Mörk & ljus kaktryffel

Jag har hittat en ny grej. Det heter Pinterest. Det går ut på att man "pinar" bilder på nätet som man tycker är fina/söta/inspirerande/roliga/you name it. Sen kan massa andra gå in och kolla vad du har pinnat och själv pinna det om det är något man tycker om. Verkar det krångligt? Äh, inte så värst. Hursomhels så har jag fått en overload i inspiration. Vad jag fastnade för idag var den här galna bruttan.

Nu är jag inte så amerikansk att jag gillar det där med rå kakdeg, men gärna gräddad. Så jag gjorde min egen variant och det blev en Mörk & ljus kaktryffel. Kankse inte lika fina som orginalet men de blev busigt goda! Tror de kan komma att uppskattas på barnkalas i framtiden.

Kakorna är av vanlig "småkaksdeg", undersidan doppad i mjölkchoklad och översidan är doppad i vit choklad. Små pigga och färgglada strösslar gör det hela till en glad och sprakande fest.

Jag vet inte varför men jag har alltid haft en förskärlek för småkakor. När jag var mindre var småkakorna stora som tefat. Men ju äldre jag blir desto mindre blir kakorna. Kan det ha att göra med att jag fotfarande vill äta kakan men är plågsamt medveten om kaloriinnehållet?

Vårens bukett

Visst blir man lätt om hjärtat när termometern håller sig runt 0-strecket och snön (den förhatliga, vidriga, hala snön som bara ska finnas från 1:a advent till 1:a januari!) börjar försvinna. Jag själv bara skuttar fram och känner mig sjukt understimulerad och vill bara baka och göra pyssel i pastellfärger. Men det går inte alltid serru, för man måste vara på jobbet också.

Men i morse när jag tittade igenom min bloggfeed så blev jag så glad av en liten hälsning från Fiffiga Systrar.

Jag tycker tulpaner är så vansinnigt vackara. De är så fantastiskt mjuka och skira i all sin enkelhet och variationen är ju oändlig. Det är ju så att tulpaner är min absoluta favoritblomma. Jag hade dem i min brudbukett som jag till sist gjorde själv. Inte kunde jag tänka mig att en florist skulle ta 800 spänn för att binda ihop 25 tulpaner med ett sidenband och kapa stjälkarna (floristens förslag på bukett med tulpaner). Så jag gjorde en egen, mycket finare i mitt tycke för bara 700. Då fick jag också nöjet att först göra en provbukett och sen även min egen brudbukett.

Så här kommer mitt bidrag till hyllningen av våren och det som följer med årstiden, kärleken.

Fotograf: Julia Bejerot-Winkler



Jag kan verkligen inte ta åt mig äran för dessa fotografier utan det är min fantastiska fotograf och vän Julia Bejerot-Winkler som har tagit dem. Passa på att kolla in hennes fantastiska bildgalleri.

Puss å kram i vårsolen!

Bilder och bling

Jag har åter igen blivit inspirerad av den söta och goda Fröken Pyssel. Jag tyckte hon gjorde så fina nyckelringar och det verkade så roligt att leka med krympplast så jag vill göra ett försök. Tyvärr är inte Lill-Fisan lika duktig på att rita som Fröken Pyssels barn, skulle Lill-Fisan få rita skulle det bara bli arga små streck. Så det blev inte någon söt lite barnbild, men om ett par år så!

Däremot så behövde bilnyckeln en ny liten kompis. Det här var den första jag gjorde och tänkte inte på att man kanske ville runda av hörnen lite, så när den kom ut ur ugnen så var den lite spetsig och kantig.

Som tur var gick det att klippa till hörnen med en avbitartång, kanske inte så himla snyggt men mycket bättre än spetsiga hörn. Jag gillar att bilen är babyrosa, undra om det finns någon tillverkare som har rosa lackering på bilarna...

Sen tyckte jag att jag själv behövde en liten kompis. Det blev en liten älva med prickig klänning .

Jag var också på lite blingigt humör idag så istället för bara en vanlig tråkig nyckelring så fick de små kompisarna lite vackra härliga pärlor upp till ringen.

Undra hur mobbad min man kommer att bli när han kommer till tennnisen med den här? Men jag tycker den är jättefin.

Oh, sån rolig kväll det har varit och det bästa med krypplast är att det gick så fort! Det här kommer det bli mer av, det kan jag lova.







