Ja, jag har insett att hon kommer att bli stor, hon kommer att bli tonåring och ska jag vara ärlig så skrämmer det skiten ur mig. Min lilla mjuka goa unge som varje dag springer mig till mötes, kastar sig i famnen på mig och placerar en stor blöt puss på min mun, ja just hon kommer att bli stor en dag.
Det har börjat oroa mig lite. Hur ska man hantera alla kriser som det kanske bara hintas lite subtilt om? Hur ska jag kunna veta om hon är lycklig eller inte? Tänk om hon blir gravid om 15-åring och tvingas bli vuxen där och då? Kan man göra något för att hon inte ska göra de allra värsta och mest korkade sakerna? Kan någon hjälpa mig?
Som ni hör har jag redan börjat fundera lite på det här. Visst, jag har själv varit där men ska jag vara ärlig så bleker tiden minnen och jag kan inte säga att jag minns sådär våldsamt exakt hur det var att gå igenom de där åren. Men så fick jag till min glädje läsa om boken "Sex, sprit och ätstörningar". Den kommer jag att köpa och spara för "future reference". Jag tror att det kanske kan vara en bra karta genom tonårstiden.
tisdag 31 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Svenska butiksarbetare försöker sig på merförsäljnign
Här i veckan skulle jag ge mig iväg för att handla strumpbyxor. Jag gillar den lite tjockare varianten som är lite mer heltäckande. Till saken hör att jag gillar den sort de har på Twilfit. Deras eget märke. Himla bra och sköna tycker jag. Så på vägen hem från jobbet så svängde jag förbi min favoritbutik. Det är en lite mindre butik och det brukar jobba en tjej där som är skitbra. Hon ger alltid den exakt rätt mängd service. Hon kan alltid läsa av om det är läge för att försöka sälja eller om hon bara ska ta betalt och inte något mer. Hon är bra på sitt jobb.
Men den här gången var det en ny tjej. Hon började bra, kom fram och frågade om jag hittade det jag sökte när jag stod där och rotade. Hjälpte mig att hitta storlekarna jag sökte och så vidare. Sen började det spåra ur. Hon försökte sälja på mig något som jag verkligen INTE var intresserad av (det hade framgått väldigt tydligt) och som dessutom var dubbelt så dyrt dom det jag sökte.
Såhär, när det är kallt och jag har kjol så gillar jag att ha ett par tunnare leggings under mina strumpbyxor. Det är bra på så sätt att jag inte tycker det är fullt så genomjävligt kallt när jag är ute och jag svettas inte ihäl på kontoret. Det är också bra för leggingsen syns inte så himla mycket genom strumpbyxorna eftersom jag har den tjockare varianten. Detta gör att det blir ingen tydlig kant vid vristen som syns när jag har mina pumps på mig på jobbet. Det som också är bra är att när våren sen kommer har man helt plötsligt leggings man kan använda istället för strumpbyxor om man vill ha barfotaskor.
Men den här kvinnan försökte kränga på mig ett par fleecefodrade strumpbyxor! Hur skulle jag använda dem? Svettas ihäl på kontoret hela dagarna och ha världens fetaste kant mitt på vristen. Classy! Hursom, jag avvärjde det försöket och lyckades ta mig till kassan. Där står jag och börjar känna mig lite stressad eftersom det här strumpbyxeköpet har börjat ta lite för lång tid tack vare allt jidder från tjejen i affären. Jag ska precis börja betala då hon frågar om jag inte ska ha trosor också. Jag säger att jo, men inte den här månaden och nu vill jag betala för jag måste iväg. Då säger männsikan "Men, DÅ bara MÅÅÅSTE jag få visa dig de här, de har sånt bra pris och aaaaalla säger att det är sååååå sköna"
Gaaaahhhh! Jag sprang ut ur affären efter jag betalat medan hon halvt skrikande och springades efter mig försökte visa trosor. Men alltså allvarligt? Vad är det för fel på den Svenska butikspersonalen? Jag har själv jobbat i butik och är väl bekant med konceptet merförsäljning, men seriöst. Om en kund kommer in och provar/köper BH förväntar jag mig att någon ska visa trosorna som hör till. Men om jag kommer in och ska köpa strumpbyxor så inte fan är trosor den första merförjsäljningen jag skulle tänka på som expedit. Personligen tycker jag att en kund som köper strumpbyxor mitt i vinterna kommer antagligen att ha stövlar på sig. Det är lätt att dragkedjan/sömmar/annat på stövlarna förstör och repar strumpbyxorna. Man visar då INTE trosor, man visar de lite tjockare knästrumporna. Nu var det så att jag hade behövt just ett eller två par sådana men eftersom den här kvinnan hade så fruktansvärt svårt att läsa av sin kund så kände jag mig tvungen att fly fältet och glömde således knästrumporna.
Det värsta med det här är att nu kommer jag antagligen aldrig mer gå till den butiken, så jag måste hitta ett nytt ställe att gå till. Jag blir så vansinnigt irriterad på butikspersonal som inte klarar av att vara lite lyhörda och läsa av läget. Det är som om ledingen för butikerna på något sätt försöker implementera den Nordamerikanska försäljningsstilen. Men tyvärr är det väldigt få som klarar av det fullt ut!
Jag älskar verkligen att shoppa i Kanada och USA. Det är supertrevligt när man kommer in i butiken och någon hälsar och frågar om det är någon särskillt man letar efter. Letar man efter något särskillt så säger man det och får sjukt bra och effektiv hjälp och shoppingen har tagit 3 gånger så kort tid som om du hade behövt leta själv. Vill man bara titta sig omkring så säger man det och får vara ifred. Skulle det vara så att man hittar saker när man tittar omkring så dyker det lite magiskt upp en glad och trevlig människa som tar de saker du hittat och hänger in dem i ett provrum. När du tittat färdigt så blir du visad till "ditt" provrum. Här är den här personalen också helt fantastisk för de verkar veta precis när man har hunnit få på sig första outfiten och knackar på dörren i precis rätt tid för att ge service i form av nya storlekar, annan modell eller vad det nu må vara. De är nästan aldrig påträngaden utan bara "hovrar" i bakgrunden, redo att dyka in när det behövs. Jag älskar det.
Tyvärr är det väldigt få Svenska butiker som klarar av att ge den här servicen. Jag har träffat på det ett fåtal gånger men alltsom oftast så slår det fel. Personalen verkar ofta ha väldigt svårt att läsa sina kunder. När en kund svarar att man bara vill titta, efter att personalen har hälsat, då förföljer man inte kunden och kommenterar hur snyggt varje förbannade jävla plagg som kunden rör skulle vara på vederbörande. Då låter man männikan vara ifred.
Samma sak så säger man inte hur snyggt en klänning sitter när den helt tydligt är alldeles för stor/liten. Allvarligt butiksarbetare! Kunderna ser igenom detta. Att ni säger att någon ser "uuuursnyyyyggt" ut som bevisligen ser ut som skit på den som provar, ger inte mer försäljning. Det ger precis tvärt om. Grejen är att de flesta kunder är inte puckade, de ser att det inte ser bra ut. Samtidigt så står expediten brevid och orerar om hur snyggt det är, det är inte direkt förtroendeingivande. Hade ni istället sagt att "nja, det där var kanske inte så himla bra på dig. Men vänta, jag tror jag har en modell som passar dig bättre. Jag hämtar den så kan du prova när du ändå är där". DET ger förtroende, förtroende ger försäljning och återkommande kunder.
