Nu fattar jag uttrycket "julstress"

Jag har aldrig riktigt förstått varför folk gnäller över att de är stressade runt jul. Själv har jag myst omkring, lagat mat, gjort godis, bakat, fixat glögg och julkort, slagit in paket och bara haft det allmänt trevligt och trivsamt. Det var innan jag fick barn.

Nu sitter jag här och börjar ana ett begynnande magsår för jag måste jobba heltid i princip fram tills vi ska åka till Växjö och farmor. Vi har fortfarande inte slagit in paketen. Vi har fortfarande hemmagjorda-presenterna kvar att göra och jag lovade svärmor att jag skulle baka vörtbröd till henne. Nu är det 2 kvällar kvar (då ska vi hinna packa och tvätta också) innan vi åker iväg och jag fattar inte hur detta ska gå till. Ikväll är jag ensam med lilla fröken där hemma, maken är på julbord. I vanliga fall är inte det ett problem, Lill-Fisan brukar somna vid 19:30 och sover sen snällt hela natten. Möjligtvis kommer hon uppkrypandes i vår säng frammåt småtimmarna men annars är det väldigt lugnt hemma hos oss på kvällarna.

Men på sista tiden har lilla fröken vaknat vid sådär 9-tiden på kvällen och vägrat somna om förräns vi föräldrar (läs mamma) går och lägger sig. Man ska ligga brevid henne medan hon väntar på att klockan blir 22:30 och hon ska ligga och pilla mig i håret. Försöker man skicka in pappa börjar hon låta som en mistlur och det slutar med en hysterisk unge som gråter så hon kräks. Det är ju vanligt att det blir lite stökigt veckan efter sjukdom eller så men det är så sjuuukt illa vald tidpunkt just nu.

Så planen för eftermiddagen och kvällen är att ge henne lite inslagningspapper, snöre, barnsax och bara låta henne go nuts. Då kanske jag har en chans att hinna få något gjort, för nu börjar det bli lite tight med tid...

Barn i bilar

För några helgen sen så åkte familjen Fis till ett köpcentrum utanför stan för att påbörja julhandlingen. Det var en jättetrevlig dag. Hela familjen hade roligt. Vi åt gott, var i leksaksaffären i 1,5 timme och tittade på alla fantastiska saker som finns där, lekte i lekhörnan för att till sist somna i vagnen. Lill-Fisan hann också med att snatta sin första godisklubba (oj så lycklig hon såg ut när hon rusade ut ur butiken) som en generad mamma och pappa fick lämnade tillbaka.

Lite lagom till att det var dags att åka hem vaknade Lill-Fisan. Efter lite nyvaket knorr satt hon nöjd i framsätet i sin bilstol och pratade. När vi sen kom hem och hade parkerat bilen så var det ju dags att gå ur. Jag öppnar passagerardörren och säger att nu är vi hemma. Hon tittar då på mig med stora bedjande ögon och säger "åka!". "Nej" säger jag, "Vi ska ju gå hem nu och äta mellis". "NEEEEJ, ÅÅÅKAAAA!" ylar hon samtidigt som ögonen börjar tåras. "Åka momo" föreslår hon (för er som inte vet vad "momo" betyder så kan jag säga att det betyder mormor). Jag får tyvärr upprepa mitt tidigare nej och börjar knäppa upp hennes bilbälte och trär ur armarna ur axeldelen av bältet. Då hör jag ett helt förtvivlat "ÅÅÅKAAA" varpå hon börjar kränga på sig axelbältet och försöker knäppa bältet igen. Det hela slutar med att jag får dra ur en sparkande och klösande arg unge som vrålar "ÅÅÅÅKKKAAAA" hela vägen upp till lägenheten.

Överallt hör man om barn som hatar att åka bil. De blir helt vansinniga när man ska sätta dem i bilen. Lill-Fisan kan oftast inte komma in fort nog i bilen. Däremot har jag aldrig hört talas om en unge som blir helt hysterisk för att åkturen är över.

Det här med att vara flexibel

Ja, ordet flexibel har verkligen fått en ny innebörd sen man fick barn. Det börjar kännas som om det är precis hopplöst att försöka göra några planer överhuvutaget. De två senaste gångerna jag och maken har gjort planer för att få gå iväg och ha det lite trevligt på tu man hand har gått totalt om intet. Först var det ju julfesten på jobbet. Vi hade ju ordat det så himla fiffigt att Lill-Fisans farmor skulle komma upp och bo hos oss så vi kunde få kila på fest. Himla praktiskt och trevligt tyckte vi. Men nä, sörrö! Så kul skulle vi inte ha det.

Som ni kanske minns så insjuknade både jag och Lill-Fisan så illa så att det skulle dröja 1,5 vecka och 3 penicillinkurer innan vi var på benen igen. Så det var verkligen inte att tänka på att släpa upp farmor till Stockholm och springa iväg på kalajs.

Ja, sen blev vi ju friska och hela förra vecka var bara ett enda stort glädjerus med skrattande barn, tålmodiga mödrar och fädrar som kom hem från jobbet alldeles för sent (har man vabbat i 1,5 vecka är det lätt att komma lite efter på jobbet). Eftersom veckan hade varit så himla bra så tänkte maken och jag att det vore ju trevligt att julshoppa tillsammans på lördagen, UTAN barn. Sagt och gjort så bokade vi mormor och morfar och bestämmde att Lill-Fisan skulle droppas av där på lördag förmiddag så vi vuxna skulle kunna få en mysdag på stan (hur mysigt det nu kan bli mitt i julrushen).

Vad händer natten till lördag??? Jo, Lill-Fisan får plötsligt 39 graders feber. Till råga på allt så hade det varit ett utbrott av scharlakansfeber på dagis. När morgonen kommer och febern fortfarande håller i sig så kastar sig den hysteriska modern (jag) på telefonen och ringer Solna närakut och försöker kräva ett streptockockprov på ungen. Nja, tyckte närakuten. Har hon svårt att svälja, är hon hängig (här var det svårt att ljuga eftersom ungen klättrar runt, skrattar, joddlar och sjunger "blinka lilla stjärna"), hur ser tungan ut? Eftersom jag var tvungen att svara nej på alla frågorna (barnet hade precis inhalerat en flaska välling. Svårt att svälja? Tror inte det.) så kom jag och sköterskan överrens om att vi skulle avvakta till morgondagen och se hur det utvecklade sig.

Nåväl, det blev inget lördagsmys på stan för de vuxna. Pappa Fis fick åka iväg ensam och fixa sitt medans jag och Lill-Fisan var hemma och mös så gott vi kunde. När söndagen sen kom vaknar vi och barnet har 36,6 grader, det vill säga, helt feberfri. Jag tar mig in till stan och fixar det jag ska fixa, eller en del utav det (jag blir nog tvugen att åka förbi något köpcentrum på vägen hem idag). När jag kommer hem så är hon fortfarande feberfri men trött så hon sover middag i 3 (!) timmar. Det resulterar naturligtvis i att hon inte somnar förräns närmare 22:30 på kvällen (jag ska upp 04:45) för att vakna vid 3-rycket och ha show för oss föräldrar fram till 04:43 då hon tvärdäckar. Jag stängde av larmet och sov 2 timmar till.

Men som ni märker så kan man aldrig vara säker på att det man har planerat verkligen blir av när man har dagisbarn. Man är ständigt på tårna när det gäller planer och man är alltid redo att planera om. Man har blivit en mästare på att på stående fot fixa back-up planer. Det finns alltid en plan B, C och D, ibland även E. Vi har precis bjudit in vänner och syster på nyårsfirande. Jag kan ge mig fan på att det lilla trollet kommer ha 40 graders feber när vi vaknar på nyårsafton för att sedan vara helt feberfri dagen efter. Frågan är om man ska be vännerna ha en plan B för nyår?

Var det någon som blev förvånad?

Jag har länge tyckt att det verkar helt befängt att något, som om man är duktig på matematik, ska vara biologiskt styrt. Det har helt enkelt inte gått ihop i mitt huvud. När DN.se publicerade denna notis så blev jag föga överraskad.

Nu har jag inte läst studien själv men jag finner det högst troligt att anledningen till att det är så få kvinnor som studerar matematik på högre nivå är sociala faktorer och inte biologiska. I alla tider har flickor fått lära sig att de ska sitta tysta och snälla, inte göra väsen av sig, inte tro att de är något och fram för allt ska de vara söta! Inte fasiken får man fram särskillt drivna individer med den inställningen. Ska man studera ett ämne som matematik på HÖG nivå måste man vara jäkligt driven enligt mig.

Utan att grotta för mycket i genuspedagogik, som för övrigt är riktigt intressant, så avslutar jag här. För den intresserade har jag skrivit lite om ämnet tidigare, kanske inte så specifikt med ändock inom samma "genre". Det kan ni läsa om här.

Inte fan gnäller hon!

Som ni har förstått av mitt tidigare inlägg så har jag inte mått så himla toppen. Hela familjen har verkligen mått skituselt. Vi har haft inte bara en ögoninfektion utan två, varav en var så förbannat jäkla elak att läkaren hoppade två meter bakåt när hon såg mig och började spruta atibiotika i mina ögon (ja, nästan i alla fall. Men hon ryggade tillbaka). Det var verkligen inte vackert. Både jag och Lill-Fisan har haft dåliga ögon. Som tur var slapp Lill-Fisan den elaka varianten av ögoninfektionen, så på henne läkte det ut av sig själv. Sen när vi trodde att allt var frid och fröjd så är det någon som får 41 jä**a grader feber och den andra får så ont i halsen att hon inte kan svälja och sprängvärk i hela huvudet och halva ansiktet. Efter ytterligare ett läkarbesök och ännu mer antibiotika så är vi, en vecka senare friska och krya. Men det var ju drottningmodern av alla förkylningar vi åkte på! Det var länge sedan jag var med om något liknande!

Åh jäklar vad jag och Lill-Fisan har gnällt! På något mirakulöst sätt har pappa Fis klarat sig. Han har däremot fått ta hand om två gnällfior. Men, under den här veckan av gnäll, värk, snor och hostningar så har vi lyckats indoktrinera Askungen på filmreportoaren. Det är så skönt att få lite omväxling från Teletubbies och Lilla Sjöjungfrun.

Det är ju en helt fantastiskt söt liten film. Något som slår mig när man sitter i sin värkdimma och piper om hur synd det är om en själv är att inte fan gnäller Askungen! Flickabarnet blir föräldrarlöst och får växa upp med den elaka styvmoder (såklart) och bara slita, släpa och slava. Hon får bo i ett högt kallt stentorn (hur mysigt är det på vintern?) med endast ett par fladdriga gardiner för förnstret. För att ta sig upp till tornet måste hon gå i en gammal, skraltig, halvmurken trätrapp. Hon är piga åt sin styvmor och hennes två döttra där hon förväntas sköta allt i hushållet. Hon blir aldrig trevligt bemött utan får bara höra att inget duger. Ändå gnäller hon inte. Askungen är samlad, artig, rar och trevlig mot alla hon möter. Dessutom ser hon oförtjänt fräsch och fiffad ut. Men nu vet jag varför.