Decoupagepiff till barnrummet

Vi håller på att försöker göra i ordning Lill Fisans rum. Det går trögt. Just nu försöker vi bli av med ett stort skrivbord i massiv ek från IKEA. Det är svårt. Vi hoppas nu kunna skänka bort eländet. Jag börjar nästan ångra att vi inte bara slängde skiten förra helgen när vi hade massor med containers här.

Ja, ja. I fönstret har det stått två svarta krukor med varsin död växt i. Det kändes himla tråkigt i ett barnrum. Så jag köpte lite nya krukor som jag ville piffa lite.

Eftersom jag hittade mina gamla bokmärken när vi röjde i källaren så tyckte jag att lite decoupage med bokmärken och målade prickar skulle göra susen i rummet.

Det blev faktiskt väldigt gulligt tycker jag själv och mycket roligare än de där svarta som var där innan. Nu gäller det bara att försöka tänka ut hur vi ska möblera för att Lill-Fisan inte ska komma åt blomkrukorna i fönstret och trasha dem.

Ibland är det svårare än man tror

Familjen Fis var duktiga i helgen och rensade ut vansinnig mängder med skit i vårat förråd. 90% av all skit var det bara att kasta men lite var faktiskt återanvändbart. Jag och min man är verkligen inte några giriga typer, utan vi vill bli av med grejorna snabbt och smidigt med minimal insats från vår sida. Så vi prisdumpade på Blocket! De "stora" grejorna gick iväg ganska fort och utan knussel. Sen har vi ju lagrat alla Lill-Fisans kläder sen hon föddes. Det är ganska mycket grejor. Så vi gjorde käcka små paket i olika storlekar och färger och la ut dem för en spotstyver.

Men jeezzze va folk ska vara jobbiga och petiga! Vår tanke var den, att vi vill att kläderna ska komma till användning. Vi prisdumpade för att få iväg grejerna snabbt, men också med tanken att någon av alla dessa föräldrar i denna stad som inte har så himla mycket pengar ska kunna köpa lite kläder till sin älskade bebis. Men vad händer? Vi får mail på mail från folk som vill att vi ska åka och lämna kläderna till dem på olika platser, man vill "mix and match" sina egna små paket, man vill ha ditten men inte datten och bara betala halva priset då, osv osv.

Allvarligt, om man är så jävla petig med vad man har i ungens garderob så gå till butiken och handla så får man precis som man vill ha det! Fast vad förväntar man sig egentligen? Frågan är ju fri och ska jag vara ärligt så tror jag inte att ensamma mamman med dålig inkomst kollar blocket så himla mycket. Jag tror snarare det är Stina från någon FiiinHood som vill göra ett klipp så hon kan visa upp sing unge på mammaträffen och säga att "vi har bara Petit Bateau, kaaaanske liiite PoP till lilla Göran" utan att bli utskälld av maken för den enorma kreditkortsräkningen. Jag har inget emot att man vill göra klipp men jag gillar inte attityden. Take it or leav it!

Vi har börjat svara på de som bara vill ha ditten och datten i paketen att det går så bra så, men det kostar fortfarande paketpriset. Jag tror inte vi kommer få så mycket mer sålt men det kanske är lika bra. Jag har planer på att skänka bort allt till kyrkan eller Kvinnojouren. Eller är det så att någon av ni som läser (ja, jag vet att ni inte är så många och att jag känner de flesta av er) känner någon som gladeligen skulle ta emot lite bebiskläder. Som sagt jag kan tänka mig att skänka till någon som VERKLIGEN behöver.

Pysseltävling!

Ja, inte här då. Jag har inte tillräckligt många läsare för att bli sponsrad med fina små paket. Men bloggen Skapligt Enkelt har blivit det. Så nu lottar de ut ett litet paket för oss som gillar pyssel. Innan 25e februari ska man kommentera inlägget, så det är inte långt kvar.

Jag tycker man kan kolla in fler inlägg på denna sida som är full av roliga idéer och inspiration till nya idéer, för stora som små.

Välsignade lilla hjärta

Jag läste precis ett inlägg av den eminenta Fredrik Backman. Han skriver om ord, om ordens makt att få oss att skratta, gråta, bli irriterade och fram för allt att tänka.

Jag tackar varje dag då jag får vakan till en liten barnröst som sjunger "bä-bä, mimmi ma" tyst i örat på mig. Jag är så glad varje gång hon väcker mig mitt i natten med att yla "nginge!" (välling). När hon kommer krypandes med sin snoriga näsa över sängen, borrar in den i min kind och säger "gossa mamma". Varje gång hon gör det betyder det att hon har en puls.