Vad jag vill ha sagt är bara att varför är det så jävla svårt att ge ärlig bra service utan att trackasera sina kunder? Är det verkligen så svårt att låta bli att försöka visa massa trosor och gud vet vad när kunden precis sagt att "nä, det får vi ta när det finns mer tid". Varför klarar man inte av att fatta att det är läge att knipa igen, ta betalt och säga välkommen åter. Jag är helt övertygad om att den största anledningen till att Svenskar är vettskrämda för butikspersonal och tycker att det är obehagligt när någon hälsar på dem när de går in i en butik är för att de allra flesta butiksanställda inte klarar av att skilja mellan att ge god service och förfölja/trakasera någon.
Men den här gången var det en ny tjej. Hon började bra, kom fram och frågade om jag hittade det jag sökte när jag stod där och rotade. Hjälpte mig att hitta storlekarna jag sökte och så vidare. Sen började det spåra ur. Hon försökte sälja på mig något som jag verkligen INTE var intresserad av (det hade framgått väldigt tydligt) och som dessutom var dubbelt så dyrt dom det jag sökte.
Såhär, när det är kallt och jag har kjol så gillar jag att ha ett par tunnare leggings under mina strumpbyxor. Det är bra på så sätt att jag inte tycker det är fullt så genomjävligt kallt när jag är ute och jag svettas inte ihäl på kontoret. Det är också bra för leggingsen syns inte så himla mycket genom strumpbyxorna eftersom jag har den tjockare varianten. Detta gör att det blir ingen tydlig kant vid vristen som syns när jag har mina pumps på mig på jobbet. Det som också är bra är att när våren sen kommer har man helt plötsligt leggings man kan använda istället för strumpbyxor om man vill ha barfotaskor.
Men den här kvinnan försökte kränga på mig ett par fleecefodrade strumpbyxor! Hur skulle jag använda dem? Svettas ihäl på kontoret hela dagarna och ha världens fetaste kant mitt på vristen. Classy! Hursom, jag avvärjde det försöket och lyckades ta mig till kassan. Där står jag och börjar känna mig lite stressad eftersom det här strumpbyxeköpet har börjat ta lite för lång tid tack vare allt jidder från tjejen i affären. Jag ska precis börja betala då hon frågar om jag inte ska ha trosor också. Jag säger att jo, men inte den här månaden och nu vill jag betala för jag måste iväg. Då säger männsikan "Men, DÅ bara MÅÅÅSTE jag få visa dig de här, de har sånt bra pris och aaaaalla säger att det är sååååå sköna"
Gaaaahhhh! Jag sprang ut ur affären efter jag betalat medan hon halvt skrikande och springades efter mig försökte visa trosor. Men alltså allvarligt? Vad är det för fel på den Svenska butikspersonalen? Jag har själv jobbat i butik och är väl bekant med konceptet merförsäljning, men seriöst. Om en kund kommer in och provar/köper BH förväntar jag mig att någon ska visa trosorna som hör till. Men om jag kommer in och ska köpa strumpbyxor så inte fan är trosor den första merförjsäljningen jag skulle tänka på som expedit. Personligen tycker jag att en kund som köper strumpbyxor mitt i vinterna kommer antagligen att ha stövlar på sig. Det är lätt att dragkedjan/sömmar/annat på stövlarna förstör och repar strumpbyxorna. Man visar då INTE trosor, man visar de lite tjockare knästrumporna. Nu var det så att jag hade behövt just ett eller två par sådana men eftersom den här kvinnan hade så fruktansvärt svårt att läsa av sin kund så kände jag mig tvungen att fly fältet och glömde således knästrumporna.
Det värsta med det här är att nu kommer jag antagligen aldrig mer gå till den butiken, så jag måste hitta ett nytt ställe att gå till. Jag blir så vansinnigt irriterad på butikspersonal som inte klarar av att vara lite lyhörda och läsa av läget. Det är som om ledingen för butikerna på något sätt försöker implementera den Nordamerikanska försäljningsstilen. Men tyvärr är det väldigt få som klarar av det fullt ut!
Jag älskar verkligen att shoppa i Kanada och USA. Det är supertrevligt när man kommer in i butiken och någon hälsar och frågar om det är någon särskillt man letar efter. Letar man efter något särskillt så säger man det och får sjukt bra och effektiv hjälp och shoppingen har tagit 3 gånger så kort tid som om du hade behövt leta själv. Vill man bara titta sig omkring så säger man det och får vara ifred. Skulle det vara så att man hittar saker när man tittar omkring så dyker det lite magiskt upp en glad och trevlig människa som tar de saker du hittat och hänger in dem i ett provrum. När du tittat färdigt så blir du visad till "ditt" provrum. Här är den här personalen också helt fantastisk för de verkar veta precis när man har hunnit få på sig första outfiten och knackar på dörren i precis rätt tid för att ge service i form av nya storlekar, annan modell eller vad det nu må vara. De är nästan aldrig påträngaden utan bara "hovrar" i bakgrunden, redo att dyka in när det behövs. Jag älskar det.
Tyvärr är det väldigt få Svenska butiker som klarar av att ge den här servicen. Jag har träffat på det ett fåtal gånger men alltsom oftast så slår det fel. Personalen verkar ofta ha väldigt svårt att läsa sina kunder. När en kund svarar att man bara vill titta, efter att personalen har hälsat, då förföljer man inte kunden och kommenterar hur snyggt varje förbannade jävla plagg som kunden rör skulle vara på vederbörande. Då låter man männikan vara ifred.
Samma sak så säger man inte hur snyggt en klänning sitter när den helt tydligt är alldeles för stor/liten. Allvarligt butiksarbetare! Kunderna ser igenom detta. Att ni säger att någon ser "uuuursnyyyyggt" ut som bevisligen ser ut som skit på den som provar, ger inte mer försäljning. Det ger precis tvärt om. Grejen är att de flesta kunder är inte puckade, de ser att det inte ser bra ut. Samtidigt så står expediten brevid och orerar om hur snyggt det är, det är inte direkt förtroendeingivande. Hade ni istället sagt att "nja, det där var kanske inte så himla bra på dig. Men vänta, jag tror jag har en modell som passar dig bättre. Jag hämtar den så kan du prova när du ändå är där". DET ger förtroende, förtroende ger försäljning och återkommande kunder.
Vad jag vill ha sagt är bara att varför är det så jävla svårt att ge ärlig bra service utan att trackasera sina kunder? Är det verkligen så svårt att låta bli att försöka visa massa trosor och gud vet vad när kunden precis sagt att "nä, det får vi ta när det finns mer tid". Varför klarar man inte av att fatta att det är läge att knipa igen, ta betalt och säga välkommen åter. Jag är helt övertygad om att den största anledningen till att Svenskar är vettskrämda för butikspersonal och tycker att det är obehagligt när någon hälsar på dem när de går in i en butik är för att de allra flesta butiksanställda inte klarar av att skilja mellan att ge god service och förfölja/trakasera någon.
torsdag 26 januari 2012
Barnvakt
Ja, nu sitter jag nere hos grannen och vaktar barn. Grannarna (som brukar kolla vår kaffebryggare) ska iväg och kolla på skolor. Deras äldsta son ska börja skolan till hösten. Stort....
Så här sitter jag. En unge sitter som klistrad framför ett dataspel och den andra har bäddat ner sig brevid mig i soffan och kollar på något Manga-inspirerat barnprogram. Det här känns verkligen inte som ett jobbigt uppdrag.
Så här sitter jag. En unge sitter som klistrad framför ett dataspel och den andra har bäddat ner sig brevid mig i soffan och kollar på något Manga-inspirerat barnprogram. Det här känns verkligen inte som ett jobbigt uppdrag.
En smutsavvisande bil?