Askungen har egentligen en ganska så sweet deal. Visst, ja, ja, hon måste städa, tvätta, bla, bla, men vem måste inte det? Inte fasiken behöver hon lägga många fingrar i kors för att fixa sig själv. Sängen bäddas av små pippifåglar, kläderna snyggas till av små möss, duschen tar åter igen pippifåglarna hand om och till sist så fixar mössen hårbandet och pustar till skorna samt ser till att de samma kommer på fossingarna bra. Tänk om jag hade en armé av smådjur som fixade hela min morgon på samma sätt. Då skulle jag också kvittrandes och lallandes klä på barn, fixa frulle och komma iväg till dagis utan att knota.

Gammalt blir nytt

Jag är risig. Jag är faktiskt skitdålig rent ut sagt. Det är så att det är minst lika synd om mig som en karl som är förkyld. Bara så ni vet! Därför var min kära make vänlig nog att ta med Lill-Fisan på utflykt idag så jag fick vara hemma och "vila". Ja, hade jag varit smart så hade jag antagligen gått och lagt mig och just vilat. Hade jag gjort det hade jag kanske inte mått fullt så skituselt som jag gör nu. Men nu är jag inte särskilt smart. I alla fall inte när jag har massa roliga projekt på gång.

Dagens "vila" resulterade i ett nytt badlakan till Lill-fisan. Ett sånt där med en huva. Jag har letat i flera butiker efter ett sådant och som är tillräckligt stort. Inte ett sånt där fjuttigt som bara en nyfödd bebis får plats i utan ett lite rejält. Nåväl, jag tog saken i egna händer och tog ett av våra gamla badlakan som har blivit alldeles fransigt och fult i kanterna. Vips och sim sala bim så blev det ett skinande nytt barnbadlakan.

Årets julklapp

Glöm platt-TVn, nu ska vi ge bort mat i julklapp. Kanske inte en sån himla dum idé egentligen. Är det något vi alla behöver så är det ju just mat. Men det har varit lite debatt om dessa matkassar. Konceptet är att kunden får en matkasse levererad till dörren inklusive recept. Nu har DN.se småtassat i Plus fotspår och konstaterar att dessa kassar är dyyyraaaa. Det är mycket billigare att handla själv.

Eh, well duh! Det är klart det är mycket billigare att handla själv. Behövs det verkligen göras undersökningar om detta och skrivas artiklar om detta i dagspressen? På allvar? Var det någon som faktiskt trodde att det skulle vara billigare att få maten, med recept, hemlevererad mot att handla den själv? Nä, trodde inte det heller. Dessutom börjar jag bli lite småtrött på allt detta gnidna "det är myyycket dyrare än att göra det själv". Fast det går ju så fint hand i hand med dagens sluta-konsumera-ideologi. Men är det verkligen det som är det viktigtaste i detta fallet?

De flesta tjänster och varor är dyrare än om du skulle göra det själv. Allt från målerijobb till att få hem potatis. Men det är ju lite det som är själva poängen med företagsverksamhet. Företaget, eller de som äger företaget, vill tjäna pengar. Om nu företaget lyckas komma på en sån bra produkt och tjänst att 5% av hushållen använder sig av tjänsten betyder det inte att 5% är lurade. Det betyder att 5% tycker det här är så jäkla bra att man är villig att betala för tjänsten. Det för dessutom med sig att fler kan få jobb hos det lyckade företaget. Dessa får i sin tur mer pengar att spendera eller spara. Everybody wins!

Jag har fått för mig att familjer nuförtiden har det, genosnittligt, bättre ekonomiskt än vad en genomsnittlig familj hade det på 70-talet. Vad många familjer, då kanske främst småbarnsfamiljer, har det dåligt med nuförtiden är tid. Jo, det är ju liksom baksidan av den ekonomiska välfärden. För att uprätthålla hushållets levnadsstandard krävs det oftast att 2 vuxna arbetar. Om man då ska få ihop 8 timmar arbete om dagen, restid på 1,5 timmar till och från arbetet, hämtningar och lämningar på dagis SAMT att planera, handla och laga middagsmaten ja, då blir det inte så jäkla mycket tid över till att umgås med barnen och ha trevligt i veckorna. Naturligtvis handlar det här om priorieteringar. Men om jag kan stryka planering och handlingsmomenten för 5 middagar på 2 veckor så är det tid guld värd jag sparar. Att jag sen kanske får hosta upp 200 kr extra för att någon annan tar sig tiden att planera dessa middagar och handla dem åt mig, det är billigt enligt mig.

Som sagt, jag tror att det är lite snedvinklat att bara fokusera på den faktiska kostnaden i kronor och ören och inte titta på vinsten i helhet det faktiskt innebär med en sådan här tjänst. Att slippa släpa iväg hungriga småungar till affären och samtidigt som de sitter och ylar i vagnen försöka komma på vad ni ska äta till middag, idag igen.

Jul, jul, strålande jul

Nu äntligen är min favorithögtid på hela året här! Julen! Åh, så jag älskar att tända adventsljus. Hänga upp kulor, tända stjärnor och ljusstakar, baka och laga mat i det oändliga och göra julkort. I helgen var det ju som bekant första advent. Detta firande hade förberetts så att på själva adventsdagen var det bara att släpa upp alla dekorationer medans lussebullsdegen jäste.

Tidigare i november har jag förberett genom att göra min traditionella bus-glögg. Jag kallar den så för att man kan bli ganska så glad av den om man dricker ett par muggar. Det är en rödvisglögg spetsad med congac. Ja, fint och starkt ska det vara. I år så roade jag mig även med att göra ett glöggexperiment. Jag tog lite vitvin, glöggkryddor (min egen lite hemliga blandning), det oranga på skalet från en apelsin och råsocker. Dessutom busade jag till det med en liten stjärnanis också. Det blev en mycket spännande brygd. Jag vet inte om den var så himla "glöggig" men god blev den!

Pepparkaksdegen var preppad sen någon vecka tillbaka så det bara var att skära mina skivor och grädda. Att hålla på med utsticksformar när Lill-Fisan fortfarande är för liten för att hjälpa till är inte något som jag tycker är något särskillt roligt.

Jag har faktiskt varit så rasande effektiv den här tiden så det enda som är kvar av julstöket är vörtbrödet och att göra färdigt julkorten. Måste beställa bilden på Lill-Fisan som ska klistras i nästan alla julkort. Tänk att jag innan jag fick barn avskydde jag julkort med små snoriga ungar och nu kan jag inte få plåga mina vänner snart nog med desamma.

Uppbyggnad av myshörna, del 1

Vi har nu mer eller mindre bestämmt att Lill-Fisan ska få försöka börja sova i eget rum under jullovet. Detta har ju gett mig och maken bråda dagar då vi insett att vi måste börja rensa ur vår skit ur Lill-Fisans rum. Men det har också gett mig en anledning att knycka min mammas symaskin och ge mig i kast med operation och projekt myshörna.

Tanken är att det ska bli en liten höra i lillfisans rum där man kan sitta och mysa och läsa böcker och så bland massa kuddar och mysig belysning. Ska man ha en massa kuddar ska de naturligtvis ha fina överdrag så de 2 första kuddarna i myshörnan blev klara under förra veckan.

Thanksgiving

På torsdagen förra veckan var det ju den officiella Thanksgiving-dagen. Detta är ju något så exotiskt om en helylle-superamerikansk helgdag. Ja, eller, de firar ju faktiskt Thanksgiving i Kanada också, men tyvärr har jag glömt bort bakgrunde till detta firande. Vill ni veta får ni googla! Vad man firar, i USA, är att detta var dagen som "The Mayflower" slog land på den Amerikanska kontinenten och vitingarna fick för första gången träffa infödingarn, indianerna. Man var så glad att vara framme (eller nåt) och så himla glad för sin nya kompisar (indianerna) så man sprang raka vägen ut i skogen och sköt lite kalkoner och ställde till med ett sjuhelsikes party. Att man senare skulle ha ihjäl i princip alla indiander och de få stackare som lyckades överleva blev undanskuffade i reservat är det ingen som tänker på eller tar hänsyn till vid detta firande.

Så i lördags var vi hos min bräkiga Amerikanska väninna (guud så jag älskar henne!) och hade Thanksgivingmiddag. Det var kalkon, mashed potatoes, turkey stuffing, corbread, cheese and bacon muffins (wow!), sallad, sås och gele. Det var så traditionsenligt som det kunde bli. Bortsett från att de inte fanns några syltade tranbär. Det är i och för sig ingen större förlust eftersom det är typ ingen som egentligen tycker om dem.

Det fiffiga med sånahäringa kalas är att eftersom värdinnan är en motvillig matlagerska så är det inte svårt att övertala henne om att man ska få göra en tårta. Sagt och gjort. En Thanksgivingtårta blev det. Denna gången med mandelbottnar (så de stackars glutenallärgikerna kan få smaska), passionfruktmousse och mjölkchokladmousse. Sen måste jag faktiskt erkänna att jag är vansinnigt nöjd med dekorationerna. Satan så kul det var sen!

Det lilla (nåja) korghornet, som faktsikt heter cornucopia och symboliserar överflöd och välnäring, är tillverkat av rice krispies treat och sedan täckt av flätad, kavlad marsipan.

Varför är matte så läskigt?

Jag har ju nu fått min nya fina bil. Lyckan är total i familjen Fis och alla uppskattar en åktur i den stora fina bilen. Min syster kom förbi häromdagen och ville naturligtvis ha en förevisning av bilen. När hon sitter där och pillar och fixar på alla knappar och reglage, kommenterar olika funktioner och tekniken bakom, så slår det mig en sak. Min syster är en tekniknörd förklädd till ekonom!

När jag gick i lågstadiet var de som var bra på matte coola. De flesta tyckte det var roligt med matte och det var något man ville vara bra på. När man sen började på mellanstadiet blev man behandlade med någon form av skräckblandad förtjusning om man var bra på matte. På högstadiet blev det tydligare och tydligare, ju längre tiden gick, att de coola ungarna (ni vet vilka jag menar) ofta inte var så bra på matte. Den vedertagna sanningen blev då att det var töntigt att vara bra på matte och det var lite tufft att dissa de samma. På gymnasiet så blev det också ganska så tydligt att de som hade haft attityden att matte var töntigt dessutom började tycka att det var svårt. De kanske de tyckte redan på högstadiet, det var därför man maskerade ämnet som "töntigt".