Ibland dyker tanken upp i mitt huvud hur det skulle kännas om något hände henne, om jag en dag inte skulle kunna känna hennes puls. När jag tänker det kan jag knappt andas, paniken griper tag i mig och kramar om mitt hjärta så jag tror det ska sluta slå. Jag måste omedelbart gå in i sovrummet och lägga mig brevid henne, höra henne andas, hör hennes puls.

Liksom för Fredrik så fick vi höra, när läkaren på BB lyssnade med stetoskopet mot hennes bröst, att allt var bra. Hur känns det för de som får höra att "jag ska ringa en kollega..." eller "vi behöver göra fler kontroller..."? Jag vill inte enns tänka på den paniken man känner då.

Den här månaden har hjärt- och lungfonden utnänmt till "Alla Barnhjärtans Månad". Vill man kan man hjälpa till genom att skicka sms till 72901 (”BARNHJÄRTA 50″, ”BARNHJÄRTA 100″ eller ”BARNHJÄRTA 200″ för att skänka motsvarande belopp), eller gå in på Hjart-lungfonden.se.

Det kanske kan hjälpa att lindra den förlamande rädslan för några föräldrar som inte varit lika välsignade som jag och min man. Några som på allvar lyssnar efter pulsen jämt.

Tack Fröken Pyssel!

Jag har fått en ny profilbild. Det är den fantastiskt talangfulla och kreativa Fröken Pyssel som har gjort den åt mig. Den är ganska liten i profilen så ni får ett litet större smakprov här. Jag är själv sjukt nöjd!
Hon är så himla duktig med allt hon gör!

Tänk vad glad man blir av shopping!

Jaaaha, det blir man! Speciellt när man är på Systembolaget, är 38 år och kassörskan ber om legitimation. Då väljer jag att bli smickrad.

Sen vet jag inte om det är väldigt vanligt med tonåringar som köper Amaroneviner för 180 spänn flaskan. Tydligen vanligare än vad jag tror...

Åsså lite mera hjärtan

Jag var ju tvungen att pyssla lite också där på alla hjärtans dag. Eftersom jag har en helt fantastisk liten dotter (jävligt unikt att tycka så om sitt eget barn, va?) så ville jag göra något åt henne.

Jag satte upp den på dörren till hennes rum sent på kvällen. Tydligen hade hon tittat så på morgonen att hon nästan trillat omkull. Bra eller dåligt? Det kommer vi aldrig få veta.

Laaaav, lav, lav...

Jamenusåserru! Nu har vi fiffat lite bilder så jag kan berätta om kvällsfikat vi hade här i tisdags. Det var efter att Lill-Fisan under stora protester hade duschat, tagit på sig nattblöja och pyjamas. Efter det hade hon börjat tramsa runt och skulle absoluuut inte följa med mamma någonstans. Tills mamma sa, "vi ska fika snart". Då jäklar må ni tro det blev fart på ungen. Hon studsade ur sängarna och började springa runt benen på mig (vilket är jäkligt jobbigt när man ska duka fram fika) vifta med händerna över huvudet samtidigt som hon högt och tydligt mässade "fika, fika, fika, fika".

Det är någon i vårt hushåll som har lärt sig att när det är dags för "fika", då blir det godsaker. Well, lilla fröken blev presenterad för detta.

Efterson Lill-Fisan började pilla på tårtan så fort den hamnade på bordet så fick hon en bit snabbare än hon kan säga "bompa". Den tårtbiten var borta innan jag och hennes pappa hade hunnit få varsin. Nu vet jag vad ni tror men nä, vi svälter henne inte! Så eftersom det var lite kalas och vi försöker låta bli att vara alltför skitnödiga föräldrar så fick hon en liiiiten bit till.

Efter det tyckte vi att det räckte, det tyckte inte hon. Så det hela slutade såhär.

Vi har konstaterat att hon gillar tårta.

Jakten på godiset

Kommer ni ihåg när ni var små och de där få triumferande ögonblicken när man "kom på" mamma och pappa med att de hade smygätit godis? Kommer ni då också ihåg den där skyldiga minen de fick i ansiktet när de insåg att de inte skulle kunna förklara bort godipapper nedstoppat mellan kuddarna i soffan, under sätet i bilen eller chokladlukt från munnen. Personligen så utvecklade jag ett speciellt sinne som gjorde att jag alltid kunde snoka reda på om det fanns något sött hemma som man kunde avkräva föräldrarna vid något bra tillfälle.