Som bekant så har det ju varit ganska så slaskigt väder större delen av "vintern" och den sista veckan så har det ju kommit snö med allt vad det innebär på våra vägar. Det här har ju gjort att den fina bilen har varit så förbannat skitigt så jag tycker det är lite pinsamt att åka omkring i den. Jag vill helst inte ta i den (det är ju sjuuukt vad skitig man blir om händerna då), och jag hoppas innerligt att ingen ser att det är jag som kör omkring i detta geggiga fordon.
Eftersom jag har låtit företaget jag jobbar på sätta lite klistermärken på bilen (mot betalning förstås, man får inte va dum då kan man bli...) så är det ju så att man inte kan låta skitigheten balla ur hur som helst. Dessutom är biljäveln vit (fick inte välja färg tyvärr) så ALLT syns på den. I morse tog jag mig hur som helst i kragen och åkte och tvättade av bilen. Det blev super duper, extra allt-tvättprogrammet och när jag körde ut ur tvätthallen var bilen som ny! Det enda problemet var att jag var tvugen att köra till Södertälje (jag slipper verkligen inte den där södertälje vägen) idag. Jag kan ju bara tänka mig hur bilen ser ut när jag kommer hem... Aja, bilen kommer alltid vara mer eller mindre skitig, det är bara att förlika sig med tanken.
Men så slog det mig. Om man kan ta fram smutsavvisande textila material, varför kan man inte ta fram en smutsavvisande billack? Tänk va härligt, så fort ett smutsstänk nuddar bilen studsar den tillbaka dit därifrån den kom.
Hallåååå! Produktutveckling på Svens-Kinesiskt bilmärke, läser ni nu? S-M-U-T-S-A-V-V-I-S-A-N-D-E.
Eftersom jag har låtit företaget jag jobbar på sätta lite klistermärken på bilen (mot betalning förstås, man får inte va dum då kan man bli...) så är det ju så att man inte kan låta skitigheten balla ur hur som helst. Dessutom är biljäveln vit (fick inte välja färg tyvärr) så ALLT syns på den. I morse tog jag mig hur som helst i kragen och åkte och tvättade av bilen. Det blev super duper, extra allt-tvättprogrammet och när jag körde ut ur tvätthallen var bilen som ny! Det enda problemet var att jag var tvugen att köra till Södertälje (jag slipper verkligen inte den där södertälje vägen) idag. Jag kan ju bara tänka mig hur bilen ser ut när jag kommer hem... Aja, bilen kommer alltid vara mer eller mindre skitig, det är bara att förlika sig med tanken.
Men så slog det mig. Om man kan ta fram smutsavvisande textila material, varför kan man inte ta fram en smutsavvisande billack? Tänk va härligt, så fort ett smutsstänk nuddar bilen studsar den tillbaka dit därifrån den kom.
Hallåååå! Produktutveckling på Svens-Kinesiskt bilmärke, läser ni nu? S-M-U-T-S-A-V-V-I-S-A-N-D-E.
onsdag 25 januari 2012
Lill-Fisan och modemedvetenhet
Igår var det första gången som Lill-Fisan noterade vad mamma hade på sig. En kjol. Vi fick ett mysigt litet samtal i soffan om kjolar, byxor, tröjor och klänningar. Vi pratade om skillnaden mellan kjol och klänning och till sist kom vi överens om att mamma hade kjol på sig.
I morse skulle jag lämna så den vanliga rutinen med att bli buren till soffan och titta på "kaka" (madagaskar så klart, vad trodde ni?) medan mamma duschar och fixar sig. När det hade kommit så långt att mamma var klädd och unga fröken fått tröja, strumpor och byxor på sig kom det. Hon tittade på mig, nöp i min jeanskjol och sa "kjol", nöp sig själv i byxorna och sa "nej". Det var bara att rota fram ett par leggings och hennes jeanskjol.
Märkligt vad lätt det gick att komma iväg till dagis efter det.
I morse skulle jag lämna så den vanliga rutinen med att bli buren till soffan och titta på "kaka" (madagaskar så klart, vad trodde ni?) medan mamma duschar och fixar sig. När det hade kommit så långt att mamma var klädd och unga fröken fått tröja, strumpor och byxor på sig kom det. Hon tittade på mig, nöp i min jeanskjol och sa "kjol", nöp sig själv i byxorna och sa "nej". Det var bara att rota fram ett par leggings och hennes jeanskjol.
Märkligt vad lätt det gick att komma iväg till dagis efter det.
måndag 23 januari 2012
Till den kreativa familjen
Trumpet och famfar! Detta är mitt 100:e inlägg så det är bara att läsa och njuta. Det har pysslats lite hos familjen Fis under helgen. Den absoluta favoriten är ju att måla med akrylfärger men det blir sjukt slabbigt så vi har introducerat modellera. Ibörjan var intresset svalt men efter att jag och pappa Fis suttit med och gjort allehanda fantastiska ting i lera så har att leka med lera tagit sig upp till delad förstaplats bland favoritaktviteterna.
När något blir så roligt att Lill-Fisan kan sitta, åtminstone 10 minuter, själv och bara pyssla och förundras, ja då vill vi föräldrar uppmuntra det här. Så i söndags bar det av till den lokala leksaksaffäen och en liten kavel och diverse olika kakmått i plast införskaffades. Jag och maken tycker att det är vansinnigt roligt att handla leksaker men en baksida till det hela är att det blir en jäkla massa smågrejor som ligger strödda lite överallt. Är det något jag är allärgisk emot så är det småpryttlar som inte har sin bestämda plats. Jag kände på en gång att alla dessa små kakmått kommer 1) driva mig till vansinne för att de ligger slängda över hela lägenheten, 2) försvinna eftersom de ligger slängda överallt och det kommer reta skiten ur mig när de inte finns att hitta.
Det här måste ju åtgärdas tänkte jag. Vad bättre är att förvara små bakprylar i om inte i en fin liten tygpåse. Eftersom jag har haft lite dåligt samvete för det dyra tyget jag spontanshoppade till Lill-Fisans förklade tänkte jag att jag syr en påse som matchar förklädet! Strålande idé och ingen behöver ha dåligt samvet för en massa dyrt tyg som inte används.
Såhär blev resultatet. Själva påsen är fodrar med det randiga tygen och sen har jag vikt över kantet och sytt en ´"tunnel" som jag trätt två randiga snören igenom så man kan dra ihop öppningen till påsen.
När något blir så roligt att Lill-Fisan kan sitta, åtminstone 10 minuter, själv och bara pyssla och förundras, ja då vill vi föräldrar uppmuntra det här. Så i söndags bar det av till den lokala leksaksaffäen och en liten kavel och diverse olika kakmått i plast införskaffades. Jag och maken tycker att det är vansinnigt roligt att handla leksaker men en baksida till det hela är att det blir en jäkla massa smågrejor som ligger strödda lite överallt. Är det något jag är allärgisk emot så är det småpryttlar som inte har sin bestämda plats. Jag kände på en gång att alla dessa små kakmått kommer 1) driva mig till vansinne för att de ligger slängda över hela lägenheten, 2) försvinna eftersom de ligger slängda överallt och det kommer reta skiten ur mig när de inte finns att hitta.
Det här måste ju åtgärdas tänkte jag. Vad bättre är att förvara små bakprylar i om inte i en fin liten tygpåse. Eftersom jag har haft lite dåligt samvete för det dyra tyget jag spontanshoppade till Lill-Fisans förklade tänkte jag att jag syr en påse som matchar förklädet! Strålande idé och ingen behöver ha dåligt samvet för en massa dyrt tyg som inte används.