Tyvärr så tycker jag att det känns ganska så vanligt att man hör folk säga att "åh, jag är så dålig på matte", "jag fattar verkligen inte matte" och så vidare. Saken är den att det är helt ok att vara dålig eller inte så bra på något. Hey, jag kan inte komma ihåg ett historiskt årtal om det så gällde mitt liv. Jag skulle inte kunna pricka rätt århundrande för någon Svensk kung. Jag suger verkligen på historia. Men det är här jag tycker mig märka en skillnad. Det här problemet jag har med historia är något som jag finner väldigt genant. Det är så genant att jag gärna smyger mig ur situationer där samtalet börjar kretsa kring årtal och historia. Jag skulle aldrig, frivilligt, häva ur mig att "åh, jag är så dålig på historia" vid ett sådant tillfälle. Jag skulle heldre försöka byta samtalsämne, undvika och divergera från samtalet in absurdum innan jag erkände att jag inte kan något om histora.

Men dessa människor som är dåliga på matte verkar inte tycka att det är det minsta pinsamt att de inte kan räkna ut årsräntan på sitt eget bolån. Så fort ett samtal börjar närma sig gränslandet för ett plustecken så häver dessa ur sig att de inte kan det minsta matte. De gör det ofta med ett lite kokett skratt och verkar i det närmsta stolta över det hela. Nu ska jag kanske inte sitta och döma folk som tycker att matte är svårt. Jag gillar ju matte och har alltid gjort. Men dessa människor verkar också helt förskräckta inför tanken att försöka lära sig att räkna procent. De slår ifrån sig som en ilsken tonåring och ber en att "sluta tjata för de fattar ju inget i alla fall!". Min syster erkände för mig för ett tag sedan att egentligen hade hon velat läsa till ingenjör. Men hon vågade inte för mattens skull.

När blev matte så läskigt? När blev det okej att inte lära sig räkna de mest basala räknesätten och kanske en enklare ekvation? Det är ju något som de flesta måste kunna varje dag. Det är ju som att en dyslektiker skulle ge fan i att lära sig läsa och skriva. Det är en ganska så stor tegelvägg att klättra över, det där med att knäcka läs- och skrivkoden, för en dyslektiker. Men det skulle aldrig accepteras i samhället. Men matte, ja äsch! Det är ju kanske inte så farligt att inte kunna. Det är ingen som begär att alla ska klara av Fouriertransformer men det behöver fakiskt inte vara så avancerat.  Men de flesta borde fixa att räkna ut hur mycket pengar de har kvar om de köper en tröja som kostar 1000 kr ordinarie pris och är nedsatt med 20% om de har 867 kr kvar på kontot. Tycker jag.

Science on film

Härom helgen så sov Lill-Fisan extra länge på dagen. Det gjorde att jag för ovanlighetens skulle lyckades se en hel film. Jag är en sån där person som gillar att se om filmer. Den aktuella filmen var Batman Begins. Jag gillar den. Den har ett skönt mörker och sen är det ju inte helt oviktigt att Christian Bale är ganska så mumsig i den... Fast en av de härligaste karaktärerna i filmen är den lilla vetenskapskillen som spelas av Morgan Freeman. Det är bara en liten biroll men ack så naggande god. Denna karaktär är FoU ansvarig på Wayne Enterprise. Han är ansvarig för upfinnandet och utvecklandet av en mängd coola, högteknologiska prylar. Senar i filmen visar det sig att han inte bara är ett "engineering wizz" utan han kan framställa vaccin också! Sug på den ni!

Det är här som jag börjar fundera på om hollywoods sätt att försöka glamourfiera "smarta" männsikor (inse, kan man matte, lite fysik och en gnutta kemi är man smaaaart, verkar de flesta tycka iaf) är det som har gjort att unga verkar fly de naturvetenskapliga utbildningarna. Om vi nu ger fan i att blanda in CSI och andra populära TV-serier som ska hypa de naturvetenskapliga utbildningarna utan bara koncentrerar oss på Morgan Freemans karaktär så kan vi dra vissa slutsatser. Det finns inga sådana människor på riktigt. Eller, jo, de kanske finns men jag har aldrig träffat något som har kunnat utveckla kevlardräkter som stoppar automateld, tyg som antar en viss, styv, form när det utsätts för en elektrisk ström, mycket avancerat bilfordon som dessutom kan accelerera så snabbt att den "hoppar". Att denna person sen, dessutom, kan ta ett blodprov, isolera de aktiva substanserna i det luftburna neurologiska gift som blodet utsatts för, för att sedan tillverka ett perfekt fungerande vaccin. På TVÅ dagar! Ja, vad kan man säga. Jag kan förstå unga männsikor som blir lite besvikna och lätt överväldigade när de inser mängden av de studier de skulle behöva genomgå för att kunna göra detta.

De flesta som jag känner som har yrken inom det naturvetenskapliga området är specialicerade på en ofta ganska smal bit av sitt område. Sen kan de ha ett grovt hum om angränsande områden men oftast inte så mycket mer än så. Inte märkligt att unga inte orkar plugga när de inser hur mycket man måste plugga för att bli som dem, smartskaften på film. Där jag jobbar finns det en kille som är grym på att rita och designa delar som framställs av gjutgods. Men han skulle inte för sitt liv kunna rita en bra svetsad konstruktion. Jag själv är ganska så duktig på att räkna på om saker kommer hålla eller inte. Däremot skulle jag nog inte kunna konstruera något vettigt som än mindre gick att sätta ihop eller framställa. Alltså, alla vi som jobbar är duktiga på det vi gör men be oss inte göra något utanför vårt område, för det är att be om kaos!

Naturvetenskap är sjukt spännande, men det är inte enns hälften så glammit och coolt som det är på film. Fram för allt så ska man inte komma att tro att bara för att man kan rita elkretsar till en bil så kan man bygga hela bilen. Än mindre framställa ett vaccin på 2 dagar.

Ett enda litet riskorn...

... kan göra så att vågskålen tippar över.

I sommras var jag mycket upprörd över hur boende i området Hovshaga i Växjö använde en av områdets lekplatser som genomfart för att komma hem snabbare med bilen. Jag skrev väl ett ganska så ilsket inlägg här på bloggen om detta. Man skulle kunna säga att jag var skitförbannad när jag skrev inlägget. Vad jag också roade mig med var att maila länken till inlägget till Växjö kommun och till tidningen Smålandsnytt.

Å tänka sig. En liten anonym bloggare som jag har faktiskt lyckats få till en förändring. Härom veckan fick jag nämligen, till min stora förvåning, ett svar från Växjö kommun. I svaret så började man med att beklaga att det tagit sådan tid att svara mig (ursäkten godtagen). Jag fick också veta att anledningen till att sopbilarna kör där är för att vändplanerna är för små för att de stora lastbilarna ska kunna vända. De har alltså fått dispans och får köra på gångvägen i gångfart. För mig är det en acceptabel anledning för sopbilen att köra där. MEN, man hade också beslutat att det skulle sättas upp låsbara grindar så ingen annan trafik kunde trafikera lekplatsen.

Jag blev mycket glad av det här svaret. Det glädjer mig att jag faktiskt kan hjälpa till och göra tillvaron lite säkrare för barnen i området. Det ska bli mycket spännande att se om det kommit upp några grindar när vi kommer ner i jul.

Är det Rix FMs fel?

Radiokanalen Rix FM delade ju ut små töntiga lappar i brevlådor där "grannen" klagade på den höga musiken 03:00 på morgonen. Ganska töntigt och lite småkorkat reklampåhitt men radiokanalen i fråga har ju bett om ursäkt. Erkännas ska ju att reklamen har antagligen fått vansinnigt mycket större genomslag än vad man räknat med från början.

Det verkar ju verkligen vara så att ohälsosamt många människor "gick på" denna reklam och trodde på fullaste allvar att det faktiskt var en granne som klagade. Jag vet att flera av mina grannar har fått en sån lapp, själv har jag inte sett till den hemma. Det kanske kan vara så att ej-reklam-skylten på min dörr fungerar...

Hur som helst så har vi hamnat i lite småfejd med en granne under oss. Det är ett äldre par där mannen verkar vara synnerligen trevlig men frugan verkar ha fått lite för lite att göra på ålderns höst. Sen vi flyttade in har hon klagat på att vi klampar i golvet så de inte enns kan höra sin egen TV (höja ljudet är inte att tänka på?). Det har diskuterats, jag har till och med varit hemma hos dem medan min man har gått omkring hemma hos oss och lyssnat. Det ska tilläggas att vi inte hörde ett ljud då. Vi har bett att hon ska ringa oss när hon hör ljud som hon upplever störande. Hon har aldrig ringt. Nu senast var hon upp och gnällde för att hon hörde ju att vi gick i vår lägeneht. Jaha? Det är klart vi går i vår lägenhet. Vi frågade om det var så att det störde när hon skulle sova på kvällen eller vila på dagen. Nä, det var det inte. Hon bara hörde att vi rörde på oss i vårt hem. Det upplevde hon som mycket störande. Det ska väl tilläggas att det var under dagtid på helgerna som det var absolut värst.

Efter det här kände vi oss lite uppgivna. Jag menar, det är ju inte rimligt att vi ska smyga omkring hemma bara för att vi har en uttråkad tanta under oss som inte står ut med att hennes grannar lever. Så vi mailade styrelsen och bad om råd hur vi skulle lösa den här konflikten. Svaret vi fick var att vi skulle inte göra ett smack. Det enda vi skulle göra var att nästa gång grannen klagade så skulle vi be henne framföra sina klagomål till styrelsen i en skrivelse. Toppen!

När jag läste den senaste krönikan av Fredrik Backman kom jag att tänka på en sak. En av Lill-Fisans dagisfröknar sitter i vår styrelse för bostadsrättsföreningen. Vi har fått veta av henne att den kära grannen är en liten gnälltant som alltid gnäller om det går att gnälla. Finns det inget att gnälla på så hittar hon på något. Hur som, när jag hämtade på dagis häromdagen så fick jag reda på att lilla tantaluran hade ringt till ordförande och gnällt. Först i något till synes helt annat syfte men sen när hon ändå höll på så passade hon på att gnälla lite på att vi har mage att gå i vår lägenhet. Den fina ordförande sa då att det var inget hon kunde bråka om, punkt slut. Så då börjar hon hitta på att vi tvättar efter 10 på kvällar. Tack och lov så har ordförande bättre förstånd än att gå på allt den här människan häver ur sig.

Hur som helst kom jag att tänka på en sak. Tänk om tantan tror att reklamen från Rix FM är en lapp från oss där vi på något otrolig barnslig sätt "ger igen" för hennes gnällande? Och att det var det som utlöste telefonsamtalet till ordförande? Då är ju det här Rix FMs fel! Och lite tantens eget fel som är så korkad att hon på fullaste allvar tror att vi skriver töntiga lappar och lägger i folks brevlådor. Fast man kanske skulle skiva en lapp a la Desperate Houswives med texten "jag vet vem du ringde", helt anonymt. Då jäklar skulle det bli drama i trappuppgången!

Disclamer: Naturligtvis så skulle jag ALDRIG göra något sådant. Men det är en kul tanke att leka med...

Happy Halloween!