I början trodde mamma och pappa att de hade gömt allt så himla bra och försökte in i det längsta ljuga sig blåa om att det minsann inte fanns någon Daim hemma. När jag på pricken, ner till bakom vilka kryddburkar Daimen låg så vet jag att de tittade på varandra och började fundera på hur jag visste det. De försökte då börja med att få mig att sluta gå igenom alla skåp i köket och alla hyllor i matkällaren. När det misslyckades blev de kreativa istället. Jag kommer ihåg att det helt plötsligt aldrig fanns något gott hemma. Men sanningen är väl att de antagligen gömde godiset bland tvätten eller bland lakanen istället. Jag vet inte men jag hittade aldrig godis igen men jag kan ge mig tusan på att de satt där och snaskade på kvällarna.

Varför jag kom att tänka på det här är för att en kväll för någon vecka sedan blev jag sådär vansinnigt sötsugen efter middagen. Vi brukar ha mini-kexchoklad hemma, kan vara bra att muta med om situationen skulle uppstå. Det är för övrigt det enda godis, förutom strössel, som Lill-Fisan gillar. Just nu. Hursom, jag har stashat kexchokladen i våran "chokladburk" där det mesta i chokladväg förvaras. Så, jag tar alltså ner den här burken, öppnar den och fiskar snabbt upp en kexchoklad. Den är precis lagom stor att ta i två tuggor och när jag har hunnit skala den, ta första tuggan så hör jag små trippande steg. Redan när jag hör de första små stegen så trycker jag in den sista biten kexchoklad i munnen, tuggar febrilt och knölar ner pappret i min ficka. Precis när jag fått ner pappret i fickan hör jag en liten röst som säger "kaka?". För Lill-Fisan är kexchoklad kaka, ganska logiskt om man tänker lite på det. Jag tittar ner på henne och ser två stora anklagande ögon. Ögonen blir ännu mer anklagande (om möjligt) och lätt tårfyllda när jag säger "Nä, älskling. Det finns ingen kaka" med munnen så full av kexchoklad att lite smulor sprutar ut när jag pratar.

Här är chokladstashen

Den skenhelige föräldern... Det fick mig att inse att snart har hon utvecklats till den fullfjädrade choklad- och kaksökaren jag själv var under min uppväxt. Det fick mig också att inse att det kommer bli svårare och svårare att smyga med goa grejor. Hon kan ju snart öppna kylskåpet själv och förse sig. Jag har märkt att det här fenomenet (små tassande steg åtföljt av "kaka?") händer så fort jag öppnar en metallburk med lock. Lill-Fisan har utvecklat ett betingat beteende. När en metallburk öppnas så vankas det kaka. Det är ju nästan alltid sant eftersom nästan allt gott som finns här hemma ligger i olika metallburkar.

Alla andra bloggar utom den här

Meningen med gårdagens kväll var att jag skulle redigera foton, göra lite fina fotomontage och skriva om familjens Alla Hjärtans Dag firande och pysslande. Precis som alla andra pyssel och bakbloggar (jag vill ju så gärna vara lite main-stream). Vad som hände var att jag, efter att ha nattat Lill-Fisan, blev väckt av maken 22:30 av att han föreslog att jag skulle gå och borsta tänderna och gå och lägga mig på riktigt. Så naturligt blev det inte så vansinnigt mycket bloggande om hjärtan då, men på't ikväll igen.

Ett litet smakprov på hur firandet slutade får ni här:

Jag vill bara tillägga att jag känner mig vansinnigt utvilad idag. Fattas bara annat när man har sovit från ca 19:30 till 05:55. Hur många timmar sömn blir det? ...hm... räkna, räkna... Holy moses! Det är ju över 10 timmar! Vad är jag? En 2-åring!?!

The information super-high way

Jag tycker det är perverst roligt att gå in och titta på statistiken för den här lilla bloggen. Förut var jag totalt fixerad vid att kolla antalet sidvisningar men nu har jag hittat en ny "goodie". Googlesökord som använts för att hitta till min blogg.

Det är en hel del tårta-sökord och så, vilket inte är så himla spännande och revolutionerande men på sista tiden har jag haft två söksträngar som jag liksom fastnat för.

