget täcke och ingen kudde till den. Men det gjorde ju inget, tyckte jag. För det kunde ju jag sy! Så nu, mer än 6 månader senare har det blivit färdigt. Täcke och kudde till Lill-Fisans docksäng.

Därmed kan jag stänga projektet "avsluta vad du påbörjat". In med det nya och fräscha!

Det första som inte blev färdigt

Nästan det första jag virkade var en sexkant som kallas "afrikas blomma". Jag tyckte så mycket om den och tyckte det var så roligt att virka så jag bestämde mig för att det skulle bli en väska/kasse. Det var som sagt det första jag virkade och jag hade väl inte riktigt kläm på hur jag skulle göra så sexkanterna kanske inte blev så fina som de skulle blivit idag.

Min ambition var att kassen skulle fodras och få en dragkedja (eftersom jag HATAR väskor som är helt öppna). Meeen så var det ju det där med symaskinen och min dröm om en romatisk virkad strandpåse till denna sommar gick om intet. Men nu 'rå! Nu är den klar! Det var faktiskt mitt andra inte-påbörja-något-nytt-innan-den-här-gamla-skiten-är-klar. När jag tittade i min ofärdiga projektlåda så fanns det egentligen bara tre.

Så det här är det näst sista så snart, väldigt snart, kommer allt det nya och roliga!

Mera kuddar till barnrummet

Är det något jag tyckte var supermysigt när jag var liten så var det kuddar. I mängder. Det skulle vara mång, färgglada och fina. Jag drömde om en myshörna där jag kunde simma runt i ett hav av kuddar.

En annan fin sak med kuddar är att det är så vansinnigt lätt att sy nya fina överdrag. Om man ska hårddra det så är det bara att hitta ett fint tyg. Klippa till lämplig storlek och sen sy 3 sömmar (vem orkar kasta kanter? Inte jag iaf). Två sömmar som håller ihop kuddfodralet och en söm till follen på "ingången". För ett tag sedan började jag projekt barnrum och början till myshörna. Jag kom också så långt att jag köpte ett till fint tyg och klippte till bitarna till kuddfodralet, men sen tog det stopp. Av någon anledning fick jag inte tummen ur och det tillklippta bitarna hamnade i jag-ska-snart-göra-färdig-lådan.

Men förra veckan så var jag hos mor min och kapade symaskinen. Så nu har jag faktiskt lyckats knåpa ihop de där besvärliga kuddfodralen och se så fint det blev!

Som bonus for ni också en bild på de första kuddfodralen jag sydde tillsammans med de nya.

Men igen!?

Alltså, jag har skrivit om det förut men nu är jag tvungen igen. Kan man verkligen ha så stora pungkulor att man MÅSTE ta upp 1,5 platser på tunnelbanan?

Det är ju bara män som sitter på det sättet. Jag har aldrig sett en kvinna sitta så. Men nu vägrade jag att sitta på halva arslet ute på kanten. Jag satte mig ner och började pressa mitt lår mot hans.

Risken finns ju att mannen i fråga tar det hela som en invit. Risken finns också att man själv tycker den oönskade kroppskontakten blir våldsamt obehaglig och därför sätter sig på halva arslet ute på kanten.

Men idag upprepade jag mantrat "pressa lår är mysigt, kroppskontakt är fint" och se på fan! Han flyttade ihop sina ben. Seger!

Äntligen fredag!

Känns det idag. När jag tänker efter så brukar jag inte hå så våldsam fredagsfeeling, men den här veckan har jag det. Det har känns som en hysterisk vecka på jobbet. Det har gått från efter-semester-lunk till VM-i-vansinne på nolltid och jag har inte riktigt hängt med. Det gör att jag inte riktigt har haft energin på kvällarna att göra allt som jag tycker är roligt.

Därför känns det extra mysigt att jag ikväll, förutsatt att trollet somnar i vettig tid, ska sätta mig och redigera bilder, pyssla lite, kanske fota lite mer och redigera mer. Allt för att det ska bli en rad fina inlägg om allt spännande jag har gjort innan helvetet bröt lös på jobbet.

Jag hoppas att mormor och morfar kör riktigt slut på Lill-fisan idag så hon somnar snällt och sött efter sin saga och "fattig bonddräng" på repeat ikväll.

Trevlig helg på er!

To be a closer...

Ååååhhh! Nu har jag bestämt mig, inga nya pysselprojekt innan alla femtioelva halvgjorda är avslutade!

Basta!

Så nu kommer det komma en kavalkad av virkprojekt och syprojekt. Men jag får fräsa på lite så jag hinner med allt det roliga nya jag har planerat.

Håll i er och åk med!

Drama på bussen

Idag är en av de ovanliga dagarna när jag åker buss till jobbet. Fast jag ska villigt erkänna att ju pissigare väder det blir desto oftare kommer jag ta bussen. Det känns som om cykelsäsongen är längre på våren... Aja, hur som helst.

Det är oroande när bussen stannar och man helt plötsligt känner lukten av bajsblöja. Min första tanke är "vem har inte bytt blöja!?" men inser att med största sannolikhet så är det ingen av mina medresenärer som har blöja. Får vi innerligt hoppas i alla fall.

Nästa tanke är "fan! Har jag glömt en bajsblöja i handväskan?!" (såklart i en liten hundbajspåse, men det luktar ändå!). Men eftersom jag bytte väska i morse så VET jag att det inte låg en blöjpåse där.

Då återstår det högst odramatiska och osexiga att någon fes... Så var det nog, det är bara jag som är lite blöjskadad.

Barpyssel från 80-talet

Jag är säkert inte den enda att tycka att helgens väder har varit allt annat än inbjudande till utomhusaktiviteter. Därför fick jag en idé att jag skulle göra något riktigt roligt för min lilla dotter.

När jag var barn gick jag inte på dagis, jag gick hos privat dagmamma. Hon hade 2 söner. Den ena var 1 år yngre än mig och den andra var 2 år äldre. Det behövs väl inte sägas så himla mycket mer än att det var jag och lillkillen som hängde. Dessutom var jag alltid lite rädd för den stora.

Hur som helst, när vi småkids vill måla och stämpla (av någon anledning var det mycket exklusivt att stämpla, vet inte varför) så gjorde min dagmamma inte så som min första reflex är; Springa till Panduro och shoppa roliga stämplar. Nä, Min dagmamma gjorde egna stämplar, med potatis.

Potatisstämplar är precis vad det låter som. Stämplar som man har skurit ut ur potatishalvor. Jag kommer ihåg att min dagmamma skar ut stämplarna på fri hand. Med blandat resultat. Ibland blev de fantastiska och ibland, tja... "men om man tittar noga kan man säga att det är en snöflinga...". Jag däremot är en fegis och ogillar starkt att misslyckas. Därför förmarkerade jag med ett smalt vasst föremål konturerna på mina stämplar. Det blev faktiskt ganska så mycket bättre då.

Det tråkigt var att Lill-Fisan inte riktigt såg tjusningen med stämplar, men det kommer väl. Hon målade färg på stämpeln, satte ner den på pappret och fortsatte sen att måla sin hand och gjorde handavtryck istället.

Men jag, å andra sidan, stämplade glatt på. Och jag måste säga att jag tycker att det blev över förväntan. Nu har jag redan börjat fundera, det här måste man ju kunna ha till mer än att bara stämpla på papper sådär.