Här i Sverige är ju Halloween ett förhållandevis nytt fenomen. Ni som nu tänker börja skrika om att "Nähääää! Det är det inte alls det! Jag var ute och bus-eller-godisade när jag var liten!" tänk då på att jag är närmare medelålders så har det "funnits" i tio år är det ett förhållandevis nytt fenomen.

Traditionellt så är det ju nordamerikanerna som har gjort det till det stora sjå det är idag. I nordamerika sköts detta med mycket stil och etikett. Jag fick en gång i tiden lära mig hur detta ska gå till i Kanada. Naturligtvis så karvar man pumpor. Men det finns ett syfte med det. Det är nämligen så att om det inte lyser en pumpa utanför huset så ringer de små barnen inte på. Att det inte lyser någon pumpa är nämligen ett teckan på att man inte firar halloween och då kan man inte förvänta sig att de personerna ska vilja delta i trick-or-treat-leken.

De flesta mindre barn åtföljs av en förälder som står på trottoaren och väntar och ser till att barnen sköter sig (och att folk sköter sig mot barnen). Som dörröppnare är det viktigt att tänka på vad man ger för godis. Det ska vara fabriksförpackat godis, är det hemmagjort eller ej förpackat kommer barnen med största sannolikhet inte att få äta det godiset för sina föräldrar. Oftast är det inget problem eftersom butikerna fullkomligen håller på att explodera av kiloförpackningar fyllda med småförpackningar av fabriksförpackat godis.

Ikväll har jag för första gången, här i Sverige, blivit bus-eller-godisad. Jag blev jätteglad! Det var fyra stycken fantastiskt fina häxor som plingade på (trots avsaknad av pumpa, men jag tror inte det skulle uppskattas med brinnande pumpor i trapphus i flerfamiljhus) och unisont sa "bus eller godis!". Tyvärr hade jag totalt missat att ha godis hemma. Men tack vare att jag är en manisk bakare och mina kollegor inte är fullt så maniska bakverksätare så hade jag precis fyra halloween-cupcakes kvar.

De fyra häxorna såg i alla fall inte tokbesvikna ut utan ganska så glada och tyckte att de var fina. Mitt enda förtret med de här cupcakesen är att de inte blev bulliga och toppiga på ovansidan och jag vet fortfarande inte varför... Jag tror smeten blev lite för lös, men man vet ju aldrig! Jag hatar verkligen när jag misslyckas med mina bakverk. Det har varit en del sådant på sista tiden. Har jag tappat min bak-mojo?

Vem ska betala för den absoluta rättvisan?

I en debattartikel på DN.se idag skriver professor Mikael Nordenmark att det är dags att vända den pessimistiska synen på jämställdehetsutvecklingen mellan könen till positiv. Enligt hans analys så indikerar trender att vi, i Sverige, redan om 10-20 år kan ha uppnått ganska så lika fördelning när det gäller ansvar för hem, barn och yrkesliv mellan könen. Det är ju verkligen toppen!

Hela den är jämställdhetsdebatten grundar sig, för mig, i att kvinnan länge har varit ekonomiskt underlägsen mannen. Det har ofta resulterat i en begränsad rörlighet för kvinnan. Det i sin tur har gjort kvinnan mer eller mindre beroende av mannen. I och med att kvinnan började förvärvsarbeta i större utsträckning så har det också gett kvinnan en helt annan frihet. Hon har sina egna pengar.

Hur illa vi än tycker om det så är det bara att inse faktum, i dagens samhälle är du tämligen rökt om du inte har dina egna pengar. Har du ingen egen inkomst kan du inte söka bostad, få lån, vara kreditvärdig och ja, du blir helt enkelt lite utanför sammhället. Dessutom blir du väldigt beroende av de/den människa som förbarmat sig över dig och tar ekonomiskt ansvar för dig.

Så i mina ögon kommer dett utjämnande av ansvar för hem och familj resultera i att män och kvinnor blir lika attraktiva/oattraktiva på arbetsmarknaden. Det går inte längre att hävad att kvinnorna kommer vara borta i flera år för att ta hand om snoriga ungar. Visst är det kvinnan som är gravid och som föder barnet och visst kan man bli sjukskriven under en graviditet. Men inse fakta, män som inte är gravida kan faktiskt, tro det eller ej, bli sjukskrivna de också. Det här kommer också göra att hemma-med-barn-och-vab-argumentet vid löneförhandlignar (hur olagligt det än är) kommer falla aningens platt. Både Lisa och Pelle är ju hemma lika mycket. Jag inbillar mig alltså att utjämnande av löneskillnader mellan män och kvinnor inom samma yrkeskår kommer bli en följd av att man delar lika på hem och barn.

Men längst ner i sin debattarkikel skriver Nordenmark:
"Det är dock inte sannolikt att de löneskillnader mellan kvinnor och män som orsakas av att de arbetar i olika sektorer av arbetslivet förändras till följd av denna utveckling och därför behövs andra åtgärder för att utjämna dessa skillnader."

Stop här nu. Vad ska det till för åtgärder för att utjämna löneskillnader mellan olika branscher? Varför? Krasst sett så är traditionellt kvinnliga yrken inom vård och omsorg kommunala/statliga och har av någon anledning inte särskillt hög status. Däremot så är traditionellt manliga yrken inom den privata sektorn. I mina ögon så är här den stora skillnaden att traditionellt kvinnliga yrken finansieras med skattemedel och tratitionellt manliga yrken finansieras av privata företag som agerar på en helt annan marknad och således har helt andra ekonomiska förutsättningar.

Det här innebär ju att om man ska ta till andra åtgärder för att utjämna löneskillnaderna för sjuksyrrorna och förskolepedagogerna så måste någon betala. Var ska dessa pengar komma ifrån? Skatten? Eller ska företag med många män anställda tvingas skjuta till så att dessa kvinnors löner kommer i samma nivå så männen i företaget? Ingen vill betala högre skatter och om företagen ska betala för massa personal som inte tillför företaget någon så kommer vi nog inte ha kvar så många företag i Sverige. Eller så kan man arbeta för en ändrad attityd mot traditionellt kvinnliga yrken och faktiskt börja värdera dem ekonomiskt. Lill-Fisans förskolepedagoger har högskoleutbildningar och är ansvariga för det dyraste och viktigaste jag har 8 timmar om dagen. Det är värt ganska mycket för mig.

Välkommen lilla vän!

Idag var det lilla Es dopdag. Det är den gulligaste lilla unge med fantastiska föräldrar. Så när Es mamma tog modet till sig och frågade ifall jag kunde tänka mig att göra tårtorna till dopen så blev jag fantastiskt hedrad.

Välkommen till livet lilla vän! Tänk vad du och Lill-Fisan kommer ha kul om något år eller två!

Men om man inte vill då?

En negativ sak med att vara konsult är att jag känner att man ofta förväntas vara den som håller låda. Alltså, är det tyst vid lunch/fikabordet känner jag att det förväntas av mig att jag ska dra igång konverationen på något sätt.

Naturligtvis kan man alltid köra fegisvarianten, "någon som sett en bra film på siståne?", den slår sällan fel. Men ibland, eller ofta, så känner jag att jag inte orkar. Jag bryr mig inte. Jag vill  bara kasta i mig min lunch för att sen få gå och gömma mig bakom min dator. Ville jag vara social hade jag följt med de andra ut och inte suttit med snål-lådan.

Alltså, för det mesta så uppfattas jag som en hyfsat social typ. För det mesta så är jag det också men ibland så vill jag liksom bara vara ifred med mina tankar. Dessutom är jag så sjukt trött idag så jag förstår inte hur jag ska klara körningen hem. Men det har ju gått förr. Det är ju bara  att sjunga på för full hals. Jorå, när hon är ensam passar det att öppna truten. Det finns ju ingen där som kan be mig hålla klaffen så då kan jag låta hur mycket och om vad jag vill.

I väntans tider

Nä, jag är inte på tjocken igen! Men just nu verkar det som om jag bara väntar på olika saker.

Jag väntar på att min nya bil ska levereras. Jag väntar på att få höra ifall jag fick det där vikariatet jag sökte och intervjuades två gånger för. Jag väntar också på att jag ska få de nya geometrierna på jobbet så jag kan få jobba lite på det "roliga" projektet.

Vänta, vänta, vänta. Gud va tråkigt det är. Dessutom blir man så fruktansvärt rastlös, eller jag blir så rastlös. Jag blir så rastlös att jag faktiskt får lite svårt att koncentrera mig på det jag ska göra. Så jag måste anstränga mig utav bara sjutton för att producera. Det tar mycket energi ska ni veta. Det är lite som att få en tonåring (gissar jag) att städa rummet. Fast tänk dig att du har den obstinata, disträ, dagdrömmande tonåringen i ditt eget huvud PLUS den tjatande morsan. Jag är helt slut när jag kommer hem!

Idag är det den enda trösten att jag kommer hem till färdiglagad middag i alla fall. Något att trösta sig med.

Saker du inte trodde om dig själv innan...

... du fick barn.

Att du var förmögen att kunna älska så gränslöst och villkorslöst.

Att alla dina rigida åsikter om barnuppfostran som barnlös betyder verkligen "dick" när du sitter där med ett eget barn.

Att du kan sitta och få tårar i ögonen vid blotta tanken att något skulle hända din älskade lilla unge.

Hur känslor av panik, ångest och vanmakt sköljer över dig när ditt barn matvägrar för 3:e dagen i rad.

Den obeskrivliga glädjen när ungen äntligen äter pizza, makaroner och falukorv efter 5 dagars delvisa matvägran.

Att du gladeligen går upp klockan 5 på morgonen bara för att hinna gå till parken och leka efter jobbet.

Sitta och på allvar fundera över en All-Incusive semester på Mallis på någon resort som har "bra lekområden".

Att du skulle sitta på kvällen och försöka lösa problemet om vilka de bästa tumvantarna egentligen är under hösten.

Att du skulle välja bort en utekväll med kompisarna för att få natta (somna klockan 20:00 i barnets säng) din lilla älskling.

Att du kunde sitta och drömma om små kladdiga barnhänder som håller om din hals samtidigt som du blir pussad av en totalt nedsnorad mun som precis har lärt sig att man ska smacka när man pussas.

Att du känner att du har svårt att hinna med att shoppa åt dig själv.

Att du på fullasta allvar skulle kunna gå "mideval on his ass and tear him a new one" på den person som krökte ett hårstrå på ditt vackra barns huvud.

Att du faktiskt KAN tycka om barn.

Från kelgris till kapitalistsvin?

Alltså, nu bryter jag mot en av mina egna bloggregler (som för övrigt är att aldrig nämna arbetsgivare vid namn, aldrig nämna någon i min närhet vid namn, inte blogga om arbetsuppdrag åt min arbetsgivare, inte lägga upp bilder på ansikten på folk, inte blogga om politik). Ja, jag vet att det kan uppfattas som fegisregler men de är till för att upprätthålla min och mina närmastes integritet (va? Älskar vi inte det ordet, folket?), men nu kan jag inte hålla mig längre så jag bryter en utav dem.