Den första är "stora pungkulor". Jag undrar vad det är man förväntar sig hitta när man googlar på detta? Inte är det min lilla prettoblogg i alla fall. Det roligaste är att den strängen användes fler gånger. Så jag kan ju bara hoppas att det var någon som egentligen ville titta på stora pungkulor men som istället halkade in hos mig och gillade vad den läste. Trevligt, trevligt och hjärtligt välkommen. May big cojones come your way!

Den andra strängen är "ska locket vara på när man reduserar rödvinsås". Där känner jag mig manad att bli lite matpretto. Ordet redusera betyder minska, så om man ska reducera en rödvinssås så betyder det att mängden sås ska minska i kastrullen. Eftersom sås är en vätska och innehåller någon mängd av vatten så är det så märkligt att när man kokar såsen så förångas vattnet och volymen sås minskar (reduserar). Här kommer den springande punkten. Har man locket på när denna förågning sker så kommer ångan att slå emot locket, kylas av och bli åter vatten för att sakta och åter igen rinna ner i såsen, and on it goes! Således, vill man att vätskan i kastrullen ska minska (redusera) så ska locket vara av!

Det är det som är så härligt, matlagning och bak är egentligen bara fysik och kemi. Jag älskar det!

Jag blir så upprörd...

... när folk generellt tycker det är bra att flickor tar på sig offerkoftan redan som 5 åringar och lär sig att "snälla flickor hjälper till och är inte egoistiska (tar för sig)" eller att pojkar inte får gråta och ta hand om eller trösta en kamrat.

Jävla trams!

Jag blir så upprörd är jag läser sånt här inskränkt dravel så jag låter din morsa, som skriver det så mycket bättre, säga min och hennes mening!

Hej då Direktör Groda!

Ja, nu har morsan varit ut och svirat lite. En kollega, en av de bästa, har gjort sin sista dag idag. Himla tråkigt för oss (andra kollegor) men jag tror att det är himla bra för honom. Som brukligt är i vår grupp så måste vi har after work när någon av oss slutar. Tyvärr är det den enda gången som vi har AW, men bättre än inget alls.

Idag gick vi ut och åt, som vi alltid gör, och det slutade på Lemon bar. Eller, jag slutade där. Vetetusan vad de tokiga ungdomarna hittar på sen.

Jag vill bara skriva att jag kommer sakna Direktör Groda (nä, han heter inte så) som fick sitt namn för att han i sin tidigare karriär gjorde det nödvändigt för oss att tala om att "har man trampat i klaveret ska man stå still. Inte fortsätta kliva runt.". Det har varit himla många goa glada skratt i gruppen tack vara honom. Ofta har vi skrattat åt honom, men minst lika ofta med honom. Nu på senare tid har det inte varit fullt så många Grodor... Faktiskt inga alls sen jag kom tillbaka från lastbilsfabriken.

Ja du Grodan, du har varit en fantastisk arbetskamrat. Lycka till och natti, natti!

När jag var 17 år

När jag var 17 år var jag kär och oövervinnelig. Min första pojkvän (som räknas) hade körkort och hans pappa hade en sprillans ny röd Volvo V70 som jag blev hämtad i från skolan på alla hjärtans dag. I passagerarsätet låg en bukett med röda rosor, brudslöja och någon blå blomma. Jag kommer ihåg hur jag fick avundsjuka blickar från alla på skolan som gick förbi. Killarna för bilen skull och tjejerna förh hela uppläggets skull.

Vi åkte till en liten restaurant i Midsommarkransen och åt Filét Oscar som vi blev lite risiga i magen av vill jag minnas. Jag kommer ihåg att jag var så säker på att det skulle vara för evigt. Det skulle vara jag och han. Det var det också länge, flera år. Det var han och jag så länge att jag han gå ut gymnasiet och få mitt första jobb och på allvar började fundera på att flytta hemmifrån. Jag funderade också på hur det skulle vara att leka familj med honom. Det funderade inte han på, inte alls. Han ville åka snowboar och ha kul med kompisarna. Inte leka familj med mig. Så vi gick skilda vägar.

20 år senare sitter jag här och borde jobba. Papprena ligger framför mig och jag är inloggad på mailen. Framför mig sitter också min man. Min man som en alla hjärtans dag för snart nio år sedan smög sig på mig bakifrån och slängde fram en ros framför ansiktet på mig. Precis när jag försökte ta en drinkbeställning på mina nyanlända gäster. Jag kommer ihåg att jag blev glad, rörd, generad och jag kände mig väldig speciell. Han får mig ofta att känna mig väldigt speciell.