Såhär blev resultatet. Själva påsen är fodrar med det randiga tygen och sen har jag vikt över kantet och sytt en ´"tunnel" som jag trätt två randiga snören igenom så man kan dra ihop öppningen till påsen.
Världens bästa pappa!
Jo, han hade namnsdag förra vecka och som det råkade sig så var det på just den dagen då Lill-Fisan behagade att få 40 graders feber på nattkröken. Däremot så var inte alls så varm på morgonen men fick ändå vara hemma. Någon timme innan lunch var hon så pigg och frisk och höll på att tjata hål i huvudet på mig om kaka. Så jag tänkte, eftersom luncher var klar att bara värma så ska hon få baka kaka. Sen kan hon få ge kaka till pappa när han kommer hem. Sagt och gjort vi bakade kaka. De hann inte enns klart i ugnen förräns lunchen var äten och Lill-Fisan sov sött i sin säng så då passade jag på att göra dekorationer.
Kakan blev små härliga halloncupcaces med gul limefrosting på. Rosorna (de fina med många blad) stod jag och knypplade ihop 10 stycken medan barnet sov. De lite enklare, men ack så dekorativa, som bara är veckad och snurrad marsipan snodde jag ihop kvickt som tusan för det saknades två.
Rosorna är penslade med lite vitt glitter som jag egentligen hade tänkt att ha till en tårta med temat "winter wonder land". Men eftersom hela familjen var en vandrande smitthärd innan jul så fick mina kollegor på lastbilsfabriken nöja sig med ett enklare bakverk i avsked. Men jag måste säga att glittret fick en oväntat effekt, mycket nöjd!
Resten av eftermiddagen gick åt till att distrahera Lill-Fisan från att komma ihåg att vi gjort kaka så hon inte skulle nöta ut både mig och sig själv med allt tjat.Till sist kom ju världens bästa pappa hem och efter middagen blev det namnsdagsfika i soffan för hela familjen Fis. Gissa vad som var godast på kakan?
lördag 21 januari 2012
Dagens underbett
Underbettet som får Percy Nielegårds att blekna finns att beskåda på den lokala 4H gården
Hur lyckas djuret beta? Aja, jag vet en tandlös häst och det var fasiken inga problem att beta där inte. Hursom, djuret verkar ju leva och frodas.
Hur lyckas djuret beta? Aja, jag vet en tandlös häst och det var fasiken inga problem att beta där inte. Hursom, djuret verkar ju leva och frodas.
fredag 20 januari 2012
Ska det vara såhär?
Ok, det var laddat för fredagsmys hos familjen Fis. Filmerna var valda, snacken fixade och barnet var nattat. Vad händer? Jo barnet vaknar i en mardröm så pappa Fis går in i sovrummet för att trösta och söva om. En halvtimme senare vaknar jag, SITTANDES i soffan och inser att det här kommer inte att funka.
Jag kapitulerar total och går och borstar tänderna. I sovrummet vaknar maken, som hade somnat hos Lill-Fisan, och går och borstar tänderna han med. Nu ligger vi här med lamporna släckta, han och Lill-Fisan har redan somnat om. Nu ska jag också somna om. Var det det här de menade med fredagsmys?
Natti, natti.
Jag kapitulerar total och går och borstar tänderna. I sovrummet vaknar maken, som hade somnat hos Lill-Fisan, och går och borstar tänderna han med. Nu ligger vi här med lamporna släckta, han och Lill-Fisan har redan somnat om. Nu ska jag också somna om. Var det det här de menade med fredagsmys?
Natti, natti.
söndag 15 januari 2012
De ska drillas in i tid om det ska bli något
Jag tycker som sagt om att baka. För att förtydliga, jag älskar att baka. I mina fantasier står jag och Lill-Fisan och bakar och har det lite sådär Carl Larsson-mysig. Jag skulle verkligen bli överlycklig om min dotter tycker att söndagen är komplett om vi bakat och dekorerat cupcakes.
Bara för att jag önska så hett att hon ska älska det lika mycket som jag kommer hon säkert hata att baka. Gilla att äta men hata att baka. Oh, well!
Jag hittade ett tyg häromveckan som var så fantastiskt att jag bara ville äta upp tyget där och då i affären. Så jag köpte en meter utan att tänka på vad det kostade och låt mig säga såhär; det var inte billigt!
Men det blev ett alldeles sockersött litet förkläde till flickan med mamman som inte kan sluta baka. Det positiva är att hon älskar sitt förkläde och jag och pappa Fis har börjat funder på hur vi ska få av det till sängdags...
Bara för att jag önska så hett att hon ska älska det lika mycket som jag kommer hon säkert hata att baka. Gilla att äta men hata att baka. Oh, well!
Jag hittade ett tyg häromveckan som var så fantastiskt att jag bara ville äta upp tyget där och då i affären. Så jag köpte en meter utan att tänka på vad det kostade och låt mig säga såhär; det var inte billigt!
Men det blev ett alldeles sockersött litet förkläde till flickan med mamman som inte kan sluta baka. Det positiva är att hon älskar sitt förkläde och jag och pappa Fis har börjat funder på hur vi ska få av det till sängdags...
 |
| Håll med. Visst vill man bara äta upp det? |
Jag hoppas på många mysiga stunder i köket...
fredag 13 januari 2012
Hur bra jobb gör man egentligen...
...när man sitter hemma 21:30, med andra glaset rödvin, en skål men chips (fan, vad jag älskar chips! Det är nästan lite tramsigt.) och sammanställer dagens informationsmöte som man var på med färgglada pennor och börjar känna sig lite såsig i huvudet. Jag gissar, inte särskill bra. Då är det läge att koppla ner FTPn och gå till maken och titta på film, va?
Jag har ju gnällt lite över att jag har så smått börjat ledsna på mitt jobb (eller, tvärledsna. Jag tycker det är skittrist 90% av tiden), det är inte så spännande och intressant som det var för 3 år sedan. Jag vill något mer och jag vill utvecklas. Däremot så har jag ingen större lust att utvecklas mot specialist inom ett ingenjörsområde. Fasiken, jag vill ju bestämma juh! Så jag tog faktiskt saken i egna händer och i höstas så sökte jag en gruppledartjänst på det företag jag arbeter. Tyvärr fick jag inte tjänsten men chefen fick upp ögonen för mig så nu har jag fått lite nya arbetsuppgifter.
Södertälje är bye, bye (har kommit på att jag kan blogga om pungkulor på bussen till jobbet!), så jag slipper den förhatliga södertäljevägen och essingeleden. Så nu sitter jag och gör säljarbete och det ville sig så väl att jag nu nästa vecka ska upp och försöka sälja in en tjänst tillsammas med VD och vice VD. Sug på den ni! Skönt att jag inte känner någon prestationsångest alls...
Jag har ju gnällt lite över att jag har så smått börjat ledsna på mitt jobb (eller, tvärledsna. Jag tycker det är skittrist 90% av tiden), det är inte så spännande och intressant som det var för 3 år sedan. Jag vill något mer och jag vill utvecklas. Däremot så har jag ingen större lust att utvecklas mot specialist inom ett ingenjörsområde. Fasiken, jag vill ju bestämma juh! Så jag tog faktiskt saken i egna händer och i höstas så sökte jag en gruppledartjänst på det företag jag arbeter. Tyvärr fick jag inte tjänsten men chefen fick upp ögonen för mig så nu har jag fått lite nya arbetsuppgifter.