Jaha, vad har vi att säga om Juholt då i dessa dagar. I En radiointervju i P4 som har återgetts i DN.se säger han att allt är ett misstag och att vem som helst kan begå fel. Förvisso kan det vara så, men jag kan ju tycka att det är lite märkliga "fel" han har gjort. Om det skulle vara så att det är ärliga misstag, hur småklantig och dåligt påläst är man inte då? Kan man verkligen läsa på tillräckligt för att bli Sveriges nästa stadsminister om man inte fixar regler för bostadsbidrag och reseersättning?

"Han tillade dock att det här är något att han har räknat med, att han inte är överraskad att något så dramatiskt kan drabba en person i hans ställning och att han varit med om liknande under sin tid som nära medarbetare till Göran Persson." (Citat DN.se)

Jag kan ju tycka att om man har varit med om liknande under sin tid som medarbetare till Göran Persson så borde man väl ha lärt sig något om hur dylika saker uppfattas? Juholt poängterar också att han verkligen inte är den girige typen och jag är nog benägen att hålla med. I alla fall när det gäller reseräkningarn. Vad jag förstod så handlade det om, på sin höjd, ett par tusenlappar. Hade han varit girig skulle han väl ha försökt pungslå sin arbetsgivare på mer? Jag vet i och för sig inte hur mycket det rörde sig om när det gäller bostäderna men jag tror fortfarande inte att det handlar om ren girighet. Eller gör det det?

Men om det nu är som han säger att allt bara är ett missförstånd från hans sida så kan jag inte se hur det skulle vara bättre? Jag menar, krävs det verkligen ett geni för att fatta att man inte kan plocka bidrag både för sin egen bostad och sambons? Måste man ha en doktorsgrad för att förstå att man inte kan kräva milersättning för egen bil under samma period som för hyrbilen som jobbet betalar? Är det verkligen så svårt att förstå? Nä, jag tror faktiskt inte det.

Är det bara jag som tycker att mysfarbrorn börjar försvinna och en skenhelig politiker som gärna pratar om solidaritet, bara det inte gäller honom själv, som börjar skönjas?

Ett enormt steg för den lilla människan

Ja, nu har det hänt. Det är föga förvåndande att det hände, det har hänt nästan alla människor på denna jord. Men likväl så känns det som ett enormt stort steg för den enskilda individen.

Lill-Fisan har sagt sin första två-ords mening! Jag tror många föräldrar upplever det här som något stort. Man tycker att det barnet säger har en djup mening och naturligtvis har man det smartaste barnet som nåonsin fötts. Det Lill-Fisan sa fick mig närmast att börja fundera över hur bra det är att vara så fixerad vid TV-figurer vid 1,5 års ålder.

Det som hände var att jag satt i soffan och läste lite igår. Lill-Fisan var på govet och staplade klossar och utbrast lite då och då i entusiastiska "titta!" när hon staplat ett fint torn. Jag är den uppmuntrande föräldern och säger "ja, titta! du har byggt ett torn. Vad roligt du ser ut att ha!". Jag fortsätter att läsa och märker att min lilla dotter kommer och kryper upp i soffan brevid mig. Plöttsligt får jag TVns fjärrkontroll tryckt i handen och jag hör ett bestämt "titta bompa!".

Naturligtvis är jag stolt, mitt barn har nått ännu en milstolpe i sin utveckling. Men i smyg så önskar prettomamman i mig att mitt barn inte var fullt så TV-fixerad. Att hon inte sprang ut i vardagsrummet så fort hon kom hem och började fippla med fjärrkontrollen. Det hade väl kanske varit roligt om den första 2-ords meningen var "älska mamma" eller "mamma fin" eller något rart om pappa eller något sådant. Men så var det inte. Så det enda raka är väl bara att erkänna att ja, i vår familj så står TVn på nästan jämt. Vi gillar det. Ibland tittar vi, ibland inte. Ibland gör vi annat medan vi tittar. Jag kan ibland göra en ansats att TVn inte ska vara på så mycket, jag vill ju gärna vara en duktig mamma. Men va fan! Jag gillar att se och höra på TV. Tydligen gör min dotter det också.

Ve den heliga moder som inte vill vara helig

Det har väl knappast undgått någon den skilsmässodebatt som har rasat i medier i detta land efter boken "Happy, happy. En bok om skilsmässa" kom ut. Många kritiker har verkat väldigt upprörda över att dessa två kvinnor vågar skriva en bok där personliga betraktelser från kvinnor som skilt sig vittnar om inte bara sorg, olycka och känsla av misslyckande utan även om glädje och frihetskänslor. Tydligen är det fortfarande, år 2011, väldigt tabu att som kvinna känna att det faktiskt kom något gott ur en skilsmässa och att man känner sig lycklig i sitt nya liv. Det har orerats om egoistiska kvinnor, att kvinnorna i boken inte bryr sig om sina barn och så vidare och så vidare i nästan all oändlighet.

Till sist så lessnade väl en av författarna på detta unkna 1700-tals dravel och drog till med en replik i DN.se. Bravo! Jag kan inte annat än hålla med henne i hennes replik.

Det är beklämmande att se och läsa hur trångsynta kritiker av båda könen tycks vara och hur provocerade de verkar bli av en bok som illustrerar personliga iakttagelser. Det är beklämmande att fortfarande i detta land, som anses vara en av världens mest jämställda, så anses det att en kvinna som inte ger upp hela sin existens och offrar sin personliga lycka och sitt personliga välmående för äktenskapet, barnen och för att vara den heliga-aldrig-svikande-modern är misslyckad. Är man en misslyckad kvinna i den bemärkelsen har man inte rätt till lycka. Man ska sitta och oja sig, vrida sina händer och ha ångest över att man, fram för allt, har gjort sina barn olyckliga. Om mannens delaktighet i "misslyckandet" nämns inte ett ord. Inte heller om hans ansvar att försöka hela familjen "för barnens skull". Om man börjar studera vad som skrivs och sägs i media om den här boken så kan man börja misstänka att det inte alls är självklart att man har lika mycket ansvar för barn och hem i en kärnfamilj. Tvärt om verkar de flesta tycka att familen och barnens välmående och lycka är kvinnans ansvar.

Jag undrar varför vi är så snabba att döma mammor som inte följer normen? Om en mamma vågar säga upp heligheten och arbeta på sin karriär om det gör henne lycklig, ta sig ensamtid om det gör henne gott eller, ve och fasa, skilja sig från mannen som gör henne olycklig, ja då ska hon brännas på bål. Om hon dessutom gör dessa saker utan att känna skuld eller dåligt samvete för att hon inte finns hos sina barn just den timmen hon behövde jobba över/fixa naglarna/var på konferens eller vad det nu må vara, då ska hon pryglas innan hon bränns. Tydligen är det här med att inte känna skuld det värsta av allt.

Men varför är det så provocerande med frånskilda mammor som är lyckliga i sin nya tillvaro och som inte känner skuld över det hela? Jag blir ärligt nyfiken eftersom det verkar som om både manliga och kvinnliga kritiker har kastat sig över författarinnorna och slitit dem i stycken, kallat dem för ansvaraslösa egoistiska mammor som dessutom vågar ha ett bättre sexliv efter äktenskapet en i äktenskapet. Varför blir många människor så fundamentalt skrämda av kvinnor som vågar bryta normerna? Jag vill verkligen inte tro att det är så enkelt som att männen känner sig hotade av att kvinnan visar på ytterligare ett sätt att hon kan klara sig utan dem och kvinnorna bara, rätt och slätt, är avundsjuka i den skuldbetyngda tillvaro de ännu inte lyckats slå sig ur.

Så nu undrar jag, både mammor och pappor, vill ni verkligen att era döttra ska växa upp och klä på sig skuldkoftan och offra hela sin person och existens i den heliga moderns namn? Jag vet att jag kommer att göra allt som står i min makt för att skuldkoftan ska brännas en gång för alla här i min familj. Än har jag inte vågat tutta på den men jag vet var tändstickorna finns.

Längtan efter något stort

Jag har gjort massa saker de senaste 2 åren som har varit saker jag gjort för första gången i mitt liv. Jag har varit gravid 2 gånger, fått 1 barn och varit mammaledig för att nämna några saker. Jag har också för första gången i mitt liv börjat köra bil till och från jobbet varje dag.

Det sistnämnda har, trots allt mitt klagande, fått mig att inse tjusningen med att bara kunna åka iväg var som helst, när som helst. Man behöver inte ta hänsyn till tunnelbanor, bussar, tåg eller taxibilar, dä ä bar å åk! Min man har även han (som fram tills nu har varit en stark motståndare till egen bil) börjat drömma våta drömmar om hur han tar sig från tennisen och hem på 15 min med bil istället för 1,5 timmar kommunalt.

Den här längtan efter egen bil infann sig ungefär samtidigt som det företag jag arbetar för utlyste på intranätet att man kunde beställa personalbil (leasingbil). Det hela skulle bli extra förmånligt om man gick med på att företaget fick göra lite reklam på bilen. Så det blev så att vi (jag och maken) en lördag gick iväg till vår lokala *Svensk-Kinesiktbilmärke*-handlare och provkörde. Jag är glad att jag var ensam i bilen när jag körde, för då var det ingen som såg det fåniga flinet på mina läppar när jag åkte runt i denna nya bil. Det hela slutade med att vi beställde en sådan här personalbil och sen dess har det inte riktigt varit sig likt i mitt huvud.

Det enda jämförbara med hur jag har reagerat på vetskapen att jag om X-antal veckor ska få plocka ut en sprillans ny bil är mina graviditeter. Att vänta på en bil är dock en lite kortare väntan än att vänta på att ett barn ska växa färdigt i magen på en. Men, jag minns så väl hur det var och den förväntan jag kände. Flera gånger varje vecka gick jag in på diverse olika siter för att kontrollera i vilken graviditetsvecka jag befann mig i, läsa om barnets utveckling i just den veckan. Jag klickade mig frammåt genom veckorna och drömde mig fram till den dagen när jag fick hålla min nya bebis i famnen. Det var fantastiskt och tiden kunde inte gå fort nog. Sen ska det väl tilläggas att när det väl blev dags så tycket jag att det kunde ha väntat 1-2 veckor till. Jag var ju inte riktigt färdig med mina "förberedelser", men det är en annan historia.