Jag har haft flera kandidater genom åren där jag hoppats och trott att det skulle vara han och jag resten av livet. Det har gjort att jag har lärt mig att det finns inget för evigt, hur gärna vi en vill. Allt har ett slut. Men åter igen så sitter jag här och hoppas att vi får möjligheten att tillsammans se våran dotter växa upp, kanske även bli mamma själv och bli gammla tillsammans. Det finns som sagt inga garantier men jag är så oändligt tacksam för den tid vi får.

Vi älskar dig, farmor!

Snart fyller Lill-Fisans farmor år. Farmor bor inte här i stan och det är väl en 6-timmars körning för att hälsa på henne. Alltså, inget man gör för en söndagsmiddag. Det är lite tråkigt men vi alla anstränger oss för att ses så ofta vi kan.

Lill-Fisan verkligen älskar sin farmor, det förstår jag. Det finns ingenting farmor säger nej till när det kommer till Lill-Fisan. Eftersom vi inte kommer hinna ses till födelsedagen precis så bestämde jag att farmor minnsan ska få ett fin fint kort.

Så jag satte mig och scrappade lite häromkvällen och såhär blev det

Grattis världens bästa farmor, vi ses snart!

Fina brukar

Jag gillar att organisera saker i burkar. Fram tills nu har jag varit manis på de små fyrkantiga lådorna i plast med lock som man kan klicka fast med svarta spännen. De är himla bra och stapelbara. Dock så är de ganska trågiga, praktiska och fula.

Men eftersom jag gillar burkar så innerbär det också att jag på något sätt sparar på burkar som jag tror kan vara bra att ha. Detta driver min man till vansinne särskilt som jag har fått pippi på att diska ur och spara på turkisk yoghurhinkar. Han har flera gångar frågat vad jag ska ha dem till och varje gång har jag lite svävande svarat "kan vara bra att ha hrmhrmrhrm...". Han har aldrig fått något bra svar. MEN sen surfade jag in på lilla gullhönan Fröken Pyssels sida och fick se de här. Himla tjusiga och dessutom visar det sig att jag och lilla Fröken Pyssel har samma smak i design ark.

Det visade sig dock att yoghurthinkar är lite lätt konformade i kanterna vilken innebar lite pyssel när man skulle få dit pappret. Skam den som ger sig!

Såhär tjusiga kan yoghurt och glassburkar bli



Själv tycker jag att de blev riktigt bra, till min stora förvåning!

Semlor

Semlor verkar vara något vansinnigt Svenskt. Om man ska vara petig så äter man semlan på fettisdagen som traditionellt inleder fastan. Fettisdagen brukar infalla i slutet på februari någonstans. Nuförtiden kan man börja köpa semlor 1a januari vanligtvis.

Jag som är en anal jävel när det gäller traditioner har frångått det för semlans skull. Jag menar, hur ska man annars hinna prova sig igenom alla semmelproducenter för att hitta den bästa semlan och sen hinna vråläta av den. Semlorna försvinner mer eller mindre efter fettisdagen så man har liksom inte tid att hålla på traditionerna här.

Än så länge har jag hunnit med 3 olika producenter. Först åt jag en semla på Thelins. Det var bland det äckligaste jag ätit. Det absolut äckligaste, som fick mig att må illa resten av dagen, var grädden som hade fått någon millimeters seg hinna ytterst. Asäckligt!! Jag som gör lite tårtor då och då kan ju bara tänka mig hur länge de där semlorna varit sparade för att få det där gräddskalet. Så, aldrig mer Thelins!

Sen köpte jag och maken ett duopack på City Gross. Jag som är lite matpretto tyckte det var jobbigt och jag kände mig billig... lite trailer-trash och var tvungen att gnöla lite om att baka själv och så vidare. Men det skulle jag få äta upp (hahahahaha!) när jag kom hem. De var svingoda! Inte nog med att de var billiga mot Thelins som dessutom var under all kritik, de var riktigt goda.

Idag har jag provat semla från Balders Bageri (tror jag de heter) i Solna Centrum. De var riktigt bra, den bara slank ner. Fluffig och fin grädde. Bullen kan jag tyvärr inte uttala mig om eftersom jag allid, utan undantag, kör hetvägg. Så bullen är alltid mjuk och lite... slemmig, hehe. Ja, såhär i skrift så låter det lite äckligt, men jag tycker det är gott. Ni som inte vet vad hetvägg är JFGI!