Södertälje är bye, bye (har kommit på att jag kan blogga om pungkulor på bussen till jobbet!), så jag slipper den förhatliga södertäljevägen och essingeleden. Så nu sitter jag och gör säljarbete och det ville sig så väl att jag nu nästa vecka ska upp och försöka sälja in en tjänst tillsammas med VD och vice VD. Sug på den ni! Skönt att jag inte känner någon prestationsångest alls...
Hur stora pungkulor kan man ha?
Kan man verkligen ha så stora pungkulor så att man tar upp 2 platser på bussen för att man bräsar så in i bängen? Går det verkligen inte att få plats på ett säte?
onsdag 11 januari 2012
Taskigt eller smart föräldraskap?
Eftersom Lill-Fisan den senaste vecka förvandlats från världens gullunge som bara skrattar, kramas och pussas till ett litet monster som bara skriker sparkar och slår har det inneburit vissa problem. Det har varit cirkus och slagsmål varje morgon, eftermiddag och kväll.
Vad bråkas det om då? Ja, allt. Inte gå upp ur sängen, inte klä av, klä på eller byta blöja. Inte äta, inte overall, skor eller mössa. Inte duscha, inte sluta duscha, inte pyjamas, inte gå och lägga sig och så vidare i evighet.
Jag ska erkänna att maken och jag har börjat bli smått frustrerade. I morse var det min tur att få monstret upp och iväg till dagis. Men idag körde jag helt ny taktik. Jag fixade mig själv först sen började jag lugnt och fint väcka det lilla barnet medan jag fixade frukost. När hon vaknade bar jag ut henne i soffan där frukost för två var uppdukade och teletubbies var igång. Tack vare dessa färglada små figurer så åt Lill-fisan frukost, något som inte hänt på en månad. Hon bytte blöja, tog av pyjamas och klädde på sig utan att knota. Hela morgonen förflöt utan ett enda bråk. Inte ens dagislämningen urartade till en scen.
Jag hävdar att det är tack vare teletubbies. Det finns en jäkla massa människor som skulle kalla det dåligt och slött föräldraskap att sätta på TVn det första man gör på morgonen. Jag måste säga att jag kallar det smart föräldraskap. Hellre lite tv i 20-30 minuter än 90 minuter bråk, skrik och gråt.
Jag är sjukt nöjd med min morgon!
Vad bråkas det om då? Ja, allt. Inte gå upp ur sängen, inte klä av, klä på eller byta blöja. Inte äta, inte overall, skor eller mössa. Inte duscha, inte sluta duscha, inte pyjamas, inte gå och lägga sig och så vidare i evighet.
Jag ska erkänna att maken och jag har börjat bli smått frustrerade. I morse var det min tur att få monstret upp och iväg till dagis. Men idag körde jag helt ny taktik. Jag fixade mig själv först sen började jag lugnt och fint väcka det lilla barnet medan jag fixade frukost. När hon vaknade bar jag ut henne i soffan där frukost för två var uppdukade och teletubbies var igång. Tack vare dessa färglada små figurer så åt Lill-fisan frukost, något som inte hänt på en månad. Hon bytte blöja, tog av pyjamas och klädde på sig utan att knota. Hela morgonen förflöt utan ett enda bråk. Inte ens dagislämningen urartade till en scen.
Jag hävdar att det är tack vare teletubbies. Det finns en jäkla massa människor som skulle kalla det dåligt och slött föräldraskap att sätta på TVn det första man gör på morgonen. Jag måste säga att jag kallar det smart föräldraskap. Hellre lite tv i 20-30 minuter än 90 minuter bråk, skrik och gråt.
Jag är sjukt nöjd med min morgon!
tisdag 10 januari 2012
Av alla korkade TV program
Är det bara jag eller är det någon annan som har lagt märke till den flod av TV program om "vanliga" människor?
Det görs flera säsonger om galna tanter som köper osannolika mängder fryspåsar på Gekås i Ullared. Folk som köper en husvagn (för det är ju så spännande att se nya platser) och sen envisas med att besöka samma camping och ha exakt samma campingplats år efter år efter år.
Det senaste i denna trend verkar vara TV serier om utryckningspersonal. Man får se hur de medlar i fylleslagamål, tar hand om fulla tonåringar, bänder upp bildörrar och så vidare.
Gemensamt för alla dessa serier är att efter varje "dramatisk" händelse så sitter personen, som man precis fick se uppleva händelsen, och återger den exakt ord för ord. Alltså, man repeterar bara det man precis visade fast i ord. Måste vara ett sjukt billigt sätt att få ut många avsnitt med så lite material som möjligt. Men det är vansinnigt irriterande.
Men nu då! Nu tror jag att någon vunnit priset för den mest dödfödda TV serien i mannaminne, "tunnelbanan". Vi som bor här i stan vet hur vansinnigt tråkig och obeskrivligt osexig tunnelbanan är. Visste händer det drama men jag har bott här i hela mitt liv (bortsett från ett par år utomlands) men det mest uppseendeväckande jag har sett är AIK-supportrar som chartrar tunnelbanetåg och brölar att alla som gilla Djurgården är bögar, osv. Jag har väl också sett någon påtänd stackare bli ivägsläpad av vakter. Men nu sörrö så ska de juh få höga tittarsiffror. Så jag kan ge mig fan på att det kommer framställas som att vanligt folk som åker tunnelbana gör det med risk för livet och stockholmare är dryga, knarkande alkoholister hela bunten.
Fan, INGEN kommer ju våga åka till Stockholm längre. Framför allt kommer de få besökarna vi får inte våga åka tunnelbana (kanske inte heeeelt av ondo men ändå). Det betyder att de kommer köra bilen överallt istället. Men tänk er själva en hop med förare som är vana att köra bil i Säffle ska in och slåss i innerstadstrafiken! Det kommer ju vara totalt trafikkaos! Som om det inte var nog körigt att ta sig fram med bil i den här stan.
Jag ser med spänning fram emot skriverierna om vår "farliga" huvudstad. Om inte annat så kan jag ge mig tusan på att det kommer bli stökigare i tunnelbanan av alla mediakåta snorungar från hela landet som kommer göra allt i sin makt för att komma med i programmet.
Det görs flera säsonger om galna tanter som köper osannolika mängder fryspåsar på Gekås i Ullared. Folk som köper en husvagn (för det är ju så spännande att se nya platser) och sen envisas med att besöka samma camping och ha exakt samma campingplats år efter år efter år.
Det senaste i denna trend verkar vara TV serier om utryckningspersonal. Man får se hur de medlar i fylleslagamål, tar hand om fulla tonåringar, bänder upp bildörrar och så vidare.
Gemensamt för alla dessa serier är att efter varje "dramatisk" händelse så sitter personen, som man precis fick se uppleva händelsen, och återger den exakt ord för ord. Alltså, man repeterar bara det man precis visade fast i ord. Måste vara ett sjukt billigt sätt att få ut många avsnitt med så lite material som möjligt. Men det är vansinnigt irriterande.
Men nu då! Nu tror jag att någon vunnit priset för den mest dödfödda TV serien i mannaminne, "tunnelbanan". Vi som bor här i stan vet hur vansinnigt tråkig och obeskrivligt osexig tunnelbanan är. Visste händer det drama men jag har bott här i hela mitt liv (bortsett från ett par år utomlands) men det mest uppseendeväckande jag har sett är AIK-supportrar som chartrar tunnelbanetåg och brölar att alla som gilla Djurgården är bögar, osv. Jag har väl också sett någon påtänd stackare bli ivägsläpad av vakter. Men nu sörrö så ska de juh få höga tittarsiffror. Så jag kan ge mig fan på att det kommer framställas som att vanligt folk som åker tunnelbana gör det med risk för livet och stockholmare är dryga, knarkande alkoholister hela bunten.