I och med att bilen beställdes så fick jag ett litet trevligt mail från denna biltillverkare som meddelade att jag nu snart var stolt ägare av en ny fin bil. Mailet talade också om att jag från och med nu kunde gå in och aktivera min personliga bilägarsida som biltillverkaren tillhandhöll på internet. På den här personliga sidan står mitt namn, vilken modell jag har valt och lite annat smått och gott. Det finns även en liten länk man kan klicka på och då kommer man till en sida där de visar var i produktionen just min bil befinner sig och när den förväntas bli levererad. Nu har jag insett att jag går in och kollar denna sida flera gånger i veckan. Än så länge har "min bil" inte tagit sig förbi stadiet av inplanering i produktionen. Eftersom jag är ett kontrollfreak av enorma mått så har jag nu börjat bli lite stressad. Jag menar, hur ska de hinna bygga hela bilen från scratch och ha den färdig hos min blihandlare redan i vecka 45? De har ju inte enns båbörjat utstansningen av plåtarna till karossen än!

Visdomsord

Det är inte lätt när det är svårt, men det är skönt när det går!

Spoon full of sugar makes the medicine...

Medicin är aldrig roligt att ta.  Kommer ni ihåg när ni var små och man alltid fick medicin i flytande form. På70-80-talet när jag var i den åldern så hade man fått för sig att man skulle smaksätta den flytande medicinen för att den skulle "smaka gott". Kom igen. För mig är det ett mysterie hur man enns kan tro att man kan få antibiotika att smaka gott.

Vet ni vad antibiotika är, krasst sett? Jo, det är mögel. Jag tror att alla här vet hur äckligt minsta lilla mögelspor kan få en härligt solmogen jordgubbe att smaka. Alltså, inte enns den finaste naturligt mogna jordgubbe kan maskera en så hemsk smak. Den tar över allt. Jag undrar hur de har pillertillverkarna tänkte? Antagligen var det svårt att få ungar att ta sin medicin och vi alla vet ju hur mycket man älskade att trycka i ungar antibiotika på 70- och 80-talet. Så föräldrarna gnällde antagligen och något jäkla ljushuvud på Pfeizer eller liknande tyckte att "men om vi tillsätter lite smak av hallon eller kola, då blir det säkert jättegott!".

Var det någon av tillverkarna som smakade på de här tillrättningarna? Jag tror inte det. Man brukar ju säga att en kock som inte smakar sin egen mat serverar antagligen inte särskillt bra mat. Jag tror vi kan applicera det här tankesättet på pillertillverkarna också. För var det så att någon hade smakat så hade man insett att det är var, om möjligt, värre än vad själva medicinen smakade. Jag kommer fortfarande ihåg smaken. Jag kommer också ihåg hur jag stod i vårt kök med tårarna rinnande ned för kinderna och den lilla medicinmuggen i handen. Jag visste ju att jag var tvungen och jag visst hur fruktansvärt jag tyckte det smakade. Jag minns så väl den söta, kväljande smaken, som för övrigt inte enns var i närheten av hallon eller kola. Jag minns hur jag kämpade med att svälja och hur jag sedan stod och svalde och svalde för att inte allt skulle komma upp igen. Samtidigt som mina föräldrar tittade bekymmmrat på mig och sa "men den här SKA inte smaka illa, den smakar ju hallon!".

Nuförtiden smaksätts inte skiten med något. Anledningen är kanske att de som nu tillverkar medicinen var de som tvingades svälja den smaksatta samtidigt som någon vuxen påstod att "det där är väl ingen fara, den är ju god!". Nä, nu får barnen en vit trögflytande sörja. Den luktar inte gott, men det är verkligen inte värre än när jag var liten. Däremot är de små medicinmuggarna borta. De har ersatts med sprutor. Jepp folks, ni hörde rätt. Nu förtiden sprutar man in medicinen i munnen på barnen, i alla fall så små som Lill-Fisan. Det är fortfarande inte utan tårar och det smakar antagligen vidrigt. Det enda som är bättre nu är väl att ingen kommer och påstår att medicinen är god.

Jag undrar om det ligger i generna

Tänk att IKEA kan vara så fantastikst kul, att när man kommer in så ger man upp ett glädjetjut och rusar iväg. Det ska genast börja undersökas, provsittas och varenda pinal ska kännas och tittas på. Varhuset gås igenom uppifrån och ned. Vi hade kunna stanna hela dagen, det finns ju så mycket att se. När vi till sist är på väg ut så bara måååste vi stanna vid textilieavdelningen och titta och känna på lite metervaror. Det är ju så fantastiska och färgglada.

Jag fundrar i mitt stilla sinne om det hade varit samma reaktion om Lill-Fisan varit en pojke. Ligger kärleken till IKEA i de kvinnliga generna?

Ibland drömmer jag

Ibland får jag en liten dröm. En dröm om att jag skapar de mest fantastiska bakverken som folk är fullkomligt galna i och betalar nästan hur mycket som helst för.

Ibland tänker jag att det kanske vore trevligt att bara få baka kakor och muffins hela dagarna. Dekorera vackra tårtor och cupcakes och bara låta kreativiteten flöda. Men vad skulle jag då göra som terapi när jag behöver släppa tankarna på jobbet? Eller så skulle hela mitt liv bara vara terapi och jag skulle vara superharmonisk jämt.

Jag skulle ha små fina kartonger som småkakorna packades i med silkespapper i pastellfärger. Tårtkartongerna skulle ha vackra snören med en lite fin personlig hälsning på, som typ ett tackkort. Åh, va roligt det skulle vara att ha något småskaligt.

Jag skulle stå i mitt provkök hela dagarna och experimentera fram nya recept, kom man och knackade på kunde man få köpa experimenten billigt och kanske mumsa i sig den över en kopp kaffe samtidigt som man höll mig sällskap i köket och pratade om sin dag.

Jag ser framför mig att jag har en liiiten, typ hål i väggen, butik på typ Rörstrandsgatan där köket är öppet med en bardisk som avskiljare, där skulle mina "gäster" sitta.

Det sägs att människor mår bra av att drömma. Att det inte alltid är nödvändigt att nå sin dröm huvudsaken är att den finns.

Vad är det med fotboll?

Ja, vad är det med denna sport som gör att den verkar dra åt sig så otroligt mycket obegåvade och puckade människor i form av supporters? Nu vet jag att jag kan få en del skit för det här men allvarligt grabbar (sorry to say men det är mest grabbar som beter sig som lågbegåvade neanderthalare på sådana här evenemang), det ÄR faktiskt bara en lek. Det är ett spel, något man gör för skojs skull.

Till att börja med så tycker jag att det är lite pinsamt när ett gäng halv- eller helberusade fotbollsupporters älgar ut från arenan och vrålar "VI VAAAAANN!!!!. Vad då "vi"? Vad har supportrarna gjort? Stått på läktaren, blivit fulla, ylat "hejarramsor", tänt lite bengaliska eldar, kastat ner toapapper på planen och skrikit "dommarjävel" när något domslut inte föll den i smaken. HUR i hela världen har dessa aktiviteter med resultatet av matchen att göra? Om det är några som har anledning att jubla vid vinst är det spelarna som faktiskt spelade matchen. Visst kan man vara glad åt sitt lags vägnar men "vi vann", njä.

Sen händer det ju, i de flesta fotbollsmatcher, att ett av lagen förlorar. Här undrar jag, vad hände med det vi fick lära oss när vi var små? Att man inte alltid kan vara bäst och man kan inte alltid vinna (i sann progg- och sosseanda)? Vad i alla fall jag fick lära mig var att man inte fick vara arg på den man förlorade emot. Man skulle ta sitt nederlag storsint och försöka bättre nästa gång. Nä, så går det inte till när de stora pojkarna är på fotboll. Skulle laget förlora måste natruligtvis alla supportrar gå bärsärk över allt som kommer i deras väg. Främst då på det vinnande lagets supportrar (åter igen, vad har supportrarna med vinsten att göra?). Eftersom, i alla supportars ögon, supportrarna har ALLT att göra med hur resultatet i matchen blir är det fullt legitimt att spöa skiten ur det vinnande lagets supportrar. Det kan dessutom vara helt ok att åka till den stadsdel som vinnande laget representerar och smasha lite fönster och bilar där. För det vet vi ju alla, vinsten är verkligen butikägarnas fel!

Varför blir det så mycket roligare att gå på fotboll om vägen till arenan är kantad av poliser? Tycker klackerna att det är tufft när de blir inburade med gunnebostängsel, kravallstaket och kravallutrustade poliser. Får det dem att känna sig viktiga och lite tuffa? Om det är så att alla dessa tramserier grundar sig i att man tycker det är lite tufft att ha polisbevakning för att man är ett sådant "bad-as", då undrar jag. Hur gamla är ni egentligen? 14? Det kanske vore en idé att i så fall inte tillåta minderåriga gå på fotboll utan målsmans sällskap.

Visdomsord

Det är inte lätt att vara smart när man är dum i huvudet.

Varför är så viktigt för dig hur andra gör?

Ja, jag gillar Magdalena Ribbing på DN.se. Hon är faktiskt himla vettig. Det enda tråkiga är att jag inser att jag inte alls har så god stil och hyfs som jag tror/hoppas.

I förra veckan kom det upp en frågeställning till Fru Ribbing. Jag orkar inte återge hela frågan här, ni får läsa själva om ni orkar och vill. Men, vad som slog mig när jag började läsa i kommentatorsfältet (och även gav mig in i den ganska så OT debatten) var flera olika saker.

För det första. Det finns otäckt inskränkta människor och att dessa får rösta och uppfostra barn gör mig väldigt oroad.

För det andra. Jag förstår inte hur det kan vara viktigt för en viss grupp människor hur andra väljer att ge sina barn mat. Huvudsaken är väl att de får mat?

För det tredje. Man måste ju må synnerligen dåligt och ha väldigt lågt självförtroende/självkänsla om man har ett behov att kalla alla som inte gör som en själv för usla föräldrar som inte älskar sina barn.

Såklart handlade det som amning och även senare i kommentatorsfältet om kjesarsnitt. Så för en gång för alla vill jag bara klargöra några saker.

Det är i princip omöjligt att i Sverige idag "välja" att föda med kejsarsnitt. Man får BARA kejsarsnitt av medicinska orsaker (ja, tänk! Även psykiska orsaker är medicinska.). Den som tror att ett kjesarsnitt är nån jäkla "walk in the park" grej så är det inte det! Visst är det planerat så slipper man det här obehagliga med värkarbete och så vidare. Men försök vända dig i sängen med uppsprättad mage eller att lägga 1 liter mjölk under vagnen. Jojo, det känns ska du veta, i månader efter! Jag är helt övertygad att en vaginal förlossning också känns. Men kom inte och säg att kvinnor blir förlösta med kejsarsnitt för att det är bekvämt. Bekvämt är inte ett ord jag skulle vilja använda i samband med kejsarsnitt.

