Varför är så viktigt för dig hur andra gör?

Ja, jag gillar Magdalena Ribbing på DN.se. Hon är faktiskt himla vettig. Det enda tråkiga är att jag inser att jag inte alls har så god stil och hyfs som jag tror/hoppas.

I förra veckan kom det upp en frågeställning till Fru Ribbing. Jag orkar inte återge hela frågan här, ni får läsa själva om ni orkar och vill. Men, vad som slog mig när jag började läsa i kommentatorsfältet (och även gav mig in i den ganska så OT debatten) var flera olika saker.

För det första. Det finns otäckt inskränkta människor och att dessa får rösta och uppfostra barn gör mig väldigt oroad.

För det andra. Jag förstår inte hur det kan vara viktigt för en viss grupp människor hur andra väljer att ge sina barn mat. Huvudsaken är väl att de får mat?

För det tredje. Man måste ju må synnerligen dåligt och ha väldigt lågt självförtroende/självkänsla om man har ett behov att kalla alla som inte gör som en själv för usla föräldrar som inte älskar sina barn.

Såklart handlade det som amning och även senare i kommentatorsfältet om kjesarsnitt. Så för en gång för alla vill jag bara klargöra några saker.

Det är i princip omöjligt att i Sverige idag "välja" att föda med kejsarsnitt. Man får BARA kejsarsnitt av medicinska orsaker (ja, tänk! Även psykiska orsaker är medicinska.). Den som tror att ett kjesarsnitt är nån jäkla "walk in the park" grej så är det inte det! Visst är det planerat så slipper man det här obehagliga med värkarbete och så vidare. Men försök vända dig i sängen med uppsprättad mage eller att lägga 1 liter mjölk under vagnen. Jojo, det känns ska du veta, i månader efter! Jag är helt övertygad att en vaginal förlossning också känns. Men kom inte och säg att kvinnor blir förlösta med kejsarsnitt för att det är bekvämt. Bekvämt är inte ett ord jag skulle vilja använda i samband med kejsarsnitt.

Det är också en försvinnande liten mängd kvinnor som väljer att inte amma sina barn av "egoistiska skäl" och "för att det är bekvämt". De allra flesta mammor jag stött på, är villiga att slå knut och vända ut och in på sig själva för sitt barns bästa. Eftersom alla blivande och nyblivna mödrar i det här landet blir slagna i huvudet med "om du inte ammar kommer det gå illa för ditt barn"-mentalitet så kan jag säga att det är inte ett lätt beslut man tar när man bestämmer sig för att sluta amma i förtid. Missförstå mig rätt nu, jag är verkligen för amning och det är toppen, OM det fungerar. Med fungerar menar jag inte att det finns mjölk. Jag menar att allt runtomkring ska fungera också. För det är fan inge kul att försöka amma en unge som bara gallskriker så fort den tappar taget (ca varannan minut) i allt från 45 min till 1,5 timmar per omgång. Tänk dig sedan 8-12 sådana omgångar per dag. Det skulle vara lögn att säga att man går omkring i något slags lyckorus om dagarna.

Vad jag vill ha sagt med det här är att: Ge fan i att döm andra bara för att de valt att göra på ett annorlunda sätt en dig själv! Du framstår bara som en inskränkt idiot när du försöker pracka på dina åsikter på de som inte är intresserade. Fram för allt, om du mår så himla dåligt och känner dig så misslyckad att det enda du kan slå dig på bröstet för är att du minsann ammat dina barn/fött vaginalt (helst då utan bedövning annars är man ingen riiiktig kvinna!). Ja, då är det läge att börja jobba med dig själv!

Bara några sekunders smärta...

Detta var domstolens motivation till att misshandeln av den 12 åriga Italienska pojken i Gamla Stan ansågs ringa. Naturligtvis så inser jag att det finns grader i helvetet men faktum kvarstår fortfarande. En annan människa, av betydligt större storlek, har utövat våld mot en individ som ska kunna lita på den större när det gäller trygghet och vägledning. Visst är det jättebra att denna pappa har blivit fälld i Svensk domstol. Det är verkligen ett bevis för hur lite vi tolerar våld mot barn här i Sverige.

Men att i domen kalla misshandeln för ringa är för mig att påstå att den handligen som den mannen utförde i Gamla Stan inte var värre än... ja, jag vet inte. Det är att förringa och ogiltigförklara det, antagligen livslånga, sår och ärr den här pojken har fått i sin förmåga att lita på andra människor. Jag är jätteglad att Svenska domstolar har kommit så långt att de är villiga att fälla en turist för barnaga men det gör mig också ont att de inte har förstått vidden av denna kränkning. Det handlade inte bara om 5 sekunders smärta.

Att säga att det "bara" var 5 sekunders smärta är att diskutera som en gammal arbetskamrat till mig. Hon ansåg att det inte var någon fara att "daska till" ett barn som var "olydigt", bara man gav massor med kärlek sen. Det läskiga med fysisk tillrättavisning är att för varje gång det händer så skapas en allt större osäkerhet hos barnet. Den person som främst ska skydda och vara en trygghet visar att denne har rätt att göra illa barnet. Så barnet blir allt osäkrare och får sämre självkänsla för varje slag eller "dask". Det är en jävla massa kärlek och tolerans som måste tillföras för att reparera den skadan. Jag inbillar mig dessutom att den som tycker att en dask här eller där är ok antagligen inte daskar till bara en gång. Hur ofta händer daskandet? Hinner verkligen den föräldern tillföra tillräckligt mycket kärlek och trygghet för att reparera skadan av det första slaget innan det andra kommer?