Fan, INGEN kommer ju våga åka till Stockholm längre. Framför allt kommer de få besökarna vi får inte våga åka tunnelbana (kanske inte heeeelt av ondo men ändå). Det betyder att de kommer köra bilen överallt istället. Men tänk er själva en hop med förare som är vana att köra bil i Säffle ska in och slåss i innerstadstrafiken! Det kommer ju vara totalt trafikkaos! Som om det inte var nog körigt att ta sig fram med bil i den här stan.
Jag ser med spänning fram emot skriverierna om vår "farliga" huvudstad. Om inte annat så kan jag ge mig tusan på att det kommer bli stökigare i tunnelbanan av alla mediakåta snorungar från hela landet som kommer göra allt i sin makt för att komma med i programmet.
måndag 9 januari 2012
Förklara det självklara
Vissa människor har ett behov av att förklara det självklara för andra.
Idag åt jag och kollegorna lunch på ett ställe som har en specialarsallad. Den är verkligen jättegod. Det enda är att den är på à la carte-menyn. Det brukar inte vara ett problem, de är snabba på det här stället. Precis som det SKA vara på ett lunchhak. När man beställer superspecialarsalladen får man sådana där puckar som börjar blinka och pipa när beställningen är klar. För ovanlighetens skull började puckarna inte väsnas idag. I vanliga fall börjar de leva runt när man precis hunnit sätta sig. Men inte idag alltså. Efter ca 10-15 minuter (jag har hunnit goffa i mig halva min sallad) går en av kollegan och frågar. Jodå, visst tusan hade de glömt deras beställning men bara för att rädda ansiktet eller nått säger killen, "ja, alltså. De börjar pipa och blinka när det är klart" och pekar på pucken.
Well, duh! Hade det varit 1991 hade det kanske varit ok att förklara för en gäst hur puckarna funkar. Men inte 2012 och problemet var just att de INTE börjat pipa och blinka.
Nästan samma var det med tanten som sålde vinterjackan till mig. Jag provade en jacka där blixtlåset var bökigt att få upp. Jag bad henne om en annan jacka att prova. Det var liksom att varje gång man försökte trä i den lilla delen i den stora i blixtlåset, så åkte den stora upp en liten bit så det inte gick att stänga. Hur mycket man än försökte dra ner den stora i botten verkade den åka upp igen. Den här lilla tantaluran titta lite lurigt på mig och säger, "jag har kommit på ett knep!". Jaha, tänkte jag. Finns det KNEP att ta till när det gäller dragkedjor? För mig är det en rättså rakt på grej det här med blixtlås. Den lilla i den stora och så drar man upp.
Hursom, tanten tittar ännu lite mer illmarigt och säger. "jag har kommit på att man måste köra ner den stora i botten ordentligt innan man trär i den lilla och drar upp". Nu tror jag naturligtvis att tanten försöker håna mig lite för att jag inte klarar av att stänga jackjäveln. Men så tittar jag på henne och upptäcker att det inte finns ett spår av hån i hennes ansikte. Istället ser hon ut som, jag kan tänka mig, herr Isaak Newton såg ut första gången han berättade om sin teori tyngdlagen för någon som brydde sig.
Jag vet inte vad som är värst, att gemene man är så puckad att personal känner sig tvungna att förklara hur maten-är-färdig-pucken och blixtlåset fungerar eller att personalen tror att de sitter inne med en nyhet?
Idag åt jag och kollegorna lunch på ett ställe som har en specialarsallad. Den är verkligen jättegod. Det enda är att den är på à la carte-menyn. Det brukar inte vara ett problem, de är snabba på det här stället. Precis som det SKA vara på ett lunchhak. När man beställer superspecialarsalladen får man sådana där puckar som börjar blinka och pipa när beställningen är klar. För ovanlighetens skull började puckarna inte väsnas idag. I vanliga fall börjar de leva runt när man precis hunnit sätta sig. Men inte idag alltså. Efter ca 10-15 minuter (jag har hunnit goffa i mig halva min sallad) går en av kollegan och frågar. Jodå, visst tusan hade de glömt deras beställning men bara för att rädda ansiktet eller nått säger killen, "ja, alltså. De börjar pipa och blinka när det är klart" och pekar på pucken.
Well, duh! Hade det varit 1991 hade det kanske varit ok att förklara för en gäst hur puckarna funkar. Men inte 2012 och problemet var just att de INTE börjat pipa och blinka.
Nästan samma var det med tanten som sålde vinterjackan till mig. Jag provade en jacka där blixtlåset var bökigt att få upp. Jag bad henne om en annan jacka att prova. Det var liksom att varje gång man försökte trä i den lilla delen i den stora i blixtlåset, så åkte den stora upp en liten bit så det inte gick att stänga. Hur mycket man än försökte dra ner den stora i botten verkade den åka upp igen. Den här lilla tantaluran titta lite lurigt på mig och säger, "jag har kommit på ett knep!". Jaha, tänkte jag. Finns det KNEP att ta till när det gäller dragkedjor? För mig är det en rättså rakt på grej det här med blixtlås. Den lilla i den stora och så drar man upp.
Hursom, tanten tittar ännu lite mer illmarigt och säger. "jag har kommit på att man måste köra ner den stora i botten ordentligt innan man trär i den lilla och drar upp". Nu tror jag naturligtvis att tanten försöker håna mig lite för att jag inte klarar av att stänga jackjäveln. Men så tittar jag på henne och upptäcker att det inte finns ett spår av hån i hennes ansikte. Istället ser hon ut som, jag kan tänka mig, herr Isaak Newton såg ut första gången han berättade om sin teori tyngdlagen för någon som brydde sig.
Jag vet inte vad som är värst, att gemene man är så puckad att personal känner sig tvungna att förklara hur maten-är-färdig-pucken och blixtlåset fungerar eller att personalen tror att de sitter inne med en nyhet?
onsdag 4 januari 2012
Leker pojkar och flickor olika?
Med anledning av en raljerande 4-åring på YouTube så skriver jag det här nu. Sedan jag födde ett litet flickebarn har jag uppmärksammat mer och mer allt som skrivs om hur det vuxna samhället, medvetet eller omedvetet, försöker stänga in våra barn i föreskrivna könsroller. Flickor ska vara små, söta, utveckla ett stort känsloliv och fokusera på att ta hand om alla andra och inte så mycket sig själva. En flicka som tänker på sig själv är nämligen egoistisk, det är fult att vara flicka och ego. Pojkar däremot ska vara busiga och skrikiga, ägna sig åt vilda lekar och inte funder så mycket över sina känslor. En pojke som uttrycker och är i kontakt med sitt känsloliv är lite bögig.
En bransch där allt det här blir extremt tydligt är leksaksbranschen. De leksaker som pojkar förväntas köpa och leka med är i färgglada förpackningar och av märken som lego och playmobil och det finns häftiga actionfigurer, bilar och annat kul som vilken unge som helst skulle vilja leka med. Det finns en uppsjö av valmöjligheter.
På hyllorna där det finns leksaker som flickor förväntas leka med så är allt rosa och det finns dockor. Det finns också tillbehör till dockor. Det finns också leksaker som väldigt bestämt visar vad flickor borde syssla med, såsom leksaksspisar, leksaksmat, dockserviser, leksaksdamsugare, leksaksstrykjärn och så vidare i hushållet och hemmets oändlighet. Jag bara frågar, vem skulle välja ett leksaksstrykjärn framför ett piratskepp? Inte jag i alla fall.