Det är också en försvinnande liten mängd kvinnor som väljer att inte amma sina barn av "egoistiska skäl" och "för att det är bekvämt". De allra flesta mammor jag stött på, är villiga att slå knut och vända ut och in på sig själva för sitt barns bästa. Eftersom alla blivande och nyblivna mödrar i det här landet blir slagna i huvudet med "om du inte ammar kommer det gå illa för ditt barn"-mentalitet så kan jag säga att det är inte ett lätt beslut man tar när man bestämmer sig för att sluta amma i förtid. Missförstå mig rätt nu, jag är verkligen för amning och det är toppen, OM det fungerar. Med fungerar menar jag inte att det finns mjölk. Jag menar att allt runtomkring ska fungera också. För det är fan inge kul att försöka amma en unge som bara gallskriker så fort den tappar taget (ca varannan minut) i allt från 45 min till 1,5 timmar per omgång. Tänk dig sedan 8-12 sådana omgångar per dag. Det skulle vara lögn att säga att man går omkring i något slags lyckorus om dagarna.

Vad jag vill ha sagt med det här är att: Ge fan i att döm andra bara för att de valt att göra på ett annorlunda sätt en dig själv! Du framstår bara som en inskränkt idiot när du försöker pracka på dina åsikter på de som inte är intresserade. Fram för allt, om du mår så himla dåligt och känner dig så misslyckad att det enda du kan slå dig på bröstet för är att du minsann ammat dina barn/fött vaginalt (helst då utan bedövning annars är man ingen riiiktig kvinna!). Ja, då är det läge att börja jobba med dig själv!

Bara några sekunders smärta...

Detta var domstolens motivation till att misshandeln av den 12 åriga Italienska pojken i Gamla Stan ansågs ringa. Naturligtvis så inser jag att det finns grader i helvetet men faktum kvarstår fortfarande. En annan människa, av betydligt större storlek, har utövat våld mot en individ som ska kunna lita på den större när det gäller trygghet och vägledning. Visst är det jättebra att denna pappa har blivit fälld i Svensk domstol. Det är verkligen ett bevis för hur lite vi tolerar våld mot barn här i Sverige.

Men att i domen kalla misshandeln för ringa är för mig att påstå att den handligen som den mannen utförde i Gamla Stan inte var värre än... ja, jag vet inte. Det är att förringa och ogiltigförklara det, antagligen livslånga, sår och ärr den här pojken har fått i sin förmåga att lita på andra människor. Jag är jätteglad att Svenska domstolar har kommit så långt att de är villiga att fälla en turist för barnaga men det gör mig också ont att de inte har förstått vidden av denna kränkning. Det handlade inte bara om 5 sekunders smärta.

Att säga att det "bara" var 5 sekunders smärta är att diskutera som en gammal arbetskamrat till mig. Hon ansåg att det inte var någon fara att "daska till" ett barn som var "olydigt", bara man gav massor med kärlek sen. Det läskiga med fysisk tillrättavisning är att för varje gång det händer så skapas en allt större osäkerhet hos barnet. Den person som främst ska skydda och vara en trygghet visar att denne har rätt att göra illa barnet. Så barnet blir allt osäkrare och får sämre självkänsla för varje slag eller "dask". Det är en jävla massa kärlek och tolerans som måste tillföras för att reparera den skadan. Jag inbillar mig dessutom att den som tycker att en dask här eller där är ok antagligen inte daskar till bara en gång. Hur ofta händer daskandet? Hinner verkligen den föräldern tillföra tillräckligt mycket kärlek och trygghet för att reparera skadan av det första slaget innan det andra kommer?

Personligen är jag dessutom övertygad om att de barn som sedan fortsätter och på olika sätt kränker sina kamrater är barn med låg självkänsla och har nog tyvärr blivit krängta av sina föräldrar fysiskt och/eller verbalt. Föräldrar som fysiskt eller verbalt misshandlar sina barn uppfostrar inte "bra" sammhällsmedborgare och individer som de tror (eller försvarar sitt handlande med). De skapar en individ med stor inre osäkerhet. Den inre osäkerheten kommer antagligen begränsa det barnet i livet. Barnet kommer också med största sannolikhet föra vidare denna osäkerhet och dåliga självkänsla till nästa generation.

Det är vad jag tror.

Sneda prioriteringar

Igår hände det som inte får hända. Det var en explosion i ett Franskt kärnanläggning i närheten av Marseille. Det verkar som om att det inte är någon fara för att det läcker ut radioaktivt kärnavfall, men jag vill minnas att man sa samma sak om Fukushima.

Hur som, när jag läser blänkaren på internet så dyker det upp 2 tankar i mitt huvud.

1. Kommer eventuellt radoaktiv strålning hamna här och hur kommer det påverkan min älskade lilla unge?
2. Men hur blir det då med konferensen i Turkiet om några veckor???

Efter det slutade jag att ställa frågor. Jag blir bara lite skrämd av hur ytlig jag är.

En egen liten person växer fram

Igår var jag med om flera, för mig, coola saker.

För det första så var trafikgudarna med mig (ja, jag håller på att utveckla min egen religion så jag håller på att ta fram ett gäng nya gudar man kan be till) så det var fri lejd hela vägen från Södertälje till Solna. Hurra! Detta gjorde att jag kom tidigt till förskolan (nu känner jag mig duktigt och lite pretto när jag inte säger dagis). Eftersom det var fint väder parkerade jag bilen och sprang upp till lägenheten för att hämta vagn och en banan. Båda behövs om vi ska leka i parken innan vi går hem och lagar mat.

När jag kommer in på gården till förskolan börjar jag titta mig omkring för att försöka hitta just min lilla unge. Då hör jag en förskollärare "Lill-Fisan! Din mamma är här!". Jag känner inte igen denna förskollärare eftersom hon inte arbetar på Lill-Fisans avdelning och de är de enda i personalen jag känner. Jag ser hur Lill-Fisan tittar mot grinden där jag är, börjar skratta och springer mot mig. Det är en fantastisk känsla kan jag säga. Lill-Fisans inskolningsfröken V kommer och pratar med oss om hur dagen har varit. Lill-Fisan är i min famn och V står brevid oss och klappar henne i håret lite, pratar med mig och pratar med Lill-Fisan. Lill-Fisan tittar på V och pratar och skrattar lite. Sedan böjer hon sig fram ur min famn och ger V en puss på munnen. Jag får också en puss direkt efter och vi går för att hämta hennes saker. På vägen ut från förskolans gård så säger Lill-Fisans "fröknar" hej då till henne och vi går förbi några andra barn. Då hör jag ett litet "hej då, Lill-Fisan" från de andra barnen.

Vi gick till parken för att gunga lite. När Lill-Fisan sitter i sin gunga och har fått fart hör jag flickan brevid säga till sin mamma "Jag vill gunga som Lill-Fisan gör". Både jag och mamman tittar på varandra och på flickorna och den andra mamman säger "känner du henne?" till sin dotter. "Ja" säger den andra flickan "hon går på min avdelning och hon heter Lill-Fisan". Jag och mamman hälsar på varandra och presenterar oss. Efter ett litet tag är det dags att gå hem och sätta fart med matlagning och samtidigt försöka ta sig igenom "hell hour".

När jag senare på kvällen satt och funderade på eftermiddagen insåg jag att min lilla unge håller på att bygga upp en helt egen person. Hon har lärt känna andra människor, som inte jag känner. Hon har fått alldeles egna erfarenheter, som inte jag är delaktig i. Det är det som är det coola. Jag har insett att hon har börjat gå sin egna lilla väg i livet. Hon har börjat bygga en egen umgängeskrets och hon har fått en till, ny grupptillhörighet. Hon tillhör en grupp som jag och hennes pappa inte tillhör. Hon har helt på egen hand lyckats skapa sig band till andra personer som hon känner sig trygg med. Det är häftigt att se.

Livet går vidare

Jag vill inget särskillt, jag har bara en sån förbannad skrivklåda. Idag är det första dagen på resten av våra liv som småbarnsföräldrar med dagishämtningar och vabbande. En era är slut och en ny börjar. Det känns jättekonstigt att ingen av oss följer Lill-Fisans utveckling och framsteg varje dag längre. Det är jag som hämtar idag och kontigt nog så känner jag mig lite nervös. Jag vet inte varför. Men det känns lite märkligt på något sätt. Det kanske är för att jag inte har varit med alls under inskolning och inte lärt känna personalen på samma sätt som min man och vår dotter. Tydligen fick förskolläraren V en härligt blöt puss imorser. Gulligt.

Jag hoppas verkligen på en puss när jag kommer och hämtar idag. Jag har inte fått någon puss på väldigt länge. Lill-Fisan har liksom slutat kasta sig i min famn när jag kommer hem på eftermiddagarna. Hon springer tjoandes ut i hallen till mig, säger något obegripligt, pekar och sen springer hon iväg igen och fortsätter med det hon höll på med. Kan det vara så att min lilla unge håller på att bli större, kanske till och med så smått börjat frigöra sig från sin klängiga mamma? Ja, så är det kanske.

Det kom ett litet paket...

Igår när jag kom hem sa maken att "du har fått ett paket". Jaha, tänkte jag, vad har jag nu handlat som jag har glömt bort? Men på hallbordet stod ett litet fyrkantigt paket inslaget i muffinspresentpapper och grönt snöre (som Lill-Fisan för övrigt åt till middag) och mitt namn och adress prydligt textat på.

Jag satte mig vid middagsbordet och vi började spåna vem som skickat det. Jag måste erkänna att jag inte tog det utan det var maken som plockade det. Paketet kom från Fröken Pyssel, den lilla gullhönan!

So, this one is for you, sweetie!

Härliga kanel och äppelmuffins med valnötter i de söta
silikonformarna från snälla Fröken Pyssel.

Fotokort

Jag måste erkänna att jag gillar när jag hittar pysselprojekt som inte är vansinnigt stora och som inte kräver en massa materialinköp. Det där med materialinköp händer inte så ofta längre för nu börjar jag få ett ganska gediget pysselförråd.

Det senaste pysselprojektet är fotokort. Lillfisan har alltid haft en förkärlek till våran fotovägg vi har därhemma. Det är bilder på familj, vänner och släkt och där älskar lillfisan att stå och titta, peka och prata om bilderna. Eller, hon står inte. Hon sitter på min eller sin pappas arm och häver sig fram mot väggen för att peka och prata. Det hela börjar bli aningens jobbigt eftersom hon nu väger över 11 kg och börjar bli lång, så det är ett rättså duktigt moment man ska hålla emot när hon häver sig fram. Saken är den att det går inte att stå precis vid väggen, eftersom min gamla fina sekretär står vid väggen. Det är också därför som Lill-Fisan måste häva sig fram för att kunna peka på alla bilder.

Detta har gjort att jag har börjat fundera på att man borde på något sätt ge henne en fotosamling där bilderna är tillräckligt styva för att inte kunna knycklas ihop på en gång. Tål slabb, bit och kladd och som hon kan hålla själv och som inte går sönder när de kastas i golvet vid eventuella vredesutbrott.

Lill-Fisans fotokort

Det är kul när man hittar användningsområden för blöjkartongen och alla designark man samlar på sig. Det är alltså lagom stora kartongbitar som fint papper täcker fram och baksidan på. Jag fäster både papper och foto med lite dubbelhäftande tejp och sen plastar jag in hela härligheten med vanlig klar kontaktplast. De här korten har varit mycket uppskattade så fler är på väg.