Personligen är jag dessutom övertygad om att de barn som sedan fortsätter och på olika sätt kränker sina kamrater är barn med låg självkänsla och har nog tyvärr blivit krängta av sina föräldrar fysiskt och/eller verbalt. Föräldrar som fysiskt eller verbalt misshandlar sina barn uppfostrar inte "bra" sammhällsmedborgare och individer som de tror (eller försvarar sitt handlande med). De skapar en individ med stor inre osäkerhet. Den inre osäkerheten kommer antagligen begränsa det barnet i livet. Barnet kommer också med största sannolikhet föra vidare denna osäkerhet och dåliga självkänsla till nästa generation.

Det är vad jag tror.

Sneda prioriteringar

Igår hände det som inte får hända. Det var en explosion i ett Franskt kärnanläggning i närheten av Marseille. Det verkar som om att det inte är någon fara för att det läcker ut radioaktivt kärnavfall, men jag vill minnas att man sa samma sak om Fukushima.

Hur som, när jag läser blänkaren på internet så dyker det upp 2 tankar i mitt huvud.

1. Kommer eventuellt radoaktiv strålning hamna här och hur kommer det påverkan min älskade lilla unge?
2. Men hur blir det då med konferensen i Turkiet om några veckor???

Efter det slutade jag att ställa frågor. Jag blir bara lite skrämd av hur ytlig jag är.

En egen liten person växer fram

Igår var jag med om flera, för mig, coola saker.

För det första så var trafikgudarna med mig (ja, jag håller på att utveckla min egen religion så jag håller på att ta fram ett gäng nya gudar man kan be till) så det var fri lejd hela vägen från Södertälje till Solna. Hurra! Detta gjorde att jag kom tidigt till förskolan (nu känner jag mig duktigt och lite pretto när jag inte säger dagis). Eftersom det var fint väder parkerade jag bilen och sprang upp till lägenheten för att hämta vagn och en banan. Båda behövs om vi ska leka i parken innan vi går hem och lagar mat.

När jag kommer in på gården till förskolan börjar jag titta mig omkring för att försöka hitta just min lilla unge. Då hör jag en förskollärare "Lill-Fisan! Din mamma är här!". Jag känner inte igen denna förskollärare eftersom hon inte arbetar på Lill-Fisans avdelning och de är de enda i personalen jag känner. Jag ser hur Lill-Fisan tittar mot grinden där jag är, börjar skratta och springer mot mig. Det är en fantastisk känsla kan jag säga. Lill-Fisans inskolningsfröken V kommer och pratar med oss om hur dagen har varit. Lill-Fisan är i min famn och V står brevid oss och klappar henne i håret lite, pratar med mig och pratar med Lill-Fisan. Lill-Fisan tittar på V och pratar och skrattar lite. Sedan böjer hon sig fram ur min famn och ger V en puss på munnen. Jag får också en puss direkt efter och vi går för att hämta hennes saker. På vägen ut från förskolans gård så säger Lill-Fisans "fröknar" hej då till henne och vi går förbi några andra barn. Då hör jag ett litet "hej då, Lill-Fisan" från de andra barnen.

Vi gick till parken för att gunga lite. När Lill-Fisan sitter i sin gunga och har fått fart hör jag flickan brevid säga till sin mamma "Jag vill gunga som Lill-Fisan gör". Både jag och mamman tittar på varandra och på flickorna och den andra mamman säger "känner du henne?" till sin dotter. "Ja" säger den andra flickan "hon går på min avdelning och hon heter Lill-Fisan". Jag och mamman hälsar på varandra och presenterar oss. Efter ett litet tag är det dags att gå hem och sätta fart med matlagning och samtidigt försöka ta sig igenom "hell hour".

När jag senare på kvällen satt och funderade på eftermiddagen insåg jag att min lilla unge håller på att bygga upp en helt egen person. Hon har lärt känna andra människor, som inte jag känner. Hon har fått alldeles egna erfarenheter, som inte jag är delaktig i. Det är det som är det coola. Jag har insett att hon har börjat gå sin egna lilla väg i livet. Hon har börjat bygga en egen umgängeskrets och hon har fått en till, ny grupptillhörighet. Hon tillhör en grupp som jag och hennes pappa inte tillhör. Hon har helt på egen hand lyckats skapa sig band till andra personer som hon känner sig trygg med. Det är häftigt att se.

Livet går vidare

Jag vill inget särskillt, jag har bara en sån förbannad skrivklåda. Idag är det första dagen på resten av våra liv som småbarnsföräldrar med dagishämtningar och vabbande. En era är slut och en ny börjar. Det känns jättekonstigt att ingen av oss följer Lill-Fisans utveckling och framsteg varje dag längre. Det är jag som hämtar idag och kontigt nog så känner jag mig lite nervös. Jag vet inte varför. Men det känns lite märkligt på något sätt. Det kanske är för att jag inte har varit med alls under inskolning och inte lärt känna personalen på samma sätt som min man och vår dotter. Tydligen fick förskolläraren V en härligt blöt puss imorser. Gulligt.

Jag hoppas verkligen på en puss när jag kommer och hämtar idag. Jag har inte fått någon puss på väldigt länge. Lill-Fisan har liksom slutat kasta sig i min famn när jag kommer hem på eftermiddagarna. Hon springer tjoandes ut i hallen till mig, säger något obegripligt, pekar och sen springer hon iväg igen och fortsätter med det hon höll på med. Kan det vara så att min lilla unge håller på att bli större, kanske till och med så smått börjat frigöra sig från sin klängiga mamma? Ja, så är det kanske.