För länge, länge sedan så läste jag en artikel där ledningen på Lego var bekymmrade. Det hade visat sig i marknadsundersökningar att flickor slutade leka med lego runt 4-årsåldern. Lego var helt lamslagna. Hur kunde detta vara? De har ju produktutvcklat fram en rosa "flickserie". Varför ville flickorna inte ha den. Jag blev lite upprörd över det här och skrev till legos kundavdelning och frågade hur puckade de egentligen var. Då var denna serie i princip färdiga hus och stall i lila, rosa och ljugult. Det fanns inget kreativt inslag överhuvudtaget. Vad är det frågan om? Tror man inte att flickor vill bygga och vara kreativa? När jag nu surfade in på företagets hemsida ser jag till min glädje att de har tagit bort denna gräsliga serie. Meeen, den är ersatt med en ny serie som jag faktiskt tycker är minst lite dålig.
Denna "flickserie" är baserad på barbieliknande dockor. Bitarna är stora "block" så något byggande eller skapande är inte förväntat av flickorna. I denna serie finns det sedan en handfull olika modeller. Lego undrar nu alltså varför flickor över 4 år ratar Lego. För mig är det ingen överraskning alls. Om man tittar på övriga sortimentet är det överfullt av brandstationer, polisstationer, bilar, rymdskepp, Indiana Jones action med mera, med mera. Det finns också gott om utrymme för skapande och byggande, något som är själva grundgrejen med lego. Alltså, 98% av Legos sortiment är sådant som de flesta associerar till pojklek. Många småpojkar identiferar sig med polisen, brandmannen, Luke Skywalker och cpt. Jack Sparrow. De flesta tycker att det de kan identifiera sig med är kul. Jag kan tycka att mycket i Legos sortiment är oerhört riktat mot vad man förväntar sig att pojkar ska leka med, action, kreativitet och bilar. En väääälidgt liten del riktar sig till vad man förväntar sig att flickor vill leka med, färdiga ridskolor (inget kreativt utrymme alls i jämförelse), affärer, skönhetssalonger och ja, allt annat du kan hitta som tillbehör till Barbie.
Det som stör mig mest här är inte att man har EN av, typ 20 serier som är riktad till flickor. Det som stör mig är att man verkar tro att flickor inte tycker om att varakreativa och skapa och konstruera (det är liksom hela poängen med Lego). Detstör mig också att man är så jävla endimentionell på lego så man tror att detenda småflickor kan identifiera sig med är en överbloderad förbannadlattemorsa! Det är inte enns lego längre utan man har skapan någon konstigLego-Barbie där det enda som skvallrar om att det är lego är att City-cafétsitter på en grön platta med de så väl kända knottrorna på.
Vad hände med att göra leksaker för BARN?
En bransch där allt det här blir extremt tydligt är leksaksbranschen. De leksaker som pojkar förväntas köpa och leka med är i färgglada förpackningar och av märken som lego och playmobil och det finns häftiga actionfigurer, bilar och annat kul som vilken unge som helst skulle vilja leka med. Det finns en uppsjö av valmöjligheter.
På hyllorna där det finns leksaker som flickor förväntas leka med så är allt rosa och det finns dockor. Det finns också tillbehör till dockor. Det finns också leksaker som väldigt bestämt visar vad flickor borde syssla med, såsom leksaksspisar, leksaksmat, dockserviser, leksaksdamsugare, leksaksstrykjärn och så vidare i hushållet och hemmets oändlighet. Jag bara frågar, vem skulle välja ett leksaksstrykjärn framför ett piratskepp? Inte jag i alla fall.
För länge, länge sedan så läste jag en artikel där ledningen på Lego var bekymmrade. Det hade visat sig i marknadsundersökningar att flickor slutade leka med lego runt 4-årsåldern. Lego var helt lamslagna. Hur kunde detta vara? De har ju produktutvcklat fram en rosa "flickserie". Varför ville flickorna inte ha den. Jag blev lite upprörd över det här och skrev till legos kundavdelning och frågade hur puckade de egentligen var. Då var denna serie i princip färdiga hus och stall i lila, rosa och ljugult. Det fanns inget kreativt inslag överhuvudtaget. Vad är det frågan om? Tror man inte att flickor vill bygga och vara kreativa? När jag nu surfade in på företagets hemsida ser jag till min glädje att de har tagit bort denna gräsliga serie. Meeen, den är ersatt med en ny serie som jag faktiskt tycker är minst lite dålig.
Denna "flickserie" är baserad på barbieliknande dockor. Bitarna är stora "block" så något byggande eller skapande är inte förväntat av flickorna. I denna serie finns det sedan en handfull olika modeller. Lego undrar nu alltså varför flickor över 4 år ratar Lego. För mig är det ingen överraskning alls. Om man tittar på övriga sortimentet är det överfullt av brandstationer, polisstationer, bilar, rymdskepp, Indiana Jones action med mera, med mera. Det finns också gott om utrymme för skapande och byggande, något som är själva grundgrejen med lego. Alltså, 98% av Legos sortiment är sådant som de flesta associerar till pojklek. Många småpojkar identiferar sig med polisen, brandmannen, Luke Skywalker och cpt. Jack Sparrow. De flesta tycker att det de kan identifiera sig med är kul. Jag kan tycka att mycket i Legos sortiment är oerhört riktat mot vad man förväntar sig att pojkar ska leka med, action, kreativitet och bilar. En väääälidgt liten del riktar sig till vad man förväntar sig att flickor vill leka med, färdiga ridskolor (inget kreativt utrymme alls i jämförelse), affärer, skönhetssalonger och ja, allt annat du kan hitta som tillbehör till Barbie.
Det som stör mig mest här är inte att man har EN av, typ 20 serier som är riktad till flickor. Det som stör mig är att man verkar tro att flickor inte tycker om att varakreativa och skapa och konstruera (det är liksom hela poängen med Lego). Detstör mig också att man är så jävla endimentionell på lego så man tror att detenda småflickor kan identifiera sig med är en överbloderad förbannadlattemorsa! Det är inte enns lego längre utan man har skapan någon konstigLego-Barbie där det enda som skvallrar om att det är lego är att City-cafétsitter på en grön platta med de så väl kända knottrorna på.
Vad hände med att göra leksaker för BARN?
tisdag 3 januari 2012
Ung och dum?
Igår när jag satt och scrollade igenom nyheterna så läste jag om den 19-åriga flickan som hade ropat hem en jävla monsterhummer på 4,6 kg i en auktion på internet. Till det facila priset av 4500 kr fick hon denna monsterhummer. I en liten blänkare på DN.se (ja, det är min favvo-nyhetssite) talade flickan om att hummern inte hade gått att äta "skalet var som pansar". Tydligen skulle de göra ett försök att såga upp skalet med sticksåg dagen efter.
Jag undrar, hade hon någon vuxen i närheten när hon gjorde detta urbota korkade beslut att ropa hem en hummer för 4500 kr (var fan får en 19-åring 4500 att bränna på en hummer ifrån!?!?!??)? Antagligen inte. Hade hon haft det hade den vuxna antagligen kunnat tala om att ja, skalet kommer vara stenhårt. Men en så stor hummer är oftast inte ätbar endast på grund av att man inte kan komma in i den. Så stora hummrar är ofta ganska så sega och broskiga i det lätt dysmakande köttet. Stora hummrar är ofta inte goda har jag hört. Jag har ätit en 1 kg hummer en gång, den var ta mig tusan på gränsen till ätbar.