Skräckens tårta

 Helgen bjöd inte bara på pyssel utan även tårtbak (det vet ni som har kollat in mitt EFIT-inlägg). Det var gudsonen, tillika Lill-Fisans kusin, som skulle ha skräckkalas. Det här måste jag säga på en gång var en av de roligare tårtorna jag har gjort. Det är också det första beställningsjobb jag gjort eftersom den lilla gossen i sommras fick sitta och beskriva hur han ville ha sin tårta samtidigt som jag ritade och fick godkänt. Dessutom så skulle den ju visas upp på ett barnkalas i Tääääby. Nervöst värre!

Tyvärr har jag fortfarande inte fått höra vad mina "kunder" tyckte, ifall den smakade bra eller ifall det bara var skitäckligt med mjölkchokladfluff och hallongrädde. Men visst är de rasande fina?

Banta, hur svårt kan det vara?

Ja, som sagt tidigare så här snart hösten här. Skolorna börjar, Lill-Fisan är i princip inskolad och färdig och jag har bestämt mig för att nu jäklar ska jag gå ner de där sista 17 kg. Jag var ju så himla duktigt förra hösten och lyckades bli av med ca 17 kg då. Sen la jag i och för sig på mig ett par kg under julen som sådär lite kärvänligt har hängt kvar. Men nu jäklar!

Det intressant med viktiminskning enligt min åsikt är att det finns en uppsjö av dieter och metoder som alla beskrivs som någon slags mirakelkur. Det finns pulver, GI, LCHF, stenålders, viktväktarna och gud vet allt. Men egentligen, om man ska se helt krasst på det så är det så enkelt som att antalet kalorier in måste vara mindre än antalet kalorier ut. Naturligtvis får man inte gå till överdrift. Kroppen behöver ett visst antal kalorier för att den ska fungera, även när man ska banta (usch vad jag ogillar det uttrycket!). Naturligtvis får man en storm av arga (oftast tjocka eller före detta tjock) människor på sig när man säger något så hemskt som att man måste begränsa sitt intag av energi för att gå ner i vikt. Jag är ju själv en tjockis så jag kan på ett sätt se och förstå mekanismen bakom detta försvar.

Det finns ofta flera olika anledningar till att man blir tjock. Såklart handlar det om att man äter för mycket, men vad jag menar är att det oftast finns andra bakomliggande orsaker till att man äter just för mycket. De flesta människor kan besinna sig och äta normalmycket av det de tycker om och då går man oftast inte upp i vikt. De flesta "smalisar" tycker att "vadå? då är det väl bara att äta mindre". Ja, i teorin är det så men det är här det här med magiska dieter kommer in. Många överviktigt har ofta en ganska komplicerad problemställning som ligger till grund för överätandet. Jag vill verkligen inte vara så förmäten att jag här försöker reda ut vad det kan vara, men efter att ha skärskådat mig själv och talat med andra "tjockisar" så har jag förstått att det är vanligt. Detta gör ofta att man söker snabba enkla vägar att gå ner i vikt. I de flesta fall så är dessa dieter så himla extrema och jobbiga att hålla att man orkar med dem några veckor och sen spricker det hela. Detta med resultatet att allt man eventuellt lyckats gå ner går man raskt upp igen plus lite till. Detta ger i sin tur en känsla av misslyckande och ofta dras man ännu djupare ner i sitt destruktiva ätmönster.

Jag tror att många letar efter en "quick fix" för att slippa angripa det verkliga problemet. Att man faktiskt missbrukar mat och överäter. Många tjocka gör sitt allra bästa för att försöka övertala både sig sjävla och sin omgivning om hur hälsosamt de äter och att det måste vara något annat fel. Att deras kroppar inte "kan" gå ner i vikt osv. Visst kan det finnas medicinska orsaker till att man inte går ner i vikt, det är jag levande bevis för, men den största orsaken är oviljan att verkligen ta tag i sitt problem. För man vill liksom inte erkänna att det finns ett problem. Därför är det ju så himla tryggt att prata med "alla" som säger sig ha tappat 20 kg på några få veckor med någon mirakelmetod. Dessutom påstår dessa att de inte har gått upp alla kilona igen! Det låter ju för bra för att vara sant! Ja, tyvärr har jag en känsla av att det är så.

För det första måste man faktiskt bestämma sig för att man VILL vara smal. Man måste sluta identifiera sig med tjockisen man ser i spegeln, samtidigt som man faktiskt måste tvinga sig själv till att se tjockisen och tillåta sig själv att inte tycka om den. Det har i alla fall hjälpt mig. Att faktiskt erkänna för mig själv att jag inte trivs som jag är och försöka tänka och känna efter hur jag skulle vilja vara. Dessutom så måste man inse fakta att man måste minska på energiintaget om man ska gå ner i vikt. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att man tokbantar och går omkring och är snorhungrig hela tiden, men man måste tänka sig för och planera.

Här skulle många hävda att man inte alls behöver räkna kalorier och "JAG gick minsan ner MASSOR med LCHF och jag var aaaaldrig hungring" (byt ut LCHF mot GI eller vad tusan du vill). Många skulle också hävda att det är "heeelt feeeel att räkna kalorier" och att man måste byta ut livsmedel och äta långsamma kolhydrater för att gå ner i vikt eftersom blodsocker, insulin och fettinlagring hänger ihop. Förvisso tror jag att också det stämmer, men det är inte hela sanningen. Många av de som slaviskt hänger sig åt dessa dieter hävdar att om man bara plockar bort roten till all världens ondska, för närvarande kolhydrater, så kommer man bli så smal så. Olika ideologier (ja, jag kallar de så för det blir lite sektvarning när dessa dietmänniskor börjar predika) har olika tillvägagångssätt. Men oftast så märker man, om man börjar skärskåda att det är de snabba kolhydraterna som ryker och de långsamma som det äts mer av.

Så till min teori. De som hävdar att de lyckats med någon sånhär diet och att mindre kalorier in än ut inte hjälper tror jag gör en liten beräknings- och tankevurpa. Om vi tittar på dessa "bra" livsmedel såsom fullkorn, baljväxter och grönsaker så ser man att det oftast har ett högt fiberinnehåll men samtidigt ett lågt energiinehåll.Så om man anstränger sig och börjar äta kikärtor istället för ett lass med pasta så kommer du dels kunna äta mindre kikärtor. De tar längre tid att äta för man måste tugga dem ganska så ordentligt så du hinner känna mättnad långt tidigare än om du hade inhalerat pasta. På grund av fiberinnehållet så tar det också längre tid för magen att bearbeta så du blir inte hungrig så fort efter. Så om man tittar nu på det hela så betyder det att du har fått i dig mindre kalorier för att du har valt ett annat livsmedel som du dessutom inte behöver lika mycket av för att känna dig mätt. Du blir dessutom inte vrålhungrig 2 timmar efter maten så du är mindre benägen att proppa i dig typ choklad eller något annat snabbt man ofta blir sugen på. Istället kan du planera ditt ätande så du alltid håller dig på en lagom-mätt-nivå utan en massa extrakalorier. Så egentligen vad dessa blodsockerpredikare gör är faktiskt att dra ner på antalet kalorier utan att de märker det.

En annan fördel som jag ser med kaloriräkning är att man som storätare får en helt annan medvetenhet om olika livsmedels energimängd. Något jag har haft stor nytta av. Jag har bland annat lärt mig att de lass med pasta jag kunde trycka i mig förr i tiden motsvarar mer eller mindre mitt dagsbehov av energi. Då är det ju inte så jäkla märkligt att man går upp i vikt, eller hur? Jag har sakta men säkert börjat lära mig hur en normalportion ser ut och att jag länge har vräkt i mig dubbla portioner och på fullaste allvar trott att det faktsikt bara är EN portion.

En annan sak jag också har lärt mig är att jag går inte under av att vara hungrig. Det är inte farligt och faktiskt, så klarar man sig alldeles utmärkt utan att äta sig själv stinn vid varje måltid. Jag har allltså kunnat sluta med beteendet att äta ifall jag kanske, eventuellt skulle bli hungrig. Hungern har varit min största fiende, skräck och fobi. Dessutom så är det så otroligt mycket enklare att tala om för sin egen hjärna att man faktiskt inte alls är hungring för kroppen har fått precis den mängd kalorier den behöver. Man har ju faktiskt kontroll på hur mycket man stoppar i sig och vad man behöver.

Så, till nyår tänker jag åla mig fram i ett svart litet fodral i storlek 38 med mina hallonröda Nathalie Portman lack pumps och jag kommer känna mig så himla nöjd!

Vad livet vore tråkigt utan medtrafikanter

Jag vill bara säga att jag tycker inte att det är god trafiksed när någon tänker köra om så väntar man med att gå ut i vänster fil tills man kan köra ut precis framför bilen som kommer körandes i vänster fil. Detta resulterar i att den som kommer i vänsterfilen (och alla andra bakom) måste tvärbromsa för att 1) få ett tillräckligt säkert avstånd till framförvarande bil. 2) för att inte damma in i arslet på den bilen som precis körde ut i vänsterfil. Eftersom den bilen dessutom inte tycker att det är nödvändigt att gasa på när man går ut i vänster fil så betyder det en avsevärd temposänkning för alla andra bakom. Det är några stycken en morgon i Stockholm. Man är inte direkt ensam på vägen.

Använder inte folk speglarna i och på bilen? Eller det är det de kanske gör...

Galna mamman eller inte?

Ok alla ni som läser!

En snabbis innan dagens allvar börjar. Om en förskola har traditionen att varje barn har ett litet pappträd med fotografier av sig själv och den övriga familjen, är det risk att man blir den där jobbiga mamman som alla andra tycker alltid ska överdriva om man "pimpar" sitt barns träd? Med pimpa menar jag kanske en liten glitterram runt varje bild eller så.

Kommer jag bli den där som alla andra föräldrar säger "men guuud vilket fint träd!" men bakom min rygg viskar att "hon tror hon är så jäkla speciell"? Jag vill inte börja förskolekarriären med att framstå som jobbig och manisk. Men å andra sidan vill jag att Lill-Fisan ska ha ett fint träd.

Vad tycker ni?

EFIT-utmaningen är antagen!

Våga anta Fröken Pyssels utmaning på Pastill!

09:00, dags för fika

12:00, fin lunch. Lycka till i Norge kollegan!

14:00, är det inte fika snart?

15:00, äntligen fika. Hej då och lycka till andra kollegan.



16:00, ICA Maxi

17:00, äntligen hemma!

17:15, laga middag när familjen är och tittar på hästar.

18:00, "sago-äta". Dvs få trollet att inte tänka på att det kommer in mat i munnen.

19:00, natti natti Lill-Fisan

20:00, pyssel med Lill-Fisans fotokort

21:00, pyssel med kusinens tårtbeställning

22:00, god natt tårtan, vi ses imorgon.