En dag senare på samma nyhetssite går det att läsa att unga kvinnor run 18-19 år som shoppar mot faktura på nätet är en av de största växande grupperna hos kronofogden. Jag har själv funderat över hur jag ska lära Lill-Fisan konceptet pengar framöver. Jag använder aldrig pengar i dess fysiska form. Eller, jag använder mynt och sedlar ytterst sällan. Jag sticker in mitt lilla kort i terminalen, knappar in min kod och så är prylarna mina. Hur många gånger har jag inte sagt till henne att "mamma måste betala först", men hur tusan ska hon fatta vad man betalar med och att det man betalar med kan faktiskt ta slut. Det enda bevis att det finns något att betala med är ju siffrorna på skärmen i internetbanken. Inte särskillt konkret för en 1,5 åring. Kanske inte heller för en 18-åring...
Jag gissar att dessa unga tjejer som handlar oätliga hummrar för 4500 och ger sig själva betalningsanmärkningar för att de är lite för snabba i mus-klickar-fingret kanske inte heller hajjade det där med pengar. Men vad jag vill veta är vad var det som deras föräldrar missade? Jag vill verkligen inte att Lill-Fisan ska få betalningsanmärkningar som 18-åring så hon inte kan få lägenhet och flytta hemmifrån bara för att hon inte fattat att man kan inte köpa massa prylar man inte har pengar till. Jag kanske måste börja använda lite mer cash i framtiden.
Jag undrar, hade hon någon vuxen i närheten när hon gjorde detta urbota korkade beslut att ropa hem en hummer för 4500 kr (var fan får en 19-åring 4500 att bränna på en hummer ifrån!?!?!??)? Antagligen inte. Hade hon haft det hade den vuxna antagligen kunnat tala om att ja, skalet kommer vara stenhårt. Men en så stor hummer är oftast inte ätbar endast på grund av att man inte kan komma in i den. Så stora hummrar är ofta ganska så sega och broskiga i det lätt dysmakande köttet. Stora hummrar är ofta inte goda har jag hört. Jag har ätit en 1 kg hummer en gång, den var ta mig tusan på gränsen till ätbar.
En dag senare på samma nyhetssite går det att läsa att unga kvinnor run 18-19 år som shoppar mot faktura på nätet är en av de största växande grupperna hos kronofogden. Jag har själv funderat över hur jag ska lära Lill-Fisan konceptet pengar framöver. Jag använder aldrig pengar i dess fysiska form. Eller, jag använder mynt och sedlar ytterst sällan. Jag sticker in mitt lilla kort i terminalen, knappar in min kod och så är prylarna mina. Hur många gånger har jag inte sagt till henne att "mamma måste betala först", men hur tusan ska hon fatta vad man betalar med och att det man betalar med kan faktiskt ta slut. Det enda bevis att det finns något att betala med är ju siffrorna på skärmen i internetbanken. Inte särskillt konkret för en 1,5 åring. Kanske inte heller för en 18-åring...
Jag gissar att dessa unga tjejer som handlar oätliga hummrar för 4500 och ger sig själva betalningsanmärkningar för att de är lite för snabba i mus-klickar-fingret kanske inte heller hajjade det där med pengar. Men vad jag vill veta är vad var det som deras föräldrar missade? Jag vill verkligen inte att Lill-Fisan ska få betalningsanmärkningar som 18-åring så hon inte kan få lägenhet och flytta hemmifrån bara för att hon inte fattat att man kan inte köpa massa prylar man inte har pengar till. Jag kanske måste börja använda lite mer cash i framtiden.
Julens referat
Jag har varit en dålig männsika och inte bloggat på hela julen. Herreguuud!!! Innebär det att jag faktiskt har ett liv förutom att sitta och svamla vid ett tangentbord? Kanske det.
Hur som helst har det varit en skön och fridefull jul. Familjen Fis, inklusive farbror Fis (aka Bibbe), tog den fina bilen och körde ner till mörkaste Småland. Eller, ja, det är ju liksom mörkt överallt just nu och tack vara Gudrun (ni vet stormen för ett par år sedan) så är inte de Smålandska skogarna så mörka som de en gång var. Tomten kom, Lill-Fisan blev blyg men slutade vara blyg när hon insåg att hon fick små roliga paket av tomten. Hon har blivit helt vansinnigt borskämd av sin farmor och farbror när det gällde uppmärksamhet. Jag har lärt mig att minikexchoklad är mycket bra att ha i bilen vid långresor, så även majskrokar.
Jag har också lärt mig att Lill-Fisan är en partypingla av gigantiska mått. På nyårsafton hade vi bjudit våra vänner på middag och kalas. Eftersom jag och min man är de enda med småbarn i detta sällskap så tänkte vi att, ja, det får gå som det går. Vill hon sitta i våra knän hela middagen/kvällen så får vi ta det. Vi låter henne vara uppe tills hon stupar. Vi bestämmde oss för att kvällen inte var till för regler och uppfostran. Men vi behövde inte stå ut med något alls. Hon var ett lite mönsterbarn. Hon var glad och trevlig hela kvällen och partade på och umgicks med våra gäster till 23:40. Då kom ett smärre sammanbrott som hade med pepparkakor att göra och fem minuter senare sov hon sött i sin säng.
Men det härliga slutar inte där. Vi vuxna kunde fortsätta umgås, prata, ha trevligt och titta på fyrverkeri. När alla gäster till sist hade gått och jag och maken gått och lagt oss så hann jag tänka tanken att "hoppas hon inte vaknar vid 7..." sen sov jag. 9:45 på nyårsdagen väcktes jag av ett glatt kuttrande och "hej!" och "mamma!". Då kände jag mig ännu mer nöjd att jag har en dotter som faktiskt har vett att sova lite längre när hon har varit uppe och festat hela natten.
Hur som helst har det varit en skön och fridefull jul. Familjen Fis, inklusive farbror Fis (aka Bibbe), tog den fina bilen och körde ner till mörkaste Småland. Eller, ja, det är ju liksom mörkt överallt just nu och tack vara Gudrun (ni vet stormen för ett par år sedan) så är inte de Smålandska skogarna så mörka som de en gång var. Tomten kom, Lill-Fisan blev blyg men slutade vara blyg när hon insåg att hon fick små roliga paket av tomten. Hon har blivit helt vansinnigt borskämd av sin farmor och farbror när det gällde uppmärksamhet. Jag har lärt mig att minikexchoklad är mycket bra att ha i bilen vid långresor, så även majskrokar.
Jag har också lärt mig att Lill-Fisan är en partypingla av gigantiska mått. På nyårsafton hade vi bjudit våra vänner på middag och kalas. Eftersom jag och min man är de enda med småbarn i detta sällskap så tänkte vi att, ja, det får gå som det går. Vill hon sitta i våra knän hela middagen/kvällen så får vi ta det. Vi låter henne vara uppe tills hon stupar. Vi bestämmde oss för att kvällen inte var till för regler och uppfostran. Men vi behövde inte stå ut med något alls. Hon var ett lite mönsterbarn. Hon var glad och trevlig hela kvällen och partade på och umgicks med våra gäster till 23:40. Då kom ett smärre sammanbrott som hade med pepparkakor att göra och fem minuter senare sov hon sött i sin säng.
Men det härliga slutar inte där. Vi vuxna kunde fortsätta umgås, prata, ha trevligt och titta på fyrverkeri. När alla gäster till sist hade gått och jag och maken gått och lagt oss så hann jag tänka tanken att "hoppas hon inte vaknar vid 7..." sen sov jag. 9:45 på nyårsdagen väcktes jag av ett glatt kuttrande och "hej!" och "mamma!". Då kände jag mig ännu mer nöjd att jag har en dotter som faktiskt har vett att sova lite längre när hon har varit uppe och festat hela natten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)